1 Inledning

Kära vänner och kolleger, jag vill först tacka Bulgariens ombudsman, Ginyo GANEV och den grekiska ombudsmannen, Yorgos KAMINIS, för deras vänliga inbjudan att delta i detta seminarium.

Som den första grekiska ombudsmannen deltog jag i inrättandet av EUNOMIA-projektet, som officiellt inleddes i januari 2001. Som europeisk ombudsman fortsätter jag att delta i projektet genom medlemskap i dess styrelse, tillsammans med den grekiska ombudsmannen och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg. Jag är starkt engagerad i Eunomia-projektets mål och är mycket glad över att kunna bidra till att de förverkligas genom evenemang som detta seminarium.

Det är ett särskilt nöje att kunna dela med dig några idéer om god förvaltning och laglighet. Frågorna ”Vadär god förvaltning?”och ”Hurförhåller sig god förvaltning till laglighet?”är ständigt aktuella i mitt arbete som europeisk ombudsman. Jag vet att samma eller liknande frågor också berör många nationella och regionala ombudsmän.

Seminariet ligger därför i framkant när det gäller modern ombudsmannaverksamhet.

Jag skall dock börja med att titta bakåt på orsakerna till att ombudsmannainstitutionen har spridit sig i Europa. Kunskap om varifrån vi kommer kan förklara annars förbryllande variationer i utövandet av ombudsmannaämbetet, inklusive variationer i synen på god förvaltning och förhållandet mellan god förvaltning och laglighet.

Sådan komparativ kunskap är särskilt viktig för att förstå min egen institution. Efter att ha varit i drift i lite mer än ett decennium är Europeiska ombudsmannen en relativ senkomling. Som sådan har den kunnat hämta inspiration från de olika ombudsmännen i Europa.

Efter att ha tittat på utvecklingen av ombudsmannainstitutionen kommer jag att förklara den normativa ramen för mitt eget arbete. För att förutse: För Europeiska ombudsmannen överlappar god förvaltning och laglighet varandra, men är inte identiska. Som jag tycker om att berätta för advokater i EU-institutionerna (inklusive de på mitt eget kontor) finns det ”liv bortom lagenlighet”. Vad den består av ska jag försöka förklara senare.

2 Laglighet, ”administrativa missförhållanden” och mänskliga rättigheter

I stora drag har utvecklingen av ombudsmannainstitutionen i Europa skett som svar på tre typer av historisk och social utveckling. Utan alltför stor risk för snedvridning kan vi tänka oss att ombudsmannainstitutionerna har inrättats i tre på varandra följande omgångar, där den andra omgången fortsätter vid sidan av, kanske till och med slås samman med, den tredje omgången.

Som alla vet är ordet ”ombudsman” av svenskt ursprung. Världens första ombudsman inrättades i Sverige 1809 som en del av en konstitutionell uppgörelse som avslutade en period av absolut monarki. Den nya institutionen skulle vara oberoende av regeringen, övervaka tillämpningen av lagarna av domare och andra offentliga tjänstemän och lagföra i fall av olagligt beteende(1).

I mitten av 1900-talet hade bara ett annat land inrättat en ombudsman: Det var Finland, som inrättade en ombudsman 1919, efter att ha blivit oberoende från Ryssland. Den finska institutionen grundades på den svenska modellen, med befogenhet att både övervaka domstolarna och lagföra tjänstemän.

Egenskaperna hos de två institutioner som skapades under denna långa första våg skapade en varaktig och väsentlig koppling mellan ombudsmannen och rättsstatsprincipen, som kräver att alla offentliga myndigheter agerar i enlighet med lag och för att undvika olaglighet.

Den andra utvecklingsvågen inleddes när Danmark inrättade världens tredje ombudsmannakontor i mitten av 1950-talet. Under denna våg inrättades ombudsmän för att hjälpa till att ta itu med problem som uppstod till följd av den stora expansionen av den offentliga förvaltningen som inträffade under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget, när statens sociala välfärds- och regleringsfunktioner växte exponentiellt.

