Strasbourg den 28 september 2004

Bäste S.,

Den 30 juli 2002 mottog jag Ert klagomål på Neapels kommuns vägnar. Klagomålet gällde kommissionens beslut av den 30 januari 2001 att begära återbetalning av 9 752 501,87 euro som utbetalats inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden för projektet "Emissario di Coroglio - Pedemontano di Posillipo - Arena S. Antonio" och att återkalla utbetalningen av 4 131 655,19 euro som ursprungligen planerats.

Den 18 september 2002 vidarebefordrade jag klagomålet till Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionen avgav sitt yttrande den 19 november 2002. Jag översände den till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni skickade den 23 januari 2003.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Jag ber om ursäkt för hur lång tid det har tagit att slutföra granskningen av ditt ärende.

Klagomålet

Enligt klaganden är de relevanta omständigheterna följande:

Den 16 februari 1988 antog Europeiska kommissionen beslut C(88)0166041 om beviljande av finansiellt stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (nedan kallad ERUF) för uppförande av ett avloppssystem (Emissario di Coroglio - Pedemontano di Posillipo - Arena S. Antonio) i Neapel, Italien.

Den 29 mars 1995 begärde den italienska regeringen en förlängning av tidsfristen för att genomföra projektet. De italienska myndigheterna grundade sin begäran på artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93 av den 20 juli 1993, enligt vilken "de delar av beloppen (...) som inte har varit föremål för en begäran om slutbetalning till kommissionen senast den 31 mars 1995 automatiskt skall frisläppas av kommissionen senast den 30 september 1995, utan att det påverkar de projekt som är föremål för uppskov av rättsliga skäl"(1).

I december 1998 uppmanade kommissionen den italienska regeringen att motivera de "rättsliga skäl" på grundval av vilka den hade begärt en förlängning av tidsfristen för att genomföra projektet i fråga. På grundval av skriftväxlingen och diskussionerna mellan de italienska myndigheterna och kommissionen beslutade kommissionen den 30 januari 2001 att föreslå att interventionen skulle avslutas och att den sista delutbetalningen på 4 131 655,19 euro skulle dras in. Samtidigt begärde kommissionen återbetalning av 9 752 501,87 euro. Genom en skrivelse av den 22 mars 2001 till de italienska myndigheterna bekräftade kommissionen sin ståndpunkt enligt skrivelsen av den 30 januari 2001.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden följande: (i) att kommissionens beslut att återkräva 9 752 501,87 euro till följd av dess vägran att skjuta upp finansieringen var uppenbart felaktigt. Begäran gjordes i enlighet med artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93 av den 20 juli 1993. ii) att kommissionen dröjde orimligt länge med att fatta beslut om begäran om att skjuta upp finansieringen mer än fem år efter det att begäran lämnades in, iii) Kommissionen har åsidosatt förfarandet i artikel 3 i kommissionens beslut av den 16 februari 1988 om ERUF-projektet nr 870503006.

Klaganden yrkade att kommissionen skulle upphäva återkravet och betala ett belopp på 13 884 157,06 euro, vilket var det belopp som ursprungligen överenskommits.

Frågeställningen

Europeiska kommissionens yttrande

I sitt yttrande erinrade kommissionen om de faktiska omständigheterna i klagomålet och anförde följande:

Genom beslut C(88)0166041 av den 16 februari 1988 samtyckte kommissionen till att medfinansiera byggandet av avloppssystemet avseende Emissario di Coroglio - Pedemontano di Posillipo - Arena S. Antonio i Neapel (Italien). I detta beslut förutsågs att EU skulle tillhandahålla finansiering på upp till högst 40 miljarder lire (2).

Den 29 mars 1995 begärde de italienska myndigheterna att kommissionen skulle skjuta upp tidsfristen den 31 mars 1995 för att kräva slutbetalning. De grundade sin begäran på artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93.

Den 11 november 1998 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om att det var brådskande att avsluta projektet i fråga. Kommissionen bad de italienska myndigheterna att inkomma med styrkande handlingar som bekräftade att förseningen i handläggningen av projektet berodde på rättsliga skäl.

