Utfärdad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga [1]

Sammanfattning

1. Förevarande ärende rör Europeiska kommissionens sätt att hantera ett klagomål som lämnades in till kommissionen 2006 av 27 medborgarinitiativ som bekämpade vad de uppfattade som de negativa konsekvenserna av utbyggnaden av Wiens flygplats (nedan kallade klagandena). Kommissionen drog slutsatsen att de relevanta arbetena hade utförts utan den obligatoriska miljökonsekvensbedömningen. För att komma till rätta med denna brist kom kommissionen överens med de österrikiska myndigheterna om att dessa skulle genomföra en miljökonsekvensbedömning i efterhand. Slutrapporten om detta förfarande överlämnades till kommissionen i februari 2011.

2. Klagandena var missnöjda med hur miljökonsekvensbedömningen i efterhand hade genomförts. De kritiserade bland annat att i) den myndighet som ansvarade för det relevanta förfarandet var samma myndighet som hade beviljat tillstånd för de relevanta verken och därmed befann sig i en uppenbar intressekonflikt och ii) att de inte hade tillgång till ett prövningsförfarande, såsom föreskrivs i det relevanta EU-direktivet.

3. År 2008 vände sig klagandena till Europeiska ombudsmannen. Efter att ha granskat ärendet ansåg ombudsmannen att klagandenas argument rörande de två ovannämnda frågorna vid första anblicken föreföll välgrundade och att han vid den tidpunkten därför inte kunde dra slutsatsen att kommissionen hade säkerställt att miljökonsekvensbedömningen i efterhand hade genomförts korrekt. Med tanke på att förfarandet pågick och att kommissionen hade förklarat att den endast skulle avsluta överträdelseärendet när den var övertygad om att de österrikiska myndigheterna hade vidtagit nödvändiga åtgärder, ansåg ombudsmannen att det inte fanns något behov av ytterligare åtgärder från hans sida i detta skede. Han avslutade därför sin undersökning i december 2009 och klargjorde att han litade på att kommissionen skulle beakta hans slutsatser.

4. I november 2010 vände sig klagandena på nytt till ombudsmannen. Ombudsmannen inledde en andra undersökning under vilken han tog del av kommissionens akt. Inspektionen visade att handlingarna i ärendet inte innehöll någon annan viktig korrespondens mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna under den period då miljökonsekvensbedömningen i efterhand genomfördes. I synnerhet fanns det inget som tydde på att de uppgifter som klagandena hade lämnat under denna period hade diskuterats skriftligen med de österrikiska myndigheterna. Inte heller ombudsmannens beslut i klagomål 1532/2008 föreföll ha gett upphov till någon sådan korrespondens. Denna situation ledde ombudsmannen till slutsatsen att kommissionen inte beaktade hans slutsatser från den första undersökningen. Han lade därför fram ett förslag till rekommendation där kommissionen uppmanades att ompröva sin ståndpunkt. Detta förslag till rekommendation var inte framgångsrikt.

5. Ombudsmannen anser att detta ärende utgör ett beklagligt exempel på en situation där kommissionen i) inte vidtog lämpliga korrigerande åtgärder i samband med en tydlig överträdelse av EU-lagstiftningen i ett viktigt ärende och ii) valde att ignorera ombudsmannens råd. Han anser därför att det är lämpligt att uppmärksamma Europaparlamentet på frågan.

Bakgrunden till klagomålet

6. Sedan 1999 har infrastrukturen på Wiens flygplats förbättrats och byggts ut genom en rad byggprojekt som godkänts av de österrikiska myndigheterna. När klagandena år 2006 uppmärksammade kommissionen på dessa arbeten drog kommissionen slutsatsen att en miljökonsekvensbedömning borde ha gjorts i enlighet med rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt [2]. Kommissionen ansåg emellertid att syftet med direktiv 85/337 inte kunde uppnås om tillstånd hade beviljats utan att en miljökonsekvensbedömning hade genomförts och om projekten, såsom i förevarande fall, redan hade genomförts eller om byggandet var nära att slutföras. Under dessa omständigheter enades kommissionen i förhandlingar med Österrike om att avstå från att fortsätta överträdelseförfarandet, medan Österrike i sin tur skulle utarbeta en miljökonsekvensbedömning i efterhand som på bästa möjliga sätt simulerar en miljökonsekvensbedömning på förhand och möjliggör en fullständig bedömning av de berörda projektens miljöpåverkan.