Även i länder där demokratin och rättsstatsprincipen var djupt förankrade innebar den nya administrativa verksamhetens omfattning och komplexitet svåra utmaningar. Den nuvarande danska ombudsmannen, Hans Gammeltoft-Hansen, har tydligt förklarat detta i förhållande till sitt land:

”Förhållandetmellan medborgare och förvaltning ... har förändrats både kvantitativt och kvalitativt. Det blev svårt för medborgarna att få inflytande över regelsystemet, den politiska kontrollen över förvaltningen minskades och de etablerade rättsliga kontrollmekanismerna ... visade sig vara otillräckliga.”(2)

Därefter inrättades ombudsmän i många andra länder för att hjälpa till att ta itu med medborgarnas problem med att hantera modern förvaltning. En viktig del av resonemanget bakom denna utvidgning var, som i det danska fallet, den upplevda otillräckligheten i de befintliga rättsliga kontrollerna. Så var till exempel fallet i Förenade kungariket, där utvecklingen av domstolsprövningen av förvaltningsåtgärder var i sin linda när parlamentsledamoten med ansvar för administration inrättades 1967. Det var också sant i Frankrike, där Médiateur de la République inrättades 1973, trots att det fanns ett sedan länge etablerat system av förvaltningsdomstolar som tillämpade en mycket sofistikerad och allmänt beundrad förvaltningsrätt.

Generellt sett finns det två typer av skäl till att den rättsliga kontrollen av förvaltningen, även om den var nödvändig för att garantera rättsstatsprincipen, ansågs otillräcklig i de länder som inrättade ombudsmän under den andra utvecklingsvågen.

För det första finns det praktiska hinder för en effektiv rättslig kontroll: I synnerhet tenderar domstolsförfarandena att vara långdragna och dyra. I många fall skulle de belopp som står på spel, även om de är viktiga för de berörda personerna, vara för små för att motivera kostnaden för att anlita en advokat och inleda rättsliga förfaranden.

För det andra ansågs i vissa länder den normativa ram som tillämpades av domstolarna inte vara tillräcklig för att säkerställa en lösning på alla de problem som ansågs förtjäna en lösning. I Nya Zeeland, till exempel (som är kulturellt, men inte geografiskt, europeiskt), inspirerade den danska modellen inrättandet av en ombudsman 1962.

Den nyzeeländska ombudsmannen hade befogenhet att utfärda rekommendationer om administrativa handlingar eller underlåtenheter, inte bara om de ”strider mot lagen”, utan även om ombudsmannen ansåg att de var ”orimliga, orättvisa, förtryckande eller otillbörligt diskriminerande”. ”grundas helt eller delvis på ett rättsligt eller sakligt fel” eller helt enkelt ”fel”.

Andra länder som inrättade ”andra omgången” ombudsmän specificerade institutionens mandat på olika sätt, såsom ”administrativa missförhållanden” eller ”funktionsstörningar” (dysfonctionnement). Jag tror dock att det ligger till grund för de olika synsätten, och det är samma tanke, nämligen att god förvaltning innebär mer än att bara undvika olaglighet.

Den tredje vågen av ombudsmannainstitutioner utlöstes också av sociala och politiska förändringar, men av ett annat slag än den andra vågen. Förändringen i fråga var övergången från auktoritärt eller totalitärt styre till demokrati. I Grekland, Portugal och Spanien till exempel inrättades ombudsmän efter övergången från auktoritära till demokratiska regeringssystem(3). På senare tid, efter kommunismens fall, inrättades ombudsmän i många av de nya demokratierna i Central- och Östeuropa(4). Alla tidigare kommuniststater som anslöt sig till Europeiska unionen 2004 och 2007 hade inrättat en ombudsman vid tidpunkten för deras anslutning.

Med tanke på de historiska erfarenheter som utgjorde bakgrunden till och drivkraften för dessa nya ombudsmannainstitutioner är det inte förvånande att många av dem fick mandat som fokuserade på rättigheter och särskilt mänskliga rättigheter. Denna inriktning återspeglas i namnen på många av institutionerna, som innehåller termer som medborgerliga rättigheter, grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter, eller som på annat sätt anger institutionens breda roll i försvaret av rättigheter, till exempel Defensor del Pueblo eller Provedor de Justiça.

