Strasbourg den 22 oktober 2003

Bäste H.,

Den 5 november 2002 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om påstådd vilseledande information från finansavdelningen vid Europeiska gemenskapernas domstol.

Jag vill informera er om att Jacob Söderman, som ni tidigare har kontaktat angående ert klagomål, har gått i pension och att jag från och med den 1 april 2003 är hans efterträdare som europeisk ombudsman.

Den 5 december 2002 vidarebefordrade ombudsmannen klagomålet till domstolens ordförande. Domstolen avgav sitt yttrande den 25 mars 2003. Domstolens yttrande översändes till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, om Ni så önskade. Inga synpunkter verkar ha inkommit från er.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Klaganden var tillfälligt anställd vid domstolen i nästan sex år. Enligt artikel 39 i anställningsvillkoren för övriga anställda ska en tillfälligt anställd när han eller hon lämnar tjänsten ha rätt till ett avgångsvederlag som beräknas i enlighet med artikel 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

Enligt klaganden är de relevanta omständigheterna följande. År 1997, innan han lämnade domstolens tjänst, diskuterade klaganden sina pensionsrättigheter med en tjänsteman vid revisionsrättens finansavdelning, som meddelade honom att han genom att lämna sitt avgångsvederlag "på is" skulle tjäna en ränta på 3 % per år. Den klagande vill inte namnge den berörda tjänstemannen.

År 2001 fick den klagande veta att tjänsteföreskrifterna inte innehåller några bestämmelser om betalning av ränta på kontanta medel som härrör från obetalda avgångsvederlag.

Klaganden hävdar att domstolens finansavdelning har gett honom vilseledande information och att han har lidit betydande ekonomiska förluster till följd av detta. Han kräver ersättning.

Frågeställningen

Domstolens yttrande

Domstolen gjorde följande anmärkningar i sitt yttrande:

Enligt fast rättspraxis skall gemenskapsrättsakter som ger rätt till ekonomiska förmåner tolkas restriktivt (1). Det framgår av ordalydelsen i artikel 12 i bilaga VIII att den räntesats som avses i denna bestämmelse skall tillämpas på det belopp som förfaller till betalning vid den tidpunkt då agentens tjänstgöring upphör och beräknas per år fram till dess att förmånen förfaller till betalning. Det finns inget som tyder på att ränta ska utgå efter det att tjänsten har upphört om agenten av någon anledning inte ansöker om den förmån som han eller hon har rätt till.

Detta är känt av personalen vid både finansavdelningen och personalavdelningen. Ingen tjänsteman vid dessa avdelningar har något minne av att ha lämnat någon avvikande information i detta avseende till någon, särskilt till klaganden. Det finns inga uppgifter av något slag som skulle kunna tyda på att en domstolstjänsteman har lämnat felaktig eller felaktig information till klaganden.

Enligt personalavdelningens praxis informeras den personal som har rätt till avgångsvederlag om detta och ersättningen betalas ut utan dröjsmål. I förevarande fall instruerade klaganden personalavdelningen att inte betala ut ersättningen, eftersom han förväntade sig att få en annan tjänst vid en EU-institution och därmed förvärva ytterligare pensionsrättigheter. Om klaganden hade frågat personalavdelningen om de relevanta bestämmelserna och frågat om ersättningen gav upphov till ränta, skulle han ha underrättats om detta inom rimlig tid. Såsom framgår av bilagorna till klagomålet var det inte förrän den 2 juli 2002 som klaganden gjorde någon som helst utredning hos personalavdelningen avseende de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som var tillämpliga på avgångsvederlaget. Han fick ett svar den 8 juli 2002 med angivande av ett telefonnummer om ytterligare information skulle behövas.

Personalavdelningen visste inte hur länge ersättningen skulle lämnas "på is" och kunde inte bedöma om klaganden skulle drabbas av en betydande ekonomisk förlust och om detta skulle vara viktigt för honom. Det kan inte vara en offentlig förvaltnings uppgift att följa utvecklingen av karriären för en tillfälligt anställd som har lämnat institutionen och ta hand om sina individuella intressen beroende på denna utveckling.

Av dessa skäl kan slutsatsen dras att det inte föreligger något administrativt missförhållande i förevarande fall.

Klagandens synpunkter

Klaganden verkar inte ha inkommit med några synpunkter.

Beslutet

1 Påstådd vilseledande information

1.1 Klaganden hävdar att domstolens finansavdelning har lämnat vilseledande uppgifter till honom. Enligt klaganden meddelade en tjänsteman vid domstolens finansavdelning honom att han genom att lämna sitt avgångsvederlag "på is" skulle tjäna en ränta på 3 % per år. Den klagande vill inte namnge den berörda tjänstemannen.

1.2 I sitt yttrande konstaterade domstolen att det är fast rättspraxis att gemenskapsrättsliga åtgärder som ger rätt till ekonomiska förmåner måste tolkas restriktivt. Det framgår av ordalydelsen i artikel 12 i bilaga VIII att den räntesats som avses i denna bestämmelse skall tillämpas på det belopp som förfaller till betalning vid den tidpunkt då agentens tjänstgöring upphör och beräknas per år fram till dess att förmånen förfaller till betalning. Det finns inget som tyder på att ränta ska utgå efter det att tjänsten har upphört om agenten av någon anledning inte ansöker om den förmån som han eller hon har rätt till.

1.3 Enligt domstolen har ingen tjänsteman, varken vid finansavdelningen eller vid domstolens övriga avdelningar, något minne av att ha lämnat någon avvikande information i detta avseende till någon, särskilt till klaganden. Det finns inga uppgifter av något slag som skulle kunna tyda på att en domstolstjänsteman har lämnat felaktig eller felaktig information till klaganden.

1.4 Ombudsmannen noterar att domstolen verkar ha gjort en intern utredning av påståendet att vilseledande information lämnats till klaganden och att inga bevis har hittats till stöd för påståendet. Ombudsmannen noterar också att revisionsrätten har skickat ett snabbt svar på klagandens skriftliga undersökning om de tillämpliga tjänsteföreskrifterna.

1.5 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att klagandens påstående att en tjänsteman vid finansavdelningen har lämnat honom vilseledande information inte kan anses vara styrkt. Ombudsmannen finner därför inga administrativa missförhållanden i samband med denna aspekt av ärendet.

2 Påstådd ekonomisk skada och skadeståndsanspråk

2.1 Klaganden hävdar att han har lidit betydande ekonomiska förluster till följd av den vilseledande informationen och begär ersättning.

2.2 Mot bakgrund av slutsatsen i punkt 1.5 i detta beslut anser ombudsmannen att klagandens påstående inte kan godtas.

3 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller det inte ha förekommit några administrativa missförhållanden i domstolen. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Domstolens ordförande kommer också att underrättas om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

---

(1) Domstolens dom i de förenade målen 146, 192 och 193/81, Baywa mot Balm, 1982 [ECR], s. 1503, punkt 10; Förstainstansrättens dom i mål T-41/89, Schwedler mot parlamentet, 1990, REG s. II-79, punkt 23.