7. Klagandena kritiserade kommissionens sätt att gå till väga i detta ärende. De vände sig därför till ombudsmannen (klagomål 1532/2008/(WP)GG).

8. I sitt beslut av den 2 december 2009 om att avsluta sin undersökning av detta ärende drog ombudsmannen bland annat följande slutsatser:

- Den myndighet som anförtrotts miljökonsekvensbedömningen i efterhand var det österrikiska förbundsministeriet för transport, innovation och teknik (nedan kallat BMVIT). Kommissionen bestred inte att detta ministerium hade utfärdat vissa tillstånd för de berörda projekten. Detta innebar att miljökonsekvensbedömningen i efterhand hade anförtrotts en myndighet som till en början föreföll ha underlåtit att försäkra sig om att direktiv 85/337 hade iakttagits. Under dessa omständigheter verkade klagandenas argument att BMVIT:s inblandning gav upphov till en uppenbar intressekonflikt vid första anblicken vara välgrundat.

- Kommissionen hade angett att en miljökonsekvensbedömning i efterhand skulle genomföras i enlighet med artiklarna 5-10 i direktiv 85/337. De klagande ansåg dock att även artikel 10a var tillämplig. Enligt denna bestämmelse ska ”allmänheten” på vissa villkor ”ha rätt att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av bestämmelserna om allmänhetens deltagande i detta direktiv prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag”. Kommissionen förklarade att den, när den godtog att en miljökonsekvensbedömning skulle genomföras i efterhand, inte sökte uttryckliga försäkringar från Österrike om tillämpligheten av artikel 10a i direktiv 85/337, eftersom denna bestämmelse utgjorde materiell rätt och inte kunde bli föremål för ett avtal med medlemsstaterna. Ombudsmannen misslyckades med att förstå detta argument. Oavsett om artikel 10a utgjorde materiell rätt eller processrätt var det svårt att se vad som kunde ha hindrat kommissionen från att begära en uttrycklig försäkran från de österrikiska myndigheterna om att denna bestämmelse skulle respekteras, förutsatt att den var tillämplig i detta fall.

9. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansåg ombudsmannen att han vid denna tidpunkt inte kunde dra slutsatsen att kommissionen hade säkerställt att miljökonsekvensbedömningen i efterhand genomfördes på ett korrekt sätt och att den således hade genomfört sitt överträdelseförfarande mot Österrike avseende Wiens flygplats på ett korrekt sätt.

10. Ombudsmannen noterade dock också att varken miljökonsekvensbedömningen i efterhand eller kommissionens undersökning hade slutförts vid den tidpunkten. Han noterade vidare att kommissionen hade informerat klagandena om att den inte skulle föreslå att överträdelseförfarandet skulle avslutas förrän den hade försäkrat sig om att eventuella relevanta konsekvenser av de olika utvidgningarna av flygplatserna hade bedömts på lämpligt sätt och, i synnerhet, att Österrike hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att ge resultaten av konsekvensbedömningen praktisk verkan.

11. Under dessa omständigheter ansåg ombudsmannen att det vid den tidpunkten inte fanns någon grund för ytterligare undersökningar i ärendet. I sitt beslut om att avsluta sin undersökning, som antogs i december 2009, påpekade ombudsmannen dock att han litade på att kommissionen skulle ta vederbörlig hänsyn till hans slutsatser.

12. Den 30 november 2010 vände sig klagandena på nytt till ombudsmannen (klagomål 2591/2010/GG). I sitt nya klagomål påpekade de att kommissionen, såvitt de visste, inte hade vidtagit några ytterligare åtgärder för att fullfölja överträdelseförfarandet mot Österrike sedan ombudsmannens beslut hade antagits.

Föremålet för utredningen

13. Ombudsmannen beslutade därför att inleda en andra undersökning av följande påstående och krav:

Påstående:

Kommissionen underlät att på ett korrekt sätt genomföra sitt överträdelseförfarande mot Österrike avseende Wiens flygplats, bland annat genom att inte säkerställa att miljökonsekvensbedömningen genomfördes på ett korrekt sätt.