Låt mig skynda mig att tillägga att det enligt min mening skulle vara ett djupt misstag att tro att de tre vågor som jag har beskrivit resulterar i olika typer eller modeller av ombudsmannainstitutionen. Men de olika vågorna har tenderat att resultera i outtalade antaganden som påverkar hur vi förstår nyckelfrågorna ”vadär god förvaltning?”och ”hurförhåller sig god förvaltning till laglighet?”

Jag ska försöka klargöra några av dessa outtalade antaganden genom att vara så tydlig som möjligt när det gäller Europeiska ombudsmannens tillvägagångssätt.

Låt mig betona att jag inte gör det för att vara föreskrivande när det gäller svaren på nyckelfrågorna, utan för att hjälpa till att belysa själva frågorna.

3 Europeiska ombudsmannens strategi för god förvaltning som normativt begrepp

I artikel 195 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen föreskrivs i den engelska versionen att Europeiska ombudsmannen skall ta emot klagomål som rör ”missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet”.

I fördraget anges dock inte vad som avses med begreppet ”administrativa missförhållanden”. Underförstått är detta en fråga för ombudsmannen att avgöra.

I Europeiska ombudsmannens allra första årsrapport för 1995 konstaterades att det är uppenbart att det föreligger administrativa missförhållanden om en gemenskapsinstitution eller ett gemenskapsorgan underlåter att handla i enlighet med fördragen och med gemenskapsrättsakter som är bindande för den eller underlåter att följa de regler och rättsprinciper som fastställts av gemenskapsdomstolarna.

Därefter nämndes särskilt bestämmelsen i fördraget om Europeiska unionen (vid den tidpunkten var det artikel F: Nu är det artikel 6) som kräver respekt för de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

I rapporten sades sedan att många andra saker också kan utgöra administrativa missförhållanden, och gav exempel, såsom: Administrativa oegentligheter och försummelser. Maktmissbruk. vårdslöshet, orättvisa, diskriminering, förseningar som kan undvikas och avsaknad av eller vägran att lämna information.

I förteckningen över exempel drogs följande slutsatser: De nationella ombudsmännenserfarenheter visar att det är bättre att inte försöka sig på en strikt definition av vad som kan utgöra administrativa missförhållanden. Mandatperiodens oavbrutna karaktär är en av de saker som skiljer ombudsmannens roll från en domares.

Vi kan därför se att Europeiska ombudsmannen redan från början uppfattade ”administrativa missförhållanden” på ett sätt som omfattar de viktigaste frågorna för alla tre omgångar av ombudsmän i Europa, dvs. Laglighet. mänskliga rättigheter, och även krav som går utöver dem som en domare skulle ha beaktat om målet hade anhängiggjorts vid en domstol.

Året därpå uppmanade Europaparlamentet ombudsmannen att fastställa en definition av administrativa missförhållanden. Ombudsmannen föreslog, och parlamentet godtog, följande:

”Administrativamissförhållanden uppstår när en offentlig myndighet underlåter att agera i enlighet med en regel eller princip som är bindande för den.”

Vissa kommentatorer har antagit att ”bindande” betyder ”rättsligt bindande”, men det är inte vad definitionen säger och motsvarar inte heller Europeiska ombudsmannens praxis. Denna praxis består i att konstatera administrativa missförhållanden om en gemenskapsinstitution åsidosätter en rättsregel eller rättsprincip. inte respekterar de mänskliga eller grundläggande rättigheterna eller inte respekterar principerna om god förvaltning.

Låt mig nu fokusera på vart och ett av dessa tre element i tur och ordning, och börja med lagligheten.

Laglighet

I förevarande mål kan kravet på laglighet identifieras med rättsstatsprincipen. Som jag nämnde när jag diskuterade vad jag kallade den ”första vågen” av ombudsmän i Europa kräver rättsstatsprincipen att offentliga myndigheter agerar i enlighet med lagen och undviker olaglighet. Av detta följer logiskt sett att det aldrig kan vara en god förvaltning att handla rättsstridigt. Eller, för att säga samma sak på ett annat sätt, en rättsstridig handling är också i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) ett administrativt missförhållande.

