Strasbourg den 6 juli 2006

Bäste T.,

Den 19 mars 2005 lämnade ni in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om tilldelningen av EU-medel för informationskampanjer om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (nedan kallat konstitutionen).

Den 29 april 2005 vidarebefordrade jag klagomålet till kommissionen. Den 28 juli 2005 översände kommissionen sitt yttrande på engelska och den 2 september 2005 sin översättning till polska, som jag översände till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter.

Ni inkom med synpunkter den 17 september 2005.

Den 24 oktober 2005 bad jag kommissionen om ytterligare upplysningar.

Den 2 februari 2006 översände kommissionen sitt svar på engelska och den 15 februari 2006 sin översättning till polska.

Den 8 mars 2006 översände jag översättningen av kommissionens svar till Er för eventuella synpunkter.

Ni inkom med synpunkter den 27 mars 2006.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

De faktiska omständigheterna enligt klaganden (en polsk ledamot av Europaparlamentet) är sammanfattningsvis följande.

År 2005 anslog kommissionen och parlamentet 8 miljoner euro till kommunikations- och informationsverksamhet avseende fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (nedan kallat konstitutionen). Denna verksamhet skulle äga rum före nationella folkomröstningar om ratificering av konstitutionen.

Konstitutionen var kontroversiell och hade sina anhängare och skeptiker. Därför kunde EU-medborgarna bara fatta fria och mogna beslut om konstitutionen om de var välinformerade om båda sidor av argumentet.

Gemenskapsmedel mottogs dock endast av organisationer som deltog i kampanjer till förmån för konstitutionen. Klaganden anser därför att i) EU-medborgarna berövades sin rätt till tillförlitlig information och att ii) de medborgare som var skeptiska till konstitutionen diskriminerades eftersom de inte hade samma tillgång till medel för sina informationskampanjer som konstitutionens anhängare.

Den 19 mars 2005 ingav klaganden ett klagomål till ombudsmannen.

Klaganden hävdade i huvudsak att kommissionen berövade EU-medborgarna deras rätt att få tillförlitlig information om konstitutionen och diskriminerade de medborgare som var skeptiska till konstitutionen.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen sammanfattningsvis följande synpunkter.

För 2005 hade budgetposten för det prioriterade informationsprogrammet om Europeiska unionens framtid (budgetpost 250302 - Prince-fonden) en total budget på 9 miljoner euro, som avsattes för kommunikationsverksamhet om konstitutionen. Av detta belopp användes 8 miljoner euro av kommissionens representationer i medlemsstaterna för att stödja de nationella regeringarnas kommunikationsstrategier inom ramen för ett trepartssamarbete mellan medlemsstaterna, Europaparlamentet och kommissionen. Detta samarbete var en del av EU:s gemensamma informations- och kommunikationsstrategi, där parlamentet, rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén enades om ett nära samarbete för att maximera resultaten av kommunikationsstrategierna. I detta avseende hänvisade kommissionen till i) meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en informations- och kommunikationsstrategi för EU (KOM(2002) 350 av den 2 juli 2002) och ii) meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförandet av EU:s informations- och kommunikationsstrategi av den 20 april 2004 (KOM(2004) 196).

Resterande 1 miljon euro förvaltades av de centrala avdelningarna i Bryssel. Dessa avdelningar hade till exempel en rent informativ webbplats om konstitutionen och redigerade broschyrer på unionens alla officiella språk med information om konstitutionens innehåll. Kommissionen inskränkte sig till att översända faktauppgifter om konstitutionen och att förklara de ändringar som den skulle medföra.

Vid finansieringen av offentliga diskussioner och konferenser såg kommissionen till att talarna företrädde olika åsikter om konstitutionen för att garantera ett brett och balanserat spektrum av åsikter. Kommissionens initiativ "1000 debatter om Europa" syftade till att uppmuntra offentlig diskussion om konstitutionen genom att bjuda in företrädare på europeisk, nationell, regional och lokal nivå att diskutera med intresserade medborgare. Vid tidpunkten för kommissionens yttrande hade 237 debatter anordnats (t.ex. hade 106 debatter hållits i Frankrike och 41 i Spanien) och mer än 251 debatter hade planerats. Kommissionens webbplats (http://europa.eu.int/constitution/1000debates) innehåller närmare uppgifter om datum, innehåll och talare.

