Bästa ordförande Sophie Wilmès, ärade ledamöter,

God morgon och tack för att du bjöd in mig till denna viktiga diskussion.

Vi beskriver ofta rättsstatsprincipen som ett grundläggande värde för Europeiska unionen. Och det med rätta. Den ligger till grund för vår demokrati, skyddar de grundläggande rättigheterna och säkerställer god samhällsstyrning. Det ger den ram genom vilken makten utövas rättvist och öppet. Framför allt gör den det möjligt för medborgarna att lita på sina regeringar, rättssystem och offentliga förvaltningar.

Men som vi alla vet kommer rättsstatsprincipen inte att försvara sig. Det kräver kontinuerlig uppmärksamhet och aktivt skydd. Det är just där institutioner som ombudsmannakontor spelar en nyckelroll.

Från sitt ursprung har ombudsmän varit nära knutna till inrättandet och stärkandet av demokratin och rättsstatsprincipen – som skapats för att övervaka utövandet av offentlig makt och skydda de mänskliga rättigheterna.

Ta Portugal som exempel, där ombudsmannen inrättades strax efter återupprättandet av det demokratiska styret – en postrevolutionär och till och med förkonstitutionell institution.

Ombudsmannen fyller två viktiga funktioner: För det första fungerar de som oberoende kontroller av regeringen och den offentliga förvaltningen. och för det andra erbjuder de medborgarna ett tillgängligt skydd i deras kontakter med offentliga myndigheter.

Domstolarna är fortfarande laglighetens främsta väktare, men rättsväsendet kan inte ensamt fylla alla luckor – särskilt i en tid av snabba tekniska förändringar, politiska förändringar och stigande förväntningar hos allmänheten.

Just nu spelar ombudsmännen en avgörande kompletterande roll. De bidrar till att säkerställa att den offentliga makten utövas på ett rättvist och öppet sätt och att de grundläggande rättigheterna respekteras, genom att granska administrativa åtgärder och skydda enskildas rättigheter.

Som europeisk ombudsman är min roll att förebygga och åtgärda administrativa missförhållanden, främja god samhällsstyrning och bidra till att upprätthålla rättsstatsprincipen i hela unionen. Jag kan inte fatta bindande beslut, men genom mitt arbete – som alltid bygger på sunda och oberoende resonemang – strävar jag efter att se till att EU:s institutioner, byråer och organ agerar på ett sätt som är öppet, rättvist och ansvarsfullt.

En stor del av debatten om rättsstatsprincipen är med rätta inriktad på medlemsstaterna. Men vi måste också fråga: Hur upprätthåller EU-institutionerna dessa principer?

EU förväntar sig att medlemsstaterna respekterar rättsstatsprincipen – och har verktygen för att genomdriva den. Men för att vara trovärdig måste EU föregå med gott exempel. Praktisera det som predikas. Kräver transparens? Var transparent. Förväntar du dig rättvisa? Var rättvis. Uppmana till ansvarsskyldighet? Hålla sig själv ansvarig. Först då kan den vinna verkligt förtroende – både i hemlandet och utomlands.

Så hur får vi det att hända?

Europeiska ombudsmannen är en viktig aktör. Mitt kontor värnar om EU-rätten, de grundläggande rättigheterna och god förvaltning. Medborgare, företag och organisationer vänder sig till oss när de känner att en EU-institution har agerat orättvist eller olagligt.

Domstolarna verkställer lagen, ja – men de kan inte täcka alla frågor som påverkar medborgarna i deras dagliga kontakter med EU-institutionerna.

Detta är ombudsmannens styrka. Tack vare våra flexibla förfaranden kan vi gå längre än lagen. Vi flyttar förbi formaliteter för att återställa rättvisa, integritet och förtroende

Låt mig illustrera.

Förra året undersökte vi hur Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen hanterar ansökningar om tillgång till lagstiftningshandlingar. Vi konstaterade att båda institutionerna inte uppfyllde de höga krav på transparens som krävs enligt rättspraxis. Vi uppmanade dem att proaktivt lämna ut lagstiftningshandlingar och att begränsa vägran att ge tillgång till handlingar till verkligt exceptionella fall.