Det är dock viktigt att klargöra att ”lag” och därmed ”laglighet” har en vid betydelse inom Europeiska gemenskapen.

”Lagen” omfattar de allmänna rättsprinciper som finns i domstolens rättspraxis, såsom principen om likabehandling eller icke-diskriminering, rätten till försvar, Proportionalitet. och skyddet för berättigade förväntningar.

I domstolens rättspraxis fastställs också att de grundläggande rättigheterna utgör en integrerad del av gemenskapsrättens allmänna principer. Artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, som särskilt hänvisar till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, återger i själva verket ordalydelsen i domstolens rättspraxis avseende de grundläggande rättigheterna.

Låt mig här betona en viktig punkt.

Det ligger i rättspraxisens natur att utvecklas över tid. En doms fulla innebörd och betydelse kan endast framträda gradvis, eftersom dess konsekvenser undersöks i senare mål som rör olika sammanhang och omständigheter. Det kan därför inte finnas någon fast gräns mellan laglighet och god förvaltning.

Låt mig ge er ett exempel för att illustrera denna punkt. År 2001 inledde Europeiska ombudsmannen en undersökning på eget initiativ om åldersdiskriminering vid rekrytering till gemenskapsinstitutionerna. Ombudsmannen lyckades övertala institutionerna att överge de övre åldersgränserna för rekrytering. Rekommendationen att göra detta baserades på en kombination av den allmänna rättsliga principen om icke-diskriminering, som fastställs i domstolens rättspraxis, och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(5). Domstolen har därefter slagit fast att förbudet mot diskriminering på grund av ålder i sig skall betraktas som en allmän gemenskapsrättslig princip(6). En efterföljande undersökning på eget initiativ av ombudsmannen om övre åldersgränser för praktikprogram baserades därför också på den nya rättsliga princip som revisionsrätten tillkännagav(7).

Mänskliga rättigheter och juridiska rättigheter

I detta skede är den fråga som kan uppstå till dig varför Europeiska ombudsmannen nämner mänskliga rättigheter som något som skiljer sig från laglighet, med tanke på att domstolens rättspraxis specifikt hänvisar till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Orsakerna är både presentationella och substantiella. När det gäller presentation blev skyddet av de mänskliga rättigheterna, av välkända historiska skäl, ett tydligt inslag i den europeiska rättsordningen efter andra världskriget. Det är därför lämpligt att erkänna de mänskliga rättigheternas särskilda betydelse genom att uttryckligen nämna dem, trots att dessa rättigheter i gemenskapens rättsordning utgör en del av de allmänna rättsprinciperna och därför logiskt sett kan inordnas under lagenligheten.

I sak är stadgan om de grundläggande rättigheterna ännu inte ett rättsligt bindande instrument. Europeiska ombudsmannen har emellertid ansett att de tre EU-institutioner som proklamerade stadgan vid toppmötet i Nice i december 2000 (dvs. Europaparlamentet, rådet och kommissionen) bör respektera dess bestämmelser, och att underlåtenhet att göra detta skulle utgöra ett administrativt missförhållande. Institutionerna har godtagit denna ståndpunkt, som gör det möjligt för ombudsmannen att tillämpa stadgan, trots att den i sig inte är rättsligt bindande.

”God förvaltning”

Av vad jag hittills har sagt hoppas jag att ni förstår att det med nödvändighet finns en stor överlappning mellan laglighet, mänskliga rättigheter och principerna om god förvaltning. Dessa tre element ska inte betraktas som separata lådor, som innehåller normer som strikt kan karakteriseras som tillhörande endast en låda och en låda. Ett bättre sätt att tänka på de tre elementen kan vara som överlappande cirklar, vars relativa storlekar och positioner förändras över tiden.

Som jag redan har betonat består lagen dessutom inte enbart av de texter som har antagits av lagstiftaren eller administrationen. Det innehåller också de allmänna rättsprinciperna, som bland annat bör vägleda den korrekta förståelsen och tillämpningen av sådana texter.