Påstående:

Kommissionen bör antingen se till att en ordentlig miljökonsekvensbedömning genomförs i efterhand, inbegripet en övervakningsmekanism som de klagande har rätt att delta i, eller, om detta inte är möjligt, väcka talan vid domstolen.

Utredningen

14. Efter att ha inhämtat kommissionens yttrande och klagandenas synpunkter beslutade ombudsmannen att gå vidare med en granskning av kommissionens ärendeakt.

15. Den 29 juli 2011 riktade ombudsmannen ett förslag till rekommendation till kommissionen.

16. Den 17 november 2011 lämnade kommissionen sitt detaljerade yttrande om ombudsmannens förslag till rekommendation.

17. De klagande informerade därefter ombudsmannen om att de inte längre ville kommentera kommissionens inställning. De påpekade att de hade framfört sina argument till kommissionen gång på gång och undrade om ombudsmannen skulle kunna göra något för dem eller om flyglobbyn skulle vinna en slutlig seger över lagen och medborgarnas rättigheter.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstådd underlåtenhet att på ett korrekt sätt genomföra överträdelseförfaranden och därmed sammanhängande anspråk

Argument som framförts till ombudsmannen

18. Klagandena upprepade sin åsikt att kommissionen inte hanterade deras överträdelseklagomål på ett korrekt sätt. De kritiserade särskilt att deras rätt att överklaga enligt artikel 10a i direktiv 85/337 hade åsidosatts.

19. I sitt yttrande upprepade kommissionen sin åsikt att det var proportionerligt och rimligt att avstå från att fortsätta överträdelseförfarandet medan Österrike genomförde en miljökonsekvensbedömning i efterhand som på bästa möjliga sätt simulerade en miljökonsekvensbedömning på förhand. Kommissionen beskrev också de åtgärder som de österrikiska myndigheterna hade vidtagit i detta sammanhang.

20. Kommissionen påpekade att de österrikiska myndigheterna överlämnade slutrapporten om miljökonsekvensbedömningen i efterhand den 15 februari 2011. Kommissionen upprepade att överträdelseärendet skulle avslutas först när den hade försäkrat sig om att eventuella relevanta konsekvenser av de olika flygplatsutvidgningarna hade bedömts på ett adekvat sätt och, i synnerhet, att Österrike hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att ge konsekvensbedömningens slutsatser praktisk verkan, det vill säga efter det att eventuella kompensationsåtgärder till följd av miljökonsekvensbedömningen hade genomförts.

21. I sina synpunkter ansåg klagandena att kommissionen fortfarande vidhöll att den inlämnade miljökonsekvensrapporten i efterhand var godtagbar, även om den inte ens på långt när motsvarade en miljökonsekvensbedömning i efterhand. Klagandena hävdade att kommissionen bortsåg från alla argument som lagts fram för den och att den också bortsåg från ombudsmannens hänvisningar till bristerna i det relevanta förfarandet.

22. Klagandena hävdade att kommissionen inte beaktade det faktum att den österrikiska revisionsrätten i en rapport om Wiens flygplats hade dragit följande slutsats när det gäller den miljökonsekvensbedömning i efterhand som genomförts i detta ärende: "När det gäller medborgarnas möjligheter att delta och möjligheterna till rättsligt skydd uppfyller detta förfarande inte standarden för ett MKB-förfarande".

23. Klagandena hävdade att kommissionen agerade som anställd inom luftfartssektorn. I fyra år hade man tillåtit Österrike att olagligen förlänga Wiens flygplats. Investeringskostnaderna uppgick vid det här laget till cirka 1,5 miljarder euro. Alla relevanta arbeten hade utförts utan en miljökonsekvensbedömning.

24. Klagandena ansåg att det förelåg uppenbara administrativa missförhållanden.

25. Efter att ha granskat ovanstående inlagor ansåg ombudsmannen att det var nödvändigt att granska kommissionens handlingar i ärendet.

26. Inspektionen, som genomfördes i juni 2011, visade att konceptet för miljökonsekvensbedömningen i efterhand hade lämnats in till kommissionen i mars 2008 och att de österrikiska myndigheterna hade rapporterat till kommissionen om framstegen med miljökonsekvensbedömningen i efterhand i september 2008, juni 2009, november 2009 och juli 2010.

