Jag välkomnar kommissionens beslut att hålla ett brett och öppet samråd innan den lägger fram förslag till ändring av förordning (EG) nr 1049/2001.

Mitt svar på samrådet består av tre delar.

Den första delen innehåller förslag för att förbättra förordningens användbarhet för medborgare som vill veta hur unionen fungerar.

Den andra delen innehåller allmänna kommentarer om vissa punkter som kommissionen tagit upp i grönboken.

I den tredje delen besvaras de specifika frågorna i grönboken.

Alla tre delarna av svaret bygger på ombudsmannens erfarenhet av att hantera klagomål som lämnats in enligt förordningen och enligt rådets och kommissionens tidigare gemensamma uppförandekod (1).

1 Öppenhet, demokrati och medborgarskap

Transparens (eller öppenhet) är en viktig aspekt av pluralistisk demokrati. Den säkerställer att medborgarna kan få den information de behöver för att effektivt kunna delta i den politiska processen och ställa offentliga myndigheter till svars. Rätten till tillgång till handlingar ger medborgarna egenmakt när det gäller informationsflödet. Det gör det möjligt för dem att ta initiativ till att erhålla information, i sitt ursprungliga sammanhang, som ännu inte har offentliggjorts.

Att övergå till en situation där tillgång till information är normen och sekretess undantaget innebär en stor kulturell förändring. Situationen är på intet sätt perfekt, men sedan Maastrichtfördraget antogs har unionens institutioner gjort verkliga framsteg i riktning mot större öppenhet. Medborgarnas förmåga att övervaka unionsinstitutionernas utövande av sina befogenheter har ökat. Det har också kvaliteten på institutionernas system för att hantera och hämta information och dokument, vilket gör det möjligt för dem att fungera mer effektivt och ändamålsenligt samt på ett öppnare sätt.

Hantering av information och dokument, förvaltning av allmänhetens rätt till tillgång och kommunikation med medborgarna är resurskrävande verksamheter. Tillhandahållande av tillräckliga resurser för dessa ändamål bör betraktas som en nödvändig investering för att säkerställa effektivitet, ändamålsenlighet och transparens i unionens institutioner och organ.

Mitt första konkreta förslag är därför att lägga till en mening i andra skälet i förordningen (2) och påpeka att tillräckliga resurser bör göras tillgängliga för att omsätta principen om öppenhet i praktiken och därigenom uppnå större legitimitet, effektivitet och ansvarsskyldighet gentemot medborgarna samt stärka principerna om demokrati och respekt för de grundläggande rättigheterna.

1.1 Tillgång till information om EU-relaterad verksamhet i medlemsstaterna

Det administrativa genomförandet av gemenskapsrätten är i princip medlemsstaternas ansvar (3). I takt med att insynen i unionens institutioner har ökat har det blivit allt mer uppenbart både att ständig samverkan mellan nationell nivå och unionsnivå är normen och att nätverk som kopplar samman de två nivåerna blomstrar på många områden.

Tillgång till institutionernas handlingar är en rättighet enligt EG-fördraget (artikel 255). Gemenskapslagstiftningen ger dock inte medborgarna någon allmän rätt till tillgång till information om medlemsstaternas EU-relaterade verksamhet. Sådana rättigheter som finns är begränsade till särskilda områden (4). Förstainstansrätten har dessutom slagit fast att artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 ger varje medlemsstats regering rätt att på unionsnivå lägga in sitt veto mot allmänhetens tillgång till alla handlingar som den är upphovsman till, utan att ange något skäl (5).

För unionsmedborgare som vill övervaka hur unionens politik utformas och genomförs utgör den nuvarande situationen således ett systemproblem. Å ena sidan har myndighetsutövningen en nära koppling mellan nationell nivå och unionsnivå. Å andra sidan finns det en strikt åtskillnad mellan dessa nivåer när det gäller den rättsliga ramen för öppenhet (6).

Bristen på överensstämmelse mellan hur myndigheten utövas och hur den görs ansvarig utgör en allvarlig svaghet i unionens demokratiska struktur.

