God morgon och tack för inbjudan. Det är ett särskilt nöje att tala till denna europeiska publik i min hemstad och också lämpligt att ni reflekterar över den europeiska finansiella tillsynen i ett land som drabbades av de drastiska konsekvenserna av otillräcklig tillsyn efter finanskraschen 2008 och 2009.

Tio år senare är Dublin en mycket förändrad stad. De av er som har haft möjlighet att gå runt stadens centrum kommer att ha märkt dess livlighet; massor av barer, massor av restauranger, massor av kranar, massor av nybyggnation, en energi som pekar på återhämtning från ett decennium av elände och som orsakade enorma svårigheter på så många människor.

Återhämtningen har naturligtvis inte varit jämn. Många samhällen kämpar fortfarande. Vi har problem med hemlöshet och en ung generation som har svårt att ha råd att köpa någonstans att bo och särskilt i Dublin. Livskraften i en stadskärna maskerar ofta problem någon annanstans.

Återhämtningen innebär också politiska utmaningar för våra ledare, slits mellan förväntningarna hos dem som tror att vi nu kan spendera mycket mer, och varningarna från andra som avråder från att göra samma misstag för ett decennium sedan.

Politiska val är i sig svåra, men de underlättas när de styrs av externa regler och regelmakare och organ som din som kan fungera som neutrala påverkare och vägleda lagstiftare och beslutsfattare mot bra beslutsfattande. Ni, som övervakande myndigheter, är resultatet av den kris och det kaos som Irland och andra EU-länder stod inför under den perioden. Som sådan tjänar du inte bara ett praktiskt syfte utan också ett moraliskt syfte.

Din viktiga roll är att vara det skyddande gränssnittet mellan finansbranschen och de människor vars liv kommer att förbättras eller skadas av hur bra eller hur dåligt du gör ditt arbete eller har möjlighet att göra ditt arbete.

Människor har korta minnen och när de goda tiderna kommer tillbaka kan det finnas en frestelse att ifrågasätta reglering och tillsynsmyndigheter, för att hävda att en ny boom, en ny ekonomisk uppgång, skadas av ”överreglering”.

Utmaningen för det politiska systemet och tillsynsmyndigheterna är att förbli tydliga när det gäller detta moraliska syfte, att komma ihåg hur lätt eller obefintlig reglering inte bara påverkade abstraktioner som ”marknader”, utan direkt bidrog till att många människors liv och försörjningsmöjligheter förstördes och till att ett okänt antal andra som tog sina egna liv till följd av den ekonomiska stress de utsattes för faktiskt dog. De som trodde sig vara beskyddade hade blivit grovt lurade.

Som ombudsman, först i Irland och nu i EU, fick jag insikt i dessa svårigheter och ofta i denna överväldigande stress. Jag behandlade irländare som var förvirrade inte bara av förlorade inkomster eller arbetstillfällen utan också av det plötsliga och dramatiska försvinnandet av många sociala stöd när landet kämpade för att uppfylla trojkans krav.

I Bryssel kontaktades jag ofta av personer från Grekland eller Cypern, som var djupt oroade över sina offentliga tjänster och särskilt över sina hälso- och sjukvårdssystem, som inte ens uppfyllde de grundläggande behoven.

På EU-nivå fanns det inte mycket jag kunde göra, antingen för att den särskilda frågan var en fråga för medlemsstaterna eller för att trojkan i princip inte var ansvarig inför någon. Det var inte en EU-institution och man kunde därför inte lämna in ett klagomål till ombudsmannen om det.

Jag säger detta för att inte kritisera trojkan - många irländare var faktiskt inte missnöjda med att se dem anlända - utan snarare för att peka på så många människors frustration över att varken förstå varför krisen hade uppstått eller vem de skulle vända sig till när deras liv var så allvarligt störda. Inrättandet av tillsynsorganen bidrog åtminstone till att ge en röst åt denna förtvivlan, ett försök att åtminstone se till att dessa händelser inte händer igen.