27. Inspektionen visade vidare att handlingarna i ärendet inte innehöll någon annan viktig korrespondens mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna under den period då miljökonsekvensbedömningen i efterhand genomfördes. I synnerhet fanns det inget som tydde på att de uppgifter som klagandena hade lämnat under denna period hade diskuterats skriftligen med de österrikiska myndigheterna. Inte heller ombudsmannens beslut av den 2 december 2009 om klagomål 1532/2008/(WP)GG föreföll ha gett upphov till någon sådan korrespondens.

28. I sina synpunkter på inspektionsrapporten uppgav klagandena att inspektionen bekräftade att deras argument antingen inte hade behandlats alls eller inte hade behandlats korrekt.

29. Den 25 juli 2011 översände klagandena till ombudsmannen det svar som B., Österrikes förbundsminister för transport, innovation och teknik, den 8 juli 2011 hade lämnat på ett antal frågor som ställts till henne av ledamöter av det österrikiska parlamentet. I detta svar bekräftade B. att det, med tanke på den rättsliga karaktären hos efterhandsrapporten om miljöbedömning, inte fanns några rättsmedel tillgängliga enligt österrikisk lagstiftning när det gäller denna rapport.

Ombudsmannens bedömning som ledde till ett förslag till rekommendation

30. Ombudsmannen noterade att kommissionen hade upprepat att den inte skulle avsluta överträdelseärendet förrän den hade försäkrat sig om att eventuella relevanta konsekvenser av de olika flygplatsutvidgningarna hade bedömts på lämpligt sätt och, i synnerhet, att Österrike hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att ge konsekvensbedömningens resultat praktisk verkan. Det var denna försäkran som ledde till att ombudsmannen avslutade sin första undersökning av denna fråga i december 2009.

31. När detta beslut fattades pågick emellertid de österrikiska myndigheternas miljökonsekvensbedömning i efterhand. I det skedet skulle det därför ha varit lätt för kommissionen att ingripa mot de österrikiska myndigheterna för att ta itu med de frågor som ombudsmannen tog upp i sitt beslut av den 2 december 2009.

32. Den granskning av kommissionens ärendeakt som genomfördes i juni 2011 visade dock att kommissionen inte hade vidtagit några ytterligare åtgärder utan helt enkelt väntade på att de österrikiska myndigheterna skulle överlämna slutrapporten till den.

33. Ombudsmannen betonade att vissa av de frågor som han hade tagit upp gällde själva grunden för efterhandsbedömningen av miljöpåverkan. Ombudsmannen hade särskilt påpekat att klagandenas argument att BMVIT:s inblandning gav upphov till en uppenbar intressekonflikt, mot bakgrund av omständigheterna i ärendet, vid första anblicken föreföll vara välgrundat. Ombudsmannen hade dessutom betonat betydelsen av artikel 10a i direktiv 85/337 och understrukit att det var långt ifrån säkert att medborgarna skulle kunna använda sig av ett prövningsförfarande enligt österrikisk rätt när det gäller miljökonsekvensbedömningen i efterhand.

34. Ombudsmannen ansåg därför att det skulle ha varit lämpligt för kommissionen att bedöma de frågor som han hade tagit upp i sitt beslut om klagomål 1532/2008. Han förstod inte varför kommissionen inte verkade ha vidtagit några åtgärder i detta avseende. Det var sant att ombudsmannen i sitt beslut hade förklarat att han litade på att kommissionen skulle ta vederbörlig hänsyn till detta beslut när den antog sitt slutliga beslut om klagandens överträdelseklagomål. Men med tanke på arten av de frågor som ombudsmannen tog upp kunde kommissionen knappast tolka detta som att den borde skjuta upp behandlingen av dessa frågor till slutet.

35. Ombudsmannen tillade att när det gäller artikel 10a i direktiv 85/337 hade de tvivel om tillgången till prövningsmedel i förevarande fall som ombudsmannen hade uttryckt i sitt beslut av den 2 december 2009 under tiden förstärkts av de ovannämnda uttalandena från den österrikiska revisionsrätten och den österrikiska förbundsministern för transport, innovation och teknik.

36. Mot bakgrund av ovanstående ansåg ombudsmannen att klagandenas påstående att kommissionen uppenbart underlåtit att på ett korrekt sätt genomföra sitt överträdelseförfarande mot Österrike avseende Wiens flygplats verkligen var välgrundat.

