Europeiska ombudsmannen – öppningsanförande
måndagen den 28 september 2015

God morgon allihopa och välkommen. Det gläder mig att så många av er har tackat ja till vår inbjudan till detta evenemang, vilket enligt min mening visar att Europeiska ombudsmannens intresse för denna fråga delas av många människor och inom många sektorer, både offentliga och privata.

Låt mig börja med att välkomna våra talare: Malcolm Harbour, ingen främling till denna byggnad, som valdes till ledamot för första gången 1999, och ingen främling till ämnet för vår diskussion i dag, efter att ha varit ordförande för utskottet för den inre marknaden i parlamentet i många år.

Jag vill också välkomna Vicky Marissen från PACT European Affairs, professorn i EU-rätt Alberto Alemmano och Jorgo Riss, som företräder Greenpeace Europe. Och jag är mycket tacksam mot James Crisp från Euractiv för att han gick med på att moderera vårt evenemang.

I dag är det Internationella dagen för rätten att få veta, och detta är det sjätte ^årliga ombudsmannaevenemanget som uppmärksammar denna mycket viktiga dag i EU:s demokratiska liv. Denna byggnad handlar om lagstiftning, men denna händelse handlar om en mycket specifik del av det – trepartsmötet – ett ord som jag tror att jag med säkerhet kan säga är knappt känt eller förstått utanför den bubbla som vi alla bor i. Min undersökning av trepartsmötena rör en enda aspekt av det förfarandet, deras transparens och huruvida balansen mellan trepartsmötenas effektivitet och trepartsmötenas ansvarsskyldighet fastställs där den bör vara.

Trepartsmötena är nu en viktig del av EU:s lagstiftningsprocess. Efter ett förslag från kommissionen och en första behandling av lagstiftarna är det i allt högre grad i trepartsmöten som lagstiftning slutligen förhandlas fram och beslutas. Det är där affärer görs som påverkar över 500 miljoner européer och ofta företagens förmögenheter, inte bara i Europa utan även globalt. Viktiga rättsakter om allt från ordförande Jean-Claude Junckers investeringsplan till roamingavgifter för mobiltelefoner färdigställs under trepartsmötena.

En viktig aspekt av lagstiftningen i ett demokratiskt samhälle är insynen i processen, vilket erkänns i EU-fördragen. Den legitimerar lagstiftningsprocessen genom att se till att folkvalda företrädare kan ställas till svars för de val de gör på de medborgares vägnar som de företräder. Öppenhet gör det också möjligt för medborgarna att delta i lagstiftningsprocessen och därigenom bli en del av legitimeringsprocessen. Medborgare i en demokrati går med på att vara bundna av lagar – i huvudsak köper de lagar – som har förhandlats fram öppet och godkänts.

Även om dessa principer är tydliga är det exakta sättet att tillämpa dem på en lagstiftningsprocess, och särskilt hur de kan tillämpas på trepartsmöten, en öppen fråga och en svår fråga.

Jag kommer inte att försöka mig på några svar i dag, även om det bör noteras att EU-institutionerna i allmänhet redan uppnår höga standarder när det gäller öppenhet och etik. Icke desto mindre har jag inlett en undersökning som en form av kartläggning för att se om dessa redan höga standarder skulle kunna förbättras. Detta föranleddes av de farhågor som uttrycktes inom många sektorer om en upplevd brist på insyn i processen.

Min förfrågan kan förstås som ett försök att underlätta en diskussion om hur trepartsmötena kan göras mer transparenta, men också om var icke-utlämnande av handlingar måste upprätthållas. Jag kommer att delta i denna diskussion med ett öppet sinne och jag hoppas att alla berörda parter kommer att göra detsamma. Jag förväntar mig också att eftersom större granskning och medvetenhet om EU:s lagstiftning blir oundviklig kommer jag sannolikt att få fler klagomål om öppenhet på detta område. Genom att systematiskt titta på frågan hoppas jag därför kunna begränsa det så mycket som möjligt.

Som europeisk ombudsman försöker jag hjälpa institutionerna att se till att deras arbete utförs på ett så öppet sätt som möjligt. I detta arbete vägleds jag av fördragets bestämmelser om öppenhet, allmänhetens grundläggande rätt till tillgång till handlingar enligt stadgan samt förordning (EG) nr 1049/2001 som ger verkan åt denna rätt när det gäller handlingar som innehas av parlamentet, rådet och kommissionen.

