Médiateur de la République !

Mina damer och herrar !

25-årsjubileet för en av de mest intressanta och imponerande ombudsmannainstitutionerna i världen är ett bra tillfälle att reflektera över ombudsmannens framtid. Denna idé verkar vara det mest framgångsrika konstitutionella projektet i den moderna världen. Det symboliserar rättsstatsprincipen och respekten för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter i de moderna staterna.

Under de senaste decennierna har det införts framgångsrikt i Latinamerika, Afrika, Asien och Östeuropa. Till och med två länder inom Europeiska unionen, Grekland och Belgien, har inrättat ombudsmän på nationell nivå.

Som före detta parlamentarisk ombudsman i Finland, med en lång tradition av en sådan ombudsmannainstitution, vill jag börja med några iakttagelser om dess historiska rötter. I Sverige fanns det en högt uppsatt jurist vid Kungens hov som hanterade de klagomål som riktats till Kungen om maktmissbruk eller oegentligheter från hans förvaltningars sida. I en konstitutionell reform 1809 gick den lagstiftande makten kallad "Ständerna" förbi valet av den höga tjänstemannen och förklarade att denna höga tjänsteman nu skulle kallas riksdagens ombudsman och därmed vara oberoende av kungen, hans regering och hans administration. Parlamentet underströk också att ombudsmannen också bör vara oberoende i förhållande till parlamentet när han utövar sina uppgifter. Det var då justitieombudsmannens institution föddes. När Finland blev självständigt infördes samma institution i grundlagen från 1919.

I dessa två länder väljer parlamentet en högt respekterad advokat som, med ett konstitutionellt mandat, övervakar de offentliga myndigheterna, inklusive rättsväsendet, för att säkerställa att de utför sina uppgifter i enlighet med lagen. Ombudsmannen är också skyldig att regelbundet inspektera alla stängda offentliga institutioner såsom fängelser, stängda mentalsjukhus eller militärbaracker för att se till att praktikanterna och de värnpliktiga behandlas i enlighet med lagen och de internationella människorättsfördragen.

I detta system har varje medborgare rätt att klaga till ombudsmannen och ombudsmannen har rätt att inleda undersökningar på eget initiativ. Ombudsmannen har dessutom rätt att lagföra eller besluta om lagföring av en tjänsteman inför domstol. Man skulle kunna kalla detta ombudsmannakoncept för "klassisk ombudsman".

Efter etableringen av institutionerna i Sverige och Finland var det inte förrän 1953 som Danmark och fram till 1962 som Norge följde exemplet. Den ombudsmannainstitution som är etablerad i Danmark är en lättare och mer flexibel modell än sina föregångare. Dess befogenheter är mer begränsade, till exempel är rättsväsendet uteslutet. Det finns ingen skyldighet att regelbundet inspektera slutna institutioner och det finns inte heller någon rätt att åtala eller besluta om åtal. Man kan säga att den danska ombudsmannen har en mer försonande roll än den klassiska ombudsmannen. Han kan argumentera för att rekommendera och rapportera för att undanröja fall av administrativa missförhållanden och höja kvaliteten på den offentliga förvaltningen, men inget mer. Hans profil är mycket mindre repressiv än den klassiska ombudsmannainstitutionen. Man skulle kunna kalla det danska konceptet för den moderna ombudsmannen. Det har varit den grundläggande modellen för de flesta av ombudsmannens institutioner i världen.

I dag finns det många versioner av ombudsmannen. Varje land som inrättar en ombudsmannainstitution har rätt att inrätta sitt eget system och varje stats suveränitet måste respekteras. När man tittar på de många olika institutioner som nyligen inrättats med hjälp av titeln ombudsman bör dock alla förstå att det behövs en internationell definition av de grundläggande kraven för en tillförlitlig ombudsmannainstitution. En sådan definition skulle förhindra att detta viktiga begrepp urvattnas eller missbrukas av auktoritära regeringar. Detta initiativ skulle också kunna spela en viktig roll när det gäller att införa nya inslag i mer traditionella institutioner.

Den franska institutionen har tillfört nya positiva aspekter till utvecklingen av ombudsmannakonceptet. Den första är strävan efter rättvisa, som är själva kärnan i medlingen. Det bidrar till att mildra de negativa konsekvenserna av ett strikt genomförande av lagstiftningen och gör det möjligt att finna vänskapliga lösningar. Den andra specificiteten, som infördes av den institution vi firar i dag, är inrättandet av regionala delegater som delvis arbetar på frivillig basis. Detta har avsevärt förbättrat förhållandet mellan förvaltningen och medborgarna och har gjort det möjligt att lösa problem snabbt och till låga kostnader. Dessa två nyheter har gett ombudsmannens familj en mer mänsklig och social dimension. De skulle kunna införas mer allmänt i ombudsmannens allmänna koncept och till och med de klassiska institutionerna skulle kunna dra nytta av dem.