Kommissionen drog slutsatsen att den hade säkerställt alla medborgares rätt till tillförlitlig information om konstitutionen och att den inte hade diskriminerat de medborgare som var skeptiska till konstitutionen. Kommissionen betonade dessutom att den inte vidtog några åtgärder som kunde strida mot de respektive nationella bestämmelser som var tillämpliga under perioden före valet.

Klagandens synpunkter

Sammanfattningsvis ansåg klaganden att kommissionens åsikt var alltför allmän. Yttrandet innehöll inga närmare uppgifter om specifika projekt och det angavs inte heller vilka organisationer som fick gemenskapsfinansiering. Han ansåg att det endast var på grundval av sådana uppgifter som det skulle vara möjligt att bedöma huruvida det förelåg diskriminering och huruvida gemenskapsmedlen hade fördelats på ett rättvist sätt.

Ytterligare undersökningar

Efter noggrant övervägande av kommissionens yttrande och klagandens synpunkter visade det sig att ytterligare undersökningar var nödvändiga.

Ombudsmannens begäran om ytterligare information

Ombudsmannen bad kommissionen om ytterligare information.

För det första, i) vilket var kommissionens förfarande för att inbjuda till och godkänna förslag till gemenskapsfinansiering av projekt med anknytning till offentlig kommunikation och information om konstitutionen och ii) vilka projekt som omfattade samtliga 25 medlemsstater hade hittills fått finansiering?

För det andra hänvisade ombudsmannen till kommissionens webbplats som nämndes i yttrandet. Efter att ha kontrollerat innehållet fann ombudsmannen att det inte innehöll kontaktuppgifter till de polska organisationer eller personer som deltog i kommissionens initiativ "1000 debatter om Europa". Ombudsmannen bad därför kommissionen att lämna denna information.

För det tredje frågade ombudsmannen kommissionen om den ansåg att medlemsstaterna, när de deltog i kommissionens kommunikationsverksamhet i fråga om konstitutionen, handlade inom ramen för gemenskapsrätten och därför var skyldiga att respektera allmänna principer i gemenskapsrätten, inbegripet de grundläggande rättigheterna. Om den tredje frågan skulle besvaras nekande bad ombudsmannen kommissionen att förklara den rättsliga grunden för sin ståndpunkt. Om den tredje frågan besvaras jakande bad ombudsmannen kommissionen att informera honom om huruvida den hade vidtagit några åtgärder för att främja och övervaka medlemsstaternas efterlevnad av gemenskapsrätten när de deltar i ovannämnda kommunikationsverksamhet.

Kommissionens svar

När det gäller ombudsmannens första fråga konstaterade kommissionen sammanfattningsvis att de 8 miljoner euro av Prince-fonden som decentraliserats till kommissionens representationer betalades ut på följande sätt:

• Rådet uppmanade de medlemsstater som så önskade att lägga fram sina egna kommunikationsplaner.
• På grundval av dessa planer kom kommissionens berörda representationer överens med de nationella regeringarna om att dela kostnaderna för de åtgärder som skulle finansieras. Detta innebar att åtgärderna antingen skulle betalas av kommissionen eller av regeringen. De åtgärder som finansierades av kommissionen var föremål för anbudsinfordringar.
• Kommissionen klargjorde för alla regeringar att den endast skulle bidra till att förmedla fakta om konstitutionen på ett kostnadseffektivt sätt utan att delta i den politiska debatten i samband med ratificeringen av konstitutionen i medlemsstaterna. Kommissionen offentliggjorde därför inte ansökningsomgångar (bidrag) utan snarare anbudsinfordringar (marknadstransaktioner).
• Kommissionen finansierade endast olika kostnadselement, t.ex. konferenslokaler, distribution av texter om konstitutionen och utbildning av journalister.

