Europeiska ombudsmannen – Öppningsanförande
måndagen den 28 september 2015

God morgon alla och välkommen. Jag är glad över att så många av er accepterade vår inbjudan till detta evenemang, vilket enligt min mening visar att Europeiska ombudsmannens intresse för denna fråga delas av många människor och inom många sektorer, både offentliga och privata.

Låt mig börja med att välkomna våra talare: Malcolm Harbour, ingen främling för denna byggnad, som valdes till ledamot för första gången 1999, och faktiskt ingen främling för ämnet för vår diskussion i dag, som har varit ordförande för utskottet för den inre marknaden i parlamentet i många år.

Jag skulle också vilja välkomna Vicky Marissen från PACT European Affairs, professor Alberto Alemmano i europeisk rätt och Jorgo Riss, som företräder Greenpeace Europe. Och jag är mycket tacksam för James Crisp från Euractiv för att gå med på att moderera vårt evenemang.

I dag är det internationella dagen för rätten att veta, och detta är ombudsmannens sjätte ^årliga evenemang som markerar denna mycket viktiga dag i EU:s demokratiska liv. Denna byggnad handlar om lagstiftning, men denna händelse handlar om en mycket specifik del av det – trepartsmötet – ett ord som jag tror att jag med säkerhet kan säga är knappt känt eller förstått utanför den bubbla som vi alla lever i. Min undersökning av trepartsmötena rör en enda aspekt av det förfarandet, deras öppenhet och huruvida balansen mellan trepartsmötenas effektivitet och ansvarsutkrävande fastställs där den bör vara.

Trepartsmöten är nu en viktig del av EU:s lagstiftningsprocess. Efter ett förslag från kommissionen och ett första övervägande av lagstiftarna är det i allt högre grad i trepartsmöten som lagstiftning slutligen förhandlas fram och beslutas om. Det är där affärer görs som påverkar över 500 miljoner européer och ofta företagens förmögenheter inte bara i Europa utan också globalt. Viktiga rättsakter om allt från ordförande Jean-Claude Junckers investeringsplan till roamingavgifter för mobiltelefoner slutförs under trepartsmötena.

En viktig aspekt av lagstiftningsarbetet i ett demokratiskt samhälle är insynen i processen, vilket erkänns i EU-fördragen. Det legitimerar lagstiftningsprocessen genom att se till att valda företrädare kan hållas ansvariga för de val de gör på de medborgares vägnar som de företräder. Öppenhet gör det också möjligt för medborgarna att delta i lagstiftningsprocessen och därigenom bli en del av legitimeringsprocessen. Medborgare i en demokrati går med på att vara bundna av lagar – i huvudsak köper de in sig i lagar – som har förhandlats fram öppet och godkänts.

Även om dessa principer är tydliga är det exakta sättet på vilket de kan tillämpas på en lagstiftningsprocess, och i synnerhet hur de kan tillämpas på trepartsmöten, en öppen och svår fråga.

Jag kommer inte att försöka ge några svar i dag, även om det bör noteras att EU-institutionerna i allmänhet redan uppnår höga standarder när det gäller öppenhet och etik. Jag har dock inlett en undersökning som en form av kartläggning för att se om de redan höga standarderna skulle kunna förbättras. Detta föranleddes av den oro som uttryckts inom många sektorer över en upplevd brist på insyn i processen.

Min förfrågan kan förstås som ett försök att underlätta en diskussion om hur trepartsmöten kan göras mer transparenta men också om var det är nödvändigt att inte lämna ut handlingar. Jag kommer att delta i denna diskussion med ett öppet sinne och jag hoppas att alla berörda parter kommer att göra detsamma. Jag räknar också med att jag, i takt med att större granskning och medvetenhet om EU:s lagstiftning blir oundviklig, sannolikt kommer att få fler klagomål om öppenhet på detta område. Genom att titta på frågan systematiskt hoppas jag därför att begränsa det så mycket som möjligt.

Som europeisk ombudsman försöker jag hjälpa institutionerna att se till att deras arbete utförs på ett så öppet sätt som möjligt. I detta arbete vägleds jag av fördragets bestämmelser om öppenhet, allmänhetens grundläggande rätt till tillgång till handlingar enligt stadgan samt förordning (EG) nr 1049/2001, som ger verkan åt denna rätt när det gäller handlingar som innehas av parlamentet, rådet och kommissionen.