37. Ombudsmannen lämnade därför följande förslag till rekommendation till kommissionen:

Kommissionen bör korrigera sitt tillvägagångssätt när det gäller hanteringen av klagandenas överträdelseklagomål avseende Wiens flygplats, ta itu med de brister som ombudsmannen lyfte fram i sitt beslut av den 2 december 2009 om klagomål 1532/2008 och slutföra sin bedömning så snart som möjligt.

De argument som lades fram för ombudsmannen efter hans förslag till rekommendation

38. I sitt detaljerade yttrande över förslaget till rekommendation erinrade kommissionen om att när den fick kännedom om överträdelsen hade de flesta av de relevanta projekten på Wiens flygplats antingen slutförts eller befann sig i slutskedet av slutförandet. Kommissionen använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avstå från ytterligare förfarandeåtgärder mot Österrike på villkor att de österrikiska myndigheterna genomför en miljökonsekvensbedömning av dessa projekt i efterhand. Det främsta övervägandet var att effekter som eventuellt hade inträffat under de relevanta projekten inte längre kunde bli föremål för korrigerande åtgärder, men att effekter som orsakades av användningen av den byggda flygplatsinfrastrukturen fortfarande kunde identifieras och åtgärdas genom korrigerande åtgärder. En miljökonsekvensbedömning i efterhand skulle således kunna bidra till att identifiera möjliga åtgärder som är lämpliga för att undvika, minimera eller kompensera sådana sannolika betydande effekter.

39. Kommissionen hävdade att ombudsmannens förslag till rekommendation kunde tolkas som en begäran om att återuppta hela förfarandet för miljökonsekvensbedömning i efterhand. Enligt kommissionen skulle detta inte vara genomförbart och oproportionerligt. Kommissionen hävdade vidare att de berörda projektens kumulativa miljöpåverkan integrerades i det ordinarie MKB-förfarandet för den nya tredje banan, som för närvarande genomförs i full överensstämmelse med MKB-direktivet, inbegripet artikel 10a.

40. Kommissionen förklarade att den under tiden hade slutfört sin bedömning av den rapport som lämnats in av de österrikiska myndigheterna och hade bett dessa om ytterligare upplysningar och förtydliganden. Kommissionen hade särskilt uppmanat de österrikiska myndigheterna att bekräfta att allmänheten vederbörligen hade informerats och att resultaten av förfarandet officiellt skulle göras tillgängliga för allmänheten. I detta sammanhang nämnde kommissionen att den inte betraktade BMVIT:s slutrapport som ett formellt beslut om resultaten av miljökonsekvensbedömningen i efterhand och kompensationsåtgärderna. För tydlighetens skull och med beaktande av ombudsmannens synpunkter hade kommissionen också bett Österrike att förklara huruvida myndigheternas beslut om resultaten av miljökonsekvensbedömningen i efterhand, särskilt om kompensationsåtgärderna, kunde bli föremål för en rättslig prövning. Slutligen hade kommissionen begärt bekräftelse från Österrike om att de behöriga miljömyndigheterna hade deltagit i förfarandet för miljökonsekvensbedömning i efterhand, i enlighet med artikel 6.1 i MKB-direktivet för en miljökonsekvensbedömning på förhand, och påpekade att slutrapporten inte hade varit tydlig i detta avseende.

41. I sitt svar förklarade de österrikiska myndigheterna att operatören av Wiens flygplats, när det gäller möjligheterna till rättsmedel i samband med miljökonsekvensbedömningen i efterhand, hade åtagit sig att genomföra alla de åtgärder som identifierades i processen och att genomförandet skulle övervakas av BMVIT. Om begränsningsåtgärderna inte genomfördes korrekt kunde myndigheterna verkställa dem på grundval av artikel 141 i den österrikiska luftfartslagen (Luftfahrtgesetz). Dessutom hade de österrikiska myndigheterna hänvisat till det avtal som ingåtts till följd av det medlingsförfarande som hade genomförts i samband med utbyggnaden av flygplatsen. De begränsningsåtgärder som man enats om i denna process skulle kunna verkställas på grundval av civilrätten av de medborgare som anslutit sig till avtalet. Slutligen hade de österrikiska myndigheterna hänvisat till miljökonsekvensbedömningen för den planerade tredje start- och landningsbanan på Wiens flygplats, som också skulle ta hänsyn till effekterna av de projekt som omfattades av miljökonsekvensbedömningen i efterhand. Detta förfarande skulle avslutas med ett beslut som skulle kunna bli föremål för rättslig prövning i enlighet med kraven i artikel 10a i direktiv 85/337.

