Herr ordförande för dessa möten,
herr Valedor,
ärade gäster,
mina damer och herrar

Det är ett stort nöje för mig att delta i dessa fredsutbildningsmöten som organiseras av Rosalía de Castro-institutet, på en plats som är lika välkomnande som Santiago. Efter mer än 50 år av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är frågan återigen aktuell i Europeiska unionen, nu i samband med utarbetandet av en grundläggande stadga om de mänskliga rättigheterna.
För att klargöra min syn på denna process vill jag först göra en kort presentation av befogenheterna för Europeiska ombudsmannens institution. Därefter kommer jag att ta upp några av de förslag som lagts fram och avsluta med möjliga lösningar för framtiden.

1 EUROPEISKA OMBUDSMANNENS INSTITUTION

Ombudsmannen i Europeiska unionen utvecklades i direkt relation till utvecklingen av begreppet europeiskt medborgarskap. På initiativ av den spanska regeringen infördes genom Maastrichtfördraget en ny del om unionsmedborgarskap. I de nya artiklarna fastställs ett antal rättigheter för varje medborgare i medlemsstaterna, oberoende av, och detta är grundläggande, hans ställning som ekonomisk aktör. Sådana rättigheter inkluderar, men är inte begränsade till:
- att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionens territorium,
- Möjligheten att rösta och kandidera på den stadigvarande bosättningsorten för både val till Europaparlamentet och kommunala val.
- Rätten att göra framställningar till Europaparlamentet.
- och det som berör mig mest direkt, rätten att överklaga till Europeiska ombudsmannen om gemenskapsförvaltningen inte har agerat korrekt.
Enligt artikel 259 i fördraget har varje unionsmedborgare eller varje person som är bosatt i unionen rätt att vända sig till ombudsmannen med klagomål om administrativa missförhållanden i gemenskapens institutioners eller organs agerande, med uteslutande av gemenskapsdomstolarna i deras dömande funktion.
I händelse av administrativa missförhållanden inom gemenskapen måste ombudsmannen i möjligaste mån försöka nå en uppgörelse i godo med den ansvariga institutionen för att tillfredsställa den klagande. Om detta inte kan uppnås kan ombudsmannen göra den ansvariga institutionen uppmärksam på detta genom rekommendationer och rapportera situationen till Europaparlamentet.
Eftersom min uppgift är att undvika "dålig förvaltning" på gemenskapsnivå var det nödvändigt att förtydliga definitionen av detta begrepp. Som jag påpekade i min årsrapport för 1997, som stöddes av Europaparlamentet, uppstår administrativa missförhållanden när ett offentligt organ underlåter att följa en regel eller en rättsprincip som är tillämplig på det. Bland de regler och principer som varje gemenskapsorgan eller gemenskapsinstitution måste respektera finns naturligtvis de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt artikel 6 i Amsterdamfördraget.
För att skapa en tydlig ram inom vilken begreppet administrativa missförhållanden skall tillämpas har jag förespråkat att gemenskapens institutioner och organ skall tillämpa regler för god förvaltningssed. Instrument av detta slag skulle tydligare kunna definiera gemenskapsförvaltningens skyldigheter gentemot medborgarna. Det kan till exempel röra sig om kriterier för rätten att bli hörd eller grunder för att motivera vissa handlingar. Förutom att informera medborgarna skulle dessa kodexar ge tjänstemännen själva vägledning om deras yrkesetik.

2 RÄTTIGHETER OM MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Många av de klagomål som riktas till Europeiska ombudsmannen rör försvaret av viktiga medborgerliga rättigheter, men få av dem har kommit för att ta upp frågan direkt.
Bland de undersökningar som genomförts skulle jag kunna peka på mitt initiativ för att säkerställa större insyn i allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar. om åldersgränser i uttagningsprov och deras eventuella diskriminerande effekt, eller om administrationens respekt för sina tjänstemäns yttrandefrihet.
En av de frågor som jag bör nämna för er är det stora arbete vi har gjort för att öka öppenheten inom gemenskapens institutioner, särskilt när det gäller tillgång till handlingar. Enligt min mening kräver en effektiv kontroll från administrationens sida ett erkännande av varje medborgares rätt att få tillgång till information som innehas av administrationen, vilket erkänns i artikel 10 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. I denna fråga har Europeiska ombudsmannen mottagit ett stort antal klagomål, och ett antal initiativ på eget initiativ har också främjats.

3 Grundläggande rättigheter och friheter i gemenskapssystemet

Det är uppenbart att det vid utövandet av mitt arbete, och för att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna och friheterna på gemenskapsnivå, först är nödvändigt att definiera vilka dessa rättigheter och friheter är mot bakgrund av gemenskapsrätten.
Efter en lång väg där EG-domstolen hade en dominerande roll, upprepade artikel 6 i Amsterdamfördraget en redan befintlig formel genom vilken unionen åtog sig att

"respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna [...] och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner som allmänna principer för gemenskapsrätten".

