# Upprätthålla goda styrelseformer i utmanande tider: Ombudsmannens roll - Författare: Europeiska ombudsmannen - Datum: 2025-10-15T00:00+02:00[Europe/Paris] - [URL](https://www.ombudsman.europa.eu/sv/speech/sv/213210) --- Kära talman i representanthuset, ärade Anglu Farrugia, Kära domare Joseph Zammit McKeon, Bästa Reiner van Zutphen, Bästa Erinda Ballanca, Utmärkande medlemmar av den diplomatiska kåren, Kära kollegor, deltagare, Excellenser, God morgon på er. Det är ett nöje att vara här med er i dag och att dela ett EU-perspektiv på ombudsmännens roll i dessa alltmer komplexa och osäkra tider. Innan jag börjar vill jag varmt gratulera domare Zammit McKeon och hans team till 30-årsdagen av Maltas justitieombudsman -- en viktig milstolpe och ett bevis på årtionden av engagemang för offentlig förvaltning. Av en tillfällighet fyller Europeiska ombudsmannen också trettio år i år. Två institutioner som grundades samma år i olika delar av Europa -- men som ändå förenas av ett gemensamt uppdrag: att upprätthålla rättvisa, ansvarsskyldighet och god förvaltning i det offentliga livet. 1995 var helt klart ett bra år -- för demokratin och för medborgarna. Men sedan dess har världen förändrats -- dramatiskt. Och det är min fasta övertygelse att ombudsmännens roll blir mer central än någonsin. Från en engångspandemi till klimatdrivna naturkatastrofer och växande säkerhetsproblem för unionen. Från krig på europeisk mark till energichocker och globala handelsspänningar -- det känns ofta som om vi knappt hinner hämta andan innan nästa kris slår hårt. Dessutom pågår en teknisk revolution framför våra ögon -- särskilt uppkomsten av artificiell intelligens -- som förändrar hur vi lever, hur vi arbetar och hur vi knyter an till varandra. Tider av osäkerhet: Tider då medborgarna naturligtvis vänder sig till offentliga institutioner för vägledning, skydd och trygghet. Här är paradoxen: Just när institutionerna behövs som mest är förtroendet för dem farligt lågt. Naturligtvis kan det finnas många orsaker till detta: politisk polarisering, desinformation, en känsla av avskildhet från beslutsfattandet. Men ur en ombudsmans perspektiv finns det ett grundläggande problem som sticker ut. Demokratiskt beslutsfattande -- som är deliberativt, inkluderande och ofta långsamt till sin utformning -- kämpar för att hålla jämna steg med den moderna styrningens snabbhet och komplexitet. Beslut idag är mer brådskande, mycket mer tekniska och mer komplexa än någonsin tidigare. I Europeiska unionen utvidgas det politiska beslutsfattandet till nya områden -- från digital reglering och artificiell intelligens till försvar, hälsa och säkerhet. Alla kritiska områden som direkt påverkar medborgarnas rättigheter och dagliga liv och skapar ett intensivt allmänintresse, granskning och debatt -- särskilt i en tid där allmän information är allmänt tillgänglig och digitala verktyg för deltagande håller på att växa fram, vilket ger nytt liv åt rätten att delta i det demokratiska livet. Men vad jag ser i dag är en växande klyfta mellan vad medborgarna förväntar sig -- att bli delaktiga, ordentligt informerade och hörda -- och vad institutionerna för närvarande kan erbjuda -- eller får jag säga inte erbjuda, vilket är de nödvändiga verktygen för att tillgodose samhällets föränderliga behov. När människor ständigt känner sig på efterkälken urholkas ofrånkomligen förtroendet för offentliga institutioner -- och vi bör då inte bli förvånade om till och med ett tekniskt sunt förvaltningssystem som vårt uppfattas som odemokratiskt eller illegitimt. Denna utmaning är särskilt tydlig på EU-nivå, där banden mellan EU och dess medborgare, även om de växer, fortfarande är unga och mindre djupt rotade än banden på nationell nivå. Detta gör det ännu viktigare att inkludering, öppenhet, ansvarsskyldighet och lyhördhet står i centrum för allt som EU-institutionerna gör. Det handlar inte bara om god förvaltning -- det handlar om god förvaltning och i slutändan förtroende. Utan förtroende, kan vi verkligen