I detta sammanhang är jag medveten om den mycket speciella betydelse som tillgång till handlingar som rör antagandet av EU-lagstiftning kan ha för medborgare i en demokratisk rättsordning, såsom EU. Öppenhet bidrar till att stärka demokratin genom att göra det möjligt för medborgarna att följa och förstå institutionens beslutsprocess i lagstiftningsförfaranden. Medborgarna har rätt att granska alla relevanta beslut som har legat till grund för en viss lagstiftningsakt. Medborgarna har rätt att ställa sina företrädare till svars för sina prestationer under en lagstiftningsprocess. Detta kräver kunskap om och förståelse för de olika överväganden som ligger till grund för lagstiftning som kommer att påverka deras liv. Detta är utan tvekan desto viktigare i EU-sammanhang, med tanke på det avstånd som EU-medborgarna redan känner från det centrum där beslut fattas om dem. Euroskepticism möjliggörs av brist på kunskap eller förståelse och reaktionen är ofta misstänksamhet och till och med fientlighet.

Argumenten för att ge större tillgång till handlingar när institutionerna handlar i egenskap av lagstiftare är särskilt övertygande och formuleras vältaligt av generaladvokat Cruz Villalon i hans förslag till avgörande i målet Access Info Europe, enligt följande:

"Lagstiftning är en verksamhet som i ett demokratiskt samhälle endast kan ske genom användning av ett förfarande som är offentligt till sin natur och, i den meningen, "transparent"".

"Annars", fortsätter han, "skulle det inte vara möjligt att tillskriva 'lagen' dygden att vara ett uttryck för viljan hos dem som måste lyda den, vilket är själva grunden för dess legitimitet som ett obestridligt påbud."

Kommissionen har gjort vad jag skulle vilja kalla "affärsnyttan" för större öppenhet i sitt meddelande om bättre lagstiftning som offentliggjordes i maj. Den hade följande lydelse:

”Att öppna upp beslutsfattandet (...) säkerställer att politiken bygger på bästa tillgängliga evidens och gör den mer effektiv.”

Kommissionen tillägger att ”särskilt i slutskedet av förhandlingarna nås överenskommelser utan att full hänsyn tas till de direkta och indirekta effekter som kompromissändringar kan medföra”.

Som Malcolm Harbour och ledamöterna i Europaparlamentet vet bäst kan det också sägas att det bara kan vara bra för demokratin att underlätta en offentlig debatt om ett lagförslag som kommissionen har föreslagit och som ibland är omtvistat, kontroversiellt och komplext.

Samtidigt är jag mycket medveten om behovet av att bevara ”effektiviteten i institutionernas beslutsprocess”, såsom lagstiftaren uttryckte det i förordning 1049/2001 om allmänhetens tillgång till handlingar. Jag är också medveten om att EU är en representativ demokrati, där valda företrädare ges ansvar och privilegium att förhandla med varandra om lagstiftningens innehåll. Det är viktigt att dessa politiker får göra sitt jobb som folkvalda. För att ge en enkel analogi: det skulle strida mot själva kärnan i den representativa demokratin om tredje parter, som vill delta direkt i en parlamentarisk debatt, skulle avbryta sina valda företrädare som deltar i denna debatt. I en representativ demokrati finns det alltid ett privilegierat utrymme för debatt reserverat för valda företrädare. Hur översätts denna princip i samband med trepartsmöten? Morgonens diskussion kommer förhoppningsvis att börja föreslå några svar.

I slutändan gör jag naturligtvis bara rekommendationer. Det kommer att vara upp till de demokratiskt valda parlamentsledamöterna, medlemsstaterna i rådet och kommissionen, i enlighet med deras respektive roller enligt fördragen, att avgöra i vilken utsträckning de offentliggör handlingar som rör trepartsmöten. De undersöker denna fråga i sina diskussioner i syfte att nå ett nytt interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning. Jag välkomnar och uppmuntrar dessa insatser.

Jag är i detta sammanhang mycket medveten om den särskilda roll som jag har valts av parlamentet för att fullgöra enligt fördraget och stadgan. Europeiska ombudsmannen förväntas inom ramen för sitt mandat stödja vårt framväxande europeiska medborgarskap. Öppenhet, demokratiskt ansvarsutkrävande och allmänhetens förtroende är centrala inslag i detta medborgarskap. I förordning (EG) nr 1049/2001, som särskilt ger ombudsmannen i uppdrag att undersöka frågor om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av de tre viktigaste institutionerna, läggs i sig större vikt vid insynen i lagstiftningsprocessen.