Den 11 december 1998 underrättade de italienska myndigheterna kommissionen om att de inte kunde lämna de begärda upplysningarna inom den tidsfrist som kommissionen hade fastställt till den 31 december 1998 och att de skulle lämna dem i januari 1999, efter att ha kontaktat de berörda administrativa enheterna. Den 15 februari 2000 översände de italienska myndigheterna till kommissionen en rapport som innehöll uppgifter om de rättsliga förfaranden på grundval av vilka de år 1995 hade begärt att kommissionen skulle förlänga fristen för att kräva slutbetalning. Ytterligare upplysningar lämnades till kommissionen den 22 juni 2000.

Den 30 januari 2001 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om att den inte kunde godta deras begäran om att senarelägga tidsfristen den 31 mars 1995 för att begära slutbetalning. Kommissionen ansåg att de skäl som de italienska myndigheterna åberopat inte kunde anses vara relevanta enligt artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93. Institutionen föreslog därför att den finansiella interventionen skulle avslutas på grundval av de styrkta utgifter som hade deklarerats före den 31 mars 1995. De italienska myndigheterna lämnade ytterligare upplysningar den 8 mars 2001 och begärde att finansieringen skulle betalas ut. I sin skrivelse bekräftade de italienska myndigheterna också att de rättsliga förfaranden på grundval av vilka de hade begärt att slutbetalningen skulle skjutas upp hade inletts efter det att projektet hade avbrutits. På grundval av dessa uppgifter skickade kommissionen därför ytterligare en skrivelse till de italienska myndigheterna den 22 mars 2001, i vilken den bekräftade sitt beslut av den 30 januari 2001.

Genom en skrivelse av den 9 maj 2001 underrättade de italienska myndigheterna kommissionen om att de inte hade några synpunkter på kommissionens ståndpunkt. Kommissionen avslutade därför sin intervention, dvs. ställde in den sista delbetalningen på 4 131 655,19 euro och begärde återbetalning på 9 752 501,87 euro.

Den tillämpliga rättsliga ramen i det aktuella fallet var rådets förordning (EEG) nr 1787/84 om ERUF (3) och artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 4254/88 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 vad gäller ERUF. I denna artikel anges följande: "Den del av de belopp som anslagits för beviljande av stöd för projekt som kommissionen beslutat om före den 1 januari 1989 inom ramen för ERUF och som inte har varit föremål för en begäran om slutbetalning till kommissionen senast den 31 mars 1995 skall automatiskt frigöras av kommissionen senast den 30 september 1995, utan att det påverkar de projekt som av rättsliga skäl är föremål för innehållande."

Vidare föreskrivs i artikel 3 i kommissionens beslut C(88)0166041 om beviljande av finansiellt stöd från ERUF att ”[o]m ett av villkoren i detta beslut inte uppfylls, inbegripet villkoren om tidsfristen för genomförandet av projektet, har kommissionen rätt att minska eller upphäva det bidrag som beviljats till följd av detta beslut. I sådana fall kan kommissionen begära att det redan utbetalda beloppet helt eller delvis återbetalas. Dessa minsknings-, annullerings- eller betalningskrav kan inte vara effektiva utan att stödmottagaren ges möjlighet att inkomma med sina synpunkter inom den tidsfrist som kommissionen fastställt.”

När det gäller grunderna för denna anmärkning har kommissionen understrukit att sedan strukturpolitiken inrättades är planeringen av strukturåtgärderna kommissionens och medlemsstaternas gemensamma ansvar. Genomförandet av enskilda åtgärder är dock den berörda medlemsstatens eget ansvar. I förevarande fall hade kommissionens beslut riktats till Republiken Italien, som var kommissionens enda motpart (4). All korrespondens från kommissionen i detta ärende hade således riktats till Republiken Italien.