Hörnstenarna i vårt respektive arbete är ett engagemang för oberoende, för att bidra till att upprätthålla och bygga upp allmänhetens förtroende och för att tillhandahålla högkvalitativa analyser av de problem som konsumenter och investerare inom finanssektorn, å ena sidan, och medborgare som arbetar med EU-förvaltningen, å andra sidan, känner.

Till exempel är en viktig del av din roll att se till att finansiella produkter och tjänster är transparenta, rättvisa och så enkla och lätta att förstå för konsumenter och investerare som möjligt. Jag tror att vi båda kan vara överens om att detta inte är någon lätt uppgift. Nya finansiella produkter dyker ständigt upp, ofta med namn eller akronymer som är förvirrande - och ibland avsiktligt - för den vanliga konsumenten.

Även den enklaste redogörelsen för finanskrisen till exempel kan vara utmanande för den genomsnittliga läsaren, eftersom flera generiska instrument bröts ner, ompaketerades, bytte namn, allt i ett försök att locka fler och fler människor att investera och i synnerhet i USA åtminstone, och mest skadligt, på bostadslånemarknaden.

Alla som har sett Hollywood-filmen ”The Big Short” vet att inte ens högre chefer inom finanssektorn hade någon aning om vad Credit Default Swaps var före kraschen. Och den okunnigheten matades direkt in i en global finansiell kris, som fortsätter att genljuda inte bara i den finansiella världen utan även i den politiska världen.

Det faktum att så mycket av vad som pågick var i huvudsak hög risk vadslagning och spel i stor utsträckning gick obemärkt förbi av människor förförd av billiga lån och möjligheten till bostadsägande, människor som också trodde att någon i myndighet skyddade sina intressen.

Även om Europeiska unionen och dess institutioner kanske inte är lika dunkla som vissa finansiella produkter uppfattas de också som komplexa och ogenomskinliga. Min roll, när jag närmar mig den, är att bidra till att säkerställa att EU:s institutioner och organ fungerar på ett öppet, etiskt, effektivt och rättvist sätt och att se till att EU:s förvaltning agerar i allmänhetens intresse. Och en del av det är att försöka göra det sätt på vilket de fungerar så begripligt som möjligt.

Så jag är väldigt glad att se att finansiell utbildning är ett ämne för dina diskussioner idag. En informerad medborgare är en skyddad medborgare som kan fatta beslut rationellt och i sitt eget intresse, immun mot spinn och förståelse för de krafter som kan skada dem.

En ikonisk tv-annons, gjord av den dåvarande irländska finansiella tillsynsmyndigheten på höjden av boomen, uppmärksammade offentlig finansiell okunnighet. Det presenterade vanliga människor på en buss och bekände med förlägenhet för deras fullständiga brist på kunskap om de instrument de använde för att investera i bostäder och andra varor - investeringar som för många snart skulle få förödande konsekvenser.

En man reser sig upp och säger, i en linje som nu har blivit en del av den irländska populärkulturen, ”Jag vet inte vad en tracker mortgage är!”. Vid den tiden fann de flesta helt enkelt annonsen rolig och tog lite notis om dess underliggande budskap. Men bara några år senare, när fastighetsmarknaden kollapsade, fanns det få irländska vuxna som inte exakt visste vad en tracker inteckning var och hur olyckligt att de inte skulle ha en. Men detsamma kan inte sägas om andra delar av våra dagliga interaktioner med finansbranschen och det är just där din roll är avgörande.

Därför välkomnar jag dagens diskussion om finansiell utbildning och uppmanar er alla att ta denna del av ert mandat på största allvar. Om vi inte kommunicerar på ett meningsfullt sätt med de människor vi tjänar, EU-medborgare, kommer andra att fylla utrymmet med falsk eller vilseledande information och det ligger inte i någons intresse.

Men det finns bredare frågor kring allt detta, frågor där både jag som europeisk ombudsman och ni som tillsynsmyndigheter måste ha en stark medvetenhet om och tro på våra respektive roller.

