Strasbourg den 19 april 2006

Bäste G.,

Den 15 september 2004 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europeiska kommissionen. Klagomålet gäller den påstådda underlåtenheten från kommissionens sida att lämna ut information som ni hade begärt i en skrivelse av den 21 juni 2004 om kommissionens undersökning mellan 1988 och 1993 av Dynopacks affärsmetoder.

Den 29 oktober 2004 vidarebefordrade jag klagomålet till kommissionens ordförande. Kommissionen avgav sitt yttrande den 8 februari 2005. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni sände den 26 mars 2005. Den 19 oktober 2005 och den 15, 16 och 28 februari 2006 översände ni ytterligare upplysningar till mig.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts. Jag ber om ursäkt för hur lång tid det har tagit att behandla ärendet.

Klagomålet

Omständigheterna i ärende 2865/2004/JMA rör kommissionens undersökning för att kontrollera huruvida ett privat företags agerande, Dynopack, var förenligt med konkurrensreglerna i EG-fördraget. Klaganden hade redan lämnat in ett tidigare klagomål till Europeiska ombudsmannen med liknande omständigheter. Klagomålet, som registrerades med referensnummer 1382/2003/JMA, avvisades.

Kommissionens undersökning av Dynopack-ärendet var också föremål för en tidigare undersökning av ombudsmannen om klagomål 75/99/ME, som ingavs av en annan klagande.

Ombudsmannen anser att det är lämpligt att beskriva klagomålen 75/99/ME och 1382/2003/JMA som bakgrund till detta klagomål 2865/2004/JMA.

Klagomål 75/99/ME mot Europeiska kommissionen

Klagomål 75/99/ME ingavs den 21 januari 1999 på uppdrag av en näringslivsorganisation (Forum of Private Business), där företaget Microwave Ovenware Ltd. (MOL) ingick. Klagomålet gällde kommissionens påstått försumliga handläggning av ett konkurrensärende enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget.

I maj 1989 ingav P. ett klagomål till kommissionen i vilket han gjorde gällande att MOL hade tvingats upphöra med sin verksamhet år 1989 på grund av det norska företaget Dynopacks beteende. Han ansåg att Dynopacks agerande stred mot artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Den 5 februari 1993, efter att ha genomfört en undersökning mellan 1988 och 1993, skrev kommissionen till MOL i enlighet med artikel 6 i förordning 99/63/EEG (artikel 6-skrivelsen), informerade företaget om att artikel 81 i EG-fördraget inte föreföll ha överträtts i detta ärende och tillkännagav därför sin avsikt att avsluta ärendet. Kommissionen motiverade sin ståndpunkt med att handeln mellan medlemsstaterna inte föreföll ha påverkats märkbart av det kritiserade förfarandet. Eftersom företaget inte reagerade beslutade kommissionen att avsluta ärendet 1994. År 1997 begärde MOL emellertid att målet skulle tas upp på nytt och gjorde gällande att handlingarna i målet hade hanterats på ett felaktigt sätt och att det inte hade angetts några skäl till varför talan i de aktuella målen inte hade påverkat handeln mellan medlemsstaterna. MOL upphörde med sin verksamhet 1989. Den 16 juli 1998 underrättade kommissionen P. om att det ursprungliga ärendet inte kunde tas upp till förnyad prövning, eftersom detta skulle innebära en omprövning av de faktiska omständigheter som hade inträffat mellan åren 1988 och 1993 och rörde ett företag som inte längre var verksamt.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade P. att MOL under många år utan framgång hade försökt få information och svar från kommissionen om undersökningen. Han hävdade att kommissionen hade vägrat att ge MOL de begärda upplysningarna. att dess avdelningar inte hade hanterat ärendet på ett korrekt sätt, och att det i deras bedömning felaktigt hade dragits slutsatsen att handeln mellan Norge och Förenade kungariket inte skulle betraktas som handel mellan medlemsstaterna.

Ombudsmannen genomförde en undersökning och avslutade den med ett motiverat beslut den 18 oktober 1999 i vilket det inte konstaterades att kommissionen hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. I sitt beslut noterade ombudsmannen att den tillgängliga informationen visade att kommissionen hade gett MOL möjlighet att på lämpligt sätt delta i det förfarande som föreskrivs i konkurrensärenden, vilket bland annat innebar att en så kallad artikel 6-skrivelse skulle skickas ut. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att det inte fanns något i akten som tydde på att kommissionen inte hade behandlat ärendet korrekt. När det gäller granskningen av allt material erinrade ombudsmannen om att kommissionen i sin skrivelse enligt artikel 6 av den 5 februari 1993 hade förklarat att den hade gjort en grundlig undersökning av ärendet och att den var fullt medveten om situationen. Efter att ha granskat den tillgängliga bevisningen ansåg ombudsmannen att det inte fanns något i ärendet som kunde ifrågasätta kommissionens uttalande eller tyda på att dess avdelningar inte hade undersökt ärendet på ett korrekt sätt.