Kommissionen ansåg att klagandens begäran om ogiltigförklaring av dess beslut av den 29 januari 2001 saknade föremål, eftersom klaganden inte var direkt berörd av kommissionens beslut. Det följer av gemenskapsdomstolarnas rättspraxis att för att en sökande skall vara direkt berörd av en gemenskapsrättsakt som är riktad till en annan person, vilket är ett villkor för att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person skall kunna tas upp till sakprövning, måste den ifrågasatta gemenskapsrättsakten ha en direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning och inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem som rättsakten riktar sig till och som har till uppgift att genomföra den. Kommissionens beslut att inte betrakta vissa utgifter som de italienska myndigheterna lagt fram som stödberättigande hade ingen direkt inverkan på den klagandes rättsliga ställning enligt gemenskapens rättspraxis. I analogi med en talan om ogiltigförklaring som klaganden hypotetiskt hade väckt vid förstainstansrätten och som skulle ha avvisats, ansåg kommissionen att klagandens klagomål borde ha ansetts otillåtligt.

På grundval av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till framgick det att projektet hade skjutits upp mellan januari 1992 och juli 1996. Kommissionen ansåg att de skäl som de italienska myndigheterna åberopat inte kunde anses vara relevanta enligt artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93. På grundval av de styrkande handlingar som den förfogade över framgick det att det uppskjutna genomförandet av projektet berodde på regionen Kampaniens vägran att godta vissa ändringar av planen som staden Neapel hade gjort. Till följd av denna vägran, och på grund av att vissa markområden som berörs av projektet inte var tillgängliga, hade genomförandet av projektet skjutits upp. Efter detta uppskjutande och avbrytandet av betalningarna översände det företag som genomförde projektet en utomrättslig handling till uppdragstagaren. Den senare tog därefter staden Neapel till domstol. Det rättsliga förfarande som de italienska myndigheterna åberopade var därför en följd av att arbetena avbröts och inte av dess ursprung, vilket krävs enligt förordningen.

När det gäller påståendet att kommissionens beslut avseende begäran om förlängning av fristen för att begära slutbetalning hade försenats på ett otillbörligt sätt, påpekade kommissionen att den hade fattat sitt beslut på grundval av de handlingar som de italienska myndigheterna hade översänt till den. De italienska myndigheternas begäran av den 29 mars 1995 innehöll inte tillräckligt med styrkande handlingar för att institutionen skulle kunna avgöra om begäran var välgrundad. I denna skrivelse lovade de italienska myndigheterna att lämna in en detaljerad rapport till kommissionen för att motivera sin begäran. Den 11 november 1998 uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att före utgången av december överlämna all relevant dokumentation om de rättsliga förfarandena. De italienska myndigheterna översände dock inte de begärda handlingarna förrän den 15 februari respektive den 22 juni 2000. Den 31 januari 2001 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sin avsikt att avsluta den finansiella interventionen på grundval av de styrkta utgifter som deklarerats före den 31 mars 1995. De italienska myndigheterna lämnade ytterligare upplysningar den 8 mars 2001 och begärde slutbetalning. Eftersom det inte fanns några omständigheter som kunde motivera en annan ståndpunkt från kommissionens sida, bekräftade kommissionen sin ståndpunkt genom skrivelse av den 22 mars 2001.

När det gäller det påstådda åsidosättandet av det förfarande som föreskrivs i artikel 3 i kommissionens beslut C(88)0166041 av den 16 februari 1988, underströk institutionen att beslutet att avsluta den finansiella interventionen för projektet i fråga inte hade grundats på artikel 3 i beslutet om beviljande av finansiering. Den relevanta rättsliga grunden i detta fall var artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter på kommissionens yttrande vidhöll klaganden i princip sin ståndpunkt.

Klaganden anser att kommissionens tolkning av artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93 var felaktig. Enligt klaganden borde kommissionen ha godtagit de italienska myndigheternas begäran om förlängning av tidsfristen. Klaganden ansåg också att artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93 inte skulle tillämpas i detta fall, eftersom den hade trätt i kraft efter det att det berörda projektet hade godkänts.