En tjänsteman som anser att lagen kräver eller tillåter en handling som är orättvis, orättvis eller orimlig kommer därför ofta att ha missförstått lagen.

Trots att gemenskapsdomstolarna har utvecklat rättsprinciper är jag ändå övertygad om att det finns ett ”liv bortom lagenligheten” och att administrativa missförhållanden därför inte alltid innebär rättsstridighet. Låt mig försöka klargöra de idéer som ligger till grund för den uppfattningen.

Grundtanken är att den offentliga förvaltningen ska tjäna medborgarna. Denna tanke förnekar inte, men kan samtidigt inte reduceras till, den klassiska uppfattningen om förvaltningsvetenskap som den offentliga förvaltningen bör identifiera och eftersträva allmänintresset(8).

Den kan inte heller reduceras till målet att tillhandahålla offentliga tjänster på ett effektivt, ändamålsenligt och ekonomiskt sätt.

I dagens värld nöjer sig individer inte längre med att vara passiva subjekt – lesadministrés– som tålmodigt väntar på att förvaltningen ska fatta beslut. De är medborgare som förstår både att de har rättigheter och att offentlig förvaltning innebär en avvägning mellan motstridiga intressen och principer.

För att vinna allmänhetens förtroende och acceptans måste den offentliga förvaltningen inte bara vara respektfull och artig mot medborgarna, utan också vara ansvarig och lyhörd. Detta innebär att administrationen är beredd att förklara och motivera sitt beteende genom en verklig och meningsfull dialog med medborgarna, både om frågor som påverkar dem personligen och om allmänintresset.

Jag har uttryckt idén om service till medborgarna i allmänna ordalag eftersom min erfarenhet, både som medborgare och som nationell ombudsman, får mig att tro att den uppfattning om offentlig förvaltning som jag har skisserat har relevans för många europeiska länder. Som europeisk ombudsman är dock mitt ansvar gemenskapens institutioner och organ. På denna nivå kan jag med tillförsikt säga att medborgarna och det civila samhällets organisationer har mycket höga förväntningar på hur de ska behandlas av administrationen och mycket låg vilja att acceptera en passiv roll som ”les administrés”.

Jag är alltmer övertygad om att det som måste skapas och omsorgsfullt vårdas inom gemenskapens institutioner och organ för att uppfylla EU-medborgarnas förväntningar är en servicekultur där handläggare

• agera öppet, rättvist, rimligt, noggrant och konsekvent,
• ta hänsyn till och balansera alla berörda intressen,
• undvika onödiga förseningar,
• är artiga och hjälpsamma samt känsliga för individuella omständigheter, behov och preferenser,
• erkänna misstag och vid behov be om ursäkt, och
• sträva efter kontinuerlig förbättring av deras prestanda.

Jag kan inte se något principiellt skäl till att begreppet ”tjänstekultur” inte skulle kunna antas av lagstiftaren eller förklaras av domstolarna som en rättsprincip, men detta har i själva verket inte skett på unionsnivå.

Inte heller har den europeiska kodexen för god förvaltningssed, som Europaparlamentet godkände och bad Europeiska ombudsmannen att tillämpa, antagits som en rättsligt bindande text.

Även om gemenskapsdomstolarnas rättspraxis ständigt utvecklas och det inte är uteslutet att gemenskapslagstiftaren i framtiden kan komma att anta en europeisk förvaltningsrätt, är idén om service till medborgarna inte förankrad i gemenskapsrätten.

Jag skulle då kunna sluta med slutsatsen att det på gemenskapsrättens nuvarande stadium verkligen finns ett liv bortom lagenligheten när det gäller god förvaltning.

Jag är dock frestad att gå längre och dela med mig av två överväganden som får mig att tro, åtminstone preliminärt, att den fortsatta existensen av begreppsutrymme för livet bortom lagligheten är något positivt för medborgarna.

Varför livet bortom laglighet är värt att bevara

Det första övervägandet är att lag och laglighet fortsätter att vara nära förknippat med skuld och sanktioner. Jag lägger inte fram detta som en begreppsmässig punkt om lagens natur, utan som en iakttagelse, baserad på min erfarenhet som ombudsman, om hur många administratörer ser på världen. Jag vill tillägga att det också är en åsikt som delas av ett betydande antal klagande.

