Ärendet gällde Europeiska kommissionens vägran att ge delvis eller mer omfattande tillgång till två handlingar som rör ett projekt som finansierats i partnerskap med Unicef. När kommissionen nekade tillgång till handlingar grundade den sig på fem undantag som anges i unionslagstiftningen om tillgång till handlingar, nämligen behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser och unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik samt skyddet av dess beslutsprocess, en tredje parts kommersiella intresse och fysiska personers integritet och integritet, inbegripet deras personuppgifter.

På grundval av inspektionen av de omtvistade handlingarna övertygades ombudsmannen inte av kommissionens argument att ett partiellt eller mer omfattande utlämnande (allvarligt) skulle undergräva skyddet för de åberopade intressena. Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning och uppmanade kommissionen att ompröva sin ståndpunkt i fråga om begäran, i syfte att ge största möjliga tillgång till de omtvistade handlingarna. Hon påminde också kommissionen om dess skyldighet att fatta beslut inom rimlig tid och motivera sina beslut.

Kommissionen godtog ombudsmannens förslag till lösning och gav klaganden partiell och bredare tillgång till handlingarna. Ombudsmannen välkomnade kommissionens positiva svar på hennes förslag till lösning, som löste klagomålet.  

Klaganden arbetade som expert för en extern EU-uppdragstagare i ett EU-finansierat projekt i Tanzania som förvaltades av Europeiska unionens delegation i Tanzania och Östafrikanska gemenskapen. Klaganden hävdade att entreprenören bröt mot tanzansk lag genom att inte registrera sig i Tanzania, vilket hindrade honom från att få ett giltigt arbetstillstånd. Därefter informerade uppdragstagaren klaganden om sitt beslut att säga upp hans kontrakt, med beaktande av den oro över klagandens arbete som EU-delegationen tagit upp.

Ombudsmannen inledde en undersökning av klagandens farhågor om hur delegationen hanterade båda frågorna. I detta avseende hänvisade ombudsmannen till sin konsekventa uppfattning att när EU-institutionerna söker ersättare för experter som arbetar med EU-projekt bör dessa personer höras innan de ersätts. Kommissionen hävdade att den inte begärde att experten skulle ersättas, men ombudsmannen konstaterade att kommissionen hade varit delaktig i ersättningsbeslutet. Ombudsmannen konstaterade således att kommissionen inte hade säkerställt att klagandens rätt att bli hörd respekterades innan han ersattes, vilket utgjorde ett administrativt missförhållande.  Hon föreslog förbättringar för att förhindra att problemet uppstår i framtiden. 

Ombudsmannen konstaterade dessutom att eftersom klagandens avtal hade sagts upp var inga ytterligare undersökningar motiverade i frågan om arbetstillstånd. Hon lade dock fram ett förslag till förbättring för kommissionen och uppmanade den att kontrollera frågan eftersom den kan påverka andra experter som arbetar med EU-projektet.