Inom ramen för min behörighet som europeisk ombudsman har jag försökt främja större öppenhet i medlemsstaternas hantering av EU-frågor. Jag stödde till exempel offentligt kommissionens förslag, i dess öppenhetsinitiativ, om att medborgarna bör ha rätt att veta vem som tar emot EU-medel i varje medlemsstat (7). I två undersökningar om kommissionens vägran att ge tillgång till medlemsstaternas handlingar inhämtade jag dessutom den berörda medlemsstatens synpunkter för att klargöra eventuella administrativa missförhållanden vid kommissionen (8). I enlighet med min inställning till de nationella myndigheterna gick kommissionen med på att lämna ut de berörda handlingarna.

Lagstiftningsåtgärder behövs dock för att ta itu med det grundläggande problemet med att göra samspelet mellan olika nivåer i unionen mer öppet för medborgarna.

Skäl till avslag på ansökan om tillgång

Administrationens skyldighet att motivera sina beslut ingår i unionsmedborgarnas grundläggande rätt till god förvaltning (9). Oberoende av utgången av det pågående överklagandet till domstolen i ovannämnda fall kan gemenskapslagstiftaren ändra artikel 4.5 i förordningen så att det föreskrivs att en medlemsstat som begär att en institution inte skall lämna ut en handling skall ange skälen för sin begäran och att institutionen skall underrätta sökanden om dessa skäl.

En sådan ändring skulle gynna unionsmedborgarna genom att göra det möjligt för dem att på sitt eget språk förstå varför den berörda medlemsstaten (som kan vara en annan än den medlemsstat där sökanden är medborgare eller bosatt) inte vill att en viss handling ska lämnas ut. Jag hoppas därför att kommissionen kommer att anta detta förslag.

Mot miniminormer för tillgång till EU-relaterade handlingar och EU-relaterad information

Medborgarnas förmåga att förstå och övervaka hur unionen fungerar skulle stärkas om det fanns miniminormer för (inte harmonisering av) allmänhetens tillgång till EU-relaterade handlingar och information som innehas av medlemsstaternas myndigheter. Den frivilliga utvecklingen av sådana standarder skulle kunna underlättas och uppmuntras genom inrättandet av en oberoende arbetsgrupp för tillgång till EU-relaterade handlingar och uppgifter i medlemsstaterna. Arbetsgruppen, som skulle ha en rådgivande ställning, skulle kunna bestå av företrädare för informationskommissionärer eller liknande organ i medlemsstaterna och av Europeiska ombudsmannen som ett motsvarande organ på unionsnivå (10).

Jag uppmanar kommissionen att inkludera inrättandet av en sådan arbetsgrupp i sina förslag till ändring av förordning 1049/2001.

1.2 Förbättra förfarandet för ombudsmannens granskning

I förordning (EG) nr 1049/2001 fastställs med rätta korta tidsfrister för institutionernas svar på ursprungliga och bekräftande ansökningar om tillgång till handlingar. Den normala tidsfristen är 15 arbetsdagar från det att ansökan registrerades, dock högst 30 arbetsdagar i undantagsfall.

Om en bekräftande ansökan helt eller delvis avslås kan sökanden bestrida avslaget genom ett rättsligt förfarande i förstainstansrätten eller genom att inge ett klagomål till Europeiska ombudsmannen.

Den normala tidsfristen för en institution att lämna sitt första svar på en undersökning av ombudsmannen är tre kalendermånader. I maj 2004 bad jag Europaparlamentet, rådet och kommissionen att godkänna en kortare tidsfrist för klagomål mot vägran att ge tillgång till handlingar, med motiveringen att det administrativa förfarandet i två steg (inledande ansökan, följt av bekräftande ansökan) säkerställer att den institution som har vägrat tillgång till handlingar redan har haft möjlighet att grundligt undersöka de relevanta rättsliga och faktiska frågorna innan ombudsmannen inleder en undersökning. Den bör därför snabbt kunna besvara ett klagomål.

Jag föreslog dock inte en kortare tidsfrist för att besvara klagomål om avslag på information, eftersom de relevanta koderna inte föreskriver samma tvåstegsförfarande för hantering av begäranden om information (11).

Europaparlamentet och kommissionen enades om att förkorta tidsfristen till två månader. Rådet godkände inte mitt förslag, men åtog sig att fortsätta att göra sitt yttersta för att svara inom kortast möjliga tid (12).

