Strasbourg den 16 februari 2004

Bäste X,

Den 26 juni 2003 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europaparlamentets beslut att inte ersätta kostnaderna för din transport från Spanien till Tyskland efter din andra hjärtinfarkt.

Den 29 juli 2003 vidarebefordrade jag klagomålet till Europaparlamentets talman. Europaparlamentet avgav sitt yttrande den 24 november 2003. Jag översände den till Er den 28 november 2003 med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni översände den 14 januari 2004.

Den 4 februari 2004 informerade jag er om att jag hade beslutat att behandla klagomålet konfidentiellt, eftersom parlamentet hade lämnat in kopior av den medicinska dokumentationen om ert ärende.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Den klagande, en tjänsteman vid Europaparlamentet, drabbades av en hjärtattack i slutet av 2001. Efter att ha fått vård i Tyskland besökte han en rehabiliteringsklinik i tre veckor i april 2002 innan han reste till Spanien där han drabbades av en andra hjärtinfarkt den 3 maj 2002. Klaganden fördes därefter till det lokala sjukhuset i Antequera, en spansk stad i regionen Granada och Malaga.

Den 6 maj 2002 ansökte klaganden hos parlamentet, via en person på avdelningen för sociala frågor (1), om tillstånd att få transporteras tillbaka till Tyskland för vidare behandling. Den ansvariga förtroendeläkaren vid Europaparlamentet ansåg dock att detta inte var nödvändigt, eftersom lämpliga behandlingsmöjligheter för patienten föreföll finnas tillgängliga i Spanien. Den klagande flögs dock tillbaka till Tyskland. Skaderegleringsmyndigheten (dvs. skaderegleringsmyndigheten) vid sjukförsäkringskassan vägrade därefter att ersätta kostnaderna för transporten till Tyskland.

Den 25 november 2002 lämnade klaganden in ett klagomål mot detta beslut i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. I detta klagomål hävdade klaganden att Europaparlamentets beslut inte tog vederbörlig hänsyn till den exceptionella situation som han hade befunnit sig i, både när det gäller hans fysiska och psykiska tillstånd.

Klaganden anförde följande skäl till sin ståndpunkt:

Redan den första hjärtinfarkten hade varit svår att upptäcka och hade bara hittats under en rutinkontroll som hade ägt rum flera veckor efteråt. Den andra hjärtinfarkten, som hade kommit helt oväntat kort efter att han hade blivit behandlad för den första, hade försatt honom i en kris av okänd omfattning. På grund av språkliga problem befann han sig på ett sjukhus som uppenbarligen inte var specialiserat på behandling av hjärtinfarkt. Han hade varit medveten om att dödligheten vid hjärtinfarkt var 25 % och att han redan hade haft den andra inom loppet av ett halvår.

Efter att ha tillbringat en natt i lugn och ro på intensivvårdsavdelningen hade han flyttats till den allmänna delen av sjukhuset. Inga särskilda terapeutiska åtgärder, medicinering eller diet hade tillämpats. Trots att han hade uppgett att han led av en hög kolesterolhalt, vilket framgår av de informationsblad som åtföljde de läkemedel som han regelbundet använde, fick han (bland annat) skinka och ägg att äta.

Villkoren för hans vistelse hade bidragit till att öka hans stress. Han hade delat sitt rum med en äldre man vars fru hade varit runt 24 timmar om dygnet. Dörren till korridoren hade mestadels lämnats öppen, så att förbipasserande hade kunnat bevittna allt som pågick.

Servicen var begränsad till ett minimum. En ”fjärilsnål”, till exempel, som han hade fått i början hade blivit igensatt och hade endast avlägsnats av läkarna vid tyska Röda korset på planet när de hade genomfört en hälsokontroll före avresan.

Hans försök att ta upp frågan om att han skulle flyttas till ett annat sjukhus hade förkortats med hänvisning till hans tillstånd att vara olämplig för transport. Platser som Madrid och Barcelona hade nämnts kortfattat, men trots hans uttryckliga begäran hade ingen kontakt sökts med de läkare som hade behandlat honom i Tyskland.

Inte vid något tillfälle hade han fått intrycket att han hade tagits på allvar som patient med vissa behov. Han hade känt sig svag och osäker och kanske av denna anledning inte riktigt kunnat uttrycka sina klagomål, oro och rädslor och insistera på dem. Han hade inte kunnat hitta ett gemensamt språk med läkarna. Ingen av de senare hade försökt förklara vilken typ av hjärtinfarkt han hade lidit eller vad som kunde ha orsakat det mindre än en vecka efter den sista ultraljudsundersökningen av hans hjärta.

