Emily O'Reilly
Europeiska ombudsmannen
Torsdagen den 24 september 2015

Tack och god eftermiddag. Jag är tacksam för inbjudan att vara här med er i dag för att presentera mitt kontor och vårt arbete.

Jag anser att det är viktigt att redan från början betona hur viktigt det är att relationen mellan mitt ämbete och rådet ges de skyldigheter som vi båda har att tillgodose medborgarnas behov och att se till att EU:s verkställande organ är fullt ansvarigt för sin förvaltning. 75 % av våra klagomål är riktade mot kommissionen och EU:s byråer. Mitt kontor tar emot över 2 000 klagomål per år från alla era medlemsstater, på alla 24 officiella språk.

Som ni vet inrättades Europeiska ombudsmannen genom Maastrichtfördraget 1992 för att fördjupa EU-institutionernas demokratiska legitimitet genom att ge medborgarna ett oberoende ämbete som de kan vända sig till om de känner sig illa behandlade av EU:s institutioner, byråer eller organ. Detta återspeglar vad de alla kan göra i sina egna medlemsstater med sin egen nationella eller regionala ombudsman, eller utskottet för framställningar, när de känner sig illa behandlade av sin egen inhemska förvaltning. Den spanska och den danska delegationen gjorde viktiga ansträngningar inför inrättandet och Europeiska ombudsmannens existens beror på deras ansträngningar, men även på andra delegationer som deltog i inrättandet av denna byrå.

Från allra första början har samarbetet mellan oss varit bra. Rådet har alltid försökt att engagera sig ärligt i vårt arbete och även om relativt få fall hittills har kommit till kontoret när det gäller rådet självt, kan jag förmodligen förutse ett större antal i framtiden när medborgarnas engagemang och granskning av alla våra institutioner ökar och särskilt i tider av turbulens som nu. Som vi vet verkar EU mer och mer på ett politiskt område och inte bara på det diplomatiska eller teknokratiska området i det förflutna.

Mina rekommendationer och beslut är inte verkställbara i strikt rättslig mening, men alla institutioner och byråer genomför den stora majoriteten. Varför då? För det första för att jag anser att de erkänner mitt demokratiska mandat enligt fördragen att utfärda sådana rekommendationer och fatta sådana beslut, men också för att vi alla har ett intresse av en ständigt förbättrad EU-förvaltning. Detta är inte bara viktigt när det gäller vår service till medborgarna, utan rent budgetmässigt sparar god förvaltning som vi vet pengar.

Mina kolleger och jag försöker alltid vara rigorösa, rättvisa och även förstå den ofta utmanande miljö där särskilt de stora institutionerna verkar.

Allt jag begär, eftersom vi står inför större krav på ansvarsskyldighet och öppenhet från våra medborgare, är att vi inleder en ärlig och öppen dialog på alla nivåer, verkliga samtal, inte bara rättsliga argument, för att komma fram till lösningar som är korrekta och godtagbara – så långt det är möjligt – för alla.

Jag uppskattar de ansträngningar som rådet har gjort för att säkerställa öppenhet och demokratisk ansvarsskyldighet på EU-nivå. Detta inbegriper att rådet håller sitt sammanträde offentligt när det diskuterar eller röstar om lagstiftning och ger allmänheten tillgång till handlingar. Detta ligger helt klart inte bara i linje med lagen, utan också med andan i de fördrag som vägleder allt vårt arbete. Det finns fortfarande mer att göra, men jag är medveten om det arbete som redan har gjorts. Jag lovordar er också för rådets nya webbplats och offentliga register över handlingar.

Jag skulle nu vilja förklara för er om min egen strategi, som den tredje ombudsmannen sedan 1995. Den första ombudsmannen, Jacob Söderman, hade den tunga uppgiften att inrätta ämbetet och uppmuntra både medborgarna att framföra klagomål och institutionerna att inte vara rädda för klagomålen utan att hantera dem öppet och ärligt. Den andra ombudsmannen, Nikiforos Diamandouros, utvidgade kontorets räckvidd och omfattning genom att till exempel införa riktlinjer och koder för god förvaltningssed.

Och nu 2015, när kontoret firar 20-årsjubileum, vill jag göra kontoret, helt enkelt, mer användbart och mer relevant. I detta syfte syftar min strategi till att använda våra begränsade resurser på ett mycket strategiskt sätt genom att identifiera de områden av EU:s offentliga förvaltning där vi kan säkerställa de mest effektiva resultaten för medborgarna och faktiskt för den offentliga förvaltningen själv.