Enligt min mening skulle en normal tidsfrist på 30 arbetsdagar för en institutions första svar till ombudsmannen göra det möjligt att i förekommande fall inleda sökandet efter en lösning som är tillräckligt tidig för att vara till nytta för sökanden, samtidigt som institutionen ges tillräckligt med tid för att slutföra nödvändiga interna förfaranden (13). Artikel 8 i förordningen skulle kunna ändras i enlighet med detta, så att ombudsmannen kan förlänga tidsfristen på begäran av den berörda institutionen, förutsatt att denna utförligt motiverar sin begäran.

2 Kommentarer till vissa punkter som tagits upp av kommissionen

2.1 Införlivande av rättspraxis i förordningen

I grönboken anges (s. 6) att ”införlivandet av fast rättspraxis i en ny lagtext skulle ge medborgarna större rättslig klarhet och bättre vägledning för institutionerna när de handlägger ansökningar om tillgång”.

Även om införlivandet av etablerad rättspraxis i lagstiftningen verkligen kan bidra till att göra lagstiftningen tydligare och mer tillgänglig, är det tveksamt i vilken utsträckning rättspraxis avseende förordning 1049/2001 uppfyller detta kriterium.

Det ligger i rättspraxisens natur att en doms fulla innebörd och betydelse endast kan framträda gradvis, eftersom dess konsekvenser undersöks i senare mål som rör olika sammanhang och omständigheter. Denna punkt är särskilt viktig när det gäller tillämpningsområdet för undantagen i förordning nr 1049/2001, som, såsom domstolen vid flera tillfällen har betonat, ska tolkas restriktivt mot bakgrund av den allmänna principen om tillgång till handlingar.

Som påpekas i grönboken består dessutom en stor del av rättspraxis av förstainstansrättens domar och rör frågor som domstolen ännu inte har haft tillfälle att ta ställning till.

Ett införlivande av lagstiftningen i det nuvarande skedet av rättspraxis skulle därför riskera att föregripa domstolens roll som högsta myndighet när det gäller tolkningen av gemenskapsrätten, särskilt när det gäller räckvidden av undantagen från den allmänna principen om tillgång till handlingar.

2.2 Begreppet "lagstiftningsdokument"

Enligt grönboken (s. 11) är ”huvudsyftet med lagar om informationsfrihet att göra det möjligt för medborgarna att delta närmare i det demokratiska beslutsfattandet”. I grönboken anges vidare att den främsta prioriteringen när det gäller genomförandet av förordning (EG) nr 1049/2001 därför har varit att göra EU-institutionernas lagstiftningsprocess öppnare och mer lättillgänglig för allmänheten. Kommissionen tillägger att definitionen av ”lagstiftningsdokument” i artikel 12 i förordningen inte är tillräckligt precis.

Kommissionens analys ovan föranleder följande kommentarer.

För det första är begreppet "lagstiftningshandlingar" otydligt i gemenskapsrättens nuvarande form, eftersom fördraget inte skiljer mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter. Enligt det utkast till mandat från regeringskonferensen som Europeiska rådet enades om den 21–22 juni 2007 kommer fördraget att ändras för att föreskriva en sådan åtskillnad (jfr artikel I–33 i det konstitutionella fördraget), samtidigt som den befintliga nomenklaturen för rättsligt bindande akter (förordningar, direktiv, beslut) bibehålls. Den exakta definitionen av lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter bör därför fastställas i det framtida fördraget, snarare än genom en ändring av förordning (EG) nr 1049/2001.

För det andra är medborgarnas möjlighet att delta i lagstiftningsprocessen (med termen ”lagstiftning” som en allmän konstitutionell kategori) av avgörande betydelse, men det är inte det enda syftet med öppenhet. Medborgarna har också ett legitimt intresse av att kunna övervaka hur de offentliga myndigheterna utövar sina förvaltnings- och regleringsbefogenheter. Det är därför viktigt att se till att eventuella ändringar av förordning (EG) nr 1049/2001 när det gäller ”lagstiftningshandlingar” inte minskar allmänhetens befintliga rätt till tillgång till handlingar som rör administrativ verksamhet och regleringsverksamhet.

