# ”Laglighet och god förvaltning: Är det någon skillnad?", anförande av Europeiska ombudsmannen, P. Nikiforos Diamandouros, vid det sjätte seminariet för nationella ombudsmän i EU:s medlemsstater och kandidatländer om "En ny syn på god förvaltning i Europeiska unionen", Strasbourg, Frankrike, den 15 oktober 2007.
- Författare: Europeiska ombudsmannen
- Datum: 2007-10-15T00:00+02:00[Europe/Paris]
- [URL](https://www.ombudsman.europa.eu/sv/speech/sv/370)
---
Inledning
---------
I vårt dagliga arbete som ombudsmän ställs vi ofta inför frågor som "bör*mer ha gjorts för att hjälpa den klagande?"* eller "bör*den klagande få ersättning?".*
Våra svar på sådana praktiska frågor beror åtminstone delvis på idéer om förhållandet mellan laglighet och god förvaltning. Även frågorna i sig återspeglar sådana idéer: Några av de närvarande kollegerna skulle till exempel inte ställa frågan om ersättning. Åtminstone inte som jag formulerat det.
Idéer om förhållandet mellan laglighet och god förvaltning tenderar i sin tur att återspegla de olika historiska sammanhang som ombudsmannainstitutionen har utvecklats i.
Jag börjar därför med ett historiskt synsätt. Att se tillbaka på var vi kom ifrån hjälper oss att förstå bättre variationer i utövandet av ombudsmannaämbetet som annars kan tyckas förbryllande.
Efter den historiska analysen kommer jag att skilja mellan snäva och breda uppfattningar om lagenligheten.
Sedan övergår jag till god förvaltning och dess förhållande till lagligheten. Jag kommer att identifiera två modeller, som vid första anblicken verkar mycket olika. Den vida legalitetssynen tenderar dock att få dem att sammanfalla, åtminstone vad gäller deras praktiska konsekvenser.
Slutligen kommer jag att förklara varför jag anser att det, även med den breda synen på laglighet, också skulle kunna finnas ett "liv bortom lagligheten".
1 Historiskt förhållningssätt
-----------------------------
Som det ser ut i Europa i dag är ombudsmannainstitutionen resultatet av tre slags historiska och sociala utvecklingar. Utan alltför stor risk för förvrängning kan vi tänka oss ombudsmän som etablerade i tre omgångar, där den andra omgången fortsätter vid sidan av, kanske till och med slås samman med, den tredje.
Sverige inrättade världens första ombudsman 1809, som en del av en konstitutionell uppgörelse som avslutade en period av absolut monarki. Den nya institutionen skulle vara oberoende av regeringen, övervaka tillämpningen av lagarna av domare och andra offentliga tjänstemän och lagföra i fall av olagligt beteende[(1).](#(1)){#Footnote1}
Fram till mitten av 1900-talet hade bara ett annat land, Finland, inrättat en ombudsman. Den finska ombudsmannen grundades på den svenska modellen, med befogenhet att övervaka domstolarna och lagföra tjänstemän.
Egenskaperna hos de två institutioner som skapades under denna långa första våg skapade en varaktig och väsentlig koppling mellan ombudsmannen och rättsstatsprincipen, som är den grundläggande konstitutionella princip som styr förhållandet mellan individen och staten.
På andra håll i Europa under denna period identifierades rättsstatsprincipen i första hand, eller till och med uteslutande, med domstolarna.
Den andra vågen av ombudsmannautveckling inleddes när Danmark inrättade världens tredje ombudsmannakontor i mitten av 1950-talet. Under denna våg inrättades ombudsmän för att ta itu med problem som uppstod till följd av den offentliga förvaltningens expansion under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget, då statens sociala välfärds- och regleringsfunktioner växte exponentiellt.
Även i länder där demokratin och rättsstatsprincipen var djupt förankrade innebar den nya administrativa verksamhetens omfattning och komplexitet svåra utmaningar.
Vår kollega Hans Gammeltoft-Hansen har förklarat saken tydligt i förhållande till sitt land:
> "Förhållandet*mellan medborgare och förvaltning ... förändrades både kvantitativt och kvalitativt. Det blev svårt för medborgarna att få grepp om regelsystemet, den politiska kontrollen av förvaltningen minskade och de etablerade rättsliga kontrollmekanismerna ... visade sig vara otillräckliga."* [(2)](#(2)){#Footnote2}
Den upplevda otillräckligheten i de befintliga rättsliga kontrollerna var en viktig orsak till att ombudsmannainstitutionen senare spreds till många andra länder. Så var till exempel fallet i Förenade kungariket, där utvecklingen av domstolsprövningen av administrativa åtgärder var i sin linda, när en ombudsman inrättades 1967.
