Tack för att du bjöd in mig att tala till dig i dag om insynen i beslutsprocessen i Europeiska unionens råd – eller, för att vara mer exakt, om insynen i medlemsstaternas beslut om EU:s lagstiftning och politik.

Det faktum att jag talar till er via videokonferens från mitt hemmakontor är bara en liten indikator på de extraordinära tider som vi fortsätter att befinna oss i när våra samhällen står inför konsekvenserna av covid-19.

Även om vi kollektivt kommer ut ur fångenskapen för att återgå till ett normalt liv, är vi fortfarande mycket långt ifrån att med säkerhet kunna definiera vad ett normalt liv betyder nu.

De senaste månaderna har visat oss fördelarna med en ansvarsfull och välfungerande förvaltning och, omvänt, de tragiska konsekvenserna när stater inte fattar beslut på grundval av fakta och allmänintresset.

Dessa månader har också fört fördelarna med öppenhet från det abstrakta till det konkreta. Det är ingen överdrift att säga att beslut som fattas i dag påverkar liv och död och bör bli föremål för rigorös offentlig granskning.

Även om vikten av öppenhet kan vara tydligare i tider som den vi går igenom, bör det också vara den allmänna principen om god förvaltning i ”normala” tider. Det är utifrån denna förutsättning som mitt arbete som europeisk ombudsman grundar sig.

Jag vill ta tillfället i akt att förklara Europeiska ombudsmannens roll, som inte alltid är välkänd utanför Europeiska unionens sfär.

Europeiska ombudsmannen inrättades genom Maastrichtfördraget. Jag väljs av Europaparlamentet och utför mina uppgifter på ett oberoende sätt.

Min huvuduppgift är att hjälpa medborgare som har problem med den europeiska förvaltningen, till exempel kommissionen, rådet, parlamentet, centralbanken eller till och med tillsynsmyndigheterna. Jag tar emot omkring 2 000 (två tusen) klagomål per år från medborgare, icke-statliga organisationer (icke-statliga organisationer) eller företag, och jag inleder omkring 400 utredningar.

Under 2019 kom 118 (etthundraarton) klagomål från Frankrike och jag inledde 26 (tjugosex) undersökningar. Sådana utredningar kan omfatta frågor såsom oenighet om EU-kontrakt eller EU-bidrag, vägran att ge tillgång till handlingar, kränkningar av grundläggande rättigheter, misstankar om intressekonflikter eller bristande tillbörlig aktsamhet i överträdelseförfaranden som genomförs av kommissionen.

Mitt övergripande mål är att se till att medborgarna betjänas av en effektiv och ansvarig europeisk förvaltning.

För att göra detta utnyttjar jag i stor utsträckning min rätt att genomföra utredningar på eget initiativ. Denna befogenhet innebär att jag, i stället för att vänta på att ett problem ska lämnas in till mig i form av ett klagomål, proaktivt kan inleda en utredning - detta är särskilt användbart för att hantera systemproblem inom EU:s institutioner.

Jag har använt detta verktyg för att undersöka insynen i de expertgrupper som ger råd till Europeiska kommissionen. hur eurofinansministrarnas möten förbereds, och hur Läkemedelsverket hanterar möten med läkemedelsföretag innan de formellt begär marknadstillträde för sina produkter.

Jag använde det också för att inleda en undersökning av insynen i lagstiftningen i rådet. Jag anser att denna undersökning är ett av de viktigaste arbeten jag har utfört som europeisk ombudsman, eftersom det i grunden är medborgarnas grundläggande rätt att delta i EU:s demokratiska liv. För att kunna utöva denna rätt måste de först och främst ha tillgång till beslut som fattas på unionsnivå och till det sätt på vilket de fattas.

Denna anmärkning verkar vara självklar. Men för närvarande är det praktiskt taget omöjligt för en fransman - eller någon annan medborgare - att veta hur en lag kom till och vad som var den franska regeringens - eller någon annan regerings - ställning till den lagen.

Överväga hur en lag övergår från ett första utkast till EU-lagstiftning. Utkastet utarbetas och offentliggörs av Europeiska kommissionen. Det övergår sedan till de två lagstiftarna - Europaparlamentet och rådet (eller medlemsstaterna). Behandlingen av lagen på parlamentsnivå är lätt att följa - lagen går igenom olika utskott och röstas slutligen i plenum.