3 Svar på frågorna i samrådsdokumentet

Fråga 1 – Register

I grönboken identifieras (på sidan 6) ett behov av att förbättra omfattningen av register över handlingar, särskilt kommissionens register, och synpunkter på den information som tillhandahålls via register och webbplatser inbjuds. Jag kommer att avstå från att kommentera kommissionens register, eftersom jag för närvarande behandlar ett klagomål från Statewatch om dess lämplighet (14). Jag noterar dock att klaganden anser att Europaparlamentets och rådets register ”i stort sett kan sägas uppfylla kraven i förordningen”.

Registren spelar en avgörande roll när det gäller att göra det möjligt för medborgarna att utnyttja rätten till tillgång på ett effektivt sätt. Det måste dock erkännas att definitionen av ”handling” i förordning (EG) nr 1049/2001 är mycket bred (15) och att det skulle vara onödigt och opraktiskt att registrera allt som omfattas av definitionen. Även om vissa interna e-postmeddelanden till exempel bör registreras skulle det vara överdrivet att kräva att alla sådana e-postmeddelanden registreras.

Jag anser att den breda definitionen av ”handling” bör behållas, eftersom en snävare definition skulle innebära ett steg bakåt för öppenheten. Det värsta alternativet av alla skulle vara att säga till medborgarna att de inte ens kan ansöka om tillgång om inte handlingen finns i ett register. Den nuvarande definitionen av handling bör behållas, men registreringsplikten bör fokuseras mer exakt än vad som är fallet för närvarande. Förordningen bör därför fastställa principer för vilka typer av handlingar som måste registreras och kräva att varje institution antar och offentliggör mer specifika interna regler för att genomföra dessa principer.

Fråga 2: Aktiv informationsspridning.

I fråga 2 ställs frågan om man bör lägga större vikt vid att främja aktiv informationsspridning.

Det är viktigt att inleda ett svar med att påminna om att öppenhet ställer två parallella krav på offentliga myndigheter, ett proaktivt och ett reaktivt. Det första kravet är att ta initiativ till att kommunicera effektivt med medborgarna och utveckla en informationsstrategi som är inriktad på behoven hos specifika målgrupper. Det andra kravet är att reagera ordentligt när medborgarna tar initiativet genom att begära information eller en handling som inte redan är offentlig.

Ett positivt svar på fråga 2 innebär därför inte att mindre vikt bör läggas vid ett korrekt och snabbt svar på ansökningar om tillgång till icke offentliggjorda handlingar och uppgifter.

Mot denna bakgrund välkomnar jag varmt kommissionens fokus på en mer aktiv spridning av dokument. För att främja detta mål skulle det vara lämpligt att varje institution och organ antar och offentliggör ett system för offentliggörande med en beskrivning av sin politik när det gäller elektroniskt och konventionellt offentliggörande av material, inbegripet publiceringsspråken. Man skulle kunna överväga att ändra förordningen för att införa system för offentliggörande, utöver register.

Fråga 3 – Integrering av Århusförordningen

Fråga 3 avser i huvudsak huruvida den särskilda ordning för miljöinformation som fastställs i förordning nr 1367/2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen på Europeiska gemenskapens institutioner och organ bör integreras med den allmänna ram för tillgång till handlingar som fastställs i förordning nr 1049/2001.

Förordning 1367/2006 trädde i kraft den 28 juni 2007. Det ger enskilda och icke-statliga organisationer nya rättigheter när det gäller tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Europeiska ombudsmannen kan behandla klagomål mot gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan som inte följer förordningen. Förordningen ger också icke-statliga organisationer som uppfyller vissa kriterier rätt att väcka talan vid domstolen efter att ha begärt en intern omprövning av ett förvaltningsbeslut enligt miljölagstiftningen.

Förordning 1367/2006 rör således inte bara öppenhet, utan även rätten till deltagande och tillgång till rättsmedel.

När det gäller öppenhet skiljer sig Århuskonventionens och därmed förordning (EG) nr 1367/2006s tillvägagångssätt från tillvägagångssättet i förordning (EG) nr 1049/2001, eftersom dess fokus ligger på tillgång till information snarare än tillgång till handlingar. En fullständig integrering av de två systemen skulle därför kräva att förordning 1049/2001 antingen i) i grunden omarbetas så att den inriktas på information snarare än handlingar eller ii) utvidgas så att den uttryckligen omfattar både information och handlingar.