Skyllningar och sanktioner är naturligtvis nödvändiga i vissa fall. Korrupta tjänstemän bör straffas. Lata eller inkompetenta tjänstemän bör vara disciplinerade. Men en kultur av service är inte en kultur av skuld. Om vi säger till tjänstemännen att god förvaltning är en rättslig skyldighet och att dålig service är olaglig, kommer vi då inte att förstärka en defensiv kultur där klagomål betraktas som ett hot?

En annan fara är att vi genom att definiera krav på god förvaltning som rättsliga skyldigheter kan uppmuntra administratörer att fokusera på regler som kan tillämpas mekaniskt, snarare än att engagera sig i den mer krävande uppgiften att utöva omdöme vid tillämpningen av principer. Att döma innebär trots allt risken att ha fel.

Här är ett exempel för att illustrera min oro. Det finns en EU-institution som har en kodex för god förvaltningssed som kräver att brev besvaras inom 15 dagar. Enligt min erfarenhet tar administratörer det på allvar, som de borde. Den exakta regeln är lämplig och effektiv. Huruvida det skulle göras mer effektivt genom att definiera det som en rättslig skyldighet är tveksamt, men det är inte min poäng.

I kodexen föreskrivs undantag, varav ett är att korrespondens inte behöver besvaras om den”rimligen kan anses vara otillbörlig, t.ex. på grund av att den är repetitiv, kränkande och/eller meningslös”. Enligt min mening är detta en princip som sällan bör åberopas och som kräver en övertygande förklaring till varför den är tillämplig under de särskilda omständigheterna. Jag blev dock störd när jag fann bevis för att vissa administratörer hade beslagtagit ordet ”repetitiv” och försökte omvandla principen till en mekanisk regel om att ett andra brev om samma fråga kan ignoreras.

I en förvaltningskultur där sådana attityder finns kan försöket att främja en tjänstekultur genom lag bara förstärka ett snävt och legalistiskt synsätt.

Samtidigt kan det också uppmuntra vissa klagande att betrakta sitt klagomål som en uppsägning, snarare än som ett instrument för att söka praktisk prövning eller en konstruktiv lösning på ett problem.

Det andra övervägandet rör förhållandet mellan ombudsmannens arbete och domstolarnas arbete. Som europeisk ombudsman ser jag mig själv som partner till gemenskapsdomstolarna när det gäller alla tre delarna av god förvaltning. Vår gemensamma uppgift är att se till att gemenskapens förvaltning tar rättigheter på allvar och förkroppsligar en kultur av service till medborgarna, både när det gäller förståelse och tillämpning av lagen och när den utövar sina skönsmässiga befogenheter.

Domstolarna fattar rättsligt bindande beslut. De har befogenhet att ogiltigförklara rättsakter och utdöma skadestånd som kan verkställas. Logiken i rättsliga förfaranden leder till ett avgörande, där domstolen auktoritativt fastställer parternas rättsliga rättigheter.

Logiken i Europeiska ombudsmannens förfaranden är mer komplex och innebär flexibilitet mellan två arbetssätt. Å ena sidan finns det ett tvistlösningsläge som fokuserar på problemlösning, konfliktminskning, möjligheter till kompromisser och resultat som alla vinner på. Å andra sidan finns det ett bedömningssätt där jag antingen finner att det föreligger ett administrativt missförhållande eller att det inte föreligger något administrativt missförhållande. Denna metod styrs av en logik som är analog med domstolens, där den ena parten vinner och den andra förlorar.

Den lämpliga balansen mellan de två lägena beror på fallet och i vissa fall kan det handla om att växla mellan de två lägena mer än en gång.

Enligt min mening uppmuntras EU-institutionerna att samarbeta med mig när det gäller tvistlösning genom vetskapen om att en ombudsmannaundersökning inte enbart är inriktad på frågan ”vilkaär parternas lagliga rättigheter?”.För att uttrycka samma sak mer formellt bör en förvaltning som kännetecknas av en kultur av service till medborgarna betrakta ett klagomål som en möjlighet att omsätta principen om service i praktiken. Viljan att samarbeta med ombudsmannen för att nå en tillfredsställande lösning på klagomålet är ett viktigt uttryck för engagemang för denna princip.