När det gäller frågan om huruvida utbyten mellan Norge och Förenade kungariket måste betraktas som handel mellan medlemsstater noterade ombudsmannen att det tydligt framgick av kommissionens skrivelse enligt artikel 6 att institutionen inte hade angett att sådan handel aldrig skulle betraktas som handel mellan medlemsstater. I stället hade kommissionen dragit slutsatsen att den i detta specifika fall inte hade funnit någon märkbar påverkan på handeln.

Klagomål 1382/2003/JMA

Den 18 juli 2003 ingav den nuvarande klaganden, G., ett klagomål till ombudsmannen, vilket registrerades under ärendenummer 1382/2003/JMA. Klaganden förklarade att hans klagomål var riktat mot Europeiska kommissionen för att den inte besvarat frågor från ett antal ledamöter av Europaparlamentet. Klaganden förklarade att han i april 2001, efter att ha beaktat ombudsmannens beslut i ärende 75/99/ME, beslutade att inge en framställning till Europaparlamentet (referensnummer 566/2000). Klaganden försökte få svar från kommissionen på 19 frågor som rörde kommissionens hantering av sin undersökning och som enligt hans uppfattning inte hade tagits upp i ombudsmannens beslut. Klaganden förklarade att Europaparlamentet hade valt ut fyra av frågorna, särskilt den som avsåg de potentiella effekterna av Dynopacks åtgärder på handeln mellan medlemsstaterna.

Klaganden hävdade att kommissionen inte hade lämnat korrekta svar till parlamentet. Han bestred uttalandet från en företrädare för kommissionen vid en utfrågning som hölls av parlamentet den 21 februari 2002, enligt vilket dess avdelningar hade genomfört en fullständig översyn av mikrovågsmarknaden i EU och Efta inom ramen för kommissionens undersökning.

Efter att noggrant ha granskat all tillgänglig bevisning drog ombudsmannen slutsatsen att det verkade som om föremålet för klagomålet utgjorde föremålet för en framställning till Europaparlamentet och att dess utskott för framställningar redan hade behandlat frågan. Ombudsmannen tillade vidare att de berörda parlamentsfrågorna hade ställts och besvarats inom ramen för arbetet i utskottet för framställningar vid behandlingen av den klagandes framställning. Under dessa omständigheter ansåg ombudsmannen att det ankom på Europaparlamentet att bedöma om kommissionens svar var adekvata och, om så inte var fallet, vidta lämpliga politiska åtgärder. Den 28 oktober 2003 beslutade ombudsmannen att avsluta ärendet i enlighet med artikel 195 i EG-fördraget, eftersom han ansåg att det inte fanns någon grund för att inleda en undersökning.

Den 14 november 2003 och den 7 januari 2004 skrev klaganden på nytt till ombudsmannen och bestred hans beslut att inte inleda en undersökning. I sina skrivelser hävdade klaganden att ombudsmannen borde ha gett vägledning både om den tid det tog för kommissionen att svara på parlamentsledamöternas frågor om frågor som togs upp i framställning nr 566/2000 och om huruvida de svar som gavs var väsentliga. Klaganden ansåg att dessa punkter inte var politiska. Han bad också ombudsmannen att informera honom om de skäl som kommissionen åberopade för att besluta att handeln i hans fall inte påverkades.

I sitt svar av den 16 januari 2004 förklarade ombudsmannen att skälet till att han vägrade att inleda en undersökning inte var att kommissionens svar var politiska, utan att det ankom på Europaparlamentet självt att utvärdera lämpligheten av de svar som lämnats till det i dess politiska roll att ställa kommissionen till svars. När det gäller den andra frågan förklarade ombudsmannen att han inte kunde lämna svar på kommissionens vägnar och föreslog därför att klaganden skulle ställa sina frågor direkt till kommissionen. Ombudsmannen uppmanade klaganden att överväga att lämna in ett nytt klagomål till honom, om kommissionen inte svarar inom rimlig tid eller om dess svar inte verkar vara tillfredsställande.

Den 22 mars 2004 skrev parlamentsledamoten Richard Balfe till ombudsmannen och begärde en förklaring till sitt beslut att inte genomföra några undersökningar i samband med klagomål 1382/2003/JMA, som ingetts av en av hans väljare. I sitt svar av den 23 april 2004 upprepade ombudsmannen de argument som redan framförts i hans skrivelser till klaganden av den 28 oktober 2003 och den 16 januari 2004.