Det var också sant i Frankrike, där *Médiateur de la République* inrättades 1973, trots att det fanns ett sedan länge etablerat system av förvaltningsdomstolar som tillämpade en mycket sofistikerad och allmänt beundrad förvaltningsrätt.
Generellt sett finns det två typer av skäl till att den rättsliga kontrollen av förvaltningen, även om den var nödvändig för att garantera rättsstatsprincipen, ansågs otillräcklig i länderna i den "andra vågen".
För det första är tillgången till rättslig prövning begränsad, både av praktiska skäl, såsom förfarandets längd och kostnad, och av rättsliga hinder, såsom regler om vem som får väcka talan, eller om vilka typer av handlingar som kan bestridas.
För det andra ansågs de kriterier för domstolsprövning som tillämpades av domstolarna inte vara tillräckliga för att avhjälpa alla de problem som förtjänade ett rättsmedel.
I exempelvis Nya Zeeland, som kulturellt men inte geografiskt utgör en del av det europeiska arvet, hade ombudsmannen befogenhet att utfärda rekommendationer om administrativa handlingar eller underlåtenheter inte bara om de "strider*mot lagen",* utan även om de var "orimliga,*orättvisa, förtryckande eller otillbörligt diskriminerande".* "grundar*sig helt eller delvis på en felaktig rättstillämpning eller felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna",* eller helt enkelt på "fel".
Andra "andra omgången" länder specificerade ombudsmannens mandat på olika sätt, såsom administrativa missförhållanden eller *dysfonctionnement*. Den underliggande idén är dock densamma: God förvaltning innebär mer än att undvika olaglighet.
Den tredje vågen av ombudsmannainstitutioner utlöstes av sociala och politiska förändringar av ett annat slag än den andra vågen: Det vill säga övergången från auktoritärt eller totalitärt styre till demokrati. I Grekland, Portugal och Spanien till exempel inrättades ombudsmän efter övergången från auktoritära till demokratiska regeringssystem[(3).](#(3)){#Footnote3} På senare tid, efter kommunismens fall, inrättades ombudsmän i många av de nya demokratierna i Central- och Östeuropa[(4).](#(4)){#Footnote4}
Med tanke på de historiska erfarenheter som utgjorde bakgrunden till och drivkraften för dessa nya ombudsmannainstitutioner är det inte förvånande att många av dem fick mandat som fokuserade på rättigheter och särskilt mänskliga rättigheter. Av samma skäl tenderar rättsstatsprincipen att vara en viktig fråga för dem, och Europarådet har betonat både mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i sitt arbete för att främja ombudsmannainstitutionen i Europa.
Enligt min mening skulle det vara ett djupt misstag att tro att de tre vågor som jag har beskrivit resulterar i olika typer, eller modeller, av ombudsmannen. Tvärtom skulle alla ombudsmän i Europa som jag känner identifiera sig med alla tre vågornas oro.
Men jag tror att de olika vågorna har lett till fortsatta meningsskiljaktigheter som skulle kunna utgöra ett hinder för ömsesidig förståelse inom ombudsmannasamfundet, om de inte uttryckligen erkänns och diskuteras.
2 Vad menas med "laglighet"?
----------------------------
Jag anser att begreppet laglighet illustrerar sådana skillnader. Jag kommer att förklara vad jag menar genom att jämföra två uppfattningar om laglighet, som jag karakteriserar som "smala", med vad jag kallar en "bred" uppfattning.
I det första snäva synsättet identifieras lagligheten uteslutande i fråga om överensstämmelse med lagtexter som antagits på ett giltigt sätt. Den är snäv eftersom den begränsar det materialområde som anses vara relevant.
Den andra snäva synen identifierar lagligheten med överensstämmelse med regler som, åtminstone helst, skulle gälla sig själva, utan behov av debatt eller diskussion. Inskränkningen i denna uppfattning avser arten av det rättsliga resonemanget.
En bred syn på laglighet utvidgar utbudet av relevant material till att omfatta allmänna rättsprinciper som jämlikhet, proportionalitet och rättvist förfarande.
