God morgon ordförande, ärade ledamöter, en dhaoine uaisle.

Tack för ditt välkomnande och för möjligheten att diskutera mitt arbete under och i samband med covid-19-krisen.

Ni behöver inte mig för att berätta för er hur utmanande det senaste året har varit för oss alla, och dessa utmaningar kommer att fortsätta under en stor del av 2021 trots den mirakulösa ankomsten av vacciner som utvecklats och godkänts med en aldrig tidigare skådad hastighet.

Som nationella politiker har ni haft den avundsvärda uppgiften att övervaka liv eller död beslut som fattats av regeringen och NPHET, och utan någon jämförbar situation i det senaste minnet som kan vägleda er. Balanseringen av risker och behov har behövt göras med kort tid för att fullt ut reflektera över resultaten på både kort och lång sikt. Jag önskar er lycka till när ni fortsätter denna mödosamma uppgift samtidigt som ni strävar efter att hålla er själva och era familjer väl.

Covid-19 fortsätter att få förödande konsekvenser i hela Europa och världen, och fortsätter att monopolisera regeringarnas och de offentliga förvaltningarnas uppmärksamhet och de samhällen de tjänar.

Strax efter att WHO förklarade Europa som ”pandemins epicentrum” var det uppenbart att detta virus, som inte har någon respekt för gränserna, skulle vara en stor utmaning för EU. För mig, som EU-förvaltningens väktare, stod det klart att en gränsöverskridande kris av denna omfattning allvarligt skulle testa EU-institutionernas kapacitet, och jag började övervaka deras svar tidigt, med hjälp av mina befogenheter att utreda på eget initiativ.

Dessutom började jag också ta emot klagomål om pandemin och EU:s svar.

I april förra året skrev jag till ordförandena för Europeiska kommissionen och Europeiska rådet med förslag om hur man kan upprätthålla höga standarder för öppenhet under krisen, särskilt i samband med brådskande eller påskyndade beslutsförfaranden och undantag från standardregler för möten.

Jag påpekade att det under en så stor kris är ännu viktigare att de offentliga myndigheterna är öppna med hur de fungerar och fattar beslut. Öppenhet bidrar till att säkerställa allmänhetens förtroende för beslutsprocesserna och stärker deras legitimitet.

Jag är säker på att ni alla är mycket medvetna om hur människor under denna skrämmande tid ständigt kommer att söka försäkringar om vad regeringen gör och om de, folket, får alla fakta som är nödvändiga för att fatta beslut om sina liv och sina barns liv. Alla tecken på att information döljs provocerar inte bara misstro utan också ökad mental stress.

Jag fick uppmuntrande svar från båda institutionerna om att de verkligen skulle prioritera öppenhet.

I takt med att krisen utvecklades ansåg jag dock att det var viktigt att närmare undersöka vissa mer specifika aspekter av EU:s insatser och de särskilda institutionernas och byråernas roller. I juli inledde jag en rad undersökningar och initiativ i detta syfte.

En av dem gällde det arbete som utförts av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) för att samla in och bedöma uppgifter med koppling till pandemin.

Som ni säkert känner till inrättades ECDC 2004 efter sars-utbrotten, främst för att bidra till att samordna EU:s insatser mot en framtida och mycket allvarligare epidemi.

Omkring 30 personer i Europa smittades av sars, ett litet antal jämfört med covid-19, vilket kan ha lett till en viss självbelåtenhet när det gäller de nödvändiga befogenheter som ska beviljas denna nya byrå.

Att få det att fungera hjälpte naturligtvis inte av det faktum att medlemsstaterna behåller makten över hälsopolitiken och inte EU. Så medan ECDC fick en smickrande titel och höga ambitioner fick det inte kompletterande befogenheter, utan framstod snarare som ett svagt organ med liten handlingsfrihet. Den kan begära hälsouppgifter och andra uppgifter från medlemsstaterna, men det finns ingen rättslig skyldighet för dem att tillhandahålla dem.

Min undersökning belyste brister i hur uppgifterna kommuniceras till och samlas in av ECDC, både när det gäller tidpunkt och fullständighet, och hur ECDC presenterar denna information för omvärlden. Jag tog till exempel upp frågor om ändrade råd om användning av munskydd och varför vissa undersökningar om medlemsstaternas förmåga att hantera krisen offentliggjordes medan andra inte offentliggjordes.

Jag lade fram en rad förslag som syftar till att främja större öppenhet och bättre metoder för att möjliggöra en större granskning av de uppgifter och bedömningar som sammanställs av ECDC.