Médiateur de la République,

De skyldigheter som följer av internationella konventioner har successivt kommit att ingå i ombudsmännens arbete. Många länder har infört de internationella konventionerna i sin nationella lagstiftning. Denna utveckling har inneburit att ombudsmännen gradvis har blivit beskyddare av de mänskliga rättigheterna, eftersom de har fått ansvaret för att övervaka de mänskliga rättigheter som fastställs i dessa konventioner. Detta har vanligtvis välkomnats av de tillförordnade ombudsmännen som ett uppmuntrande framsteg i deras dagliga arbete för medborgarna. I Europa har de rundabordssamtal som Europarådet anordnar vartannat år hjälpt de deltagande ombudsmännen att bekanta sig med den kunskap som krävs för att hantera sina nya skyldigheter.

I ett beslut nyligen av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg erkändes justitieombudsmannen som ett rättsmedel (mål Raninen mot Finland 152/1996/771/972). Ur min synvinkel kommer detta återigen att väcka frågan om huruvida ombudsmännen i sin verksamhet på människorättsområdet bör ges en mer formell ståndpunkt av Europarådet, vilket ger dem ett internationellt stöd för deras ansvarsfulla arbete. Som jag ser det finns det ett akut behov av detta, särskilt för ombudsmannainstitutionerna i Europeiska rådets nya medlemsstater.

Den internationella rättens allt större inverkan på medborgarnas liv och på ombudsmannens verksamhet har också lett till diskussioner på internationell nivå och till inrättandet av internationella ombudsmannainstitutioner. Då och då har överläggningar inletts i Europarådet om inrättandet av en "kommissarie för mänskliga rättigheter", vars roll skulle vara att främja genomförandet av de mänskliga rättigheterna i medlemsstaterna.

På 90-talet antog Europarådet ett stort antal nya medlemsstater med ganska oroande problem på området mänskliga rättigheter som knappast kan hanteras av traditionella institutioner för mänskliga rättigheter. Man har därför planerat att inrätta en "kommissionär för mänskliga rättigheter". Under stats- och regeringschefernas toppmöte i Strasbourg i oktober 1997 välkomnades detta förslag av medlemsstaterna, och ministerkommittén fick i uppdrag att undersöka arrangemangen. Hittills har inga praktiska resultat publicerats och resultatet verkar fortfarande osäkert.

Personligen anser jag att det vore angeläget att öka trovärdigheten för Europarådets arbete i de nya medlemsstaterna och att skapa nya verktyg för att uppnå resultat på området för mänskliga rättigheter. En EU-kommissionär som arbetar nära och effektivt med sina kolleger och andra myndigheter i medlemsstaterna skulle säkert vara ett viktigt steg framåt. Jag vill också betona att de nationella kontorens oberoende i princip måste upprätthållas även i förbindelserna med denna internationella motpart. För min del skulle jag välkomna möjligheten att samarbeta med denna nya institution.

Inom Europeiska unionen inrättades en ombudsmannainstitution genom Maastrichtfördraget. Ombudsmannens uppgift är att övervaka gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens verksamhet i syfte att upptäcka och åtgärda administrativa missförhållanden. Varje EU-medborgare har rätt att klaga till Europeiska unionens ombudsman. Eftersom Europeiska ombudsmannen har mottagit ett antal klagomål om tillämpningen av gemenskapsrätten på nationell nivå har ett flexibelt samarbete på lika villkor upprättats mellan de nationella ombudsmännen och Europeiska ombudsmannen för att främja övervakningen av gemenskapsrätten på nationell nivå. Inställningen i denna verksamhet har varit samarbetsvillig av alla parter, men det kommer bara att vara möjligt att utvärdera efter en tid.

De nya ansvarsområden som ingår i Amsterdamfördraget, särskilt när det gäller rätten till asyl och utlänningars rättsliga ställning, kan ge detta samarbete mer substans. Min bestämda åsikt är att utan denna typ av samarbete kommer de europeiska medborgarna inte att fullt ut kunna åtnjuta sina rättigheter enligt gemenskapsrätten. Jag är därför mycket tacksam mot de nationella ombudsmannakontoren för att de är öppna för nya initiativ och för att de deltar i ett arbete i ett nytt och bredare sammanhang. Jag vill särskilt tacka Médiateur de la République, Jacques Pelletier, för hans vänliga samarbete på detta område.

Detta samarbete är mycket lovande för ombudsmannens institution och visar att den är redo att möta nya utmaningar för att hjälpa medborgarna att åtnjuta sina rättigheter i ett ständigt föränderligt och komplext samhälle.

Tack för din uppmärksamhet.