I en union som bygger på rättsstatsprincipen måste öppenhet vara regel, inte undantag. Utan öppenhet försvagas ansvarsskyldigheten. Och utan ansvarsutkrävande urholkas oundvikligen allmänhetens förtroende.

På tal om öppenhet driver en annan stor del av mitt arbete EU-institutionerna att vara mer öppna och konsekventa när det gäller hur de fattar beslut – särskilt när dessa beslut påverkar medborgarnas rättigheter.

Vi har just meddelat vårt beslut i det så kallade Omnibus-ärendet. Vi drog slutsatsen att det förekom administrativa missförhållanden på grund av ett antal förfarandemässiga brister i hur Europeiska kommissionen utarbetade brådskande lagstiftningsförslag.

Vi är medvetna om att kommissionen måste kunna reagera snabbt på olika situationer, särskilt i den nuvarande geopolitiska situationen. Den måste dock se till att ansvarsskyldighet och öppenhet fortsätter att vara en del av dess lagstiftningsprocesser och att dess åtgärder tydligt förklaras för medborgarna.

I framtiden måste man hitta en bättre balans mellan en smidig – flexibel – förvaltning och garantier för processuella miniminormer för lagstiftningsarbetet. Mot bakgrund av den kommande översynen av riktlinjerna för bättre lagstiftning anser jag att kommissionen bör förbättra sina regler så att utarbetandet av brådskande lagstiftning förblir transparent, inkluderande och evidensbaserat.

I grunden handlar rättsstatsprincipen om att skydda enskilda – särskilt personer med mindre makt – från orättvis eller orättvis behandling av makthavare.

Därför är Europeiska ombudsmannen också mycket viktig för att se till att EU-institutionerna respekterar medborgarnas grundläggande rättigheter: från skydd av visselblåsare till anställnings- och rekryteringsmetoder eller granskning av hur EU-medel används för att förhindra att pengar används på sätt som kränker de grundläggande rättigheterna. 

Nyligen rekommenderade vi kommissionen att stärka tillsynen över EU-medel som används för gränsförvaltning för att säkerställa att de inte används på sätt som kränker migranters rättigheter. Vi granskade också EU-finansiering för personer med funktionsnedsättning och efterlyste starkare övervakning för att stödja övergången från institutionalisering. Det är viktigt att betona att detta arbete i hög grad gynnades av samarbetet med nationella ombudsmän inom det europeiska ombudsmannanätverket som jag har privilegiet att samordna.

För bara en vecka sedan höll vi vår årliga ENO-konferens, och bland de många ämnen som diskuterades ägnades särskild uppmärksamhet åt rättsstatsprincipen.

Mer än 100 företrädare för nationella och regionala ombudsmän delade med sig av sina erfarenheter från det dagliga arbetet. Diskussionerna visade hur vissa frågor, i vissa jurisdiktioner, fortsätter att ge upphov till oro, nämligen skyddet av ombudsmännens oberoende. Utmaningar kvarstår när det gäller utnämningar, anställningstrygghet, mandat, utredningsbefogenheter och framför allt effektiviteten i ombudsmannens tillsyn.

Dessutom diskuterades Europeiska kommissionens metod för att utarbeta rapporterna om rättsstatsprincipen, och många ombudsmän var eniga om vikten av att garantera ett mer igenkännligt, aktivt och effektivt deltagande, både självständigt och genom nätverket av europeiska ombudsmän. Vi håller nu på att garantera uppföljningen av dessa slutsatser, som sedan kommer att delas med parlamentet och kommissionen.

Låt mig avsluta.

Att upprätthålla rättsstatsprincipen är ett delat ansvar. Det är inte en enda institutions uppgift – inte bara domstolarna, de nationella regeringarna eller ombudsmannen. Det kräver ett ständigt engagemang från oss alla: från rättsväsendet, EU-institutionerna, det civila samhället och oberoende tillsynsorgan.

Genom att arbeta tillsammans – genom att insistera på öppenhet, rättvisa och ansvarsskyldighet – stärker vi rättsstatsprincipen. På så sätt bidrar vi till att se till att Europeiska unionen förblir vad den är tänkt att vara: en union grundad på rättvisa, demokrati och grundläggande rättigheter.

Tack så mycket.