När det gäller just denna undersökning befinner vi oss i början. Jag har beskrivit denna första fas som en ”kartläggning”, som bör göra det möjligt för mitt kontor, som en oberoende institution, att identifiera de dokument som rör trepartsmöten och få en fullständig översikt över dem. De yttranden från institutionerna som vi hoppas få inom kort kommer att komplettera denna kartläggning. Utan genuina och konstruktiva bidrag från dem inom institutionerna som dagligen arbetar för att stödja trepartsdialogerna kommer jag inte att kunna ge konstruktiva rekommendationer till förbättringar. Jag välkomnar naturligtvis också alla synpunkter från parlamentsledamöter eller företrädare för medlemsstaterna.

Och sedan hoppas jag också få många svar på det offentliga samråd som vi därefter kommer att inleda. Jag vill ta tillfället i akt att bjuda in er alla, inte bara för att uttrycka era tankar i dag, utan också för att delta i denna process. Då, och först då, kommer jag att kunna inta en välinformerad ståndpunkt i denna fråga och ge konstruktiva rekommendationer.

Jag anser dock att det är lämpligt att redan nu konstatera att min undersökning inte syftar till att få till stånd ett fullständigt offentliggörande av varje dokument som på något sätt är relaterat till processen. Det skulle inte vara till hjälp och det är inte vad lagen föreskriver. Utredningen syftar inte till att säkerställa att absolut allt som diskuteras vid trepartsmöten dokumenteras, skrivs ned eller på annat sätt noteras. Det är absurt eftersom det handlar om förhandlingar.

Utredningen syftar inte heller till att forma hur trepartsmötena ska organiseras. Om förhandlarna vill diskutera med 3, 30 eller 300 deltagare i rummet, även klockan tre på morgonen, är det inte min oro. Det är upp till de demokratiskt valda parlamentsledamöterna, medlemsstaterna i rådet och kommissionen, i enlighet med deras respektive roller enligt fördragen, att bestämma hur de organiserar trepartsmöten.

Som jag redan har betonat är jag på ett informationsuppdrag om öppenhet och jag har ett öppet sinne. Och idag hoppas jag kunna lära mig av dig om några av dessa frågor, till exempel:

1. I vilket skede av processen kan vissa handlingar, om alls, lämnas ut?

2. Skulle ökad insyn i trepartsmötena verkligen kunna vara skadlig för trepartsprocessen?

3. Finns det en risk för att större öppenhet, vid fel tidpunkt, helt enkelt kommer att ge större möjligheter till lobbyverksamhet för privata intressen med goda resurser till nackdel för den genomsnittlige medborgaren? Eller bromsa processen eller stoppa den helt i vissa fall?

4. I vilken utsträckning är det ens möjligt att lägga fram användbara förslag i samband med trepartsmöten, med tanke på att de inbegriper en ad hoc-process som kan variera från trepartsmöte till trepartsmöte beroende på vilket parlamentsutskott, rådsordförandeskap eller till och med vilket generaldirektorat inom kommissionen som deltar?

5. Är bristen på öppenhet mer uppenbar än verklig? Innebär den begränsade insynen att de tre institutionerna separat offentliggör relevant information och relevanta handlingar om vad som mycket ofta och med nödvändighet är en komplex process? Skulle en gemensam webbportal med information om EU:s lagstiftningsprocess göra det möjligt för medborgarna att få tillgång till lagstiftningshandlingar och förstå dem bättre, vilket många inom institutionerna redan har efterlyst?

6. Vilken skillnad kan tekniken göra? Under sommaren utvecklade Europeiska datatillsynsmannen sin egen applikation för smarttelefoner för att göra det möjligt för intresserade medborgare att följa utvecklingen i den pågående debatten om dataskyddsreformen. Finns det potential där?

Detta är bara några av de möjliga frågor som kan ställas. Jag är säker på att du kommer att identifiera mer, och jag är säker på att panelen också kommer att ha några utmärkta bidrag. Jag ser fram emot diskussionen.

I slutändan hoppas jag att vi kan enas om att det finns möjliga förbättringar av trepartsprocessen. Förhoppningsvis kan vi enas om att även om EU:s lagstiftningsmaskin fungerar och man framgångsrikt kommer överens om komplex lagstiftning, är detta i slutändan en fråga om allmänhetens förtroende.

Med tanke på de senaste årens händelser i Europa vet vi alla att allmänhetens förtroende för Europeiska unionen är viktigare än någonsin.

Tack igen för att delta.

Jag lämnar nu över till James, vår moderator.