Utvidgningen av det relevanta materialet innebär också en bredare syn på det rättsliga resonemanget, eftersom det för att förstå och tillämpa principer med nödvändighet krävs att man gör en bedömning och i många fall en avvägning mellan olika principer.
Dessutom är ett av de mest framträdande kännetecknen för den europeiska rättsordningen att mänskliga rättigheter också är lagliga rättigheter, både inom ramen för unionsrätten och i det bredare systemet för den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ur ett brett perspektiv innebär således laglighet också respekt för de mänskliga rättigheterna.
Låt mig här betona ytterligare en viktig punkt.
Inom EU-ramen är det inte möjligt att förstå och tillämpa allmänna principer utan att ta hänsyn till domstolens rättspraxis. Det är inte heller möjligt att förstå och respektera den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna utan att ta hänsyn till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Den breda synen omfattar därför rättsprinciper, mänskliga rättigheter och rättspraxis från de två europeiska domstolarna som relevant material för bedömningen av lagligheten. Samtidigt innebär det en rik form av rättsligt resonemang för att utföra bedömningen.
Låt mig snabbt tillägga att den vida synen på lagenligheten inte utesluter att det finns tydliga regler som måste tillämpas på ett korrekt sätt. Det betyder dock att en tjänsteman som tror att en text kan tillämpas mekaniskt, eller att en orättvis, orättvis eller orimlig administrativ handling är laglig, vanligtvis har missförstått lagen.
3 God förvaltning
-----------------
Omnämnandet av en tjänsteman leder mig till god förvaltning och till förhållandet mellan god förvaltning och laglighet.
Med risk för att förenkla ett komplext ämne alltför mycket kommer jag att skissa på två modeller för god förvaltning. Låt mig genast påpeka att modellerna är mycket schematiska och ofullständiga och att jag erbjuder dem endast som ett preliminärt bidrag till reflektion och diskussion och utan att på något sätt vilja vara direktiv, än mindre föreskrivande.
I båda modellerna erkänns att den offentliga förvaltningen inbegriper beslut som inte helt och hållet bestäms av regler som fastställts i förväg. Om modellerna skiljer sig åt är det på det sätt som de kännetecknar de bedömningar och val som görs av administrationen.
I den första modellen förstås förvaltningsprocessen som tillämpning av lag på specifika fall. Behovet av administrativa bedömningar och val beror på att rättsreglerna är ofullständiga. I princip finns det bara ett korrekt rättsligt resultat i varje enskilt fall och förvaltarens uppgift är att definiera och genomföra detta resultat genom en konkret formulering av regeln.
Denna modell erkänner och skyddar också förvaltningens frihet att identifiera och tillvarata allmänintresset när den fattar politiska beslut. I denna begränsade utsträckning ger modellen utrymme för administrativt handlingsutrymme[(5).](#(5)){#Footnote5}
I den andra modellen är begreppet diskretion mycket mer omfattande. Diskretion ses som ett genomgripande och nödvändigt inslag i modern offentlig förvaltning och bedömningar och val, även i enskilda fall, uppfattas som utövande av diskretion. Det centrala problemet, sett ur denna modells perspektiv, är hur man kan säkerställa att diskretion används på ett korrekt och klokt sätt, genom lämpliga mekanismer för ansvarsskyldighet.
Med en stor grad av approximation förknippar jag den första modellen med administrativ teori som har varit inflytelserik i många kontinentaleuropeiska länder. Ännu mer ungefärligt förknippar jag den andra modellen med den "andra omgången" ombudsmän som jag beskrev tidigare, men med en stor reservation när det gäller det franska fallet, som mycket väl kan förtjäna en separat modell. Jag överlåter åt de kolleger som företräder den första omgången ombudsmän att avgöra vilken av de två modellerna, om någon, som ligger närmast deras praxis och traditioner.
Även om de två modellerna skiljer sig åt vad gäller omfattningen av den offentliga förvaltningens rättsliga skyldigheter, anser båda modellerna att iakttagandet av dessa skyldigheter är en väsentlig aspekt av rättsstatsprincipen. Det innebär att det aldrig kan vara en god förvaltning att agera olagligt.
De två modellerna är också överens om att förvaltningen måste vara ansvarig. Den första modellen ser dock ansvarsutkrävande som i första hand lagligt, medan den andra också ser en viktig roll för vad som betraktas som icke-rättsliga former av ansvarsutkrävande.