Det första alternativet skulle äventyra resultaten av över ett decennium av regler om tillgång till handlingar på unionsnivå. Det andra alternativet skulle antingen överlappa förordning 1367/2006 eller, om de relevanta bestämmelserna överfördes till förordning 1049/2001, beröva genomförandet av Århuskonventionen på unionsnivå enhetlighet.

Eftersom inget av ovanstående alternativ är attraktivt vore det bättre att begränsa den materiella ändringen av förordning (EG) nr 1049/2001 till en konsolidering av de ändringar när det gäller tillgång till handlingar som redan har gjorts genom förordning (EG) nr 1367/2006.

För att främja allmänhetens kunskap om rätten till information om miljöfrågor skulle förordning (EG) nr 1367/2006 kunna nämnas i ett nytt skäl i förordning (EG) nr 1049/2001. Det vore lämpligt att i det nya skälet mer allmänt påpeka att det är god förvaltningssed att besvara en begäran om upplysningar. (När det gäller den sistnämnda punkten, se bestämmelserna i de kodexar från rådet och kommissionen som nämns i fotnot 11 ovan.)

Eftersom medlemsstaterna är bundna av Århuskonventionen (16) kommer det sannolikt att uppstå frågor om samspelet mellan medlemsstaterna och unionen när det gäller tillgång till miljöinformation, särskilt när det gäller efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning. Den rådgivande kommitté som jag föreslår i avsnitt 1.1 ovan skulle med fördel kunna behandla bland annat sådana frågor.

Slutligen bör det påpekas att tabellen på sidan 10 i grönboken inte är helt korrekt. Till exempel kan ”allmänheten”, snarare än bara EU-medborgare och EU-invånare, få tillgång till alla handlingar som innehas av ombudsmannen.

Fråga 4 - Skydd av personuppgifter

Den fjärde frågan syftar till att klargöra det undantag som föreskrivs i artikel 4.1 b i förordning (EG) nr 1049/2001 för att säkerställa ett adekvat skydd av personuppgifter.

Frågan förutsätter att det behövs ett förtydligande, men så är inte fallet. Förhållandet mellan allmänhetens tillgång till uppgifter och uppgiftsskydd beskrivs tydligt i ett utmärkt dokument som utarbetades av Europeiska datatillsynsmannen 2005 (17). Problemet, som Europeiska datatillsynsmannen påpekar på sidan 36 i sin årsrapport för 2006, är att kommissionen inte godtar vad han har sagt i detta avseende.

Enligt min mening är det enda förtydligande som behövs när det gäller både detta undantag och det som fråga 7 nedan avser, ett som jag uppmärksammade förra året genom att välkomna Europeiska investeringsbankens godtagande av en vänskaplig förlikning:

”… Även om allmänhetens tillgång till handlingar bör vara så omfattande som möjligt är integritet och affärshemligheter legitima intressen som begränsar allmänhetens tillgång. Själva den person vars privatliv eller kommersiella intressen berörs bör dock inte nekas tillgång på den grunden.”(18)

Eftersom detta enligt min mening utgör en korrekt tillämpning av befintlig lagstiftning skulle förtydligandet kunna införas i ett nytt skäl.

Fråga 5 - Skydd av tredje mans kommersiella och ekonomiska intressen

Fråga 5 avser hur undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 ska förtydligas för att säkerställa ett adekvat skydd för tredje mans kommersiella och ekonomiska intressen. I grönboken hänvisas i detta avseende till tystnadsplikten enligt artikel 287 i EG-fördraget.

Med undantag för vad som redan angetts i svaret på föregående fråga är det tveksamt om det behövs några förtydliganden. I förstainstansrättens dom i mål T-198/03, Bank Austria Creditanstalt AG mot kommissionen, klargörs att lagstiftaren redan har gjort en avvägning och att ett förbud mot utlämnande av information ”av det slag som omfattas av tystnadsplikt” inte utgör ett hinder för offentliggörande av information som allmänheten har rätt att ta del av genom rätten till tillgång till handlingar (19).

I motsats till det intryck som ges i andra stycket på sidan 16 i grönboken skulle kommissionens konkreta förslag till ändring därför innebära en omkastning, inte ett införlivande, av förstainstansrättens dom i mål T-198/03.

