År 1987 skrev V Pickl, dåvarande direktör för Österrikes ombudsmannanämnd, en artikel i Ombudsmannens tidning, i vilken han hävdade att idén om en ombudsman hade islamiska rötter. Från tid till annan har detta nämnts, ibland för att ifrågasätta betydelsen av det svenska initiativet att välja en ombudsman med ett konstitutionellt mandat 1809, som ofta kallas den klassiska ombudsmannen eller den klassiska riksdagsombudsmannen.

Det är helt sant att i den islamiska rättstraditionen finns tanken på en hög tjänsteman som behandlar klagomål riktade till härskaren av folket. Det är också sant att den svenska kungen Karl den XII skrev brevet till sin regering som inledde inrättandet av en hög ombudsman, när han var gäst eller fånge vid den turkiske kejsarens hov i början av 1700-talet; nästan 100 år före det datum som användes som märke för den svenska uppfinningen av ombudsmannaämbetet. Han verkar ha inspirerats av bruket av en hög tjänsteman som hanterar folkens klagomål i den domstolen. Han var där eftersom han och hans armé hade förlorat slaget mot den ryska tsaren och hans trupper vid Poltava 1712 och han var tvungen att fly till Turkiet.

Men detta var inte inrättandet av ombudsmannens kontor som vi känner det i dag. Faktum är att det i många kungliga domstolar i Europa fanns höga tjänstemän som hanterade klagomål till kungen, några av dem som Justitia borgmästare i Aragonien tydligt inspirerad av det islamiska exemplet, andra tydligt inrättade bara av praktiska skäl. Nej, idén om den svenska ombudsmannen trädde i kraft i en grundlagsreform 1809 när det svenska lagstiftande organet, Ständerna, fick rätt att välja en justitieombudsman, efter att ha tvistat om den rätten med kungen under nästan hela det tidigare århundradet.

När parlamentet fick rätt att välja justitieombudsman var det meningen att han skulle vara helt oberoende av kungen, hans regering och administrationen. Huvudtanken var att ge ombudsmannen rätt att övervaka förvaltningens laglighet för den lagstiftande maktens räkning men samtidigt oberoende av detta organ. Den lagstiftande makten hade inte rätt att ingripa i ombudsmannens verksamhet, särskilt inte i hans kontakter med ett specifikt fall. Den kunde dock kommentera hans agerande när han behandlade sin årsrapport.

Den svenska ombudsmannen fick också omfattande befogenheter, rätten att övervaka inte bara den offentliga förvaltningen utan även rättsväsendet. Han hade rätt att inte bara ge rekommendationer, utan också att åtala eller besluta om åtal mot en tjänsteman eller domare , vid behov. Han borde inte bara agera på klagomål, utan hade också rätt att ta egna initiativ. Jag anser att det är viktigt att understryka att ombudsmannen inte kommenterar ett domstolsavgörande i sak och sällan ett administrativt. Han koncentrerar sig på processuella frågor, till exempel om en person har fått en rättvis rättegång eller om det har funnits lagliga rättigheter för en husrannsakan eller om besluten är vederbörligen motiverade.

Slutligen vill jag betona att just denna ombudsman, som jag anser vara den klassiska justitieombudsmannen, agerar på ett mycket offentligt sätt. Hans filer och resultat är vanligtvis öppna för vem som helst att studera. Ombudsmannen väljs för en viss period, under vilken hans avstängning kräver mycket starka skäl. Han kan bli omvald.

Under lång tid hade svenskarna bara en efterföljare, Finland, som blev självständigt 1917, inrättade en justitieombudsman i sin grundlag från 1919. Då var det först 1955 som Danmark inrättade sitt ombudsmannaämbete, vilket blev själva modellen för de flesta ombudsmannaämbeten, åtminstone i samväldets länder och för Europeiska ombudsmannen.

Den skandinaviska modellen refereras ofta till, men det danska och norska kontoret (skapat 1964) är i själva verket en helt annan modell. Du kan säga mer modern om du vill, men i själva verket tittar bara på sina befogenheter, är det ett mycket svagare alternativ på många sätt.

Den danska ombudsmannen har ingen rätt att väcka åtal, men kan inleda ett förfarande genom en åklagare. Den övervakar i princip inte rättsstatsprincipen, utan koncentrerar sig mer på eventuella administrativa missförhållanden i den traditionella offentliga förvaltningens verksamhet. Den har ingen rätt att utöva tillsyn över rättsväsendet och handlägger i de flesta fall sina ärenden på ett konfidentiellt sätt. Detta är den modell som erövrade världen; började i Nya Zeeland 1963 och hade sedan anhängare i många länder på 60- och 70-talet. I slutet av 1995 fanns ombudsmannakontor under olika namn i 75 länder, inklusive 27 europeiska länder. I dag har tolv av EU:s medlemsstater ett ombudsmannakontor på nationell nivå, eftersom Belgien och Grekland nyligen beslutade att inrätta sina.