Jag har tagit upp er tid med de två modellerna, främst i hopp om att de kan hjälpa oss att engagera oss i meningsfull dialog, snarare än att antingen prata förbi varandra eller dra slutsatsen att våra utgångspunkter är så olika att vi inte kan lära av varandra.
*Två skäl att förvänta sig konvergens*
Jag vill dock också betona vad jag ser som skäl att förvänta mig åtminstone en viss konvergens mellan de två modellerna.
Det första skälet följer av vad jag har sagt om laglighet. Betoningen på principer och mänskliga rättigheter i den europeiska rättsordningen förstärker ständigt den breda synen på laglighet på bekostnad av den snäva synen.
Detta får uppenbara konsekvenser för den första modellen, eftersom handläggarna, för att kunna tillämpa lagen på ett korrekt sätt, måste inta en vid tolkning av lagenligheten.
Den har också konsekvenser för den andra modellens bedömning av utrymmet för skönsmässig bedömning. Utövandet av skönsmässiga bedömningar måste nu ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Vidare medför utvecklingen av rättsprinciper en ökande grad av potentiell överlappning mellan domstolsprövningen av skönsmässiga bedömningar och en ombudsmans arbete.
I praktiken tenderar de två modellerna därför att konvergera när det gäller kontrollen av förvaltningen, mot en inriktning på rättigheter och principer som i stort sett är desamma oavsett om de tillämpas av en ombudsman eller av domstolarna. Det är därför föga meningsfullt att inte erkänna deras rättsliga kvalitet.
Det andra skälet är att det i många europeiska länder, liksom inom unionens institutioner och organ, finns ett starkt tryck på att på konkreta sätt erkänna att den offentliga förvaltningen finns för att tjäna medborgarna.
Enskilda personer nöjer sig inte längre med att vara passiva subjekt eller enbart "les*administrés",* som tålmodigt väntar på att den offentliga förvaltningen ska fastställa det korrekta resultatet[(6).](#(6)){#Footnote6} De är medborgare som förstår både att de har rättigheter och att offentlig förvaltning innebär att hitta en balans mellan motstridiga intressen och mellan konkurrerande principer.
För att vinna allmänhetens förtroende och acceptans måste förvaltningen inte bara vara respektfull och artig mot medborgarna, utan också visa att den är ansvarig och lyhörd. Det innebär bland annat att vara beredd att förklara och motivera sitt beteende genom en genuin och meningsfull dialog med medborgarna, både om frågor som påverkar dem personligen och om hur allmänintresset identifieras och eftersträvas.
Jag är alltmer övertygad om att det som måste skapas och omsorgsfullt vårdas är en servicekultur där EU:s förvaltning, för att uppfylla EU-medborgarnas förväntningar på EU:s institutioner och organ,
* agerar öppet, rättvist, rimligt, noggrant och konsekvent,
* tar hänsyn till och balanserar alla berörda intressen,
* undviker onödiga förseningar,
* är artig och hjälpsam samt känslig för individuella omständigheter, behov och preferenser,
* Parlamentet erkänner misstag och ber om ursäkt när så är lämpligt. *och*
* syftar till kontinuerlig förbättring av prestanda.
Av skäl som jag kommer att utveckla i ett ögonblick tvivlar jag på att en exklusiv inriktning på laglighet, även den breda synen på laglighet, är tillräcklig för att upprätta och upprätthålla en servicekultur i detta avseende. Det måste också finnas utrymme för "liv bortom lagenlighet".
Det är upp till er, kolleger, att säga om ni också anser att det behövs en servicekultur och ett "liv bortom lagenlighet" inom de förvaltningar som ni ansvarar för. I den mån ni gör det skulle det finnas ytterligare skäl att förvänta sig en viss konvergens mellan de två förvaltningsmodellerna.
4 Livet bortom lagen
--------------------
Låt mig nu förklara vad jag menar med "liv bortom lagenlighet" och varför jag anser att det är viktigt för de EU-institutioner och EU-organ som jag nu vill fokusera på.
I den nuvarande EU-lagstiftningen är två av de viktigaste dokumenten som jag bygger på i mitt arbete som europeisk ombudsman inte rättsligt bindande.
Så är fallet med stadgan om de grundläggande rättigheterna, som bland annat omfattar rätten till god förvaltning. Det gäller även den europeiska kodexen för god förvaltningssed, som Europaparlamentet har godkänt och bett Europeiska ombudsmannen att tillämpa.