Klagomål 2865/2004/JMA

Den 15 september 2004 vände sig klaganden på nytt till ombudsmannen och bifogade med sin skrivelse ett nytt klagomål mot kommissionen för dess underlåtenhet att besvara ett antal frågor som han hade ställt. De faktiska omständigheterna i ärendet enligt klaganden var sammanfattningsvis följande:

Till följd av ombudsmannens råd skrev klaganden till kommissionen den 21 juni 2004 och begärde information om de skäl som hade föranlett institutionen att avsluta sin undersökning av Dynopack-ärendet, särskilt när det gäller kommissionens slutsatser att Dynopacks åtgärder inte påverkade handeln mellan medlemsstaterna. I ett svar av den 9 juni 2004 förklarade kommissionsledamot Mario Monti att kommissionen redan hade besvarat klagandens frågor och hänvisade till informationen i denna fråga i artikel 6-skrivelsen av den 5 februari 1993 och som kommissionen avslöjade under de utfrågningar som hölls av Europaparlamentets utskott för framställningar den 21 mars 2002. Klaganden hävdade att kommissionsledamot Mario Montis skrivelse inte hade besvarat hans frågor. Han förklarade att det argument som han hade framfört i sitt svar på kommissionens skrivelse enligt artikel 6 av den 10 mars 2003 aldrig hade besvarats. När det gäller parlamentets utfrågning noterade klaganden att kommissionen inte hade lämnat några ytterligare upplysningar.

Klaganden bad ombudsmannen att se till att kommissionen uppfyller kraven i artikel 18 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed och artiklarna 41 och 43 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Klaganden föreslog att ombudsmannen skulle granska ärendet och redogöra för kommissionens underlåtenhet att ge ett konkret svar på parlamentets frågor, och även kommentera effekterna av denna underlåtenhet. Dessutom frågade han ombudsmannen vilket förfarande som skulle användas när de frågor som ställdes av Europaparlamentet inte besvarades av en gemenskapsinstitution.

Med beaktande av den nya bevisningen beslutade ombudsmannen att registrera klagandens skrivelse som ett nytt klagomål (referens 2865/2004/JMA) och att inleda en undersökning. Påståendet om vilket ombudsmannen bad kommissionen att avge ett yttrande var följande:

Klaganden hävdar sammanfattningsvis att kommissionens svar på hans fråga av den 9 juli 2004, undertecknat av kommissionsledamot Monti, inte gav honom de begärda upplysningarna. Han har därför yrkat att kommissionen ska lämna ut den.

Eftersom det i det svar som kommissionsledamot Mario Monti skickade till klaganden den 9 juli 2004 angavs att all information som klaganden begärt hade lämnats ut under den offentliga utfrågning som Europaparlamentets utskott för framställningar höll den 21 mars 2002, begärde ombudsmannen att kommissionen i detalj skulle redogöra för all information som den hade lämnat vid den utfrågningen.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande redogjorde kommissionen först för bakgrunden till ärendet. Kommissionen förklarade att klaganden först hade lämnat in ett klagomål till kommissionen den 25 maj 1988, i vilket han hävdade att hans företag Microwave Ovenware Ltd (MOL) hade lidit förluster till följd av Dynopack A/S, Norges (Dynopack) beteende. I sitt klagomål förklarade klaganden att Dynopack hade levererat tillbehör till mikrovågsugnar avsedda för återförsäljning till MOL fram till 1982. Från och med 1982 anförtrodde Dynopack exklusiv distribution till ett annat brittiskt företag, som påstods ha vägrat att leverera till MOL. Enligt klaganden omintetgjordes MOL:s försök att stanna kvar på marknaden med varor från andra källor av Dynopacks prissänkningar. Till följd av situationen upphörde MOL med sin verksamhet 1989.

Som svar på klagomålet undersökte kommissionens avdelningar (GD Konkurrens) situationen mellan 1988 och 1993. Efter att ha avslutat sin undersökning sände kommissionen den 5 februari 1993 en formell skrivelse till klaganden i enlighet med artikel 6 i förordning 99/63/EEG, i vilken den informerade honom om att dess avdelningar avsåg att avsluta klagomålet. Enligt kommissionen föreföll konkurrensreglerna i EG-fördraget, särskilt artikel 81.1, inte ha överträtts eftersom handeln mellan medlemsstaterna inte påverkades nämnvärt.

Klaganden inkom inte med någon ny bevisning till stöd för sitt klagomål, utan endast med ett antal följebrev. Den 20 januari 1994 skrev GD Konkurrens till klaganden och informerade honom om att ärendet formellt betraktades som avslutat. Först i september 1997 reagerade klaganden genom att begära att undersökningen skulle återupptas. Han hävdade att handlingarna i ärendet hade hanterats på ett felaktigt sätt och att det inte fanns någon tillräcklig motivering för kommissionens slutsats att de aktuella förfarandena inte hade någon betydande inverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Efter några informella kontakter skrev kommissionen till klaganden den 20 maj 1998 för att klargöra vissa missförstånd. I en ny skrivelse av den 16 juli 1998 underrättade kommissionen honom om att ärendet inte kunde tas upp på nytt.