Varje bedömning av kraschen och dess fortsatta efterdyningar måste sätta ”förtroende” framför och i centrum. Ordet ”förtroende” tenderar kanske att överanvändas och ger ibland ingen genklang. Förtroende är allt. Kraschen inträffade eftersom människor hade litat på andra människor och på institutioner - offentliga och privata - som svek det förtroendet. De trodde att det fanns människor i höga positioner som flitigt gjorde vad de hävdade att de flitigt gjorde, men det gjorde de inte.

Och när kraschen inträffade kände de sig, och i många fall, övergivna. De som inte var ansvariga för kraschen var ändå tvungna att städa upp efter den och den förbittring som orsakades av den förtroendekollapsen fortsätter att eka idag, delvis genom uppkomsten av populism och euroskepticism och delvis genom en social medievärld där expertutlåtanden ofta ges samma värde som icke-expertutlåtanden.

Vi ser det genom uppkomsten av anti vax rörelsen, vi ser det i USA i synnerhet vis en vis klimatförändringar, där oklanderliga fakta om förstörelsen av planeten avvisas som en annan synvinkel.  Jag kan inte säga om allt detta härrörde från den finansiella kraschen, men om de som ansvarar för våra mest värdefulla materiella tillgångar - våra pengar och våra hem - kan vara så ovärdiga förtroende, varför inte andra i maktpositioner.

Det finns uppenbarligen inget enkelt sätt att återställa allmänhetens förtroende. Men både demokratiska institutioner och ekonomiska aktörer måste ta ansvar för att åtminstone försöka göra det. Det är inte bara den politiska klassens ansvar, särskilt i en värld där många globala företag ger mycket mer inflytande än de enheter som har faktisk lagstiftning och verkställande befogenheter.

Men om en del av berättelsen som förklarar den finansiella kraschen handlar om förtroende, handlar en annan del om förhållandet mellan tillsynsmyndigheterna och de reglerade och i vilken utsträckning det förhållandet överträdde lämpliga gränser, så kallad regulatorisk fångst. Kan medborgarna lita på att skyddet av allmänintresset inte äventyras på detta sätt?

En stor del av mitt arbete i Bryssel under de senaste fem åren har handlat om att göra lobbyverksamheten mer transparent. Lobbyverksamhet är naturligtvis en viktig del av evidensbaserat beslutsfattande och de som deltar i utformningen av politiken måste samråda med industrier och andra som påverkas av denna politik.

Men om lobbyverksamheten inte är öppen, om allmänheten inte kan veta vem som påverkar beslutsfattandet och på vilket sätt, då är det uppenbart att det finns ett problem.

Ett annat viktigt fokus i mitt arbete har varit att bedöma de regler och förfaranden som EU-förvaltningen har infört för att förhindra intressekonflikter, särskilt med höga tjänstemän som kommissionsledamöter eller högre tjänstemän.

Detta inbegriper ”svängdörrsproblematiken”, som många offentliga förvaltningar står inför, där tjänstemän ibland lämnar EU-institutionerna för den privata sektorn (eller vice versa) och ibland skapar en eventuell intressekonflikt.

Allmänhetens förtroende kan undergrävas av uppfattningen att högre offentliga tjänstemän påverkas av potentiella framtida arbetstillfällen eller använder sina nätverk för att gynna en arbetsgivares eller tidigare arbetsgivares privata intressen i den privata sektorn. Naturligtvis har människor rätt att arbeta var de vill, men alla eventuella intressekonflikter måste hanteras.

Ett uppmärksammat fall som mitt kontor behandlade gällde kommissionens tidigare ordförande José Manuel Barrosos utnämning till Goldman Sachs. Denna åtgärd väckte stor oro hos allmänheten i en mycket utmanande tid för EU, delvis på grund av Goldman Sachs framträdande ställning i samband med finanskrisen både i USA och i Europa.

