God morgon och tack för inbjudan.

Öppenhet är inte bara kärnan i mitt mandat som europeisk ombudsman, det är också något som jag anser är en avgörande hörnsten för legitimiteten hos demokratiska institutioner och beslutsprocesser.

Jag har länge hävdat att öppenhet bidrar till att bygga upp allmänhetens förtroende för beslut som fattas av EU-institutionerna och därmed EU:s legitimitet. Detta gäller inte bara de tre stora institutionerna, utan även andra byråer och organ, som spelar en avgörande roll i processen, bland annat när det gäller att tillhandahålla och bedöma vetenskaplig rådgivning.

I det nuvarande informations- och medielandskapet, med olika informationskällor på nätet och en polariserad social diskurs, har detta dock blivit ännu viktigare.

Det är viktigt att öka insynen i de vetenskapliga utlåtandena och de beslut som fattas på grundval av dessa. Detta innebär också att man måste vara öppen när den vetenskapliga rådgivningen ändras.

Naturen hos den vetenskapliga metoden innebär vanligtvis långsamma framsteg och utveckling. Teorier utvecklas, testas och utmanas och förfinas. Utan osäkerhet skulle det inte finnas något behov av vetenskap.

Det är av avgörande betydelse för allmänhetens trovärdighet att sådana förändringar offentliggörs på ett korrekt sätt i de vetenskapliga utlåtandena och att skälen till att de ändrades förklaras.

Beslutsfattare måste ofta agera, även när den vetenskapliga rådgivningen fortfarande utvecklas. Aldrig har detta varit tydligare än under pandemin.

I en sådan komplex beslutsmiljö bör de offentliga myndigheterna vara öppna för allmänheten. Endast genom att göra detta - genom att säga att deras beslut bygger på de bästa tillgängliga råden, men medge att dessa råd kan förändras, och vara transparenta när de gör det - kan de verkligen inspirera allmänhetens förtroende och motverka desinformation.

Detta är en punkt som jag har tagit upp i några av mina senaste undersökningar om EU-förvaltningens arbete under pandemin.

I februari 2020 riktades uppmärksamheten mot Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Dess roll var att bidra till en samordnad europeisk strategi mot pandemin genom att samla in och utbyta information.

Under de första månaderna skedde en betydande utveckling av den offentliga informationen om viktiga frågor som överföring av viruset, effekten av att bära munskydd och laboratoriekapacitet för testning i medlemsstaterna. Med tanke på att situationen saknar motstycke – ett nytt luftvägsvirus och en pandemi som inträffar en gång i generationen – var detta förståeligt.

I juli 2020 inledde jag en undersökning av hur ECDC fullgjorde sin roll i de tidiga skedena av covid-19-pandemin. Min undersökning tittade mer allmänt på hur ECDC samlar in information om sådana frågor och hur den sedan delar sina rekommendationer, baserat på denna datainsamling.

Utredningen visade att ECDC ofta hade svårt att få information i tid från nationella myndigheter i medlemsstaterna: ett problem som är kopplat till dess begränsade mandat. Även om ECDC gjorde vissa ansträngningar under covid-19-krisen för att genomföra sin vetenskapliga bedömning på ett transparent sätt fanns det utrymme för att förbättra hur man kommunicerar information till allmänheten.

Jag lade fram en rad förslag till förbättringar för ECDC, särskilt för att säkerställa ett mer proaktivt offentliggörande av och kommunikation kring dess information, bedömningar och rekommendationer.

Jag föreslog särskilt att ECDC tydligt och konsekvent bör ange i sina riskbedömningar när den ändrar sina råd på grundval av nya vetenskapliga rön som blir tillgängliga.

Det är naturligt att sådana bedömningar utvecklas i takt med att ny information blir tillgänglig. När rådgivning eller information utvecklas och ändras i viktiga frågor, t.ex. användningen av munskydd, är det dock viktigt att denna förändring betonas för allmänheten och att orsakerna till förändringen förklaras.

Att inte göra det skulle kunna leda till uppfattningen att det kan försöka begrava detta skifte, vilket i sin tur skulle kunna bränna flammorna av förvirring och desinformation.

Detta är kärnan i dagens diskussion.

I september 2021 reagerade ECDC uppmuntrande positivt på mina förslag om proaktiv publicering och kommunikation.

Jag mottog också olika klagomål om insynen i EU-kommissionens offentliga upphandling av covid-19-vacciner på EU-medlemsstaternas vägnar. Med tanke på att detta var en aldrig tidigare skådad roll för kommissionen fanns det naturligtvis ett stort allmänintresse. Avsaknaden av full insyn blev en grogrund för spekulation.

Klagande ansökte om allmänhetens tillgång till de förhandsavtal om inköp som ingåtts mellan Europeiska kommissionen och läkemedelsföretag för framtida inköp av covid-19-vacciner och till andra handlingar med anknytning till dessa förhandlingar. Inledningsvis gick kommissionen inte med på att lämna ut handlingarna.