Klaganden kontaktade Europaparlamentet den 1 augusti 2000 och hävdade att kommissionen hade hanterat ärendet på ett vårdslöst sätt. att kommissionen felaktigt hade ansett att handeln mellan Norge och Förenade kungariket inte utgjorde handel mellan medlemsstater, och att den orättvist hade avslagit hans begäran om att ta upp ärendet på nytt. Skrivelsen registrerades som en framställning (ref. 566/2000) av Europaparlamentets utskott för framställningar och översändes till kommissionen i slutet av 2000. Ett första skriftligt svar utfärdades den 6 februari 2001 i vilket det förklarades att kommissionen inte hade kunnat fastställa konkreta fakta som gjorde det möjligt för den att utfärda ett meddelande om invändningar mot Dynopack på grund av att det saknades konkreta bevis. Den 30 april 2001 skrev klaganden till utskottet för framställningar och bifogade 19 specifika frågor som besvarades av kommissionen den 11 september 2001. Ytterligare fyra frågor ställdes av klaganden, varav några gällde tillgång till särskilda handlingar. I enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 beviljade kommissionen tillgång till dessa handlingar i en skrivelse till utskottet för framställningar av den 19 mars 2002. Efter en utfrågning den 21 mars 2002 beslutade utskottet för framställningar att avsluta ärendet.

Kommissionen förklarade att dess undersökning hade varit föremål för olika skriftliga och muntliga frågor från ett antal parlamentsledamöter och att den också hade granskats av ombudsmannen i samband med en tidigare undersökning (ärende 75/99/ME).

När det gäller de specifika påståenden som klaganden framförde i sitt klagomål till ombudsmannen noterade kommissionen att det i det svar som kommissionsledamot Mario Monti skickade den 9 juli 2004 angavs att all begärd information hade lämnats ut både i kommissionens artikel 6-skrivelse och under den offentliga utfrågning som Europaparlamentets utskott för framställningar höll den 21 mars 2002. Kommissionen underströk att en skrivelse enligt artikel 6 är det sista steget i det formella förfarandet innan kommissionen antar ett formellt beslut om avslag på ett klagomål. I sin skrivelse enligt artikel 6 i detta ärende, daterad den 5 februari 1993, gav kommissionen den klagandes firma en sista möjlighet att lämna synpunkter eller ytterligare upplysningar i ärendet. Om så inte vore fallet skulle ärendet avslutas inom en månad. I juni 1993 uppmanades klaganden således att begära ett formellt beslut som han sedan kunde ha överklagat till gemenskapsdomstolarna. Klaganden beslutade dock att inte bestrida kommissionens skrivelse enligt artikel 6.

Kommissionen granskade den typ av uppgifter som den hade lämnat om de kriterier på grundval av vilka den beslutade att handeln mellan medlemsstaterna inte föreföll ha påverkats i detta fall och noterade att den grundade sig på gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis. Kommissionen citerade den förklaring som gavs till klaganden i skrivelsen enligt artikel 6, i vilken den uppgav att bevisningen visade att den handel som påverkades av det beteende som klagomålet gällde var direkt handel mellan Norge och Förenade kungariket. Kommissionen tillade att även om detta inte innebar att det påtalade beteendet inte kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, fanns det i det fallet inga bevis för någon märkbar inverkan på denna handel. Ett annat skäl till kommissionens avsikt att föreslå att ärendet skulle avslutas var att den berörda affärsvolymen var liten.

Som svar på ombudsmannens begäran bifogade kommissionen till sitt yttrande en kopia av sina avdelningars bidrag till den muntliga utfrågning som hölls av utskottet för framställningar den 21 mars 2002. I sin presentation inför kommittén noterade kommissionens företrädare att de påtalade förfarandena hade ägt rum under 1980-talet. Eftersom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) vid den tidpunkten ännu inte hade fastställts, analyserades klagomålet mot bakgrund av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget, enligt vilka handeln mellan medlemsstaterna måste påverkas i betydande utsträckning. Såsom anges i skrivelsen enligt artikel 6 grundade sig kommissionens ståndpunkt på en grundlig analys av de faktiska omständigheterna i ärendet och inte på en fördjupad marknadsundersökning, som i detta fall inte var nödvändig eftersom det ansågs att Dynopack inte hade någon dominerande ställning. När det gäller artikel 81 fanns det inga bevis för någon märkbar effekt på handeln mellan medlemsstaterna. Gemenskapens intresse var inte heller tillräckligt för att motivera en fortsatt undersökning av klagomålet.

Kommissionen hävdade att den hade besvarat samtliga skrivelser från klaganden, särskilt skrivelserna av den 10 mars 1993 och den 28 juni 1993. I sitt svar av den 18 mars 1993 uppmanade kommissionen klaganden att vända sig till den tjänsteman som var ansvarig för ärendet för att få ytterligare upplysningar i ärendet. Telefonsamtalet ägde rum den 23 mars 1993, under vilket innehållet i kommissionens skrivelse enligt artikel 6 förklarades för klaganden. Ett antal ytterligare telefonväxlingar ägde också rum i april 1993. Till sitt yttrande bifogade kommissionen ett antal handlingar till stöd för sitt påstående, däribland en kopia av skrivelsen av den 18 mars 1993 samt en not till akten rörande ett telefonsamtal.