42. Kommissionen uppgav att den noggrant hade omprövat ombudsmannens beslut av den 2 december 2009 mot bakgrund av den slutrapport om miljökonsekvensbedömningen i efterhand som lämnats av de österrikiska myndigheterna och den ytterligare information som dessa lämnat.

43. Kommissionen medgav att den formulering som de österrikiska myndigheterna använde för det förfarande som överenskommits med kommissionen – ”MKB-rapport i efterhand” i stället för ”MKB-bedömning i efterhand” – till en början faktiskt kunde ha varit vilseledande. Den betonade dock att den gemensamma överenskommelsen hade varit att det genomförda arbetet omfattade en efterhandsutvärderingsprocess ("ex-post Umweltprüfung") och inte var begränsat till att enbart utarbeta en utvärderingsrapport.

44. När det gäller BMVIT:s deltagande i förfarandet för miljökonsekvensbedömning i efterhand som den myndighet som godkände vissa av de berörda projekten ansåg kommissionen att ministeriet, i egenskap av administrativt organ, agerade på grundval av legalitetsprincipen och rättsstatsprincipen. Enbart den omständigheten att BMVIT hade utfärdat vissa tillstånd avseende Wiens flygplats kunde enligt BMVIT inte motivera påståendet om en uppenbar intressekonflikt.

45. När det gäller tillämpligheten av artikel 10a i direktiv 85/337 angav kommissionen att den hade undersökt frågan på nytt och att den fortfarande var övertygad om att det inte fanns någon rättslig grund i unionsrätten som kunde ha tvingat de österrikiska myndigheterna att tillämpa denna bestämmelse när de förhandlade om begreppet miljökonsekvensbedömning i efterhand, som syftade till att i möjligaste mån simulera en miljökonsekvensbedömning i förväg. Tillämpningen av artikel 10a kunde därför endast ha övervägts och slutligen krävts om denna bestämmelse hade varit tillämplig vid en miljökonsekvensbedömning på förhand för de aktuella utbyggnadsarbetena. Artikel 10a infördes dock genom direktiv 2003/35/EG och skulle genomföras senast den 25 juni 2005. Enligt de uppgifter som lämnats i konceptet för en miljökonsekvensbedömning i efterhand lämnades ansökningarna om de berörda projekten in till de österrikiska myndigheterna före detta datum, och de flesta av dem hade till och med slutförts i juni 2005. Kommissionen ansåg dock att denna brist skulle kunna avhjälpas genom den pågående miljökonsekvensbedömningen av den nya tredje banan på Wiens flygplats. Denna nya bedömning måste ta hänsyn till de kumulativa effekterna av redan befintliga byggnader och anläggningar, inbegripet de som omfattas av miljökonsekvensbedömningen i efterhand. För denna regelbundna miljökonsekvensbedömning tillämpades artikel 10a fullt ut.

46. Kommissionen tillade att den inte kontaktade de österrikiska myndigheterna på nytt i dessa frågor innan den mottog slutrapporten om miljökonsekvensbedömningen i efterhand, eftersom den redan hade meddelat sina synpunkter på dessa huvudsakligen rättsliga frågor i samband med ombudsmannens undersökning av klagomål 1532/2008/(WP)GG. Kommissionen ansåg därför att det var rimligt att göra en slutlig bedömning av de relevanta frågorna först efter att ha analyserat slutrapporten, med beaktande av anmärkningarna i ombudsmannens beslut.

47. Kommissionen konstaterade avslutningsvis att den ansåg att dess tillvägagångssätt vid handläggningen av detta ärende var korrekt, vilket illustreras av de klargöranden som lämnats ovan.

48. Som nämnts ovan inkom klagandena inte med några väsentliga synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande.

