Inledning

Mina damer och herrar! Välkommen till detta seminarium som mitt kontor har anordnat i samarbete med Transparency International. Det gläder mig att dela podiet med Jana Mittermeier, som arbetar för Transparency International här i Bryssel. Jag är också mycket glad över att Christian Linder från kommissionens vice ordförande Sefcovics kansli har anslutit sig till oss i dag. I kabinettet är han ansvarig för bland annat det europeiska öppenhetsinitiativet, som redan har gett några viktiga resultat.

På tal om vice talmän är vi hedrade över att Diana Wallis, Europaparlamentets vice talman i öppenhetsfrågor, gick med på att ansluta sig till oss och leda vårt seminarium.

Jag är också glad att vi har Olivier Hoedeman från Corporate Europe Observatory med oss här i dag. Europeiska ombudsmannen tar regelbundet emot klagomål från Corporate Europe Observatory, som hjälper oss att identifiera brister i EU:s förvaltning och ge råd till EU-institutionerna om hur de kan rättas till.

Varför arrangerade vi detta evenemang? Vi var angelägna om att lyssna på uppmaningen från tillgång till informationsförespråkare att sätta strålkastarljuset på "International Right to Know Day" runt om i världen. Och eftersom debatten om tillgång till handlingar och information pågår i Bryssel, och är särskilt viktig för ombudsmannens arbete, ansåg vi att det skulle vara givande att diskutera några av de frågor som rör er.

Bara en extra anmärkning: Av ren tillfällighet är i dag den första hela dagen av Europeiska ombudsmannens nya visuella identitet. Jag skulle vilja bjuda in dig att ta en titt på vår nya logotyp och ny design som du hittar på vår hemsida och på dagens pressmeddelande.

Jag kommer nu att kortfattat fokusera på EU-medborgarnas rätt att få veta och de klagomål som ombudsmannen får om bristande öppenhet. Jag vill också peka på de resultat vi har uppnått och de saker som återstår att göra. Slutligen ser jag fram emot en livlig debatt med er alla.

EU-medborgarnas rätt att få veta

Ikraftträdandet av Lissabonfördraget och den rättsligt bindande stadgan om de grundläggande rättigheterna utgör ett avgörande steg i den långa processen för att ge EU-medborgarna och andra berörda parter egenmakt. Stadgan ger i synnerhet en stark signal om den vikt som unionen fäster vid medborgarnas rättigheter.

Det avsnitt i stadgan som har rubriken ”Medborgarnas rättigheter” innehåller naturligtvis rätten att klaga till ombudsmannen. Den innehåller också rätten till god förvaltning, en rättighet som ligger till grund för ombudsmannens arbete. De delar av rätten till god förvaltning som särskilt nämns i stadgan inbegriper rätten att få sina angelägenheter behandlade ”opartiskt, rättvist och inom skälig tid” av EU:s förvaltning, rätten för var och en att bli hörd och rätten för var och en att få tillgång till sin akt.

En rad andra artiklar i Lissabonfördraget ger större insyn i verksamheten vid EU:s institutioner, organ och byråer. De innehåller en bestämmelse om att rådet ska sammanträda offentligt när det överlägger och beslutar om lagförslag - något som jag upprepade gånger har efterlyst. Men fördraget kräver också att unionens förvaltning utför sitt arbete så öppet som möjligt för att främja goda styrelseformer och säkerställa det civila samhällets deltagande.

Artikel 42 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är särskilt viktig för ombudsmannens arbete. Där föreskrivs att medborgarna ska ha rätt till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar. Detta utgör en betydande förbättring genom att rätten till tillgång utvidgas till att omfatta inte bara Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar utan alla EU:s institutioner, organ och byråer, inklusive, för första gången, Europeiska rådet.

Alla dessa nya bestämmelser är avgörande för rätten att få veta. EU-medborgarna måste kunna se vad de regeringar som de har valt som nationella medborgare gör på EU-nivå. De måste också som unionsmedborgare kunna övervaka EU-institutionernas arbete på ett effektivare sätt. Dessutom har de rätt till en öppen och medborgarvänlig EU-förvaltning som är engagerad i en servicekultur.

Klagomål om bristande insyn

Låt mig nu övergå till vår klagomålsstatistik. Under 2009 var den överlägset vanligaste anklagelsen som ombudsmannen granskade bristen på insyn i EU:s förvaltning. Detta påstående uppkom i 36 % av alla undersökningar och inbegrep vägran att lämna ut information eller tillgång till handlingar. Det är med viss oro som jag har noterat det genomgående höga antalet klagomål om bristande öppenhet under de senaste åren. När allt kommer omkring är en ansvarsskyldig och öppen EU-förvaltning avgörande för att bygga upp medborgarnas förtroende för EU.

Låt mig ge några exempel på fall som jag har behandlat och som rör bristande öppenhet: Efter att ha mottagit klagomål kritiserade jag kommissionen för att inte ha upprättat ett heltäckande register över handlingar, vilket krävs enligt EU:s regler om tillgång till handlingar.