I detta sammanhang är jag medveten om den mycket speciella betydelse som tillgång till handlingar som rör antagandet av EU-lagstiftning kan ha för medborgarna i en demokratisk rättsordning, såsom EU. Öppenhet bidrar till att stärka demokratin genom att göra det möjligt för medborgarna att följa och förstå institutionens beslutsprocess i lagstiftningsförfaranden. Medborgarna har rätt att granska alla relevanta beslut som har legat till grund för en viss lagstiftningsakt. Medborgarna har rätt att hålla sina företrädare ansvariga för sina resultat under en lagstiftningsprocess. Detta kräver kunskap om och förståelse för de olika överväganden som ligger till grund för lagstiftning som kommer att påverka deras liv. Detta är utan tvekan desto viktigare i EU-sammanhang, med tanke på det avstånd som EU-medborgarna redan känner från det centrum där beslut fattas om dem. EU-skepsis möjliggörs av brist på kunskap eller förståelse och reaktionen är ofta misstänksamhet och till och med fientlighet.

Argumenten för att ge större tillgång till handlingar när institutionerna agerar i egenskap av lagstiftare är särskilt övertygande och formulerades vältaligt av generaladvokat Cruz Villalon i hans förslag till avgörande i målet Access Info Europe, enligt följande:

"Lagstiftning är en verksamhet som i ett demokratiskt samhälle endast kan bedrivas genom användning av ett förfarande som är offentligt till sin natur och i den meningen ”transparent”.

Annars skulle det inte vara möjligt att tillskriva lag dygden att vara ett uttryck för viljan hos dem som måste lyda den, vilket är själva grunden för dess legitimitet som ett obestridligt påbud.

Kommissionen har lagt fram vad jag skulle vilja kalla "affärsnyttan" för större öppenhet i sitt meddelande om bättre lagstiftning som offentliggjordes i maj. Där stod följande:

”Öppet beslutsfattande [...] säkerställer att politiken bygger på bästa tillgängliga fakta och gör den mer effektiv.”

Kommissionen tillägger att ”särskilt i förhandlingarnas slutskede hittar man uppgörelser utan att ta full hänsyn till de direkta och indirekta konsekvenser som kompromissändringsförslag kan få”.

Som Malcolm Harbour och ledamöter av Europaparlamentet vet bäst kan man också säga att det bara kan vara bra för demokratin att underlätta en offentlig debatt om förslag till lagstiftning som kommissionen föreslår, som ibland är omtvistad, kontroversiell och komplex.

Samtidigt är jag mycket medveten om behovet av att bevara ”effektiviteten i institutionernas beslutsprocess”, som lagstiftaren uttryckte det i förordning 1049/2001 om allmänhetens tillgång till handlingar. Jag är också medveten om att EU är en representativ demokrati, där valda företrädare ges ansvar och privilegium att förhandla med varandra om lagstiftningens innehåll. Det är viktigt att dessa politiker får göra sitt jobb som valda representanter. För att ge en enkel analogi: Det skulle strida mot själva kärnan i den representativa demokratin om tredje parter, som önskar delta direkt i en parlamentarisk debatt, avbröt sina valda företrädare som deltar i denna debatt. I en representativ demokrati finns det alltid ett privilegierat utrymme för debatt som är reserverat för valda företrädare. Hur omsätts denna princip i samband med trepartsmöten? Förmiddagens diskussion kommer förhoppningsvis att börja föreslå några svar.

I slutändan ger jag naturligtvis bara rekommendationer. Det kommer att vara upp till de demokratiskt valda parlamentsledamöterna, medlemsstaterna i rådet och kommissionen, i enlighet med deras respektive roller enligt fördragen, att avgöra i vilken utsträckning de offentliggör handlingar som rör trepartsmöten. De undersöker denna fråga i sina diskussioner i syfte att nå ett nytt interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning. Jag välkomnar och uppmuntrar dessa ansträngningar.

I detta sammanhang är jag mycket medveten om den särskilda roll som jag har valts av parlamentet för att fullgöra enligt fördraget och stadgan. Europeiska ombudsmannen förväntas inom ramen för sitt mandat stödja vårt framväxande europeiska medborgarskap. Öppenhet, demokratiskt ansvarsutkrävande och allmänhetens förtroende är av central betydelse för detta medborgarskap. I förordning (EG) nr 1049/2001, som särskilt ger ombudsmannen i uppdrag att undersöka frågor som rör allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av de tre viktigaste institutionerna, läggs större vikt vid insynen i lagstiftningsprocessen.