Vid sidan av rationaliseringen av vårt klagomålsförfarande för att få snabbare och bättre resultat för klagande genomför jag därför också en rad strategiska undersökningar där vi undersöker mer systematiska frågor om eventuella administrativa missförhållanden. Därigenom hoppas jag inte bara hjälpa administrationen att lösa en svårighet, utan också att stoppa eller åtminstone minska upprepade klagomål i en viss fråga.

Under de senaste två åren har jag hittills genomfört strategiska utredningar av:

• Insyn i TTIP-förhandlingarna, som jag anser att den nya kommissionen arbetar hårt på.
• hur kommissionen hanterar den så kallade svängdörrsutmaningen där tjänstemän lämnar kommissionen och tar på sig roller inom den privata sektorn, även ibland för amerikanska eller kinesiska företag,
• Hur kommissionen säkerställer respekten för de grundläggande rättigheterna vid genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik.
• och hur kommissionen säkerställer öppenhet och balans i sitt system med expertgrupper.

Ni kanske vet att vi för närvarande arbetar med frågan om insyn i trepartsförhandlingarna, och jag uppskattar det goda samarbetet mellan de tre viktigaste institutionerna i denna viktiga fråga.

Som europeisk ombudsman är jag också ordförande för ett nätverk av medlemsstaternas ombudsmän på nationell, regional och framställningskommitténivå. För att göra vårt samarbete så användbart som möjligt har jag återigen börjat undersöka hur vi kan genomföra parallella utredningar av frågor som är relevanta både på nationell nivå och på EU-nivå. I år arbetade vi med frågor som rör Frontex och de gemensamma insatserna med medlemsstater som återsänder dem som fått avslag på sin asylansökan i EU till sitt eget land eller ett tredjeland. Jag hoppas kunna utveckla denna metod för samarbete med mina kolleger så att vi tillsammans kan tillhandahålla en ännu bättre tjänst för EU:s medborgare. Vi undersöker redan hur vi kan vara till någon nytta i den nuvarande migrationskrisen, särskilt när det gäller skyddet av de grundläggande rättigheterna.

Öppenhet – tillgång till handlingar – är naturligtvis ett av de största områden som mitt kontor hanterar dagligen. Jag stöder uttalandet i skäl 2 i förordning (EG) nr 1049 om följande:

”Öppenhet gör det möjligt för medborgarna att delta närmare i beslutsprocessen och garanterar att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och mer ansvarig inför medborgarna i ett demokratiskt system. Öppenhet bidrar till att stärka principerna om demokrati och respekt för de grundläggande rättigheterna.”

Ni är medvetna om att det ännu inte har skett någon förändring när det gäller de kommissionsförslag som lagts fram för att ändra förordning 1049 och den omfattande debatt som har förts kring förslagen. Det är uppenbart att det finns ett behov av att uppdatera och förfina förordningen, inte bara för att anpassa den till Lissabonfördraget utan också för att återspegla kraven på öppenhet och ansvarsskyldighet från 2015, där medborgarna – och särskilt den yngre generationen av medborgare – har mycket mindre tolerans för allt som verkar vara regering bakom stängda dörrar än vad som var fallet vid sekelskiftet. Förordning 1049, i dess nuvarande form, skulle inte utgöra den typ av omfattande lagstiftning om "informationsfrihet" som många enskilda medlemsstater redan har och som är ett oumbärligt instrument för att främja insyn i förvaltningen. Jag skulle vilja be rådet att överväga hur det skulle kunna spela sin roll för att flytta denna fråga från det dödläge som det nu verkar ha kommit fram till.

Som ni vet behandlar mitt kontor för närvarande tre öppenhetsärenden som rör rådet. Den första gäller vägran att bevilja fullständig tillgång till handlingar som rör vissa gemensamma insatser på området för irreguljär migration, och vi väntar fortfarande på ett datum från rådet för vår inspektion av handlingarna.

Den andra anmärkningen avser yttrandena från den kommitté som prövar kandidater till domartjänster vid domstolen och tribunalen. Jag väntar för närvarande på rådets yttrande, som skall läggas fram senast den 31 oktober.

Senast avslutade jag en undersökning där jag konstaterade att rådet inte hade gjort sig skyldigt till något administrativt missförhållande i ett klagomål om rådets hantering av en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar om sanktioner mot Iran.

Så det är bara en kort översikt över vårt arbete. Jag vill avsluta med att upprepa att jag ser min roll som att stödja inte bara medlemsstaternas medborgare utan även EU:s institutioner.

Jag strävar efter att arbeta så samarbetsvilligt och öppet som möjligt med dem som företräder institutionerna och den personal som arbetar inom institutionerna. Jag välkomnar detta möte i den andan och jag och mina kollegor försöker gärna svara på eventuella frågor eller lyssna på eventuella synpunkter på vårt arbete.

Tack så mycket.