I Luxemburg och Tyskland har man rätt att göra framställningar till parlamentet på nationell nivå. I Italien finns det hittills bara ombudsmän på regional och kommunal nivå, och lagstiftningsförslag behandlas då och då i det italienska parlamentet.

Varför var det den danska modellen som skulle ligga till grund för många ombudsmannaämbeten? Jag tror att det fanns tre skäl. För det första var det ett mer flexibelt och lättare kontrollsystem än den svenska modellen, särskilt tillsynen av domstolar och rätten att väcka åtal har till stor del ifrågasatts i många länder. För det andra verkar dess fokus på att förebygga administrativa missförhållanden och lösa tvister mellan medborgare och administration samt utvecklingen av bättre standarder för administrativt beteende ha lockat länder med en etablerad parlamentarisk demokrati. För det tredje var den första danska ombudsmannen, Stephan Hurwitz, en effektiv försäljare av ombudsmannens idé på världsscenen.

Naturligtvis har många länder bidragit till denna modell med sina egna ändringar. Frankrike och Storbritannien med det politiska filtret - en klagande måste få samtycke från en parlamentsledamot eller en senator för att accepteras - Spanien med sitt utvecklade och effektiva nätverk av regionala ombudsmän i de autonoma regionerna och du, här i Österrike, med din styrelse med tre ombudsmän med ett konstitutionellt mandat och oberoende rätt att övervaka den offentliga förvaltningen.

Vilket är det bästa systemet, vad ska en ombudsman egentligen göra, finns det överhuvudtaget en klassisk riksdagsombudsman?

1974 definierade Internationella advokatsamfundet ombudsmannen på följande sätt:

"Ett ämbete som tillhandahålls genom konstitutionen eller genom åtgärder av den lagstiftande församlingen eller parlamentet och som leds av en oberoende offentlig tjänsteman på hög nivå som är ansvarig inför den lagstiftande församlingen eller parlamentet, som tar emot klagomål från förfördelade personer mot statliga organ, tjänstemän och arbetsgivare eller som agerar på eget initiativ, och som har befogenhet att utreda, rekommendera korrigerande åtgärder och utfärda rapporter."

Detta är fortfarande ett av de bästa försöken att definiera ett ombudsmannaämbete.

I ett omfattande och intressant dokument som presenterades av Sir John Robertson, f.d. parlamentsledamot för Nya Zeeland, vid den sjätte konferensen för det internationella ombudsmannainstitutet den 21 oktober 1996 i Buenos Aires, konstaterar han ganska pessimistiskt att det inte finns någon renodlad modell för en ombudsmannainstitution, eftersom varje land har integrerat begreppet i sin konstitutionella och politiska ram för att uppfylla sina egna krav.

Han säger också:

"att för mycket uppmärksamhet har ägnats åt att argumentera mellan de modeller som utvecklas runt om i världen". Det verkliga testet i slutändan är hur oberoende det är att kritisera verkställande regeringsprocesser, att hålla regeringen ansvarig för sina misstag och uppnå trovärdighet och förtroende både med regeringen och de styrda.

När jag lyssnade på presentationen av tidningen instämde jag i mycket av dess budskap. Texten jag nyss citerade gör mig lite tveksam. Jag upptäckte en känsla av avgång inför den faktiska utvecklingen av ombudsmannainstitutionen i vissa länder med dåliga resultat på människorättsområdet.

En alltför pragmatisk inställning kan leda till att kraven på ombudsmannaämbetet urvattnas, till en nivå där till exempel det kinesiska ministeriet som handlägger klagomål eller Fidel Castro själv kan börja kalla sig ombudsmannaämbete.

Även om den mycket klassiska ombudsmannaämbetet bara finns i ett fåtal länder och alla folk måste ha rätt att utforma sina modeller för att kontrollera den offentliga makten inom sitt konstitutionella landskap, bör det alltid finnas en idealistisk och fast internationell åsikt på själva grunden för ett framgångsrikt fungerande ombudsmannaämbete.

Yttrandet bör innehålla följande:

det konstitutionella mandatet, ett val av parlamentet med sluten omröstning, en verklig garanti för oberoende, den klagandes fria tillgång och rätten till eget initiativ, ett brett mandat och tillräckliga befogenheter för att utreda och rapportera under den övergripande övervakningen av den lagstiftande makten.