Unionens vilja att försvara medborgarnas rättigheter är således tydlig, och EG-domstolens skyddande roll på detta område bekräftas också.
Dessa grundläggande rättigheter erkänns som grunden för unionen, och medlemsstaternas status kan upphävas om dessa rättigheter kränks. Gemenskapens institutioner måste övervaka att alla medlemsstater fullgör dessa åtaganden. Det kan förutses att denna roll kommer att behöva utövas ännu ivrigare när det gäller de central- och östeuropeiska stater vars anslutning till unionen förväntas under de kommande åren.
Ett annat mycket viktigt bidrag från det nya fördraget i frågor som påverkar medborgarnas rättigheter rör samarbetspolitiken på området rättsliga och inrikes frågor. En del av dessa frågor, t.ex. asyl, invandring och visering, blir gemenskapens behörighet. En gemenskapsram för utveckling bör inrättas under Europeiska ombudsmannens överinseende och EG-domstolens kontroll. När det gäller aspekter som inte har flyttats till gemenskapspelaren, särskilt polissamarbete och straffrättsligt samarbete, måste EU-institutionerna och medlemsstaterna samarbeta för att upprätta "ett område med frihet, säkerhet och rättvisa". Initiativ på detta område, inklusive den europeiska polisstyrkan Europols åtgärder, kommer att omfattas av Europeiska ombudsmannens behörighet, så att denna institution kommer att kunna övervaka att de följer principerna för god förvaltning.
Med tanke på hur känsliga frågor som rätten till asyl eller beviljandet av viseringar är med hänsyn till individuella rättigheter, kommer det att bli nödvändigt för gemenskapsorganen att se till att dessa rättigheter respekteras när de nationella myndigheterna avgör enskilda fall. Eventuellt kommer ett stort antal av dessa ärenden att omvandlas till klagomål riktade till de nationella ombudsmännen och även till Europeiska ombudsmannen.
En effektiv hantering av sådana problem kräver att Europeiska ombudsmannen inte agerar på egen hand, utan arbetar mer direkt med kollegor på nationell och regional nivå. Även om stora framsteg har gjorts på den vägen och det redan finns ett nätverk av samarbete mellan oss, måste detta samarbete fördjupas. Endast på detta sätt kan vi se till att utmaningar som den gemensamma utrikespolitiken eller den fria rörligheten inom unionen genomförs utan att våra medborgares rättigheter kränks.
Å andra sidan hoppas jag att gemenskapsinstitutionerna, när de utvecklar dessa nya områden som rör mänskliga rättigheter, kommer att ta hänsyn till Europarådets erfarenheter. Med tanke på detta organs långa arbete, som medlemsstaterna har bidragit till i åratal, vore det lämpligt att förbättra samarbetet med detta organ.

4 Initiativ för att förbättra den nuvarande situationen

Trots de konstitutionella reformer som genomförts under de senaste åren utgör skyddet av de mänskliga rättigheterna i unionen enligt min mening två stora problem.
För det första talar fördragen om rättigheter, utan att identifiera dem eller fastställa deras innehåll. Införlivandet inom unionens ramar sker med hjälp av en diffus figur som de allmänna principerna. En medborgare som vågar ställa en sådan fråga måste inte bara känna till gemenskapsrätten, utan också bli expert på komparativ rätt.
Det andra problemet är att det med denna modell inte är tydligt hur dessa rättigheter skulle kunna skyddas inom unionens ram. Medlemsstaterna har ratificerat ett antal relevanta konventioner, varav den viktigaste är den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Deras myndigheter är därför skyldiga att respektera dem, och alla medborgare kan åberopa sitt försvar. Om talan däremot kommer från en gemenskapsinstitution, inom ramen för dess behörighet, har medborgarna inte en sådan tydlig referenspunkt för att utöva denna rätt att försvara sina rättigheter.
För att rätta till denna eventuella brist hade alternativ föreslagits, t.ex. att gemenskapen skulle ansluta sig till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Efter domstolens negativa yttrande i mars 1996 lämnades den sistnämnda möjligheten ogrundad.
Inför denna återvändsgränd främjade det tyska rådsordförandeskapet under sin mandatperiod idén om att utarbeta en ny stadga om de grundläggande rättigheterna för unionen. Målet antogs formellt av unionens stats- och regeringschefer vid deras möte i Köln i juni 1999.
Denna stadga bör omfatta i)
rätten till frihet och jämlikhet och de grundläggande förfarandeprinciper som fastställs i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
ii) unionsmedborgarnas grundläggande rättigheter,
iii) andra ekonomiska och sociala rättigheter.
Dess utarbetande har anförtrotts ett särskilt organ som består av delegater från medlemsstaterna och deras nationella parlament, från Europeiska kommissionen samt ledamöter av Europaparlamentet. Europeiska ombudsmannen deltar i detta forum som observatör.
Syftet är att detta organ ska utarbeta ett utkast före årets slut. När detta dokument väl har antagits kommer det att bli Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som i framtiden kan komma att utgöra en del av de europeiska fördragen.