Fråga 6 – ”överdrivna eller olämpliga” begäranden

Med fråga 6 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det, mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts, finns skäl att anta särskilda bestämmelser för handläggning av ansökningar som är uppenbart orimliga eller olämpliga, särskilt i fråga om tidsfrister.

Jag känner inte till några bevis som skulle motivera en ändring av detta slag. Tvärtom utgör artikel 6 andra och tredje styckena i förordningen en lämplig ram för att hantera den typ av problem som kommissionen förefaller ha i åtanke.

Jag vill också betona att god förvaltning och öppenhet inte är motstridiga mål. En förvaltning som organiserar sig för att tillgodose behoven av öppenhet kommer i allmänhet att vara mer effektiv och ändamålsenlig än en som inte gör det. Till exempel kommer det att kunna hitta dokument snabbt och exakt när det behövs, snarare än att vilseleda dem.

Såsom nämns ovan (punkt 1.1) bör tillhandahållandet av tillräckliga resurser för hantering av information och handlingar och förvaltning av allmänhetens rätt till tillgång betraktas som en nödvändig investering för att säkerställa effektivitet, ändamålsenlighet och öppenhet i unionens institutioner och organ.

Det mest kostnadseffektiva tillvägagångssättet är att ta hänsyn till öppenhet vid utformningen av nya informationssystem för förvaltningsändamål, så att samma system i möjligaste mån kan uppfylla både de interna kraven på förvaltning och de externa kraven på öppenhet. Denna punkt är också relevant för nästa fråga, om databaser.

Fråga 7 – Databaser

Fråga 7 avser huruvida begreppet ”handling” bör omfatta uppsättningar av information som kan extraheras från en databas med hjälp av befintliga sökverktyg.

Den utbredda utvecklingen och användningen av elektroniska databaser ställer öppenhetssystem som bygger på tillgång till handlingar inför ett antal begreppsmässiga problem, som jag har att göra med i en pågående undersökning av ett klagomål (20).

En utvidgning av definitionen av handlingar till att omfatta alla databaser skulle äventyra en av fördelarna med ett öppenhetssystem som bygger på tillgång till handlingar. Denna fördel är att det i princip är lätt att identifiera innehållet i en handling, så att ansökningar om tillgång kan behandlas snabbt. Å andra sidan skulle en begränsning av rätten till tillgång till information som kan extraheras med hjälp av befintliga sökverktyg riskera att undergräva användbarheten av rätten till tillgång, eftersom sådana verktyg normalt sett endast har utvecklats med hänsyn till den interna informationshanteringens behov.

Att i stället införa en allmän skyldighet för institutionerna att ta hänsyn till behovet av öppenhet vid utformningen och driften av databaser skulle vara ett värdefullt steg som skulle uppmuntra till framtida lärande.

Fråga 8 – Tillämpning i tiden av undantagen

Fråga 8 avser huruvida det i förordningen bör anges händelser före och efter vilka undantag skulle vara tillämpliga eller inte.

Undantagen i artikel 4.1, 4.2 och 4.3 i förordning (EG) nr 1049/2001 omfattar alla ett skadetest, nämligen att ett utlämnande av den berörda handlingen skulle undergräva (de två första styckena) eller allvarligt undergräva (tredje stycket) skyddet av det berörda intresset.

Tidens gång minskar sannolikheten för skada. Till exempel är det osannolikt att information som är marknadskänslig vid en viss tidpunkt kommer att förbli så obestämd. Eftersom marknadsutvecklingen inte kan förutses på ett tillförlitligt sätt kan det dock vara svårt att i förväg fastställa när information kan lämnas ut utan att skada kommersiella och ekonomiska intressen.

Svaret på fråga 8 bör därför vara nej, eftersom ett positivt svar skulle riskera att antingen neka utlämnande av handlingar som skulle kunna lämnas ut utan att orsaka skada, eller kräva utlämnande även om det fortfarande är sannolikt att skada kommer att uppstå.

Dessutom skulle den föreslagna bestämmelsen upphäva möjligheten till ett övervägande allmänintresse av utlämnande enligt artikel 4.2 eller 4.3 i förordningen.