I sitt klagomål till Europaparlamentet hävdade klaganden vidare att det omtvistade beslutet föreföll grunda sig på ett utlåtande från en spansk läkare som inte hade nämnts för honom i denna form. Han gjorde vidare gällande att det i beslutet inte togs hänsyn till de synpunkter som framförts av läkarna vid tyska Röda korset och av doktor L., som hade behandlat honom i Tyskland. Enligt klaganden hade Dr. E., som arbetade för Europaparlamentets läkarmottagning i Bryssel, också uttryckt åsikten att endast en snabb överföring till sjukhuset i Tyskland (där den första hjärtinfarkten redan hade behandlats) angavs ur medicinsk synvinkel.

Klaganden konstaterade slutligen att det första negativa beslutet från skaderegleringsmyndigheten hade fattats först den 14 maj 2002, det vill säga fem dagar efter det att han hade fått två stent på sjukhuset i Tyskland.

Det klagomål som ingavs den 25 november 2002 avslogs av parlamentet den 31 mars 2003. I sitt beslut att avslå klagomålet påpekade Europaparlamentet bland annat att det framgick av intyget från Dr. R., den läkare som behandlar klaganden på sjukhuset i Antequera, att klaganden skulle överföras till en specialiserad klinik och att Dr. R. avsade sig allt ansvar för en transport tillbaka till Tyskland. Parlamentet gjorde även gällande att förtroendeläkaren vid dess skaderegleringsmyndighet snabbt och noggrant hade kontrollerat klagandens begäran efter det att han hade mottagit den den 7 maj 2002. Enligt parlamentet hade förtroendeläkaren vid dess skaderegleringsmyndighet, efter att ha granskat ytterligare handlingar som hade kommit från Tyskland per fax kl. 9.13 och ett läkarintyg som hade kommit fram kl. 10.00 och efter att ha samrått med förtroendeläkare i Luxemburg och Bryssel, kommit fram till att det inte fanns något medicinskt skäl för att transportera klaganden till Tyskland. Parlamentet noterade att denna negativa ståndpunkt, som antogs den 7 maj 2002, sedan hade översänts till avdelningen för sociala frågor med en begäran om att den skulle vidarebefordras till klaganden.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden i sak att parlamentets beslut inte tog tillräcklig hänsyn till hans särskilda situation. Han gjorde gällande att han inte hade informerats om förtroendeläkarens negativa beslut och att ingen av de berörda personerna hade försökt få information från honom genom att ringa honom i Spanien.

Frågeställningen

Europaparlamentets yttrande

I sitt yttrande framförde parlamentet följande synpunkter:

Den 3 maj 2002 drabbades klaganden av en hjärt-kärlolycka av kranskärlsursprung och fördes till ett sjukhus som inte var specialiserat på behandling av sådana problem. Den 7 maj 2002 begärde klaganden, genom C., tjänsteman vid parlamentets avdelning för sociala frågor, att få flygas tillbaka till Tyskland med ett sjukhusplan. Denna begäran åtföljdes av ett läkarintyg utfärdat av dr R. och kom till skaderegleringsmyndigheten samma dag kl. 17.08.

Det framgick av doktor R:s intyg att klaganden behövde överföras till ett specialiserat sjukhus för att förfoga över nödvändig utrustning. Parlamentets förtroendeläkare konstaterade att transporten av klaganden till Tyskland skulle utföras på klagandens begäran och att den inte var riskfri, eftersom den behandlande läkaren hade avsagt sig allt ansvar i detta fall.

C. hade omedelbart underrättats om den ståndpunkt som hade intagits av skaderegleringsmyndighetens förtroendeläkare, det vill säga ett negativt yttrande avseende transporten tillbaka till Tyskland och ett positivt yttrande avseende en överföring till ett närliggande universitetscentrum. I Spanien förfogar dessa centrum över en specialiserad kardiologisk enhet som kan utföra de undersökningar och den behandling som klaganden behöver. Åtgärder för en sådan överföring skulle således ha kunnat vidtas omedelbart utan att förlora någon tid kl. 9.15 den 7 maj 2002.

Läkaren hade angett att en hjärt-kärlolycka av kranskärlsursprung var en vanlig sjukdom som kunde tas om hand och behandlas var som helst i Europa på vilket sjukhus som helst som har en specialiserad kardiologisk enhet och den nödvändiga infrastrukturen. Enligt henne var det emellertid absolut nödvändigt att överföringen genomfördes så snart som möjligt, helst inom några timmar efter det att symtomen hade upptäckts, för att göra det möjligt att vidta nödvändiga åtgärder och undvika en nekros och en definitiv destruktion av hjärtmuskeln, något som allmänt kallas en infarkt.

I klagandens fall hade denna period redan överskridits avsevärt när förtroendeläkaren mottog klagandens begäran. Om risker hade tagits hade detta skett oberoende av skaderegleringsmyndighetens yttrande och den tid inom vilken detta yttrande hade antagits.