Detsamma kan inte sägas om rådet. När ett lagförslag väl har kommit in i rådet försvinner det i huvudsak från offentligheten och förvaltas av en eller flera av de 150 (etthundrafemtio) arbetsgrupperna, som består av nationella tjänstemän. Dessa arbetsgrupper ändrar och formar lagförslaget, som sedan översänds till ambassadörerna och slutligen till ministrarna. De flesta av de viktiga ändringarna görs på arbetsgruppsnivå och när medborgarna ser lagen är den till största delen redan färdigställd. Eftersom medlemsstaternas ståndpunkter inte registreras är det inte möjligt att känna till en viss regerings ståndpunkt om lagen. Föreställ dig nu att du talar om för dina väljare att det inte är möjligt att veta regeringens ståndpunkt om en nationell lag. Det vore otänkbart. Det finns ingen giltig anledning till att detta ska ske på EU-nivå.

Och detta är särskilt skadligt för EU, som redan lider av uppfattningen att dess beslutsprocess och institutioner är långt ifrån medborgarna. Det är svårt att skingra intrycket att man ”förstår” Europeiska unionen om man inte på ett meningsfullt sätt kan delta i unionens demokratiska liv.

Som avslutning på min undersökning rekommenderade jag rådet att systematiskt registrera medlemsstaternas ståndpunkter i arbetsgrupperna, att fastställa kriterier för att markera att handlingar inte är offentligt tillgängliga och att regelbundet se över dessa handlingars status. Mina förslag fick sedan starkt stöd av Europaparlamentet.

Medlemsstaternas reaktion var mycket nedslående. Trots att tio regeringar går i bräschen för att verka för ökad öppenhet – vilket jag välkomnar – har de andra inte gjort några betydande åtaganden i detta avseende. Tyvärr är Frankrike ett av de länder som fortfarande behöver stödja idén om ökad tillgång för allmänheten till EU:s beslutsprocess.

Och som ni alla vet har de stora medlemsstaterna – särskilt Frankrike – ett särskilt ansvar när det gäller att främja idéer. Jag hoppas att Tyskland, som inte heller är ett av de tio, kommer att överväga mina förslag noggrant när det tar över EU:s ordförandeskap under andra halvåret i år.

Det är bra att vi frågar oss varför det finns en sådan motvilja mot mer öppenhet i rådet. Huvudargumentet är att regeringarna behöver utrymme för att förhandla och kompromissa. Om mina förslag var att förhandlingarna skulle göras tillgängliga på internet skulle det argumentet vara välgrundat. I det här fallet ber jag allmänheten att få tillgång till en regerings ståndpunkt om en viss lag innan den lagen slutligen antas.

Detta är ett grundläggande förslag. Men det står inför en kultur av beslutsfattande som bygger på en lång tradition av bakom kulisserna diplomati, och bygger på det faktum att kompromisser och kompromisser inte får offentliggöras. Även om detta alltid har varit tveksamt med tanke på allmänhetens tillgång, är det desto mer nu med tanke på omfattningen och bredden av EU: s lagstiftning och politik. Andra undersökningar som jag genomför om insynen i nationella regeringsbeslut i Bryssel gäller hur fiskekvoterna fördelas årligen och medlemsstaternas ståndpunkter om risken med bekämpningsmedel för bin. I var och en av undersökningarna kontaktade de klagande - i ett fall en fransk icke-statlig organisation - mig eftersom de inte kunde hitta tillräckligt med information.

Inom stängda dörrar är beslutsfattandet politiskt lämpligt eftersom det gör det möjligt för nationella ministrar att skylla på "Bryssel" utan rädsla för motsägelser när EU:s politik är mindre populär.

Allmänheten har dock intrycket att en oidentifierad enhet - och inte sin egen regering - fattar besluten. Populister och euroskeptiker utnyttjar denna förståeliga förvirring med stor effektivitet.

Covid-19-pandemin – som inte tar hänsyn till gränser eller nationaliteter – har återigen visat oss fördelarna med det europeiska samarbetet och med Europeiska unionen själv. Frankrikes och Tysklands nyligen framlagda förslag om en återhämtningspakt är ytterligare ett bevis på detta.

Pandemin kommer att fortsätta att få djupgående konsekvenser för våra samhällen, vår ekonomi och våra finanser under många år framöver. Dessutom har alla andra problem, såsom klimatkrisen, den tekniska utvecklingen och migrationen, inte försvunnit.

EU:s insatser på alla dessa områden kommer att stärkas om allmänhetens förtroende för den europeiska förvaltningen förblir starkt och om medborgarna förstår varför och hur besluten fattas. Öppenhet i rådet, EU:s medlagstiftare – eller överhuset – skulle gå långt för att uppnå detta mål.

Tack för din uppmärksamhet.