Kommissionen ansåg att dess avdelningar hade agerat korrekt med avseende på klagandens påståenden och att de hade följt de processuella stegen och de kriterier som fastställts av gemenskapsdomstolarna.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter upprepade klaganden påståendena i sitt klagomål. Han hänvisade till tre specifika frågor som han ansåg att kommissionen hade missuppfattat, nämligen i) den marknad och de sifferuppgifter som låg till grund för kommissionens beslut att handeln inte påverkades nämnvärt, trots att dess tjänstemän tidigare hade ansett att så var fallet, ii) tillämpningen av 1973 års avtal mellan Norge och EEG, och iii) statusen för kommissionens skrivelse av den 5 februari 1993 som en artikel 6-skrivelse.

När det gäller effekterna av Dynopacks förfaranden på marknaden instämde klaganden inte i kommissionens argument. Han noterade att kommissionen kände till uttalandet från världsvarumärkesledaren på denna marknad, Newell, enligt vilket avskaffandet av MOL hade ändrat hela utformningen av marknaderna i Europa till nackdel för konsumenterna.

Klaganden noterade att de styrkande handlingarna för var och en av de nämnda frågorna fanns hos utskottet för framställningar inom ramen för framställning nr 566/2000.

Den 19 oktober 2005 och den 15, 16 och 28 februari 2006 översände klaganden ytterligare information, i vilken han förklarade sin ståndpunkt om omfattningen av ombudsmannens beslut avseende klagomål 75/99/ME och om kommissionens handläggning av hans ärende.

Beslutet

1 Inledande anmärkning

1.1 Detta klagomål avser kommissionens svar på en skrivelse från klaganden av den 9 juli 2004 med begäran om upplysningar om en undersökning som rör konkurrensfrågor.

I sitt klagomål bad klaganden också ombudsmannen att granska och kommentera kommissionens svar till Europaparlamentet om framställning nr 566/2000. Dessutom begärde klaganden att ombudsmannen skulle fastställa vilket förfarande som bör användas när de frågor som ställs av Europaparlamentet inte besvaras av en gemenskapsinstitution.

1.2 Ombudsmannen noterar att dessa ytterligare begäranden redan hade gjorts av klaganden i samband med ett tidigare klagomål som han hade lämnat in till ombudsmannen (referens 1382/2003/JMA). I sina svar av den 28 oktober 2003 och den 16 januari 2004 förklarade ombudsmannen att han inte skulle behandla dessa begäranden, eftersom de berörda frågorna hade ställts och besvarats inom ramen för arbetet i Europaparlamentets utskott för framställningar vid behandlingen av klagandens framställning. Europeiska ombudsmannen noterade i sina svar att han enligt artikel 195 i EG-fördraget endast behandlar klagomål om han anser att undersökningar är motiverade. Som ombudsmannen konsekvent har påpekat verkar det inte finnas någon anledning att genomföra sådana undersökningar när den klagande redan har ingett en framställning till Europaparlamentet om samma ämne och utskottet för framställningar har behandlat frågan.

1.3 Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att det ankom på Europaparlamentet att bedöma om kommissionens svar var adekvata och, om så inte var fallet, att vidta lämpliga politiska åtgärder. Ombudsmannen anser därför inte att det är motiverat att göra några undersökningar av klagandens ovannämnda ytterligare begäranden.

2 Kommissionens påstådda underlåtenhet att lämna upplysningar

2.1 Klaganden hävdar att svaret från kommissionsledamot Monti på kommissionens vägnar på hans förfrågan av den 9 juli 2004 inte gav honom de begärda upplysningarna. Han har därför yrkat att kommissionen ska lämna ut den.

Klaganden ber ombudsmannen att se till att kommissionen följer artikel 18 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed och artiklarna 41 och 43 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

I sina synpunkter hänvisar klaganden till tre specifika frågor som han anser att kommissionen inte lämnade tillräcklig information om, nämligen i) den marknad och de sifferuppgifter som låg till grund för kommissionens beslut att handeln inte påverkades nämnvärt, ii) tillämpningen av 1973 års avtal mellan Norge och EEG, och iii) statusen för kommissionens skrivelse av den 5 februari 1993 som en artikel 6-skrivelse.

2.2 Kommissionen hävdar att det i det svar som kommissionsledamot Mario Monti skickade till klaganden den 9 juli 2004 angavs att all begärd information hade offentliggjorts både i kommissionens artikel 6-skrivelse och under den offentliga utfrågning som Europaparlamentets utskott för framställningar höll den 21 mars 2002.