Jag kritiserade också Europaparlamentet för att inte följa öppenhetsreglerna när det gäller utlämnande av uppgifter om ledamöternas ersättningar. Jag har noterat att parlamentet efter denna undersökning på sin webbplats offentliggjorde allmän information om ledamöternas ersättningar. Detta är en utveckling som jag välkomnar, även om parlamentet bör göra mer för att uppfylla de högsta öppenhetsstandarderna.

I ett mycket aktuellt fall fick jag ett klagomål från en irländsk medborgare vars son hade begått självmord efter att ha tagit en anti-aknemedicin. Pojkens far bad Europeiska läkemedelsmyndigheten om tillgång till biverkningsrapporter kopplade till detta läkemedel. EMA nekade inledningsvis tillgång med motiveringen att EU:s regler om tillgång till handlingar inte är tillämpliga på rapporter om biverkningar.

Jag höll inte med och uppmanade EMA att ompröva sitt avslag. EMA godtog min rekommendation och meddelade att rapporterna skulle offentliggöras. EMA har också meddelat att man kommer att se över sin öppenhetspolicy. Jag välkomnar verkligen detta konstruktiva tillvägagångssätt.

Detta fall visar hur viktigt det är för enskilda medborgare att lära sig om sina rättigheter och använda dem. I slutändan gynnas alla av ökad öppenhet, både på det viktiga folkhälsoområdet och på andra områden.

Öppen dialog med EU-institutionerna

Lissabonfördraget stärker också medborgarnas och föreningarnas rätt att delta i unionens demokratiska liv. Det kräver att unionens institutioner för en öppen, tydlig och regelbunden dialog med representativa organisationer och det civila samhället.

Det är viktigt att betona att en ”öppen, transparent och regelbunden dialog” – såsom den fastställs i fördraget – förutsätter en verklig politisk debatt med representativa organisationer och det civila samhället, som kan kritisera och motsätta sig institutionernas initiativ och stödja dem. Jag är övertygad om att denna nya bestämmelse också kommer att ha en betydande inverkan på ombudsmannens arbete.

För att ge dig ett exempel: I början av detta år inledde jag en undersökning av hur kommissionen genomförde en studie av användningen av icke-mänskliga primater, såsom schimpanser, för forskningsändamål. Klagomålet lämnades in av European Coalition to end Animal Experiments. Sökanden gjorde gällande att kommissionens berörda arbetsgrupp saknade sakkunskap på området och att den inte hade beaktat vissa bevis. Jag har ännu inte dragit några slutsatser i detta fall. Men det är tydligt att det belyser den roll som ombudsmannen kan spela för att främja ett effektivt och öppet beslutsfattande inom EU:s institutioner.

Höga etiska normer inom EU:s förvaltning

Låt mig också säga några ord om öppenhet och etik innan Olivier Hoedeman presenterar ALTER EU:s handlingsplan för öppenhet och etikreform i EU-institutionerna. Dessa två principer går naturligtvis hand i hand. Ombudsmannen stöder i hög grad efterlevnaden av de högsta etiska normerna inom EU:s förvaltning.

Vi får allt fler klagomål på detta område. De sträcker sig från frågan om vilka gåvor EU-tjänstemän bör ta emot till frågan om "svängdörrsproblematik" där kommissionsledamöter eller EU-tjänstemän flyttar till den privata sektorn - eller vice versa - och därmed riskerar att skapa intressekonflikter. Öppenhet, tillsammans med principer och regler för etiskt beteende, är avgörande för att ta itu med dessa frågor.

Med detta i åtanke inledde jag nyligen ett samråd om etiska principer med de nationella ombudsmännen i medlemsstaterna. Syftet med samrådet är inte att ta fram konkreta riktlinjer.  Tanken är att identifiera och ange de grundläggande etiska principer som bör gälla för EU-tjänstemän.  Dessa bör göra det möjligt för EU-tjänstemän att bättre förstå och tillämpa lagen och andra tillämpliga regler, och hjälpa till i situationer som inte verkar omfattas av lagen eller andra tillämpliga regler. Jag hoppas att jag kommer att kunna presentera resultaten för er inom en snar framtid.

Slutsats

Avslutningsvis vill jag säga följande: Rätten att få veta är en oerhört viktig rättighet för alla EU-medborgare. Endast om de anser att EU:s förvaltning är öppen, tillgänglig och ansvarsskyldig kommer de att utveckla det förtroende och den vilja som krävs för att aktivt delta i unionens demokratiska liv.

Jag är medveten om att mycket återstår att göra för att medborgarna ska få fullständig information både om sina rättigheter och om hur de bäst kan utöva dem. Jag är fast besluten att informera medborgarna om dessa rättigheter. För att uppnå detta mål kommer jag att ha ett nära samarbete med Europaparlamentet och de nationella och regionala ombudsmännen i medlemsstaterna.

Sist men inte minst är det också viktigt att medborgarna vet vart de ska vända sig när deras grundläggande rätt till tillgång till handlingar eller andra rättigheter kränks. Jag uppmanar därför er alla att hjälpa till att sprida budskapet att Europeiska ombudsmannen är ett snabbt, fritt, flexibelt och, anser vi, effektivt sätt att hjälpa enskilda personer att hävda sina rättigheter.

Tack så mycket för er uppmärksamhet.