Kommissionen uppgav också att den inte tillhandahöll finansiering till några föreningar eller icke-statliga organisationer, oavsett om de var för eller emot konstitutionen.

När det gäller ombudsmannens andra fråga uppgav kommissionen att den webbplats som ägnades åt initiativet "1000 debatter om Europa" i allmänhet var avsedd att främja och öka antalet konferenser/debatter som hölls i medlemsstaterna för att medborgarna skulle kunna uttrycka sina åsikter på ett demokratiskt sätt. Kommissionen har på sin webbplats offentliggjort referenser från organisatörerna av debatterna om Europa. De polska organisatörerna av sådana debatter skickade mycket få detaljerade kontakter till kommissionen, och endast dessa kontakter offentliggjordes på kommissionens webbplats "1000 debatter om Europa".

När det gäller ombudsmannens tredje fråga klargjorde kommissionen att medlemsstaterna inom ramen för Prince-fonden inte deltog i kommunikationsverksamhet som definierades och drevs av kommissionen. Kommissionen finansierade endast specifika kostnadsposter för kommunikationsprojekt mellan medlemsstaternas regeringar i samförstånd med dessa regeringar. Kommissionen ansåg att medlemsstaternas kommunikationsverksamhet om konstitutionen inte omfattades av gemenskapsrättens tillämpningsområde (enligt definitionen i domstolens rättspraxis, bland annat C-5/88 Wachauf, Rec. 1989, s. 2609; C-309/96, Annibaldi, REG 1997, s. I-7493; C-292/97, Karlsson, REG 2000, s. I-2737; de förenade målen C-20/00 och C-64/00, Booker Aquacultur och Hydro Seafood GSP Ltd, REG 2003, s. I-7411, C-112/00, Schmidberger (REG 2003, s. I-5659) och följaktligen att medlemsstaterna har agerat inom sitt eget behörighetsområde.

När det gäller ombudsmannens fjärde fråga konstaterade kommissionen att kommissionens åtgärder för att direkt finansiera vissa kostnadsposter, å ena sidan, och medlemsstaternas kommunikationsverksamhet, å andra sidan, hade kompletterat och samordnats. De två verksamhetstyperna var dock juridiskt åtskilda och utfördes på grundval av gemenskapens och medlemsstaternas respektive behörighet. Av detta följer att kommissionens och medlemsstaternas verksamheter måste analyseras separat. Kommissionens egna finansieringsåtgärder var naturligtvis bundna av EU:s grundläggande rättigheter. Omvänt utförde medlemsstaterna sin kommunikationsverksamhet på ett oberoende sätt och i enlighet med sin egen lagstiftning när de inte genomförde gemenskapsrättsliga bestämmelser. Medlemsstaterna var tvungna att respektera bestämmelserna i nationell konstitutionell rätt och sina skyldigheter enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i vilken de är parter.

Slutligen betonade kommissionen att dess egen tilldelning av Prince-fonden var inriktad på att tillhandahålla faktauppgifter.

Klagandens synpunkter

En kopia av detta svar översändes till klaganden för synpunkter. Klaganden uppgav sammanfattningsvis att han ansåg att kommissionens svar inte var tillräckligt specifikt. Han ansåg också att bristen på objektivitet i kampanjerna i fråga bidrog till resultaten av folkomröstningarna om konstitutionen i Frankrike och Nederländerna.

Beslutet

1 Gemenskapsfinansiering av projekt som rör kommunikation och information till allmänheten om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa

1.1 Klagomålet gällde tilldelningen av gemenskapsmedel för kommunikations- och informationsverksamhet avseende fördraget om upprättande av en konstitution för Europa ("konstitutionen"). Klaganden hävdade att 8 miljoner euro av denna finansiering endast hade fördelats till organisationer som stöder konstitutionen.

Klaganden hävdade i huvudsak att kommissionen berövade EU-medborgarna deras rätt att få tillförlitlig information om konstitutionen och diskriminerade de medborgare som var skeptiska till konstitutionen.