Kommissionen har förklarat att den i sin skrivelse enligt artikel 6 angav att bevisningen visade att den handel som påverkades av det påtalade beteendet utgjorde direkt handel mellan Norge och Förenade kungariket. Kommissionen har tillagt att även om detta inte innebar att det påtalade beteendet inte kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, fanns det inget som tydde på någon märkbar inverkan på denna handel. Ett annat skäl till förslaget att avsluta ärendet var att den berörda affärsvolymen var liten. Kommissionen understryker att den i sin skrivelse enligt artikel 6 gav klaganden en sista möjlighet att lämna synpunkter eller ytterligare upplysningar i ärendet, och att ärendet annars skulle avslutas inom en månad. Klaganden bestred inte kommissionens argument.

Kommissionen påpekar att ombudsmannen särskilt hade beaktat detta resonemang i sitt beslut i ärende 75/99/ME.

I samband med de uttalanden som gjordes inför utskottet för framställningar den 21 mars 2002 hävdar kommissionen att de grundade sig på slutsatserna i skrivelsen enligt artikel 6. Den tjänsteman vid kommissionen som var närvarande vid förhandlingen förklarade att Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ännu inte hade upprättats när klagomålet ingavs och att det därför måste ses över mot bakgrund av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget, enligt vilka handeln mellan medlemsstaterna måste påverkas i betydande utsträckning. Kommissionens ståndpunkt grundades på en grundlig analys av de faktiska omständigheterna i ärendet och inte på en djupgående marknadsundersökning, som i detta fall inte var nödvändig eftersom Dynopack inte ansågs ha en dominerande ställning. När det gäller artikel 81 i EG-fördraget fanns det inget som tydde på någon märkbar påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Gemenskapens intresse var inte heller tillräckligt för att motivera en fortsatt undersökning av klagomålet.

2.3 Ombudsmannen har noggrant granskat den tillgängliga informationen. Det förefaller som om klaganden den 21 juni 2004 skickade en skrivelse till kommissionsledamot Monti och begärde följande information:

”[...] Jag skriver än en gång till kommissionen för att få svar på frågan hur kommissionen beslutade att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkades nämnvärt av de åtgärder som Dynopack a/s och Ltd [sic] vidtagit mot Microwave Ovenware Ltd.

En kopia av fråga 4 i framställningen bifogas för enkel hänvisning. Som ni vet har denna fråga ställts upprepade gånger, både av mig själv och av parlamentet, utan att kommissionen har lämnat marknadsundersökningen och analysen av skälen till beslutet ovan."

Villkoren i fråga 4, som nämns i klagandens skrivelse, hänvisade till de kriterier som kommissionen använde för att dra slutsatsen att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkades i detta fall.

I kommissionsledamot Mario Montis svar av den 9 juli 2004 angavs följande:

"Er skrivelse [...] kräver i detta skede inga särskilda iakttagelser, utöver dem som redan framförts till er tidigare, och i synnerhet under den offentliga utfrågningen den 21 mars 2002 i Europaparlamentets utskott för framställningar.

Kommissionen har inte för avsikt att återuppta ärendet och på nytt analysera de frågor som redan tagits upp i den tidigare undersökningen och som diskuterades i den skrivelse enligt artikel 6 som skickades 1993, och som inte har besvarats i sak."

2.4 Mot bakgrund av ovanstående förefaller det som om syftet med klagandens begäran till kommissionsledamot Monti var att få kommissionen att förklara på vilken grund den kom fram till att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkades nämnvärt av Dynopacks åtgärder. I sitt svar hänvisade kommissionsledamot Mario Monti till de argument som kommissionen redan framfört i sin artikel 6-skrivelse och till de argument som kommissionens företrädare framförde vid den parlamentariska utfrågningen den 21 mars 2002.

Inledningsvis bör ombudsmannen påpeka att kommissionens undersökning av Dynopack-ärendet redan har varit föremål för en tidigare undersökning av ombudsmannen, i samband med klagomål 75/99/ME, som lämnats in av en annan klagande. I det ärendet hade det påståtts att kommissionen av oaktsamhet hade handlagt detta konkurrensärende enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. I sitt beslut i ärendet av den 18 oktober 1999 drog ombudsmannen slutsatsen att kommissionen hade hanterat undersökningen korrekt och att dess skrivelse enligt artikel 6 på ett korrekt sätt hade behandlat frågan om huruvida handeln mellan medlemsstaterna hade påverkats märkbart i detta ärende. Ombudsmannen konstaterade därför vid den tidpunkten att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande (1).

2.5 Med hänsyn till arten av klagandens specifika påstående i förevarande fall anser ombudsmannen att det är lämpligt att först undersöka den rättsliga karaktären av det förfarande som anges i artikel 6 i förordning nr 99/63, och mot bakgrund av dessa bestämmelser, de argument som kommissionen har anfört.