Om det inte fanns något liv bortom lagenlighet - om med andra ord administrativa missförhållanden nödvändigtvis innebar olaglighet - skulle både institutioner och klagande uppmuntras att se mina undersökningar inte som en möjlighet att söka en lösning som alla vinner på, utan som en ersättning, eller till och med en repetition, för ett rättsligt förfarande där den enda relevanta frågan skulle vara: ”harinstitutionen uppträtt lagligt?” Ett sådant resultat skulle enligt min mening avsevärt minska det bidrag som Europeiska ombudsmannen, i egenskap av partner till gemenskapsdomstolarna, kan ge för att förbättra förbindelserna mellan EU-institutionerna och EU-medborgarna.

5 Slutsats

Mina vänner och kolleger, låt mig avsluta mina kommentarer med att betona att ett framgångsrikt ombudsmannaskap bland annat innebär en försiktig anpassning av institutionen till den konstitutionella, rättsliga och administrativa kultur där den ska verka. Institutets flexibilitet och mångfald är en del av dess styrka.

Det finns därför både utrymme och behov för ombudsmän i olika länder att inta olika förhållningssätt.

Samtidigt har vi, trots vissa bakslag, nu till stor del övervunnit de djupt traumatiska politiska splittringarna i Europa och i hög grad modererat de djupa sociala och ekonomiska splittringarna under 1800-talet och början av 1900-talet. Många länder, däribland mitt eget, Grekland, har gjort snabba framsteg, vilket visar att de som kommer sent kan ha fördelar, eftersom de kan dra nytta av redan ackumulerade erfarenheter, och snabbt kan närma sig de som ”börjar tidigt” genom vad samhällsvetare ofta kallar ”hopphoppande”.

Under dessa omständigheter anser jag att de tre vågor som jag beskrev tidigare verkligen är avsedda att konvergera, i den meningen att rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och en servicekultur i den offentliga förvaltningen representerar värden och ambitioner som vi alla delar.

Tack för din uppmärksamhet.

---

(1) Se Bengt Wieslander, Riksdagens ombudsman i Sverige, Sveriges Banks jubileumsfond, 1994.

(2) Hans Gammeltoft-Hansen, ”Trends leading to the establishment of a European ombudsman”, i P. Nikiforos Diamandouros (red.), Europeiska ombudsmannen: Ursprung, etablering, evolution (Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer: 2005) s. 13–26 kl. 17–18.

(3) Den portugisiska ombudsmannen inrättades 1975 (lagdekret nr 212/75 av den 21 april) och infördes därefter i den portugisiska konstitutionen från 1976 (artikel 23). Den spanska konstitutionen från 1978 innehöll bestämmelser om ombudsmannaämbetet (artikel 54) och den första ombudsmannen utsågs 1982. I Grekland inrättades ombudsmannen 1997 (artikel 1 i lag nr 2477/97 – se nu lag nr 3094/2003) och infördes därefter i den grekiska konstitutionen från 2001 i artikel 103.9. Den första grekiska ombudsmannen tillträdde 1998.

(4) Den polska ombudsmannen är ett undantag, som inrättades 1987, kort före kommunismens fall i det landet.

(5) Se beslut OI/2/2001/(BB)OV av den 27 juni 2002.

http://www.ombudsman.europa.eu/decision/en/01oi2.htm

(6) Mål C-144/04, Werner Mangold mot Rüdiger Helm, REG 2005, s. I-9981, punkt 75.

(7) Se beslut OI/3/2006/BB av den 8 december 2006.

http://www.ombudsman.europa.eu/decision/en/06oi3.htm

(8) Se allmänt Jocelyne Bourgon ”Responsiv, ansvarsfull och respekterad regering: mot en ny offentlig förvaltningsteori, International Review of Administrative Sciences, Vol. 73 nr 1 (2007) 7-26.