Ombudsmannens bedömning efter hans förslag till rekommendation

49. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påminna om att han i sitt beslut om klagomål 1532/2008/(WP)GG medgav att kommissionens beslut att be Österrike att genomföra en miljökonsekvensbedömning i efterhand som objektivt skulle bedöma projektets miljöpåverkan i enlighet med de kriterier som fastställs i direktiv 85/337 och göra det möjligt att på vetenskaplig grund avgöra om kompensationsåtgärder måste vidtas var både lämpligt och rimligt i princip. Det som måste undersökas här är därför huruvida kommissionen säkerställde att denna miljökonsekvensbedömning i efterhand verkligen genomfördes på ett korrekt sätt.

50. I detta sammanhang erinrar ombudsmannen vidare om att de tvivel som han uttryckte i detta avseende både i sitt beslut om klagomål 1532/2008/(WP)GG och i sitt förslag till rekommendation i förevarande fall var inriktade på två frågor, nämligen i) tillämpligheten av artikel 10a i direktiv 85/337 och ii) den intressekonflikt som den myndighet som utförde miljökonsekvensbedömningen i efterhand befann sig i.

51. Ombudsmannen beklagar att man måste dra slutsatsen att kommissionens detaljerade yttrande inte skingrade dessa tvivel.

52. Vad gäller den första av de ovannämnda frågorna har kommissionen gjort gällande att artikel 10a i direktiv 85/337 inte skulle ha varit tillämplig i tiden (ratione temporis) om de berörda arbetena hade varit föremål för en miljökonsekvensbedömning innan de utfördes. Ombudsmannen anser att detta argument är rimligt.

53. Ombudsmannen är emellertid inte övertygad av kommissionens ytterligare argument att artikel 10a i direktiv 85/337 således inte heller kunde vara tillämplig på en miljökonsekvensbedömning i efterhand, eftersom denna skulle likna en miljökonsekvensbedömning i förväg så nära som möjligt. Den relevanta bestämmelsen rör inte den bedömning som ska göras, utan de rättsmedel som ska göras tillgängliga för medborgarna i detta avseende. Ombudsmannen anser att det inte finns några tvingande skäl till att denna bestämmelse inte skulle vara tillämplig på en sådan miljökonsekvensbedömning i efterhand som den som genomförts i det aktuella fallet. Det var myndigheterna i den berörda medlemsstaten som underlät att göra en miljökonsekvensbedömning när den borde ha genomförts. Med tanke på att lagstiftningen har utvecklats sedan dess förefaller det rimligt att anse att dessa ändringar, i de berörda medborgarnas intresse, måste beaktas vid en miljökonsekvensbedömning i efterhand.

54. Dessutom kan ombudsmannen inte undgå att notera att denna ståndpunkt till en början verkar ha delats av kommissionen. Den formulering som används i det detaljerade yttrandet, enligt vilken kommissionen "fortsatte att vara övertygad" om att artikel 10a inte var tillämplig i det aktuella fallet, tyder på en kontinuitet i tillvägagångssättet som helt enkelt inte existerade. Under sin undersökning av klagomål 1532/2008/(WP)GG bad ombudsmannen särskilt kommissionen om sina synpunkter i denna fråga. I sitt svar uppgav kommissionen att den ansåg att ”de frågor som omfattas av miljökonsekvensbedömningen i efterhand kan bli föremål för rättslig granskning i enlighet med artikel 10a i direktivet”. När ombudsmannen bad kommissionen om ytterligare förklaringar i denna fråga tillade han att artikel 10a i MKB-direktivet "kan behöva tolkas, även inom ramen för en miljökonsekvensbedömning i efterhand, som att den ger tillgång till rättslig prövning i samband med det administrativa beslutet om eventuella ytterligare åtgärder till följd av resultaten av miljökonsekvensbedömningen i efterhand." [3] [90]

55. I sitt yttrande över förevarande klagomål, i vilket klagandena särskilt betonade frågan om tillämpligheten av artikel 10a i direktiv 85/337, tog kommissionen inte alls upp denna fråga. Ombudsmannen noterar att det var först i sitt detaljerade yttrande om förslaget till rekommendation som kommissionen för första gången hävdade att denna bestämmelse inte var tillämplig i det aktuella fallet. Kommissionen tycks således ha framfört ett helt nytt argument, nästan tre och ett halvt år efter det att den först hade konfronterats med frågan av ombudsmannen.

