Högnivåkonferens
Bekämpande av tobaksindustrins taktik:
Lägesrapport och vägen framåt,
Europeiska ombudsmannen, Emily O'Reilly
Bryssel, 2 mars 2016

God eftermiddag,

Tack till värdarna och organisatörerna för inbjudan att tala med er i dag om en så viktig fråga för människors hälsa och välbefinnande, inte bara här utan runt om i världen.

Tobaksindustrin

Innan jag skisserar detaljerna i min undersökning av insynen i tobakslobbying och hur Europeiska kommissionen tolkar FN:s ramkonvention om tobakskontroll är det värt att påminna om att kärnan i denna konvention är erkännandet av tobaksindustrin som en industri utanför normen, och en som därför inte bör omfattas av de normala reglerna för statligt engagemang.

När det används som avsett leder det till höga dödstal bland konsumenterna, med konsekvenser inte bara för offren och deras familjer, utan också för hälso- och sjukvårdsbudgetarna och särskilt för dem i utvecklingsländerna.

180 parter har ratificerat ramkonventionen. Det är det enda avtal som hittills reglerar en konsumentprodukt och som trädde i kraft för mer än tio år sedan. Europeiska unionen undertecknade ramkonventionen under Prodikommissionen, och den är bindande för EU:s institutioner och organ med en roll i folkhälsopolitiken.

David Byrne, tidigare kommissionsledamot med ansvar för hälsofrågor, sade att konventionen visar att regeringar över hela världen har åtagit sig att bekämpa tobaksplågan och skydda sina medborgare från de värsta överdrifterna i en kraftfull global industri.

Parterna i ramkonventionen är skyldiga att skydda sina respektive åtgärder för tobakskontroll från tobaksindustrins kommersiella och egenintressen.

Behovet av särskilda skyddsåtgärder erkänns i ingressen till konventionen och i dess artikel 5.3, där det krävs att alla signatärparter ska skydda sin politik för tobakskontroll från otillbörlig påverkan från industrin.

Dr Margaret Chan, generaldirektör för Världshälsoorganisationen, beskrev tobaksindustrin som en "sanningslös och försåtlig fiende" och noterade deras systematiska och ofta hemliga lobbyingtaktik runt om i världen, grunden för artikel 5.3.

Ett annat anmärkningsvärt inslag i ramkonventionen är dess strikta, tydliga och tillgängliga språk. Det innebär också en distinkt interventionistisk strategi för att hantera regleringen av denna specifika bransch.

Ombudsmannens undersökning

I maj 2014 ingav en icke-statlig organisation ett klagomål till mitt kontor om att Europeiska kommissionen hade underlåtit att korrekt genomföra artikel 5.3 i konventionen.

Klaganden hävdade i huvudsak att ett antal hemliga kommissionsmöten med lobbyister inom tobaksindustrin hade ägt rum. Generaldirektoratet för hälsa redogjorde proaktivt för sådana möten, men inget av de andra generaldirektoraten hade tillämpat samma praxis.

Klagomålet lämnades in kort efter antagandet av det reviderade tobaksdirektivet, ett lagstiftningsärende som enligt uppgift var det mest lobbade ärendet i EU:s historia. Direktivets passage inkluderade den dåvarande hälsokommissionären DALLIs plötsliga avgång under omtvistade omständigheter och efter en Olaf-utredning av mutor och andra anklagelser. Min fråga gäller dock endast ramkonventionen.

Kommissionen svarade med att betona sitt starka engagemang för konventionen. Enligt kommissionen stod det emellertid parterna i konventionen fritt att välja medel för att följa konventionen. Denna efterlevnad fångades enligt kommissionen upp genom den etiska ram som är tillämplig på kommissionsledamöterna och deras kanslier samt genom dess regler om tillgång till handlingar och öppenhet, dvs. förordning (EG) nr 1049/2001.

Kommissionen hävdade särskilt att förordning (EG) nr 1049/2001 säkerställer en hög grad av öppenhet som gör det möjligt för medborgarna att begära handlingar som rör kontakter med tobaksindustrin.

Kommissionen hävdade också att behovet av att lobbyister inom tobaksindustrin registrerar sin verksamhet genom EU:s öppenhetsregister, som inrättades gemensamt av parlamentet och kommissionen 2011, också innebar att de undertecknade dess uppförandekod som innehåller ett antal bestämmelser som reglerar förhållandet mellan lobbyisten och EU-institutionerna.