Jag kan mycket väl förstå att detta inte är möjligt i alla länder under alla omständigheter, och jag respekterar deras rätt att själva besluta, men det bör fortfarande finnas ett optimalt mål att sträva efter, baserat på den klassiska justitieombudsmannens egenskaper. Den internationella ombudsmannarörelsen måste ha ett verkligt engagemang för konstitutionell demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, även med en något idealistisk överton. Kanske når man aldrig stjärnorna, men stjärnorna har visat vägen för många sjömän i oroliga vatten.

I dagens Europa finns det två stora utmaningar för ombudsmannaämbeten och liknande organ: Den ena är det ökande behovet av att känna till och tillämpa internationell rätt och gemenskapsrätt och den andra är den snabba förändringen av den offentliga förvaltningen genom privatisering och utkontraktering av offentliga tjänster. Tidigare var den största internationella utmaningen övervakningen av internationella människorättskonventioner på nationell nivå. På grund av den aktiva roll som Europarådet spelat sedan 1985 med sina halvårsvisa rundabordssamtal för ombudsmän är denna verksamhet en etablerad praxis i de flesta ombudsmäns kontor.

Eftersom den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har införlivats som nationell lagstiftning i de flesta medlemsstater finns det inga problem med att utöva tillsynen.

På senare tid har Europeiska ombudsmannens kontor infört behovet av att de nationella ombudsmännen tittar närmare på hur gemenskapslagstiftningen och de europeiska medborgarnas rättigheter, som infördes genom Maastrichtfördraget, tillämpas på nationell nivå. Även om det finns mycket att göra, särskilt när det gäller bestämmelserna om fri rörlighet för EU-medborgare, tror jag inte att detta kommer att bli en alltför tung börda för de nationella ombudsmännen. Jag är mycket glad över att kunna bekräfta att Österrikes ombudsmannanämnd har samarbetat fullt ut från början av denna internationella verksamhet.

Omformningen av den offentliga sektorn som ett medel för modernisering, en möjlighet att göra besparingar eller en politisk övertygelse leder till djupgående förändringar i hur den offentliga verksamheten hanteras. Jag tror att vi bara har sett början på detta.

Administrativa missförhållanden, byråkrati eller misshandel av en kund är inte bara begränsade till offentlig verksamhet, tyvärr finns det också inom den privata sektorn. För den medborgare som har rätt till en offentlig tjänst är det ingen skillnad om han eller hon misshandlas av en offentlig institution eller ett privat företag.

I ett rättssamhälle är det därför nödvändigt att säkerställa medborgarnas rätt att klaga, även om en offentlig verksamhet överlämnas för att drivas av ett privat företag eller en förening. För mig finns det en skyldighet för de nationella ombudsmännen att vara aktiva och att initiera nödvändiga ändringar i lagar eller till och med i författningen för att garantera en effektiv övervakning av medborgarnas rättigheter på detta område. Detta bör gälla oavsett om aktören är offentlig eller privat, i fall där verksamheten traditionellt är offentlig och när den i princip drivs med offentliga medel. När man letar efter mer flexibla sätt att tillhandahålla offentliga tjänster får man inte glömma medborgarnas rätt till rättvis behandling.

Det har sagts att riksdagens ombudsmannainstitution är den viktigaste enskilda konstitutionella utvecklingen under detta århundrade. Den svenska ombudsmannen, Claes Eklundh, citerar ibland en gammal religiös svensk text som säger att Kristus är Guds ombudsman på jorden. När jag var justitieombudsman i Finland hade jag en assistent som tyckte om att säga att ombudsmannen är som jultomten, han kommer från norr och gör bara bra saker för människor.

Ibland jämförs ombudsmannen med Batman, Superman eller Robin Hood. Han är ingen av dem. Detta illustrerar behovet och hoppet hos människor att någonstans bakom den grå och massiva administrationen borde det finnas någon som hjälper de genomsnittliga medborgarna att uppnå sina lagliga rättigheter.

Jag vill understryka att ingen ombudsman kan ersätta en professionellt driven offentlig förvaltning och dess tjänster eller ett väl fungerande rättsväsende, som är hörnstenarna i ett demokratiskt samhälle. En aktiv och engagerad ombudsman kan höja kvaliteten på förvaltningen ur medborgarnas synvinkel och ge den ett mer mänskligt och socialt ansikte genom att hjälpa medborgarna att få sina lagliga rättigheter.

Att göra detta framgångsrikt har gjort det till ett unikt verktyg för medborgarna i vår tid. Låt oss hålla det så !

Jag vill gratulera den österrikiska ombudsmannens styrelse från djupet av mitt hjärta till dess 20-årsjubileum, för dess djupgående prestationer och mycket uppskattade resultat under de två första årtiondena. Det har ständigt kämpat för en mer mänsklig och social österrikisk offentlig miljö. Jag hoppas att ni kommer att se på framtiden med hopp, tro och styrka för att reda ut alla tvister och problem som kan uppstå på er väg.

Tack för din uppmärksamhet.