Även om förtroendeläkarens ställning redan från början var klart definierad och även om detta utlåtande överensstämde med synpunkterna från andra personer som inte tillhörde skaderegleringsmyndigheten och med de bestämmelser som var tillämpliga, hade förtroendeläkaren ombetts att invänta ytterligare handlingar från kliniken i Tyskland (som anlände den 7 maj 2002 kl. 9.13) och ytterligare ett intyg (som anlände kl. 10.00).

Efter att ha tagit del av dessa nya uppgifter hade förtroendeläkaren direkt kontaktat doktor M och doktor S, förtroendeläkare i Luxemburg och Bryssel, som hade bekräftat det första utlåtandet enligt vilket det inte fanns något medicinskt skäl för en transport tillbaka till Tyskland, eftersom behandling av samma kvalitet fanns tillgänglig i Spanien och eftersom transport tillbaka till Tyskland skulle medföra en onödig risk för patienten.

Efter denna diskussion hade det slutliga yttrandet skickats till C samma morgon i syfte att vidarebefordras till klaganden. Vid detta tillfälle hade förtroendeläkaren informerats om att organisationen av klagandens transport tillbaka till Tyskland redan var på gång, oberoende av hans beslut. Läkaren hade därefter bekräftat sitt negativa yttrande om denna transport tillbaka till Tyskland. Detta yttrande hade uttryckts tydligt och till och med upprepade gånger bara några timmar efter det att klagandens begäran hade mottagits.

Detta yttrande bekräftades därefter enhälligt av läkarkommittén vid dess möte i september 2002. I mötet deltog också doktor G, en spansk läkare som var väl förtrogen med situationen och vårdkapaciteten vid universitetscentra som Granada och Malaga.

I sitt yttrande 27/2002, som antogs vid mötet den 29 januari 2003, ansåg förvaltningskommittén för det gemensamma sjukförsäkringssystemet (CGAM) att skaderegleringsmyndighetens beslut borde bekräftas. Kommittén ansåg att transporten till Tyskland inte var motiverad, med tanke på att sjukhusen i Spanien, särskilt i Granada och Malaga, förfogade över nödvändig utrustning och kunde tillhandahålla kvalitetsbehandling, och att transporten till Tyskland hade utgjort en ytterligare risk för patienten.

Utan att vilja ifrågasätta allvaret i klagandens hälsotillstånd fanns det inga uppgifter i handlingarna i målet som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att transporten tillbaka till Tyskland var motiverad av medicinska skäl. Läkaren vid sjukhuset i Antequera, handläggaren vid skaderegleringsmyndigheten, läkarna i Luxemburg och Bryssel samt läkarkommittén hade tvärtom alla bekräftat att en sådan transport inte var motiverad av medicinska skäl och till och med var riskfylld. Mot bakgrund av detta och CGAM:s yttrande 27/2002 hade parlamentet beslutat att avslå klagandens klagomål enligt artikel 90.2 som ogrundat.

Tillsammans med sitt yttrande överlämnade Europaparlamentet kopior av den medicinska dokumentationen, inklusive ett meddelande av den 6 maj 2002 från klagandens tyska läkare, doktor L. I detta meddelande bekräftade doktor L att han hade rekommenderat klaganden att låta sig transporteras till det sjukhus i Tyskland där den första hjärtinfarkten hade behandlats i februari 2002. Enligt Dr. L. var en sådan överföring inte bara att rekommendera utan ”av avgörande betydelse för hälsan”.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt klagomål och gjorde följande ytterligare kommentarer:

Parlamentet hänvisade i sitt yttrande till en ”kardiovaskulär olycka av koronart ursprung”. Den underlät dock att nämna att detta hade varit den andra akuta hjärtinfarkt inom en period av sex månader. Parlamentet ansåg inte heller att den andra hjärtinfarkten inträffade bara en vecka efter det att han hade lämnat rehabiliteringskliniken. Det framgick av det tyska Röda korsets yttrande av den 7 maj 2002 att de läkare som hade behandlat honom som hade kontaktats hade uttryckt sitt stöd för att överföra honom till Tyskland. Ingen av parlamentets avdelningar, inklusive läkarna, hade kontaktat honom mellan den 3 och den 7 maj 2002 eller senare. Att förvänta sig att han själv skulle kontakta parlamentet överskattade tydligt möjligheterna för en patient på ett spanskt provinssjukhus att informera sig och kommunicera. Det var oförklarligt varför förtroendeläkaren inte hade förlitat sig på yttrandena från de tyska läkare som hade behandlat hans första hjärtinfarkt och som var för transporten tillbaka till Tyskland, utan på yttrandena från läkare som inte kände honom.