Efter en inspektion av mötesprotokollen från flera högre tjänstemän vid kommissionen fann jag inte kommissionens förklaring övertygande. Jag bad därför kommissionen att se till att den proaktiva öppenhetspolitik som GD Hälsa har infört, och som kräver att alla möten inom tobaksindustrin och protokollen från dessa möten offentliggörs online, bör tillämpas inom alla kommissionens avdelningar, oavsett den berörda tjänstemannens tjänstetid och särskilt inbegripet medlemmar av dess rättstjänst.

Jag ansåg att artikel 5.3 i konventionen och genomföranderiktlinjerna, genom att kräva att parterna ska "agera" för att skydda sin hälso- och sjukvårdspolitik från kommersiella eller andra egenintressen inom tobaksindustrin, införde ett proaktivt tillvägagångssätt och inte ett reaktivt eller passivt.

Kommissionen hade inte helt uppfyllt detta krav. GD Hälsa spelar naturligtvis en ledande roll i utformningen av hälsopolitiken, men tobakslobbyverksamheten omfattar nästan hela kommissionens bredd, inklusive rättstjänsten och generalsekretariatet.

GD Hälsa är inte heller något beslutsfattande organ. Kommissionskollegiet är och kommissionskollegiet förlitar sig på sitt generalsekretariat och sin rättstjänst för att fatta dessa beslut.

I riktlinjerna för artikel 5.3 anges också tydligt att ”alla grenar av den offentliga förvaltningen” bör vara proaktivt transparenta och inte bara en enda gren av den offentliga förvaltningen.

Genom att kommissionen förlitar sig på ordningen för tillgång till handlingar enligt förordning 1049 flyttas också ansvaret för att uppfylla skyldigheten att lämna insyn i artikel 5.3 i ramkonventionen från kommissionen till medborgarna.

I rekommendationen redogjorde jag i detalj för varför omfattningen av efterlevnaden av artikel 5.3 i konventionen inte bör begränsas.

Tobaksindustrin vidhåller att artikel 5.3 strider mot befintliga åtaganden om "bättre lagstiftning" när det gäller "omfattande offentliga samråd" och "konsekvensbedömning av verksamheten". Konventionen utesluter dock inte industrin från diskussioner, utan begränsar dem till vad som är absolut nödvändigt.

När det gäller EU:s öppenhetsregister välkomnar jag att kommissionen har föreslagit ett obligatoriskt register för de tre viktigaste institutionerna, men det säkerställer ännu inte tillräcklig öppenhet. Frontgrupper kan vara svåra att identifiera och utan tillräcklig information om finansiering kan det vara ännu svårare att fullt ut identifiera alla dem som har anmält sig till registret. Kommissionen har just inlett ett offentligt samråd om reformen av registret, och jag kommer att invänta resultatet när det gäller dessa särskilda frågor.

Nettopoängen är dock att kommissionen inte godtog min rekommendation att utvidga insynen i proaktiv tobakslobbyverksamhet till alla generaldirektorat och alla tjänstenivåer. Och med tanke på EU:s uttalade engagemang för konventionen erkänner jag att jag är förbryllad över varför det är så. Det kan knappast beröra frågan om den administrativa bördan. Om det, som kommissionen säger, är få möten med tobakslobbyister så är den administrativa bördan liten, och om det är många möten med tobakslobbyister så är det säkert en fråga som ger anledning till oro? Detta är särskilt fallet med tanke på den enorma skada som allmänhetens förtroende för tobakslobbying har orsakat EU under många år.

Jag erkänner naturligtvis att kommissionsledamöter, deras kanslier och generaldirektörer måste offentliggöra möten med alla lobbyister proaktivt, men detta motsvarar fortfarande inte ett fullständigt offentliggörande i hela kommissionen.

Junckerkommissionen har verkligen gjort verkliga framsteg när det gäller öppenhet och etik, och leder verkligen inte bara andra EU-institutioner när det gäller insyn i lobbyverksamhet utan också många medlemsstater. Men det kan fortfarande göra mer och jag uppmanar dem att tänka om i denna fråga.

Jag är tacksam för det utmärkta samarbetet i många frågor och den konstruktiva dialogen på alla nivåer med kommissionen, men deras svar på denna särskilda undersökning har varit en besvikelse. De är Europeiska unionens verkställande organ, fördragens väktare, och de måste ta ledningen i dessa frågor, eftersom den sofistikerade globala lobbyverksamheten inom tobaksindustrin alltför ofta fortfarande underskattas allvarligt i Europeiska unionen. Medborgarna kan inte förväntas vara medvetna, men EU-institutionerna har ingen ursäkt.

Tack så mycket.