Klaganden betonade vidare att det i artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93 inte föreskrivs någon möjlighet att begära fullständig eller partiell återbetalning av finansieringen, utan endast en möjlighet att "automatiskt frigöra de delar av de belopp som anslagits för beviljande av stöd för projekt som kommissionen beslutat om före den 1 januari 1989 inom ramen för ERUF och som inte har varit föremål för en begäran om slutbetalning till kommissionen senast den 31 mars 1995".

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 I sitt yttrande hävdade kommissionen att klagandens begäran om ogiltigförklaring av dess beslut av den 29 januari 2001 saknade föremål, eftersom klaganden inte hade varit direkt berörd av kommissionens beslut. Kommissionen har hänvisat till gemenskapsdomstolarnas rättspraxis, enligt vilken ett av villkoren för att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person skall kunna tas upp till sakprövning är att den ifrågasatta gemenskapsrättsakten direkt påverkar sökandens rättsliga ställning och inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem som rättsakten riktar sig till och som har till uppgift att genomföra den. I analogi med en talan om ogiltigförklaring som klaganden hypotetiskt hade väckt vid förstainstansrätten och som skulle ha varit otillåtlig, ansåg kommissionen att klagandens klagomål till ombudsmannen borde ha ansetts otillåtligt.

1.2 Enligt artikel 195 i fördraget har Europeiska ombudsmannen rätt att ta emot klagomål från unionsmedborgare eller fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte i en medlemsstat om missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet, med undantag för EG-domstolen och förstainstansrätten då dessa utövar sina domstolsfunktioner.

I förevarande fall beslutade ombudsmannen att inleda en undersökning av klagomålet, eftersom han efter en noggrann granskning av klagomålet ansåg att samtliga kriterier för upptagande till sakprövning var uppfyllda. Artikel 195 kräver inte att klaganden ska påverkas direkt av det angripna beslutet för att kunna klaga till ombudsmannen.

1.3 När det gäller beslutet nedan anser ombudsmannen att det verkar vara att föredra att först behandla den klagandes andra påstående, om kommissionens påstådda otillbörliga dröjsmål, innan man behandlar den materiella aspekten av kommissionens beslut som den klagande bestrider.

2 Kommissionens påstådda otillbörliga dröjsmål vid handläggningen av den italienska regeringens begäran om förlängning av tidsfristen för uppförandet av ett avloppssystem i Neapel

2.1 Klaganden hävdade att kommissionen på ett otillbörligt sätt hade försenat sitt beslut om den italienska regeringens begäran av den 29 mars 1995 mer än fem år efter det att den hade lagts fram. Det är ostridigt att kommissionen fattade beslut om denna begäran först 2001.

2.2 I sitt yttrande förklarade kommissionen vilka åtgärder den hade vidtagit från och med dagen för de italienska myndigheternas begäran till och med det slutliga beslutet. Enligt kommissionen innehöll de italienska myndigheternas begäran av den 29 mars 1995 inte tillräckligt med styrkande handlingar för att kommissionen skulle kunna avgöra om begäran var välgrundad. De italienska myndigheterna lovade att lämna in en detaljerad rapport till kommissionen för att motivera sin begäran. Den 11 november 1998 uppmanade kommissionen dem att före utgången av december överlämna all relevant dokumentation om de rättsliga förfarandena. De italienska myndigheterna översände dock inte de begärda handlingarna förrän den 15 februari respektive den 22 juni 2000. Den 31 januari 2001 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sin avsikt att avsluta projektet, eftersom kommissionen på grundval av de uppgifter som dessa lämnat inte kunde bifalla begäran om förlängning av tidsfristen för att genomföra projektet i fråga. De italienska myndigheterna lämnade ytterligare upplysningar den 8 mars 2001 och begärde slutbetalning. Eftersom det inte fanns några omständigheter som kunde motivera en annan ståndpunkt från kommissionens sida, bekräftade kommissionen sin ståndpunkt genom skrivelse av den 22 mars 2001.