Efter det att jag hade inlett en undersökning uppgav kommissionen emellertid att den vidtog åtgärder för att säkerställa största möjliga insyn i vaccinförhandlingarna och att den samrådde med de berörda läkemedelsföretagen i syfte att offentliggöra alla förhandsöverenskommelser om prissättning. Kommissionen offentliggjorde därefter redigerade kopior av dessa avtal.

Som en följd av detta avslutade vi undersökningen, men jag betonade för kommissionen behovet av att se till att kraven på öppenhet utgör en del av pågående och framtida vaccinförhandlingar, med tanke på de viktiga allmänintressen som står på spel.

På samma sätt mottog vi ett klagomål om bristen på insyn i förhandlingarna om vaccinupphandling, särskilt när det gäller expertgruppen från de nationella myndigheterna i medlemsstaterna, som ansvarade för förhandlingarna.

Även om jag förstod skälen till att inte lämna ut namnen på de inblandade, beklagade jag att kommissionen vägrade att lämna ut någon som helst information om experterna, t.ex. vilken nationell förvaltning de tillhör. Jag ansåg att större öppenhet om förhandlingsgruppen skulle bidra till att säkerställa verklig ansvarsskyldighet om förhandlingsprocessen för covid-19-vacciner.

Jag uppmanade kommissionen att utan dröjsmål offentliggöra åtminstone förteckningen över sju medlemsstater som är företrädda i förhandlingsgruppen, något som kommissionen senare gick med på.

Med tanke på denna inneboende osäkerhet och de potentiella konsekvenserna för beslut som grundar sig på ofullständig vetenskaplig rådgivning eller där råden skiljer sig åt är det mycket viktigt att de forskare och experter som rådfrågas är oberoende och uppfattas som oberoende.

Det har också varit ett stort fokus i mitt arbete.

Ett exempel var min undersökning på eget initiativ om hur Europeiska läkemedelsmyndigheten samarbetar med läkemedelsutvecklare under perioden fram till ansökningar om godkännande för försäljning av nya läkemedel i EU.

För att få marknadsföra ett nytt läkemedel i EU måste läkemedelsföretag först lämna in en ansökan om godkännande för försäljning till EMA. EMA utvärderar läkemedlet och antar ett yttrande om huruvida det ska godkännas. Detta är ett förfarande som vi alla har blivit bekanta med i samband med pandemin.

Innan en ansökan lämnas in kan läkemedelsutvecklare söka och få vetenskaplig rådgivning från EMA. Dessa ”verksamheter före inlämning” har helt klart positiva konsekvenser för folkhälsan. Det är dock viktigt att till och med undvika uppfattningen att EMA:s slutliga yttranden om läkemedel påverkades av dessa tidigare interaktioner.

Min utredning undersökte dessa aktiviteter före inlämning samt den mer allmänna insynen i EMA:s arbete med godkännande av läkemedel.

Vår utredning ledde till ett antal förslag till förbättringar för EMA, särskilt i syfte att säkerställa en åtskillnad mellan EMA:s personal som ger vetenskaplig rådgivning till läkemedelsutvecklare i fasen före inlämning och de som därefter deltar i utvärderingen av ansökan om godkännande för försäljning. Jag lade också fram ett förslag om att förbättra insynen i dessa aktiviteter före inlämning.

Som svar på detta gick EMA med på att införa en logg över de vetenskapliga råden om läkemedel i förfarandet för godkännande för försäljning. Detta råd kommer att offentliggöras när läkemedlet får säljas i Europa. EMA åtog sig också att i största möjliga utsträckning se till att de experter som på ett framträdande sätt deltar i rådgivningen till läkemedelsföretag i ansökningsfasen före utsläppandet på marknaden inte är de som utarbetar EMA:s utvärderingsrapport för ett nytt läkemedel.

För att stärka legitimiteten hos beslut som grundar sig på vetenskaplig rådgivning är det slutligen nödvändigt att se till att allmänheten kan delta i beslutsprocessen. Detta är endast möjligt om beslutsprocessen är öppen. Vem bestämmer vad, när och varför? Allmänheten måste i god tid få tillgång till denna information för att kunna delta effektivt, inte i det vetenskapliga beslutsfattandet utan i de lagstiftningsbeslut som kan följa.

Detta har varit vägledande för en del av mitt viktiga arbete med insyn i beslutsfattandet i Europeiska unionens råd, liksom för trepartsförhandlingarna om EU-lagstiftning. Den kommer att stå högst upp på min dagordning under min mandatperiod.

Det finns en tendens hos många aktörer - politiker och lobbyister, men även offentliga myndigheter och till och med forskare - att se öppenhet som något slags hot. Det kan finnas en uppfattning om att öppenhet, genom att avslöja det ofta ofullkomliga sätt på vilket beslut fattas eller vetenskapen utvecklas, skulle kunna undergräva dessa beslut eller vetenskapliga råd.

Min uppfattning är att motsatsen gäller. "Sanningen kommer ut" på ett eller annat sätt. Det är endast genom att vara proaktivt transparent, så mycket som möjligt, och förklara hur beslut fattas eller vetenskapliga råd utvecklas, som allmänhetens förtroende för dessa beslut och råd kan förbättras.

Tack så mycket.