Diskussionerna vid toppmötet i Lissabon senare i veckan kan leda till förändringar i framtiden. Som jag förstår det är tanken att stadgan ska bli rättsligt bindande. Utkastet till reformfördrag innehåller dessutom en bestämmelse som skulle kunna utgöra den rättsliga grunden för att i framtiden anta en "europeisk förvaltningsrätt" som skulle gälla för alla EU:s institutioner och organ.
Även om denna utveckling skulle äga rum finns det emellertid två överväganden som får mig att tro att den fortsatta existensen av begreppsmässigt utrymme för liv bortom lagligheten skulle vara positiv för EU-medborgarna.
Det första övervägandet är att lag och laglighet fortsätter att vara nära förknippat med skuld och sanktioner. Jag lägger inte fram detta som en begreppsmässig punkt om lagens natur, utan som en iakttagelse, baserad på min erfarenhet som ombudsman, om hur många administratörer ser på världen. Jag vill tillägga att det också är en åsikt som delas av ett betydande antal klagande.
Skyllningar och sanktioner är naturligtvis nödvändiga i vissa fall. Korrupta tjänstemän bör straffas. Lata eller inkompetenta tjänstemän bör vara disciplinerade. Men en kultur av service är inte en kultur av skuld. Om vi säger till tjänstemännen att god förvaltning är en rättslig skyldighet och att dålig service är olaglig, kan vi förstärka en defensiv kultur.
En annan risk med att definiera kraven på god förvaltning som enbart rättsliga skyldigheter är att den verkliga innebörden av delgivning till medborgarna kan gå förlorad i ansträngningarna att uppnå den precision och säkerhet som advokater och administratörer med rätta eftersträvar. Hur länge exakt måste man vara beredd att spendera på telefonen för att vara till hjälp? Vilka exakta fraser ord och fraser utgör ohövlighet?
Här är ett riktigt exempel för att illustrera min oro. Det finns en EU-institution som har en kodex för god förvaltningssed som kräver att brev besvaras inom 15 dagar. Enligt min erfarenhet tar dess administratörer det på allvar, som de borde. Den exakta regeln är lämplig och effektiv. Huruvida det skulle göras mer effektivt genom att definiera det som en rättslig skyldighet är tveksamt, men det är inte min poäng.
I kodexen föreskrivs undantag, varav ett är att korrespondens inte behöver besvaras om den*"rimligen kan anses vara otillbörlig, t.ex. på grund av att den är repetitiv, kränkande och/eller meningslös".* Enligt min mening bör denna princip sällan åberopas, och när så är fallet krävs det en övertygande förklaring till varför den ska tillämpas i det konkreta fallet. Jag blev dock upprörd över att hitta bevis för att vissa administratörer hade beslagtagit ordet "repetitiv" och försökte omvandla principen till en regel om att en andra skrivelse om samma fråga bara kan ignoreras.
I en förvaltningskultur där sådana attityder finns kan försöket att främja en tjänstekultur genom lag bara förstärka ett snävt och legalistiskt synsätt.
Samtidigt kan det också uppmuntra vissa klagande att betrakta sitt klagomål som en uppsägning, snarare än som ett instrument för att söka praktisk prövning eller en konstruktiv lösning på ett problem.
Det andra övervägandet rör förhållandet mellan ombudsmännens arbete och domstolarnas arbete. Som europeisk ombudsman ser jag mig själv som partner till gemenskapsdomstolarna när det gäller god förvaltning, vilket bidrar till att se till att gemenskapsförvaltningen tar rättigheter på allvar och förkroppsligar en kultur av service till medborgarna, både när det gäller att förstå och tillämpa lagstiftningen och när det gäller att utöva skönsmässiga befogenheter.
Logiken i rättsliga förfaranden leder till ett avgörande, där domstolen auktoritativt fastställer parternas juridiska rättigheter.
Logiken i mina förfaranden är däremot annorlunda och innebär flexibilitet mellan två driftsätt. Å ena sidan finns det ett tvistlösningsläge som fokuserar på problemlösning, konfliktminskning, möjligheter till kompromisser och resultat som alla vinner på. Å andra sidan finns det ett bedömningssätt där jag antingen finner att det föreligger ett administrativt missförhållande eller att det inte föreligger något administrativt missförhållande. Denna metod styrs av en logik som är analog med domstolens, där den ena parten vanligtvis ser sig själv som vinnare och den andra som förlorare.
