** Kontrollera mot leverans **

Bryssel den 26 november 2013

Ordföranden, ärade ledamöter, tack för denna möjlighet, som är mitt första framträdande inför parlamentet som europeisk ombudsman, att tala till er om min första särskilda rapport.

För det första vill jag tacka ledamöterna i denna kammare för att de tidigare i år anförtrodde mig denna viktiga ställning. Eftersom jag förstår hur viktigt utskottet för framställningar är för medborgarna ser jag verkligen fram emot att stärka samarbetet mellan mitt kontor och utskottet.

Jag är också särskilt glad över att ledamöter av det irländska utskottet för framställningar är närvarande i dag. Jag känner mig väldigt hemma!

Trots nöjet att tala till er i samband med en särskild rapport är detta dock inte något jag vill göra särskilt ofta.  En institutions underlåtenhet att genomföra en ombudsmans rekommendation bör vara en sällsynt händelse, och antalet särskilda rapporter som mina två föregångare lade fram för parlamentet – ungefär en per år – är ett bevis på den samarbetsstrategi som EU-institutionerna antagit i de allra flesta fall.

Som politiskt organ är Europaparlamentet naturligtvis suveränt i sina kontakter med ombudsmannens särskilda rapporter, jag söker stöd för min ståndpunkt och därefter bestämmer ni fritt vad ni ska göra.

Den fråga som jag nu lägger fram för er kräver parlamentets särskilda uppmärksamhet. Frontex – det EU-organ som har till uppgift att hjälpa medlemsstaterna att förvalta och kontrollera sina yttre gränser – har vägrat att godta min rekommendation om att inrätta ett internt system för hantering av klagomål.

Jag hävdar inte att en sådan mekanism - om den genomförs - skulle vara nära att lösa de många komplexa migrationsfrågor som står i centrum för denna fråga, men det skulle åtminstone vara ett steg mot att upprätthålla de människorättsnormer som vi är bundna av i Europa och särskilt genom stadgan om de grundläggande rättigheterna som Frontex, i linje med alla andra EU-institutioner och EU-byråer, omfattas av.

Jag vet att migrationsfrågan är en fråga som i hög grad oroar parlamentet. Jag har noterat att bara fem sekunder in i den videoannons som ni lanserade inför valet 2014 är en bild av unga afrikanska män som hoppar från däcket på en liten båt till ett mörkt hav mitt i natten, bilden rullas ut just för att peka på den humanitära utmaning som vi alla som lever säkert inom EU:s gränser står inför.

Förra månaden drunknade 360 kvinnor, barn och män utanför vår europeiska kust, nära den lilla ön Lampedusa. Många av oss förknippar namnet Lampedusa med den underbara romanen Leoparden av Giuseppe De Lampedusa som berättar historien om den sicilianska aristokratins kamp för att klara av social förändring på 1800-talet. Lampedusa pekar nu på EU:s egen 2000-talskamp för att hantera de sociala och ekonomiska påfrestningar som tvingar så många själar att riskera sina egna liv och alltför ofta sina barns liv för att söka EU:s löfte.

Minst 20 000 människor har dött under de senaste 20 åren i försöken att nå Europas kust. Vi kan omöjligen veta hur många fler som har omkommit i haven runt våra länder oanmälda och ominnes, men av deras familjer på deras hemort. Ordförande Schulz sade nyligen till Europeiska rådet att Lampedusa måste bli en vändpunkt i EU:s migrationspolitik, och det är bakgrunden till min särskilda rapport till er i dag.

Frontex har inte godtagit min rekommendation efter en undersökning av dess efterlevnad av europeiska människorättsnormer, särskilt stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag måste dock redan från början säga att jag fick ett utmärkt samarbete från Frontex och jag hoppas att klyftan mellan oss i denna fråga inte är så stor att den inte kan överbryggas med uppmuntran och aktivt stöd från parlamentet, om det är parlamentets val.

Invandring, och särskilt de utmaningar som olaglig inresa innebär, innebär stora rättsliga och humanitära utmaningar för EU. Det finns nästan nödvändigtvis spänningar mellan det mycket legitima intresset av att kontrollera invandringen och det humanitära kravet att erbjuda en fristad i väntan på den lagliga behandlingen av asylansökningar. Frontex måste i samarbete med de enskilda medlemsstaterna försöka uppnå en svår balans mellan dessa motstridiga krav.

Genom en EU-förordning från 2011 är Frontex nu uttryckligen skyldigt att agera i enlighet med stadgan under sitt arbete.  Dessutom är Frontex skyldigt att vidta administrativa åtgärder för att främja och övervaka efterlevnaden av stadgan. Dessa arrangemang omfattade utarbetandet av uppförandekoder för Frontex insatser, utnämningen av ett ombud för grundläggande rättigheter inom Frontex och inrättandet av ett rådgivande forum för grundläggande rättigheter. Allt detta är välkomna steg framåt.