Kommissionärer och f.d. kommissionsledamöter svär en ed vid EU-domstolen att uppträda med integritet och diskretion, även när de lämnar sitt uppdrag. Detta är särskilt viktigt för f.d. kommissionsordförande vars tidigare nätverk av naturliga skäl är betydande och potentiellt mycket inflytelserika.

Även om José Manuel Barroso kan ha följt förfarandena – genom att vänta till slutet av den så kallade ”avkylningsperioden” innan han godtog Goldman Sachs ståndpunkt – verkade flytten bortse från syftet och avsikten med dessa förfaranden och var tveksam när man övervägde den ed som avlagts inför domstolen.

Hans drag, föga förvånande, beslagtogs också av euroskeptiker och andra som bevis på EU:s institutionella brist på oro för känslorna hos medborgare vars liv hade skadats av bankernas beteende, såsom Goldman Sachs.

I detta fall drog jag slutsatsen att kommissionen inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att kontrollera om José Manuel Barrosos åtgärder överensstämde med gällande etiska skyldigheter, eller för att rekommendera eventuella riskreducerande åtgärder.

Junckerkommissionen stärkte därefter uppförandekoden för kommissionsledamöter, bland annat genom att förlänga karensperioden, och det var en välkommen utveckling.

Som tillsynsmyndigheter kommer du att ha täta kontakter med finansinstitut och kvaliteten och integriteten i det engagemanget kommer att avgöra hur allmänheten ser på ditt arbete och hur mycket de kan lita på vad du gör. Det kan vara känsligt arbete, eftersom du måste balansera kommersiell känslighet med behovet av offentligt ansvar, men det är en balans som du alltid måste försöka få rätt.

Till exempel reviderade ECB, med hjälp av ett inlägg från mitt kontor, sin policy för intressenternas engagemang för att se till att ingen sektor ens fick uppfattningen om privilegierad tillgång.

Det är därför viktigt att förbindelserna är så öppna som möjligt, och att du tillsammans med finansinstituten också samråder med andra företrädare för intressegrupper, såsom fackföreningar, grupper i det civila samhället och akademiker, för att se till att ditt arbete verkligen tjänar det bredare allmänintresset.

Det är också viktigt att ha regelbundna interna förhör om vad du gör och hur du gör det. Vi kan alla ibland falla offer för ”grupptänkande” och underlåta att ifrågasätta antaganden och praxis. Det bästa sättet att göra detta är ofta det enklaste sättet, genom att fråga oss själva vad vi är här för att göra, vad är vårt syfte inom Europeiska unionen i stort. 

Enligt min erfarenhet misslyckas organisationer och institutioner när de med tiden slutar göra det de ska göra, fastnar i dagliga uppgifter och börjar bortse från sitt ursprungliga syfte. Det kan hända när tillsynsmyndigheter blir alltför förståelse för de kommersiella eller andra problem som de reglerar, eller - som hände med vissa banker före krisen - blev de i huvudsak högriskspelbutiker.

Det är också viktigt att dina institutioner, oavsett om de är offentliga eller privata, har en 360-graders bild av ditt arbete – att de är medvetna om de yttre faktorerna, oavsett om de är politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella, som påverkar ditt arbete även om de indirekt påverkar det och de risker som de ibland utgör för att ditt mandat ska fungera effektivt.

Många av er har hört uttrycket ”kultur äter strategi till frukost”, vilket innebär att även de bästa strategierna, de bästa lagarna och förordningarna kan undergrävas om en kulturell förändring som motsätter sig deras huvudsakliga syfte äger rum.

Vi har sett detta i länder där en populistisk regering eller populistisk ledare - genom viljestyrka eller personlighet eller genom att vädja till ett känslomässigt behov inom deras samhälle - börjar urholka regler eller andra normer som har hänt till exempel i USA.

Det är viktigt att inse att när vinden ändrar riktning är lagen eller regelboken i sig inte nödvändigtvis tillräcklig för att förhindra att ett visst mandat urholkas eller undergrävs.