Strasbourg den 11 juli 2007

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) rådets och kommissionens uppförandekodex för allmänhetens tillgång, EGT L 340, 1993, s. 41, Rådets beslut 93/731 av den 20 december 1993 om allmänhetens tillgång till rådets handlingar, EGT L 340, s. 43; Kommissionens beslut 94/90 av den 8 februari 1994 om allmänhetens tillgång till kommissionens handlingar, EGT L 46, s. 58.

(2) Det andra skälet har följande lydelse: ”Öppenhet gör det möjligt för medborgarna att delta närmare i beslutsprocessen och garanterar att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och mer ansvarig inför medborgarna i ett demokratiskt system. Öppenhet bidrar till att stärka principerna om demokrati och respekt för de grundläggande rättigheterna enligt artikel 6 i EU-fördraget och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.”

(3) Se förklaringen om protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som fogats till Amsterdamfördraget (förklaring 43). I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Essen (december 1994) om subsidiaritet betonades också att ”det administrativa genomförandet av gemenskapsrätten i princip [måste] förbli medlemsstaternas ansvar”.

(4) Se särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (EUT L 41, 2003, s. 26).

(5) Mål T-168/02, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds mot kommissionen, REG 2004, s. II-4135. I grönboken påpekas att domen överklagas till EG-domstolen. Artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 har följande lydelse: ”En medlemsstat får begära att institutionen inte lämnar ut en handling som härrör från den medlemsstaten utan dess förhandsgodkännande.”

(6) Konsekvenserna av denna åtskillnad mildras när det gäller rådet genom rådets praxis att behandla delegationernas skriftliga ståndpunkter och handlingar som sammanfattar de muntliga uttalandena från rådets medlemmar eller från ett av dess förberedande organ som rådshandlingar: Se Bart Driessen, ”Europeiska unionens råd och tillgång till handlingar”, 2005 European Law Review 675, s. 687.

(7) Se Europeiska ombudsmannens pressmeddelande nr 17/2006 av den 22 september 2006, som finns på min webbplats: http://www.ombudsman.europa.eu/release/en/2006-09-22.htm.

(8) Se Europeiska ombudsmannens årsrapport för 2005, s. 49. Begäran riktades till medlemsstaternas myndigheter i enlighet med artikel 3.3 i Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, EGT L 113, 1994, s. 15.

(9) Artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(10) Arbetsorganet skulle formellt sett kunna bestå av de myndigheter i varje medlemsstat som ansvarar för att ge tillgång till rättslig prövning i enlighet med artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (EUT L 41, 2003, s. 26).

(11) Se artikel 22 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed och t.ex. artikel 4 i kommissionens beslut 2000/633/EG, EKSG, Euratom av den 17 oktober 2000 om ändring av dess arbetsordning, EGT L 267, s. 63. Artikel 6 i beslutet av rådets generalsekreterare/den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken av den 25 juni 2001 om en kodex för god förvaltningssed i de yrkesmässiga förbindelserna med allmänheten för generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd och dess personal, EGT C 189, 2001, s. 1.

(12) Se Europeiska ombudsmannens årsrapport för 2004, s. 42.

(13) Kommissionen har meddelat ombudsmannen att den, på grund av de interna förfaranden som krävs för att respektera kollegialiteten, behöver sex veckor för att besvara hans undersökningar.

(14) Klagomål 3208/2006/GG.

(15) ”allt innehåll, oberoende av medium (på papper eller lagrat i elektronisk form eller som ljud- och bildupptagningar eller audiovisuella upptagningar) som har samband med den politik, de åtgärder och de beslut som omfattas av institutionens ansvarsområde”.

(16) Se direktiv 2003/4/EG, fotnot 4 ovan.

(17) Europeiska datatillsynsmannen, Public access to documents and data protection, bakgrundsdokument nr 1. Juli 2005, tillgänglig på Europeiska datatillsynsmannens webbplats http://www.edps.europa.eu/EDPSWEB/Jahia/lang/en/pid/21.

(18) Pressmeddelande 15/2006, tillgängligt på min webbplats http://www.euro-ombudsman.eu.int/release/en/2006-07-03.htm.

(19) Se punkterna 72 och 75 i domen.

(20) Klagomål 1693/2005/PB.