vara beredda att möta den osäkerhet som omger oss? Europeiska ombudsmannens ärendehantering återspeglar regelbundet dessa systemspänningar, såsom bristande öppenhet, försenad eller nekad tillgång till handlingar, försenad reaktion på medborgarnas förfrågningar, underlåtenhet att på ett meningsfullt sätt involvera berörda parter i offentliga samråd, svag ansvarsskyldighet och växande missnöje med intressekonflikter hos dem som är involverade i politik och beslutsfattande. Det rör sig inte om mindre administrativa bakslag -- de signalerar en djupare och mycket farlig obalans mellan förväntningar och delegeringar. Låt mig till exempel dela med mig av ett exempel som är inriktat på deltagardemokrati. Som svar på stora geopolitiska förändringar har en viktig europeisk strategi varit att förenkla befintlig lagstiftning inom olika politikområden i syfte att minska bördorna för ekonomiska aktörer och stimulera tillväxt, innovation och konkurrenskraft. Jag tror inte att någon inte håller med om denna diagnos (och jag hänvisar här till de viktigaste resultaten i Draghi-rapporten) och behovet av förenkling. Men ombudsmannens kansli handlägger redan tre pågående undersökningar som rör denna process. Alla, med vissa variationer, ifrågasätter den brådska som ledde till att man avskaffade väsentliga delar av unionens lagstiftningsprocess, dvs. att genomföra offentliga samråd och konsekvensbedömningar. Institutionerna måste naturligtvis förbli eller bli mer flexibla - men denna smidighet får aldrig ske på en oproportionerlig bekostnad av rättssäkerheten och deltagandedemokratin. Som europeisk ombudsman är mitt mål naturligtvis att se över vad som hände. Men ännu viktigare är att se helheten, gå längre än eventuella förfarandefel och dra lärdom av hur vi hanterar brådskande lagstiftning i framtiden. Detta strukturella, lösningsorienterade tillvägagångssätt ligger precis där det verkliga värdet av en ombudsman ligger. Traditionellt har vårt mandat varit inriktat på att se till att EU-institutionerna respekterar principerna om god förvaltning -- såsom laglighet, opartiskhet och rättvisa -- men i dag uppmanas mitt kontor i allt högre grad att stödja öppenhet, medborgardeltagande, etiska normer och ansvarsskyldighet -- detta är pelarna för god samhällsstyrning. Genom att ta upp inte bara hur institutionerna fungerar, utan hur de uppfattas, spelar ombudsmannen en viktig roll när det gäller att överbrygga klyftan mellan administrativa resultat och medborgarnas förväntningar. Med andra ord, bygga förtroende och skapa positiva effekter. Vår roll är inte längre bara reaktiv. Men proaktivt och samtidigt transformativt. Och eftersom vi bevittnar den stadiga tillväxten av en gemensam europeisk förvaltningskultur -- formad av gemensamma lagar, förfaranden och politiska verktyg -- är det av yttersta vikt att vi för närvarande också inser det akuta behovet av att samarbeta om våra gemensamma problem och gemensamma problem och i slutändan gemensamma ambitioner som väktare av den administrativa styrningen. Detta gör rollen för Europeiska ombudsmannanätverket, som jag har privilegiet att samordna, viktigare än någonsin. När vi närmar oss sitt 30-årsjubileum 2026 bör vi inte bara reflektera över de framsteg som gjorts, utan också se framåt med ambition. ENO är mer än ett nätverk -- det är en plattform för gemensamt lärande, gemensamma standarder och gemensamma verktyg. Det är genom detta samarbete som vi kan stärka vår kollektiva kapacitet att försvara inte bara god förvaltning utan också att aktivt främja god samhällsstyrning i ett Europa i snabb förändring. Så, kära kolleger, jag avslutar med denna uppmaning till handling: Genom att stå tillsammans -- som ombudsmän, som tillsynsorgan, som en bro mellan institutioner och medborgare -- kan vi bidra till att säkerställa att styrningen i Europa, även i tider av osäkerhet, utvecklas på ett sätt som inte bara är effektivt och ändamålsenligt, utan också deltagandebaserat och värdigt medborgarnas förtroende. Tack så mycket.