I Irland, till exempel, har kontoret för direktören för företagstillsyn, inte alltid funnit ett mycket välkomnande klimat för sitt arbete under högkonjunkturen, när saker och ting gick bra och när inte alla ville titta alltför noga på hur vissa företag fungerade.

Han kämpade vid ett tillfälle för att få ytterligare personal till exempel. Men snabbt framåt några år, när ekonomin var nära kollaps, ökade plötsligt aptiten för strängare övervakning av verksamheten betydligt. Hans rättsliga mandat hade inte förändrats, men klimatet omkring honom hade definitivt förändrats och det var det som gjorde skillnaden.

Vad detta innebär för tillsynsmyndigheter, liksom för organisationer i det civila samhället eller den privata sektorn, är att skyddet av en kultur som stöder ditt arbete måste vara en integrerad del av din verksamhet. Den mjuka makt inflytande är en som du behöver kontinuerligt att engagera, att hantera inte bara med dina direkta intressenter, men med den bredare allmänheten och med andra påverkare vare sig i det civila samhället, den akademiska världen, media, eller någon annanstans.

Den senaste tidens händelser både globalt och här i Europa har visat oss hur snabbt det som vi anser vara etablerade normer kan störas. Att aldrig ta din roll eller din relevans för given är avgörande, men att aldrig ta det godartade klimatet där du verkar för givet är lika viktigt.

En sista, närbesläktad aspekt av mitt arbete handlar om insyn i lobbyverksamheten, vilket jag kort hänvisade till tidigare. Jag har länge stött inrättandet av ett bindande öppenhetsregister som omfattar lobbyverksamhet vid alla EU:s institutioner och byråer. Den irländska modellen nämns ofta som en bra modell för ett sådant register. Men det är särskilt viktigt på EU-nivå att allmänheten så enkelt och heltäckande som möjligt kan se vad som händer, på grund av avståndet mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna.

Det är viktigt att alla finansinstitut som är närvarande i dag och som samarbetar med EU-förvaltningen, liksom de personer som företräder dig, är registrerade i EU-registret om de omfattas av det definierade tillämpningsområdet. Jag vill påpeka att många lobbyister själva också stöder ett sådant register eftersom denna nivå av öppenhet, anser de, gör processen rättvisare för alla och förhindrar att privilegierad tillgång ges till dem vars arbete och inflytande inte alltid är synligt.

En institution som för närvarande saknas i registret är rådet, den institution som består av de nationella regeringarna och som naturligtvis lobbas både i Bryssel - ofta genom EU-ambassadörerna - och i de nationella huvudstäderna. Jag anser att rådet bör vara lika öppet som andra stora EU-institutioner, eftersom det är viktigt att medborgarna är medvetna om hur och av vem inflytande utövas på alla institutionella aktörer.

Innan jag avslutar skulle det vara fel av mig att inte erkänna de höga normerna för förvaltning och integritet i hela EU:s förvaltning, normer som ofta är mycket högre än i många av de enskilda medlemsstaterna. Men om så är fallet är det också lämpligt att så är fallet, inte bara med tanke på institutionernas och byråernas makt över alla våra liv, utan också med tanke på den ledande roll som EU-förvaltningen kan och bör spela, inte bara i Europa utan globalt.

Övningen, även av mjuk makt, kan vara transformativ och vi alla, oavsett hur liten vår organisation eller institution får aldrig förlora den potentialen ur sikte. Som tillsynsmyndigheter kan du välja att utöva alla dina befogenheter så snävt som möjligt eller så kan du välja att leva ut de högre skyldigheter som du har tilldelats - att spela din roll för att se till att den mardröm som miljontals människor uthärdade när kraschen inträffade aldrig kommer att hända igen och att europeiska konsumenter och investerare skyddas. Ansvaret för detta kan naturligtvis inte bara vara ert, det är en uppgift för hela Europeiska unionen, den offentliga och den privata sektorn, men underskatta aldrig hur kraftfull en influencer kan vara.

Allmänheten är återigen beroende av oss.

Tack så mycket.