1.2 Kommissionen konstaterade sammanfattningsvis att 8 miljoner euro, av en total fond på 9 miljoner euro som anslagits under den berörda budgetposten, avsattes för att stödja de nationella regeringarnas kommunikationsstrategier. Återstående 1 miljon euro anslogs för att täcka den verksamhet som kommissionens arbetsgrupp bedrivit.

1.3 Ombudsmannen har noggrant granskat kommissionens ståndpunkt i dess yttrande, dess svar på ombudsmannens ytterligare undersökningar och i de meddelanden (1) som den hänvisade till i sitt yttrande.

På grundval av tillgänglig information förstår ombudsmannen att kommissionen använde gemenskapsmedel för att stödja medlemsstaternas regeringars kommunikationsprojekt genom att betala för vissa specifika varor och tjänster som upphandlades på kommersiella grunder genom anbudsförfaranden.

1.4 Som svar på ombudsmannens ytterligare undersökningar uppgav kommissionen att den inte delade ut medel till några föreningar eller icke-statliga organisationer. Ombudsmannen förstår också av kommissionens svar på de ytterligare undersökningarna att den inte finansierade projekt som sådana. Kommissionen förklarade också att den hade klargjort för alla regeringar att den endast skulle bidra till att förmedla fakta om konstitutionen på ett kostnadseffektivt sätt utan att delta i den politiska debatten i samband med ratificeringen av konstitutionen i medlemsstaterna. Ombudsmannen noterar att klaganden inte har lagt fram några bevis för att ifrågasätta dessa uttalanden från kommissionen.

1.5 Ombudsmannen noterar att kommissionen inom ramen för denna undersökning inte har lämnat fullständiga uppgifter om hur den berörda budgetposten har använts. Ombudsmannen erinrar i detta sammanhang om att klaganden i sina synpunkter på både kommissionens yttrande och dess svar på de ytterligare undersökningarna ansåg att kommissionen hade underlåtit att tillhandahålla tillräckligt detaljerad och specifik information.

Ombudsmannen påpekar att det är revisionsrättens uppgift, inte ombudsmannens, att granska räkenskaperna över gemenskapens samtliga inkomster och utgifter och att avge en revisionsförklaring till Europaparlamentet och rådet om räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet (artikel 248 i EG-fördraget).

Ombudsmannen påpekar också att om klaganden vill begära en fullständig redovisning av utgifterna under den berörda budgetposten från kommissionen har han möjlighet att göra detta genom att vända sig direkt till kommissionen eller genom Europaparlamentets budgetkontrollutskott.

1.6 Mot bakgrund av den tillgängliga information som sammanfattas i punkterna 1.3 och 1.4 ovan anser ombudsmannen att hans undersökning inte har avslöjat några bevis till stöd för klagandens påstående att kommissionen berövade EU-medborgarna deras rätt att få tillförlitlig information om konstitutionen och diskriminerade de medborgare som var skeptiska till konstitutionen. Ombudsmannen finner därför att kommissionen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

1.7 Slutligen noterar ombudsmannen att kommissionen i sitt svar på ombudsmannens ytterligare undersökningar angav att medlemsstaterna måste respektera bestämmelserna i nationell konstitutionell rätt och sina skyldigheter enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som de är parter i. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påpeka att kommissionen i detta sammanhang också kunde ha hänvisat till artiklarna 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen. Ombudsmannen kommer därför att göra ytterligare en anmärkning nedan.

2 Slutsats

Av de skäl som anges ovan finner ombudsmannen att kommissionen inte har gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer att underrättas om detta beslut.

YTTERLIGARE ÅTERMÄRKNING

I sitt svar på ombudsmannens ytterligare undersökningar uppgav kommissionen att medlemsstaterna måste respektera bestämmelserna i nationell konstitutionell rätt och sina skyldigheter enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som de är parter i. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påpeka att kommissionen i detta sammanhang också kunde ha hänvisat till artiklarna 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

---

(1) Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en informations- och kommunikationsstrategi för EU (KOM(2002) 350 av den 2 juli 2002) och meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförandet av EU:s informations- och kommunikationsstrategi av den 20 april 2004 (KOM(2004) 196).