Ombudsmannen har påpekat att förevarande mål avser kommissionens avvisning, på grund av otillräckliga skäl, av en ansökan om fastställelse av en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler som ingetts med stöd av artikel 3.2 i förordning nr 17(2). Förfarandet för sådana avslag fastställs i artikel 6 i förordning nr 99/63.3. Gemenskapsdomstolarnas rättspraxis (4) skiljer mellan tre på varandra följande steg i förfarandet. Under det första steget, efter det att ansökan har lämnats in, samlar kommissionen in relevanta uppgifter, på grundval av vilka den kommer att besluta vilket beslut den ska fatta i ärendet. I det andra steget underrättar kommissionen sökanden, såsom föreskrivs i artikel 6 i förordning nr 99/63, om skälen till att den anser att det inte finns tillräckliga skäl för att bifalla ansökan och ger sökanden möjlighet att inkomma med ytterligare synpunkter inom en tidsfrist som fastställs av kommissionen. I det tredje skedet av förfarandet tar kommissionen del av den klagandes synpunkter och fattar ett slutligt beslut mot vilket talan kan väckas vid gemenskapsdomstolarna (5).

Det andra steget i förfarandet är uppnått när kommissionen underrättar den klagande om sin avsikt att inte fullfölja undersökningen, genom den så kallade artikel 6-skrivelsen, i enlighet med artikel 6 i förordning (EEG) nr 99/63, där följande anges:

”Om kommissionen [...] på grundval av de uppgifter den förfogar över anser att det inte finns tillräckliga skäl för att bevilja ansökan, ska den underrätta sökandena om skälen till detta och fastställa en tidsfrist inom vilken de ska inkomma med eventuella ytterligare skriftliga synpunkter.”

Mot bakgrund av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis utgör artikel 6-skrivelsen inte ett beslut, utan endast en processuell åtgärd som förbereder det slutliga beslutet (6). I avsaknad av svar har gemenskapsdomstolarna tolkat det som att klaganden kan anses samtycka till att förfarandet avseende hans klagomål slutgiltigt avslutas, vilket kommissionen tillkännagav i skrivelsen enligt artikel 6.7.

2.6 I förevarande fall ingav klaganden en ansökan till kommissionen och gjorde gällande att Dynopacks marknadspraxis och dess inverkan på MOL hade överträtt gemenskapens konkurrensregler. På grundval av tillgängliga uppgifter förefaller det som om kommissionen, efter en formell undersökning som genomfördes mellan 1988 och 1993 (ärende nr IV/B-2/32.752-Microwave/Dyno), kom fram till att det inte fanns tillräckliga skäl för att fullfölja ärendet och formellt underrättade klaganden om sin ståndpunkt genom en skrivelse av den 5 februari 1993, i vilken det hänvisades till artikel 6 i förordning nr 99/63. Brevet innehöll följande:

"I enlighet med artikel 6 i förordning (EEG) nr 99/63 av den 25 juli 1963 måste jag tyvärr meddela att mitt generaldirektorat planerar att avslå Ert klagomål av följande skäl:

1. [...] Dynopack A.S. har ingen dominerande ställning på EEG-marknaden eller, mer specifikt, på den brittiska marknaden [...].

2. Bevisen visar att den handel som påverkas av det beteende som ni har klagat på är direkthandel mellan Norge och Förenade kungariket. Även om detta inte innebär att det påtalade beteendet inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, finns det i detta fall inga bevis för någon märkbar effekt på denna handel [...].

3. Ärendet aktualiserar inte någon principfråga i gemenskapens konkurrensrätt [...].

Avslutningsvis måste jag föreslå kommissionen att ärendet avslutas. Jag vill dock först ge er en sista chans att kommentera eller lämna ytterligare information som kan vara relevant [...]. Om jag inte får sådan information eller sådana kommentarer inom en månad efter mottagandet av detta brev beklagar jag att jag måste avsluta ärendet.”

2.7 Ombudsmannen noterar att det i ovannämnda skrivelse uttryckligen hänvisas till artikel 6 i förordning nr 99/63 som rättslig grund för kommissionens åtgärder. redogjorde för kommissionens skäl för att inte fullfölja ansökan, och gav klaganden möjlighet att inkomma med ytterligare synpunkter. Det förefaller obestridligt att klaganden, trots kommissionens uppmaning till klaganden att kommentera dess argument, inte gjorde det.

2.8 Ombudsmannen är medveten om att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i sin utvärdering av konkurrensrelaterade frågor. Kommissionens prövning på detta område har således begränsats till en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (8).

2.9 Ombudsmannen noterar att klagandens synpunkter ifrågasätter statusen för kommissionens skrivelse av den 5 februari 1993 . Ombudsmannen anser, på grundval av sin granskning av handlingen, att skrivelsen i fråga uppenbarligen är en artikel 6-skrivelse. Ombudsmannen anser dessutom att skrivelsen innehöll en tillräckligt detaljerad förklaring av kommissionens ståndpunkt för att klaganden skulle kunna förstå skälen till att kommissionen ansåg att det inte fanns någon anledning att gå vidare med ärendet.