När det gäller just denna undersökning befinner vi oss i ett tidigt skede. Jag har beskrivit denna första fas som en ”kartläggning”, som bör göra det möjligt för mitt kontor, som en oberoende institution, att identifiera de handlingar som rör trepartsmöten och få en fullständig översikt över dem. De yttranden från institutionerna som vi hoppas få snart kommer att komplettera denna kartläggning. Utan ett genuint och konstruktivt bidrag från dem inom institutionerna som dagligen arbetar för att stödja trepartsprocessen kommer jag inte att kunna ge konstruktiva rekommendationer till förbättringar. Jag välkomnar naturligtvis också alla synpunkter från parlamentsledamöter eller företrädare för medlemsstaterna.

Och då hoppas jag också få många svar på det offentliga samråd som vi därefter kommer att inleda. Jag vill ta tillfället i akt att bjuda in er alla, inte bara för att uttrycka era tankar i dag, utan också för att delta i denna process. Då, och först då, kommer jag att kunna inta en välinformerad ståndpunkt i denna fråga och komma med konstruktiva rekommendationer.

Jag anser dock att det är lämpligt att redan nu konstatera att min utredning inte syftar till att få till stånd ett fullständigt offentliggörande av varje dokument som på något sätt är relaterat till processen. Det skulle inte vara till hjälp och det är inte vad lagen föreskriver. Utredningen syftar inte till att säkerställa att absolut allt som diskuteras i trepartsmöten dokumenteras, skrivs ned eller på annat sätt noteras. Detta är absurt, eftersom det handlar om förhandlingar.

Utredningen syftar inte heller till att forma hur trepartsmötena organiseras. Om förhandlarna vill överlägga med 3, 30 eller 300 deltagare i rummet, även klockan tre på morgonen, är det inte min oro. Det är upp till de demokratiskt valda parlamentsledamöterna, medlemsstaterna i rådet och kommissionen, i enlighet med deras respektive roller enligt fördragen, att avgöra hur de organiserar trepartsmötena.

Som jag redan har betonat är jag på ett informationsuppdrag om öppenhet och jag har ett öppet sinne. Och idag hoppas jag kunna lära av er i några av dessa frågor, till exempel:

1. I vilket skede av processen kan vissa dokument lämnas ut, om alls?

2. Kan ökad insyn i trepartsmötena faktiskt visa sig vara skadligt för trepartsförfarandet?

3. Finns det en risk för att större öppenhet vid fel tidpunkt helt enkelt kommer att ge större möjligheter till lobbyverksamhet för välfinansierade privata intressen till nackdel för den genomsnittliga medborgaren? Eller sakta ner processen eller stoppa den helt i vissa fall?

4. I vilken utsträckning är det till och med möjligt att lägga fram användbara förslag när det gäller trepartsmöten, med tanke på att de inbegriper en ad hoc-process som kan variera från trepartsmöten till trepartsmöten beroende på vilket parlamentsutskott, rådsordförandeskap eller till och med vilket generaldirektorat vid kommissionen som är involverat?

5. Är bristen på öppenhet mer uppenbar än verklig? Följer intrycket av begränsad öppenhet av att de tre institutionerna offentliggör relevant information och relevanta handlingar separat om vad som mycket ofta och med nödvändighet är en komplicerad process? Skulle en gemensam webbportal med information om EU:s lagstiftningsprocess göra det möjligt för medborgarna att få tillgång till lagstiftningshandlingar och bättre förstå dem, vilket många inom institutionerna redan har efterlyst?

6. Vilken skillnad kan tekniken göra? Under sommaren utvecklade Europeiska datatillsynsmannen sin egen applikation för smarttelefoner för att göra det möjligt för intresserade medborgare att följa utvecklingen i den pågående debatten om dataskyddsreformen. Finns det potential där?

Detta är bara några av de möjliga frågor som kan ställas. Jag är säker på att ni kommer att identifiera fler, och jag är säker på att panelen också kommer att ha några utmärkta bidrag. Jag ser fram emot diskussionen.

I slutändan hoppas jag att vi kan enas om att det finns möjliga förbättringar av trepartsprocessen. Förhoppningsvis kan vi hålla med om att även om EU:s lagstiftningsmaskin fungerar och man lyckas komma överens om komplex lagstiftning är detta i slutändan en fråga om allmänhetens förtroende.

Med tanke på de senaste årens händelser i Europa vet vi alla att allmänhetens förtroende för Europeiska unionen är viktigare än någonsin.

Tack igen för att du deltog.

Jag lämnar nu över till James, vår moderator.