I mars 2012 inledde den dåvarande Europeiska ombudsmannen, professor Diamandouros, en undersökning på eget initiativ om Frontex framsteg när det gäller att uppfylla sina skyldigheter enligt stadgan och 2011 års förordning.

Vi konstaterade att Frontex i allmänhet gjorde rimliga framsteg när det gäller att uppfylla sina skyldigheter enligt stadgan och förordningen. Vi konstaterade dock att organisationen inte hade någon mekanism för att hantera påstådda enskilda fall av kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Jag ser avsaknaden av en intern klagomålsmekanism som en betydande lucka i Frontex arrangemang.

Avsaknaden av en sådan mekanism innebär att Frontex inte kan vara fullt medveten om farhågor eller klagomål om hur byrån fungerar. Det innebär också att personer med klagomål inte har möjlighet att få dem behandlade direkt av Frontex. Nettoresultatet är att eventuella kränkningar av migranters mänskliga rättigheter går oupptäckta, orapporterade och olösta.

Vi rekommenderade Frontex att inrätta en mekanism för att direkt hantera klagomål från personer som påstår sig ha fått sina grundläggande rättigheter kränkta av Frontex. Tyvärr beslutade Frontex att inte godta denna rekommendation.

Frontex säger att enskilda incidenter, som blir föremål för klagomål, i slutändan är ansvaret för den medlemsstat på vars territorium incidenten inträffade. Uppfattningen att en EU-byrå inte har någon direkt ansvarsskyldighet i detta avseende har beskrivits av Europarådet som ”ett farligt tänkesätt” och ett som bidrar till ett skuldspel mellan byrån och medlemsstaterna .

Jag accepterar inte att Frontex inte bär ansvaret för de åtgärder som vidtas av personal som verkar under Frontex fana. Detta ansvar kan ibland delas med den enskilda medlemsstaten, men det är inte hållbart att Frontex inte har något ansvar.

Jag godtar Frontex ståndpunkt att få av dess egna anställda faktiskt deltar i operativ verksamhet på fältet. Men jag accepterar också att ansvarsfördelningen inte alltid är tydlig. Faktum kvarstår att det finns ett stort antal tjänstemän som ställs till förfogande av medlemsstaterna vid gränserna som bär armband med ordet ”Frontex” och som bär bilden av Europeiska unionens flagga.

De som berörs av en Frontex-insats tror naturligtvis att en tjänsteman som bär en sådan armbindel agerar under ledning av Frontex. Dessa människor är vanligtvis under stress och sårbara - tänk på bilderna av nästan ofattbar nöd som vi har bevittnat de senaste veckorna - och det kan inte förväntas att desperata, rädda individer skulle kunna undersöka vad som är en förvirrad och komplex ansvarsfördelning. Det förefaller logiskt att dessa personer ser Frontex som den första utvägen för klagomål om kränkningar av deras grundläggande rättigheter.

Det finns en viktig princip här, och det är att varje person som arbetar i en officiell funktion som bär en EU-flagga på sin uniform eller en armbindel i detta fall, åtminstone tillsammans med medlemsstaterna, måste vara ansvarig inför EU-institutionerna, inklusive Europaparlamentet.

Mot bakgrund av Lampedusa-tragedin och andra humanitära katastrofer som nyligen inträffat vid EU:s gränser är det mycket viktigt att Frontex direkt hanterar klagomål från migranter och andra som påverkas av dess åtgärder.

Min åsikt att Frontex bör utveckla ett system för hantering av klagomål delas också av Europarådet, som i april 2013 antog en resolution där EU uppmanades att se till att dess medlemsstater och Frontex uppfyller sina skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter, inbegripet inrättandet av ett system för klagomål.

Hur skulle ett sådant system för hantering av klagomål se ut? Ett exempel är Europeiska investeringsbanken (EIB), som med parlamentets uppmuntran enades om att inrätta en mekanism för klagomål i första ledet för personer som deltar i eller påverkas av EIB-finansierade projekt.

Detta arrangemang fungerar väl och har förbättrat bankens anseende bland det internationella utvecklingssamfundet. Det skulle vara både effektivt och med tanke på EU:s anseende på området grundläggande rättigheter om Frontex också gick med på att införa en förstahandsmekanism för klagomål.

Jag har förstått att chefen för EIB:s klagomålsmekanism, Felismino ALCARPE, är här i dag och tillgänglig för att svara på eventuella frågor om denna klagomålsmekanism.

Avslutningsvis vill jag i dag i min första särskilda rapport be om ert stöd för att använda de befogenheter som har anförtrotts parlamentet för att kräva att Frontex inrättar en egen klagomålsmekanism för att se till att de som hävdar att deras grundläggande rättigheter har kränkts genom byråns åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder kan få värdigheten att få dessa påståenden fullständigt granskade och lösta.

Tack för din uppmärksamhet.