Ombudsmannen drar därför slutsatsen att kommissionen i detta fall förefaller ha följt de tillämpliga förfarandereglerna, särskilt bestämmelserna i artikel 6 i förordning nr 99/63, såsom dessa har tolkats av gemenskapsdomstolarna.

2.10 Ombudsmannens undersökning har inte avslöjat någon information som skulle kunna få honom att tro att kommissionens ståndpunkt enligt artikel 6-skrivelsen var behäftad med ett uppenbart fel. Ombudsmannen har inte heller fått någon information som skulle kunna ifrågasätta kommissionens utövande av sina befogenheter i detta fall.

Ombudsmannen har också noggrant granskat de uttalanden som gjordes av kommissionens företrädare vid den utfrågning som hölls av Europaparlamentets utskott för framställningar den 21 mars 2002, varav en kopia bifogades kommissionens yttrande. Ombudsmannen noterar att den ståndpunkt som kommissionens företrädare, som var närvarande vid detta möte, intog beträffande de kriterier som kommissionen använde för att dra slutsatsen att handeln mellan medlemsstaterna inte hade påverkats nämnvärt i Dynopack-målet, förefaller överensstämma med slutsatserna i dess skrivelse enligt artikel 6 av den 5 februari 1993, från vilken han citerade de mest relevanta punkterna (9).

2.11 Slutligen noterar ombudsmannen att kommissionens skrivelse enligt artikel 6 gav klaganden möjlighet att kommentera institutionens resonemang. Om klaganden hade gjort detta skulle han ha kunnat få ett beslut och slutligen överklaga det till gemenskapsdomstolarna. Trots att klaganden gavs denna möjlighet underlät han att utöva sina processuella rättigheter. Med tanke på situationen anser ombudsmannen att det är rimligt att kommissionen nu har rätt att betrakta sitt beslut i sak att avsluta ärendet som slutgiltigt och att informera klaganden om detta som svar på hans begäran till kommissionsledamot Monti.

2.12 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionens svar på klagandens begäran förefaller rimliga. Ombudsmannen finner därför att det inte föreligger något administrativt missförhållande när det gäller klagandens påstående och anser därför att klagandens påstående inte kan godtas.

3 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller kommissionen inte ha gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

---

(1) Beslut i klagomål 75/99/ME, Europeiska ombudsmannens årsrapport 1999, s. 109-110:

"2.3 Ombudsmannen noterar också att [...] kommissionen respekterade det förfarande som föreskrivs i konkurrensärenden, till exempel när det gäller att skicka en så kallad artikel 6-skrivelse. Det finns således inget som tyder på att kommissionen inte har hanterat ärendet på ett korrekt sätt.

2.4 [...] I sin skrivelse enligt artikel 6 av den 5 februari 1993 uppgav kommissionen att den hade gjort en grundlig undersökning av ärendet och att den var fullt medveten om ärendet. Det finns inget i handlingarna i målet som tyder på att kommissionen inte hade uppfyllt detta påstående eller inte hade undersökt ärendet på ett korrekt sätt.

2.5 [...] När det gäller kommissionens beslut att avsluta ärendet hänvisade kommissionen i sin skrivelse av den 16 juli 1998 till sin artikel 6-skrivelse av den 5 februari 1993, där denna fråga behandlades på ett korrekt sätt. När det gäller kommissionens skyldighet att ge tydliga råd noterar ombudsmannen att kommissionen följde de förfaranden som föreskrivs i konkurrensärenden och ombudsmannen anser därför inte att det är motiverat att gå vidare med denna punkt i klagomålet.

2.6 Ombudsmannen anser därför att det inte föreligger något administrativt missförhållande i samband med denna aspekt av ärendet.

(2) EEG-rådet: Föreskrifter nr 17: Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86. EGT 13 21.2.1962, s. 204.

(3) Kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17. EGT C 127, 20.8.1963, s. 2268.

(4) Mål T-64/89, Automec Srl mot kommissionen, REG 1990, s. II-00367.

(5) Supramål T-64/89, punkterna 45–47.

(6) Supra-målet T-64/89, punkt 46.

(7) Mål T-77/94, Vereniging van Groothandelaren mot kommissionen, REG 1997, s. II-00759, punkt 75.

(8) Förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland A/S, Irish Cement Ltd, Ciments français SA, Italcementi - Fabbriche Riunite Cemento SpA, Buzzi Unicem SpA och Cementir - Cementerie del Tirreno SpA mot kommissionen har ännu inte rapporterats. punkt 279 (se där angiven rättspraxis), EUT C 59, 6.3.2004, s. 1.

(9) Se bilaga 10 till kommissionens yttrande: Bidrag från Fin LOMHOLT som företrädde kommissionen vid den muntliga utfrågningen den 21 mars 2002 i Europaparlamentets utskott för framställningar, s. 4.