2.3 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionen har lämnat en rimlig förklaring till hur lång tid som har förflutit mellan de italienska myndigheternas begäran och dess slutliga beslut.

2.4 Ombudsmannen finner därför inga administrativa missförhållanden i samband med denna aspekt av ärendet.

3 Kommissionens betalningskrav

3.1 Klaganden hävdade att kommissionens beslut att återkräva 9 752 501,87 euro till följd av dess vägran att skjuta upp finansieringen var uppenbart felaktigt. Begäran gjordes i enlighet med artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93 av den 20 juli 1993.

3.2 I sitt yttrande betonade kommissionen att de "rättsliga skäl" som åberopats av de italienska myndigheterna inte kunde anses vara relevanta enligt artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93. På grundval av de styrkande handlingar som kommissionen förfogade över framgick det att det uppskjutna genomförandet av projektet berodde på regionen Kampaniens vägran att godta vissa ändringar av planen som staden Neapel hade gjort. Till följd av denna vägran och på grund av att vissa markområden med anknytning till projektet inte var tillgängliga hade genomförandet av projektet skjutits upp. Efter detta uppskjutande och avbrytandet av betalningarna översände det företag som genomförde projektet en utomrättslig handling till uppdragstagaren. Den senare tog därefter staden Neapel till domstol. Det rättsliga förfarande som de italienska myndigheterna åberopade var därför en följd av att arbetena avbröts och inte av dess ursprung, vilket krävs enligt förordningen.

3.3 Syftet med förordning (EEG) nr 2083/93, som var den rättsliga grunden för kommissionens beslut i detta ärende, föreföll vara att avsluta alla projekt som kommissionen beslutat om före den 1 januari 1989 inom ramen för ERUF och som ännu inte hade avslutats den 31 mars 1995, om inte undantaget i artikel 12 var tillämpligt. I artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 2083/93 föreskrivs att ”[d]en del av de belopp som anslagits för beviljande av stöd till projekt som kommissionen beslutat om före den 1 januari 1989 inom ramen för ERUF och som inte har varit föremål för en begäran om slutbetalning till kommissionen senast den 31 mars 1995 skall automatiskt frigöras av kommissionen senast den 30 september 1995, utan att det påverkar de projekt som av rättsliga skäl är föremål för innehållande”.

3.4 Ombudsmannen noterar att kommissionen hade fattat sitt beslut i detta ärende före den 1 januari 1989 och fortfarande pågick den 31 mars 1995. Det förefaller därför som om kommissionens beslut att grunda sitt beslut på förordning (EEG) nr 2083/93 var korrekt. Det bör dessutom noteras att de italienska myndigheterna själva grundade sin begäran om senareläggning av tidsfristen för att begära slutbetalning på förordning (EEG) nr 2083/93.

3.5 I sitt yttrande ansåg klaganden att artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93 inte skulle tillämpas i detta fall, eftersom den hade trätt i kraft efter det att det berörda projektet hade godkänts.

3.6 Klaganden tycks därför hävda att kommissionens tillvägagångssätt i detta fall grundar sig på en retroaktiv tillämpning av förordning 2083/93. Artikel 12 i denna förordning antogs emellertid just för fall som det förevarande där kommissionens beslut att bevilja finansiellt stöd hade fattats före 1989. Det bör dessutom noteras att förordning 2083/93 antogs den 20 juli 1993, nästan två år före utgången av den tidsfrist som anges i artikel 12 i förordningen, nämligen den 31 mars 1995. Ombudsmannen anser därför att klaganden inte har visat varför artikel 12 i förordning 2083/93 inte skulle vara tillämplig i detta fall.

3.7 På grundval av den information som erhållits under den aktuella undersökningen anser ombudsmannen att kommissionens åsikt att det undantag som föreskrivs i artikel 12 i ovannämnda förordning inte var tillämpligt i det aktuella fallet förefaller rimlig.

3.8 Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att kommissionens åsikt att den inte kunde göra några ytterligare betalningar till den italienska regeringen (särskilt när det gäller den sista delutbetalningen på 4 131 655,19 euro) är rimlig.