56. Ombudsmannen anser att en jämförelse av kommissionens inlagor tyder på att kommissionen antingen inte ansåg det nödvändigt att grundligt undersöka huruvida artikel 10a i direktiv 85/337 var tillämplig på miljökonsekvensbedömningen i efterhand eller gjorde uttalanden som skulle få klagandena och ombudsmannen att tro att nämnda bestämmelse var tillämplig även om kommissionen ansåg att den inte var det. Ombudsmannen anser att någon av dessa möjliga tolkningar skulle visa på ett allvarligt åsidosättande av principerna om god förvaltning. Han anser därför att parlamentet bör ges möjlighet att överväga frågan.

57. I sitt detaljerade yttrande föreslog kommissionen att det faktum att de korrigerande åtgärder som föreskrivs i artikel 10a inte var tillgängliga när det gäller miljökonsekvensbedömningen i efterhand skulle kunna åtgärdas genom den pågående miljökonsekvensbedömningen för den nya tredje banan på Wiens flygplats [4]. Ombudsmannen kan inte förstå hur en miljökonsekvensbedömning för ett visst nytt projekt skulle kunna avhjälpa bristerna i en miljökonsekvensbedömning för ett annat projekt. Syftet med miljökonsekvensbedömningen av den nya start- och landningsbanan på Wiens flygplats är att bedöma effekterna av detta nya projekt, och inte effekterna av tidigare projekt.

58. När det gäller den andra av de frågor som nämns i punkt 50 ovan, kan ombudsmannen inte annat än upprepa sin ståndpunkt att en myndighet som, i avsaknad av den nödvändiga miljökonsekvensbedömningen, har beviljat tillstånd för arbeten som ska utföras, nödvändigtvis kommer att befinna sig i en intressekonflikt om den därefter ombeds att genomföra en miljökonsekvensbedömning i efterhand.

59. I sitt detaljerade yttrande hävdade kommissionen i huvudsak, vad gäller denna fråga, att det berörda ministeriet agerade på grundval av legalitetsprincipen och rättsstatsprincipen. Ombudsmannen anser att det är lämpligt att påminna om att nämnda ministerium beviljade en del av tillstånden för arbeten som skulle utföras trots att den nödvändiga miljökonsekvensbedömningen inte hade genomförts. Kommissionens argumentation är således uppenbarligen inte övertygande.

60. Ombudsmannen dras därför slutsatsen att kommissionen uppenbart har underlåtit att på ett korrekt sätt bemöta klagandenas argument att det berörda ministeriet befann sig i en uppenbar intressekonflikt i detta ärende. Med tanke på hur viktig denna fråga är anser ombudsmannen att parlamentet också bör ta itu med denna fråga.

B. Ombudsmannens rekommendation

Ombudsmannen lämnar därför följande rekommendation till kommissionen:

Kommissionen bör ompröva sitt tillvägagångssätt när det gäller hanteringen av klagandenas överträdelseklagomål avseende Wiens flygplats och ta itu med de brister som ombudsmannen uppmärksammat. Detta innebär att kommissionens fortsatta åtgärder i överträdelseförfarandet bör ta hänsyn till de nationella myndigheternas skyldighet att se till att i) klagandena har tillgång till ett prövningsförfarande och ii) åtgärder vidtas för att hantera en uppenbar intressekonflikt vid tillämpningen av direktiv 85/337.

Europaparlamentet skulle kunna överväga att anta en resolution i enlighet med detta.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 14 maj 2012

---

[1] Europaparlamentets beslut av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (94/262/EKSG, EG, Euratom), EGT L 113, 1994, s. 15; senast ändrat genom Europaparlamentets beslut av den 18 juni 2008 (EUT L 189, 2008, s. 25).

[2] EGT L 175, s. 40. Detta direktiv ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 (EUT L 156, s. 17) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 (EUT L 140, s. 114).

[3] Se punkt 90 i ombudsmannens beslut om klagomål 1532/2008/(WP)GG.

[4] Det är intressant att notera att kommissionen hänvisar till en "brist" i detta sammanhang. Den formulering som kommissionen har använt skulle kunna tyda på att kommissionen själv tvivlar på att dess ståndpunkt att artikel 10a i direktiv 85/337 inte var tillämplig på en miljökonsekvensbedömning i efterhand är välgrundad.