Den lämpliga balansen mellan de två lägena beror på fallet och vissa fall kan innebära att man byter mellan dem mer än en gång.
Enligt min mening uppmuntras EU-institutionerna att samarbeta med mig när det gäller tvistlösning, eftersom de vet att min undersökning inte uteslutande är inriktad på frågan "vilka*är parternas lagliga rättigheter?".* För att uttrycka samma sak mer formellt bör en förvaltning som kännetecknas av en kultur av service till medborgarna betrakta ett klagomål som en möjlighet att omsätta principen om service i praktiken. Viljan att samarbeta med ombudsmannen för att nå en tillfredsställande lösning på klagomålet är ett viktigt uttryck för engagemang för denna princip.
Om det inte fanns något liv bortom lagenlighet skulle både institutioner och klagande uppmuntras att se mina undersökningar inte som en möjlighet att söka en lösning som alla vinner på, utan som en ersättning, eller till och med en repetition, för ett rättsligt förfarande där den enda relevanta frågan skulle vara: "har*institutionen uppträtt lagligt?*" Ett sådant resultat skulle enligt min mening avsevärt minska Europeiska ombudsmannens bidrag till att förbättra förbindelserna mellan EU-institutionerna och EU-medborgarna.
Återigen vill jag dock insistera på att det är upp till kollegerna att avgöra om de befintliga kulturerna i de förvaltningar som de ansvarar för och särdragen i deras egna förfaranden leder till att de delar min analys av riskerna med ett exklusivt fokus på laglighet och de motsvarande fördelarna med "liv bortom laglighet".
5 Slutsats
----------
Mina vänner och kolleger, låt mig avsluta mina kommentarer med att betona att ett framgångsrikt ombudsmannaskap bland annat innebär en försiktig anpassning av institutionen till den konstitutionella, rättsliga och administrativa kultur där den verkar. Flexibilitet och mångfald är styrkor.
Det finns därför både utrymme och behov för ombudsmän i olika länder att tillämpa olika uppfattningar om förhållandet mellan laglighet och god förvaltning.
Jag är dock övertygad om att de tre vågor som jag beskrev tidigare alla har gett sina egna distinkta och varaktiga bidrag till utövandet av ombudsmannaämbetet. och att de kommer att fortsätta att konvergera, eftersom rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och en servicekultur i den offentliga förvaltningen representerar värden och ambitioner som vi alla delar.
Tack för din uppmärksamhet.
*** ** * ** ***
[(1)](#Footnote1){#(1)} Se Bengt Wieslander, *Riksdagens ombudsman i Sverige*, Sveriges Banks jubileumsfond, 1994.
[(2)](#Footnote2){#(2)} Hans Gammeltoft-Hansen, "Trends leading to the establishment of a European ombudsman", i P. Nikiforos Diamandouros (red.), *Europeiska ombudsmannen: Ursprung, etablering, evolution* (Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer: 2005) s. 13--26 kl. 17--18.
[(3)](#Footnote3){#(3)} Den portugisiska ombudsmannen inrättades 1975 (lagdekret nr º212/75, 21 april) och infördes därefter i den portugisiska konstitutionen från 1976 (artikel 23). Den spanska konstitutionen från 1978 innehöll bestämmelser om ombudsmannaämbetet (artikel 54) och den första ombudsmannen utsågs 1982. I Grekland inrättades ombudsmannen 1997 (artikel 1 i lag nr 2477/97 -- se nu lag nr 3094/2003) och infördes därefter i den grekiska konstitutionen från 2001 i artikel 103.9. Den första grekiska ombudsmannen tillträdde 1998.
[(4)](#Footnote4){#(4)} Den polska ombudsmannen är ett undantag, som inrättades 1987, kort före kommunismens fall i det landet.
[(5)](#Footnote5){#(5)} För en undersökning av nationella begrepp för skönsmässig bedömning, se Jürgen Schwarze, *European Administrative Law*, Revised 1st Edition, (Office for Official Publications and Sweet and Maxwell: 2006) s. 261--295.
[(6)](#Footnote6){#(6)} Se allmänt Jocelyne Bourgon, "Responsive, responsible and respected government: mot en ny offentlig förvaltningsteori, *International Review of Administrative Sciences*, Vol. 73 nr 1 (2007) 7-26.