När 600 människor dör en sommarnatt i Medelhavet och deras resa är känd eller bevittnad i många timmar och vid olika tillfällen av en EU-byrå, av två medlemsstaters myndigheter, av det civila samhället och av privata fartyg och båtar, en resa och en drunkning, i själva verket inom synhåll, finns det en självklar fråga att besvara ”Hur hände detta”?

En annan fråga är hur vi bedömer eller tar vårt kollektiva ansvar?

De utanför vår direkta kontroll som tjänar på mänskligt elände och desperation bär sitt eget ansvar. Men vad händer när sårbara människor kommer in i vår europeiska kontrollzon och vi har val att göra?

Europeiska värderingar åberopas ofta av beslutsfattare när de uttrycker sitt stöd för de grundläggande rättigheterna.

Exakt hur de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till liv, överlever kontakten med dem vars ansvar det är att förvalta våra gränser är föremål för en pågående utredning av mitt kontor och som kommer att offentliggöras inom de närmaste tio dagarna. Jag vill inte föregripa undersökningsresultaten i detta skede, så mina kommentarer kommer att beröra det bredare sammanhanget.

I efterdyningarna av Adriana skeppsbrott, noterade jag det officiella svaret.

Verklig sympati och oro uttrycktes, men frågan ”hur gick detta till?”, som ställdes, besvarades inte omedelbart eller, hittills, besvarades inte.

En tragedi av denna omfattning skulle normalt kräva en oberoende, rättsmedicinsk, offentlig utredning, men det blev snart klart att en sådan utredning inte skulle eller inte kunde hända.

Jag har ingen roll i förhållande till medlemsstaterna, men jag beslutade att inleda en undersökning av de åtgärder som vidtas av en EU-byrå som omfattas av mitt mandat, för att specifikt undersöka hur Frontex uppfyller sina skyldigheter i fråga om grundläggande rättigheter, inte bara i denna incident där byrån var närvarande vid vissa tidpunkter, utan mer allmänt i dess deltagande i sök- och räddningsinsatser i Medelhavet.

Denna undersökning genomförs samtidigt som den grekiska ombudsmannen Pottakis utreder de grekiska myndigheternas agerande i Adriana-tragedin. Vi hoppas att dessa utredningar tillsammans kan bringa stor klarhet i vad som hände i juni förra året och till och med utgöra en modell för framtida utredningar i avsaknad av en gemensam mekanism för ansvarsutkrävande.

Frontex har inte huvudansvaret för sök- och räddningsinsatser. Det ligger hos medlemsstaternas myndigheter, men jag ansåg ändå att det var viktigt att beskriva rollen för en byrå som agerar i EU-medborgarnas namn.

EU:s gränssäkerhetsstruktur gör brister i ansvarsskyldigheten oundvikliga, men politiska val påverkar också. 

Frontex verkar inte i ett vakuum, och förståelsen av det system där Frontex är inbyggt är avgörande för frågan ”hur hände detta?”.

År 2014 avslutades Mare Nostrum, den EU-finansierade proaktiva sök- och räddningsinsatsen under ledning av de italienska myndigheterna.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter har dokumenterat flera fall där flera medlemsstater antingen hotar eller faktiskt lagför icke-statliga organisationer som deltar i liknande proaktiva räddningsinsatser. Detta måste sätta ett frågetecken över den verkliga, i motsats till den retoriska, prioriteringen att rädda liv.

Proaktiv räddning ses som en ”dragfaktor” för migranter. Spänningen mellan skyldigheten att rädda liv och skyldigheten att avskräcka från gränspassager gör det därför svårt för Frontex att balansera sin gränsskyddsroll med sin skyldighet att upprätthålla rätten till liv.

Byrån kallas nu för kustbevakning, men dess mandat och uppdrag motsvarar inte detta. Det är ett övervakningsverktyg men inte ett räddningsverktyg och begränsas ytterligare av det faktum att det är medlemsstaternas myndigheter som har den enda lagliga rätten att leda och samordna sök- och räddningsuppdrag.

Frontex har valmöjligheter när det gäller hur den reagerar på nödsituationer till sjöss som den upptäcker genom sin övervakning, särskilt hur den kommunicerar med nationella myndigheter och fattar beslut om att utfärda nödsignaler. Men dess beroende av medlemsstaternas goda tro är avgörande för dess förmåga att uppfylla sina skyldigheter i fråga om grundläggande rättigheter och, i förlängningen, EU:s förmåga att göra detta.

Men vad händer om Frontex tvivlar på att en medlemsstat är i god tro? Vad händer om de order som den är tvungen att följa är tvivelaktiga?

Frontex har dessutom anledning att betvivla att vissa medlemsstater uppfyller sina skyldigheter i fråga om grundläggande rättigheter. EU:s byrå för bedrägeribekämpning har konstaterat att Frontex övervakningsresurser avsiktligt har avletts för att undvika att man bevittnar ”pushbacks”. Detta – tillsammans med andra incidenter – ger upphov till allvarliga frågor om Frontex förbindelser med nationella myndigheter och om dess egen förståelse av sina skyldigheter i fråga om grundläggande rättigheter under sådana omständigheter.

Om Frontex har en skyldighet att rädda liv, men de rättsliga och andra verktyg som behövs för att göra det saknas, eller om medlemsstaternas goda tro ibland ifrågasätts, måste det nödvändigtvis vara en fråga av intresse för EU:s lagstiftare.

Jag har frågat Frontex många gånger och denna granskning kommer att fortsätta och utvidgas, inte bara för Frontex utan för många EU-institutioner, eftersom EU i allt högre grad tar på sig rollen som ett praktiskt verkställande organ för allt från handläggning av asylansökningar och upphandling av vacciner till leverans av vapen – alla frågor som har en betydande inverkan på enskilda personers grundläggande rättigheter.

Att rädda liv är nu en central fråga för EU och dess byråer. Det krävs en bred och fortlöpande diskussion om hur detta ansvar ska hanteras. Jag välkomnar LIBE-utskottets roll i detta avseende och hoppas att slutsatserna från min egen undersökning också kommer att bidra till denna viktiga och brådskande offentliga debatt.