Beslutet

1 Oskälig vägran att ersätta kostnaderna för klagandens transport från Spanien till Tyskland

1.1 Den klagande, som är tjänsteman vid Europaparlamentet, drabbades av en hjärtinfarkt i slutet av 2001, för vilken han behandlades på en klinik i Tyskland i februari 2002. Efter att ha tillbringat tre veckor på en rehabiliteringsklinik i april 2002 reste klaganden till Spanien där han drabbades av en andra hjärtinfarkt den 3 maj 2002. Klaganden fördes därefter till det lokala sjukhuset i Antequera. När det framkom att han behövde flyttas till en specialiserad klinik ansökte klaganden den 6 maj 2002 hos parlamentet om förhandstillstånd för att flyttas tillbaka till kliniken i Tyskland med en särskild flygning. Europaparlamentet avslog denna ansökan och avstod från att ersätta kostnaderna för den transport som ändå hade genomförts. Klaganden lämnade därefter in ett internt klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, vilket dock också avslogs av parlamentet. I sitt klagomål till ombudsmannen hävdar klaganden att Europaparlamentets beslut inte tog vederbörlig hänsyn till den exceptionella situation som han befann sig i, både vad gäller hans fysiska och psykiska tillstånd.

1.2 Parlamentet anser att dess beslut var korrekt, eftersom klaganden inte hade visat att hans transport tillbaka till Tyskland var medicinskt motiverad. Parlamentet noterar att det har godkänt att klaganden överförs till ett universitetscentrum nära Antequera och påpekar att dessa centrum i Spanien förfogar över specialiserade kardiologiska enheter som kan utföra de undersökningar och den behandling som klaganden behöver.

1.3 I sitt klagomål beskriver klaganden ett antal aspekter av sin vistelse på sjukhuset i Antequera för att fastställa sin uppfattning att han inte fick lämplig behandling och vård där. Med tanke på att parlamentet godtar att klaganden måste överföras till ett annat specialiserat sjukhus förefaller dessa aspekter (oeniga och oroande även om de kan ha varit för klaganden) inte vara relevanta för prövningen av parlamentets beslut.

1.4 I sitt klagomål hävdar klaganden att parlamentet fattade beslut om hans ansökan först den 14 maj 2002, dvs. en vecka efter det att den hade lämnats in. I sitt yttrande anser parlamentet att det agerade snabbt och uttryckte sitt negativa yttrande tydligt och till och med upprepade gånger endast några timmar efter det att klagandens ansökan hade mottagits. Ombudsmannen anser att parlamentets redogörelse för händelserna tycks bekräftas av de handlingar som han har tillgång till.

1.5 Ur mänsklig synvinkel har ombudsmannen full förståelse för att klaganden ville flygas tillbaka till Tyskland för att behandlas på samma klinik som han redan hade behandlats på efter sin första hjärtinfarkt. Det bör dock noteras att parlamentets beslut inte rörde denna transport som sådan (som under alla omständigheter genomfördes), utan frågan om huruvida den gemensamma sjukförsäkringen borde vara skyldig att ersätta kostnaderna för denna transport. Varken klaganden eller Europaparlamentet har specificerat de faktiska kostnaderna för transporten av klaganden tillbaka till Tyskland från Antequera med en särskild flygning, men det råder inget tvivel om att de var betydande.

1.6 Ombudsmannen noterar att klaganden inte tycks ifrågasätta den premiss som parlamentets tillvägagångssätt vilar på, dvs. att en sådan ersättning endast är möjlig om det har visats att transporten tillbaka till Tyskland var nödvändig av medicinska skäl. Klaganden hävdar att han vid den tidpunkten var upprörd och orolig, att han just hade drabbats av sin andra hjärtinfarkt inom några månader och att han hade svårt att kommunicera på spanska. Ombudsmannen förstår till fullo att klaganden under dessa omständigheter ville föras till kliniken i Tyskland där han redan hade behandlats. Det ska emellertid påpekas att parlamentets vägran att godkänna denna transport (och att ersätta de kostnader som orsakats av den) grundade sig på argumentet att universitetscentra i Spanien nära Antequera förfogar över specialiserade kardiologiska enheter som kan utföra de undersökningar och den behandling som klaganden behövde. Ombudsmannen noterar att klaganden inte har lagt fram någon bevisning för att visa att denna uppfattning var felaktig. När det särskilt gäller doktor L:s intyg av den 6 maj 2002 tar detta dokument inte upp frågan om huruvida klaganden också kunde behandlas på ett adekvat sätt på en specialiserad klinik i Spanien.

1.7 Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att klaganden inte har visat att parlamentets vägran att ersätta kostnaderna för hans transport från Spanien till Tyskland utgjorde ett administrativt missförhållande.

2 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller det inte ha förekommit några administrativa missförhållanden i Europaparlamentet. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Europaparlamentets talman kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Denna avdelning ingår i direktoratet för personal och sociala frågor inom parlamentets generaldirektorat för personal.