3.9 När det gäller betalningsföreläggandet noterar ombudsmannen att kommissionen begärde återbetalning av de belopp för vilka de italienska myndigheterna inte hade uppvisat någon betalningsfaktura före den 31 mars 1995. Dessa uppgick till 9 752 501,87 euro. Detta belopp förefaller ha erhållits genom att dra av 13,3 miljarder lire, motsvarande 50 % av de kostnader som vederbörligen hade deklarerats, från det belopp som redan hade betalats av kommissionen (32 miljarder lire).

Ombudsmannen noterar att det i beslut C(88)0166041 föreskrevs att EU skulle stå för 50 % av kostnaderna för projektet, upp till högst 40 miljarder lire. Klagandens krav på att kommissionen skulle upphäva sitt betalningskrav skulle i praktiken innebära att EU skulle stå för mer än 50 % av de kostnader som hade deklarerats senast den 31 mars 1995. Ombudsmannen anser att klaganden inte har lagt fram tillräcklig bevisning för att visa att detta verkligen skulle vara den rimligaste tolkningen av artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93.

Det bör i detta sammanhang också noteras att den italienska regeringen, som i detta fall var kommissionens motpart, inte motsatte sig kommissionens tolkning.

3.10 Ombudsmannen anser att kommissionens tolkning av förordning (EEG) nr 2083/93 föreföll rimlig och att institutionen inte hade överskridit sin rättsliga befogenhet när den beslutade att begära återbetalning av 9 752 501,87 euro.

3.11 Ombudsmannen finner därför inga administrativa missförhållanden i samband med denna aspekt av ärendet.

4 Kommissionens påstådda överträdelse av beslut C(88)0166041

4.1 I sitt klagomål hävdade klaganden att kommissionen hade överträtt det förfarande som föreskrivs i artikel 3 i kommissionens beslut av den 16 februari 1988 om ERUF-projektet nr 870503006.

4.2 Kommissionen underströk att beslutet i fråga endast hade grundats på artikel 12 i förordning (EEG) nr 2083/93 och inte på artikel 3 i kommissionens beslut C(88)0166041 av den 16 februari 1988.

4.3 Mot bakgrund av slutsatsen i punkt 3.5 i detta beslut att kommissionens beslut att grunda sitt beslut på förordning (EEG) nr 2083/93 inte var felaktigt finner ombudsmannen inga administrativa missförhållanden i samband med denna aspekt av ärendet.

5 Klagandens yrkanden

5.1 Klaganden yrkade att kommissionen skulle ogiltigförklara betalningsföreläggandet och betala ett belopp på 13 884 157,06 euro, det vill säga det belopp på 9 752 501,87 euro som kommissionen hade begärt återbetalning av, och ett belopp på 4 131 655,19 euro som motsvarade den sista delbetalning som institutionen hade annullerat.

5.2 Mot bakgrund av ombudsmannens slutsatser om klagandens påståenden (se punkterna 3.7 och 3.10) anser ombudsmannen att klagandens påståenden inte kan godtas.

5.3 Det bör dock noteras att detta beslut endast behandlar de aspekter av ärendet som rör den finansiering som kommissionen tillhandahållit den italienska regeringen med avseende på det berörda projektet. Den behandlar således inte några anspråk som klaganden kan ha på den italienska regeringen enligt nationell lagstiftning.

6 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller Europeiska kommissionen inte ha gjort sig skyldig till några administrativa missförhållanden. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Rådets förordning (EEG) nr 2083/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 2052/88 med avseende på Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 193, 31.7.1993, s. 13).

(2) I beslut C(88)0166041 föreskrevs vidare att EU skulle stå för 50 % av kostnaderna för projektet.

(3) Rådets förordning (EEG) nr 1787/84 av den 19 juni 1984 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 169, 28.6.1984, s. 1).

(4) Mål C-291/89, Interhotel mot kommissionen, REG 1991, s. I-2257.

(5) Mål C-386/96, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I-2309.

(6) Mål C-386/96, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I-2309.