5 Förslag från Europeiska ombudsmannen

Detta initiativ är mycket positivt eftersom det bör bidra till att göra alla EU-medborgare mer medvetna om sina rättigheter. Och ur medborgarnas perspektiv måste man närma sig utarbetandet av denna stadga, som jag sade i mitt anförande inför det organ som ansvarade för utarbetandet den 2 februari.
Före detta datum hade kommissionen redan lagt fram ett antal förslag i syfte att korrigera den nuvarande situationen och göra skyddet av de mänskliga rättigheterna i unionen effektivare från och med nu, utan att invänta en lång process för att utarbeta ett komplicerat dokument.
Han hade därför föreslagit att en enkel bestämmelse skulle införas i fördraget. Enligt henne skulle unionen och dess institutioner vara skyldiga att respektera avtal om mänskliga rättigheter som ratificerats av alla, eller av de flesta, medlemsstaterna. Detta skulle omfatta inte bara den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, utan även andra konventioner från Europarådet, såsom den europeiska sociala stadgan, den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och konventionen till skydd för etniska minoriteter. Det skulle också omfatta FN-instrument såsom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt flera ILO-konventioner.
Jag inser dock att resultatet inte skulle vara perfekt, eftersom medborgaren fortfarande skulle vara tvungen att känna till flera olika texter för att känna till sina grundläggande rättigheter. Det skulle inte heller finnas några tydliga mekanismer för att respektera dessa rättigheter.
Om unionen beslutar att gå mot en grundläggande rättighetsförklaring bör dess bestämmelser vara tydliga för medborgarna och bindande för alla EU-institutioner eller EU-organ.
Därför har jag föreslagit att stadgan som princip ska inbegripa medborgarnas rätt till god förvaltning. För att omsätta principen i praktiken skulle det vara nödvändigt att anta vissa genomförandebestämmelser, t.ex. bestämmelser om god förvaltningssed och bestämmelser om tillgång till information och handlingar.
Införandet av denna rättighet i stadgan skulle kunna få omfattande konsekvenser för alla nuvarande och framtida medlemsstater och bidra till att göra 2000-talet till ett "århundrade av goda styrelseformer".
Slutligen bör denna stadga förses med lämpliga medel för att säkerställa att den respekteras, eftersom rättigheter förblir värdelösa med undantag för förekomsten av effektiva rättsmedel. Och jag hänvisar särskilt till denna punkt, eftersom jag tycker att det är beklagligt vad som har hänt med de löften som gavs till unionens medborgare i Amsterdamfördraget. Enligt parlamentet bygger Europeiska unionen på principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen. Och inom den ramen bör beslut fattas "så öppet som möjligt".
Trots dessa goda avsikter fortsätter ministerrådet att besluta om gemenskapslagstiftningen bakom stängda dörrar. Enligt min mening bör medborgarna i en demokrati ha rätt att känna till de debatter som leder till antagandet av lagar.
Fördraget ger också medborgarna konstitutionell rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Denna rättighet bör enligt själva fördraget utvecklas genom lagstiftning. Mot bakgrund av det förslag som nyligen offentliggjordes av kommissionen står vi dock snarare inför en lagstiftningsutveckling av de undantag som gemenskapsförvaltningen skulle kunna tillämpa för att utesluta den ovannämnda rättigheten.
Slutligen kräver en effektiv kontroll av dessa rättigheter ofta extern övervakning av att de respekteras. Erfarenheterna i medlemsstaterna har visat att skyddet av rättigheter kan stärkas om det finns en möjlighet till internationell övervakning. Det mest utvecklade och effektiva övervakningssystemet är det som fastställs i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Alla EU:s medlemsstater har godtagit internationell kontroll genom konventionssystemet. Det skulle därför enligt min mening vara lämpligt att unionens institutioner och organ är föremål för liknande tillsyn, vilket skulle kunna uppstå genom unionens anslutning till denna konvention.

6 SLUTSATS

Vad som än händer på dessa höga nivåer måste för mig försvaret av EU-medborgarnas rättigheter fortsätta dag för dag. Därför bör Europeiska ombudsmannen, oavsett dessa konstitutionella förändringar i unionen, fortsätta att söka sätt att se till att de rättigheter som beviljas EU-medborgarna respekteras. Ett bättre skydd av medborgarna och deras rättigheter kan endast uppnås om de institutioner som arbetar med detta uppdrag, däribland nationella och regionala ombudsmän, upprättar närmare samarbete mellan dem. Jag är övertygad om att hindren för många av de medborgerliga rättigheter som följer av gemenskapsrätten - vilket till exempel är fallet med den fria rörligheten för personer inom unionens territorium - skulle kunna förbättras genom samarbete.
Denna resa till Galicien syftar till att säkerställa ett närmare samarbete med institutioner som Valedor do Pobo, som är riktmärken för ett effektivt försvar av EU-medborgarnas rättigheter.
Resultaten av detta samarbete är lovande och visar att ombudsmannens institution är i stånd att möta nya utmaningar för att göra det möjligt för medborgarna att åtnjuta sina rättigheter på alla nivåer i Europeiska unionen.
Tack för din uppmärksamhet.