Om EU vill ha en byrå som kan leva upp till titeln alleuropeisk förebyggande och kontroll av sjukdomar måste dock EU:s lagstiftare fundera över ECDC:s mandat. Utan särskilda nya befogenheter att säkerställa fullständigheten och kvaliteten på de uppgifter som den mottar från nationella myndigheter kan den inte på ett effektivt sätt fullgöra denna roll. Det återstår att se hur kommissionens förslag i detta avseende kommer att utvecklas.

Den andra undersökningen som jag inledde gällde Europeiska unionens råd och insynen i dess beslutsfattande. Min undersökning bedömde rådets beslut att tillfälligt avvika från sin arbetsordning under krisen, och de konsekvenser detta har haft för dess beslutsprocess och insynen i den processen.

Som ni kanske också känner till övergick rådet till att sammanträda via videokonferens och fatta alla beslut genom skriftligt förfarande. Min undersökning visade att det fanns en betydande brist på insyn i hur rådet gjorde denna grundläggande övergång till sitt sätt att arbeta. Även om mötena i rådets förberedande organ nu är mer tillgängliga för allmänheten finns det fortfarande områden där rådet bör förbättras, och jag avslutade denna undersökning förra veckan med några förslag.

Utöver dessa undersökningar samarbetade jag också med Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA), kommissionen och Europeiska investeringsbanken om deras roller.

Jag mottog också ett antal klagomål om insynen i förhandlingarna om systemet för vaccinupphandling samt allmänhetens tillgång till de så kallade förhandsuppköpsavtalen, de avtal som har varit föremål för så mycket debatt.

Medan mina undersökningar av ansökningarna om allmänhetens tillgång till kontrakten pågick (begäranden om informationsfrihet) beslutade kommissionen själv att offentliggöra de flesta av dessa kontrakt. Som ofta är fallet insåg den sent att öppenhet faktiskt låg i dess eget intresse.

En annan nyligen genomförd undersökning gällde en begäran om att kommissionen skulle lämna ut uppgifter om den förhandlingsgrupp som ansvarar för dessa vaccinavtal. Med tanke på skuldspelet kring upphandling och utrullning av vaccin anser jag att det ligger i kommissionens intresse att öka insynen i förhandlingarna, inbegripet detta team, eftersom det främst består av företrädare för nationella myndigheter i medlemsstaterna. EU-medborgarna behöver veta i vilken utsträckning deras egna regeringar är inblandade i avtalsuppgörelserna och att arbetet inte enbart utförs av kommissionen.

**************

Jag hoppas att detta har gett er en viss inblick i mitt arbete i samband med covid-19-krisen.

När det gäller covid-19 anser jag att det är uppenbart att det finns en negativ uppfattning om hur ”EU” reagerade på krisen. Även om institutionerna otvivelaktigt var oförberedda på att hantera en hälsokris av denna omfattning är det kanske för lätt att skylla på Bryssel, utan att erkänna att de verkliga beslutsfattarna ofta bor i de nationella huvudstäderna och inte i den så kallade Brysselbubblan.

Krisen har satt fokus på beslutsfattandet på EU-nivå och kan med tiden påverka unionens framtida inriktning, eftersom debatten om vad som bäst bör göras på nationell nivå och vad som bättre kan göras på EU-nivå fortsätter mot bakgrund av covid-19.

EU har, som jag påpekade tidigare, ingen verklig behörighet på det hälsopolitiska området, vilket gjorde det mycket svårt för institutionerna att spela någon roll i samordningen av ett svar, något som min undersökning av ECDC blottlade.

När det gäller det gemensamma upphandlingssystemet för vacciner var detta inte utan brister. Det var dock första gången i sitt slag som kommissionen begränsades av medlemsstaternas krav på vilka vacciner de ville ha till vilket pris. Förhandlingsgruppen var uppenbarligen också en gemensam insats där de nationella förvaltningarna hade varit aktiva medlemmar.

Jag förväntar mig fullt ut att det kommer att bli fler vändningar innan vi äntligen kommer ut ur krisen och som ombudsman kommer jag sannolikt att hantera fler klagomål. Mitt övergripande budskap till institutionerna kommer dock att förbli att det ligger både i allmänhetens intresse att utföra sina uppgifter på ett så öppet sätt som möjligt och, som kommissionen upptäckte när det gäller vaccinavtalen, också i hög grad i deras eget intresse.

Jag ser fram emot vår diskussion. Tack så mycket. Gå raibh maith agaibh.