Ärendet gällde hur Europeiska unionens asylbyrå (EUAA) hanterade anklagelser om kränkningar av de grundläggande rättigheterna i sin verksamhet på den grekiska ön Samos. Klagandena var oroade över att det sätt på vilket handläggare utplacerades i asylstödgrupperna vid Europeiska unionens asylbyrå genomförde intervjuer med utsatta asylsökande stred mot EU-lagstiftningen, och att Europeiska unionens asylbyrå hade underlåtit att ta itu med detta. Dessutom var klagandena oroade över hur Europeiska unionens asylbyrå hanterade de asylsökandes rapporter om avvisningar.

Ombudsmannen konstaterade att Europeiska unionens asylbyrå vid tidpunkten för klagomålet hade underlåtit att säkerställa att handläggare som utplacerades i dess asylstödgrupper var beredda att genomföra intervjuer med utsatta asylsökande på ett korrekt sätt, bland annat när det gäller hur man tar hänsyn till indikatorer på sårbarheter när dessa framkommer för första gången under asylintervjun. Ombudsmannen konstaterade vidare att Europeiska unionens asylbyrå hade underlåtit att förse utsatta asylsökande med ett lämpligt förfarande för att rapportera misstag som begåtts under intervjuer och för att få sådana rapporter granskade av Europeiska unionens asylbyrå. Ombudsmannen konstaterade att detta utgjorde administrativa missförhållanden och lämnade fyra rekommendationer till Europeiska unionens asylbyrå för att åtgärda bristerna.

Ombudsmannen skickade också dessa rekommendationer till sina motparter från Europeiska ombudsmannanätverket för att få deras synpunkter på hur efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna säkerställs i samarbetet mellan handläggare vid Europeiska unionens asylbyrå och nationella asyltjänstemän.

Dessutom identifierade ombudsmannen viktiga brister när det gäller hur Europeiska unionens asylbyrå hanterade de asylsökandes avslöjande av erfarenheter av avvisningar under intervjuer. Eftersom Europeiska unionens asylbyrå började vidta åtgärder för att avhjälpa dessa brister under ombudsmannens undersökning fann hon inga administrativa missförhållanden utan lade i stället fram två förslag till förbättringar.

Klagomålet gällde Europeiska centralbankens (ECB) vägran att bevilja föräldraledighet till en anställd som anställts enligt ett avtal om tillfällig utstationering (ECBS/IO) som används för utbyte med nationella centralbanker och med en maximal varaktighet på tre år. Klaganden hävdade att uteslutningen av personal med sådana avtal från föräldraledighet stred mot principen om likabehandling och rätten till föräldraledighet enligt artikel 33.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

ECB vidhöll att dess regler motiverades av den särskilda och tillfälliga karaktären hos ECBS/IO-kontrakt, behovet av att säkerställa driftskontinuitet och det faktum att personalen behöll tillgång till föräldraledighet inom ramen för sina nationella anställningssystem. Den gjorde gällande att artikel 33.2 i stadgan inte ger en ovillkorlig rätt till föräldraledighet och att den behöll sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av de tillämpliga villkoren.

Ombudsmannen konstaterade att ECB inte hade visat att det var motiverat och proportionerligt att neka ECBS/IO:s personal den grundläggande rätten till föräldraledighet, eller att mindre restriktiva åtgärder inte kunde vidtas. Ombudsmannen ansåg också att möjligheten att ta ut föräldraledighet senare enligt nationell rätt inte var ett lämpligt substitut för att utöva denna rättighet när den är mest relevant för vården av ett litet barn.

Ombudsmannen drog slutsatsen att detta utgjorde administrativa missförhållanden och rekommenderade ECB att se över sina regler om korttidsanställning för att säkerställa proportionell tillgång till föräldraledighet, särskilt för ECBS/IO-kontrakt som förnyas efter en inledande period.

Ärendet gällde Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns (Frontex) underlåtenhet att lämna ett konkret svar på ett administrativt klagomål om anklagelser om trakasserier och oriktigheter från en tjänsteman i den stående styrkan i kategori 2.

Klaganden lämnade in det administrativa klagomålet till Frontex i mars 2023. Frontex svarade att klaganden, i motsats till tidigare uppgifter som den hade lämnat till klaganden, inte hade rätt att inge ett sådant klagomål. Följaktligen skulle han inte få något svar i sak. Under ombudsmannens undersökning uppgav dock Frontex att byrån skulle lämna ett allmänt svar i sak till klaganden senast i november 2024. Frontex lämnade detta svar till klaganden först i december 2025. Ombudsmannen fann att den inkonsekventa information som lämnats till klaganden och det oerhörda dröjsmålet med att besvara klagomålet utgör administrativa missförhållanden. Ombudsmannen ansåg dock inte att det var nödvändigt att utfärda en rekommendation, eftersom Frontex nu har lämnat ett konkret svar till klaganden.

Ombudsmannens undersökning visade dessutom att det inte finns någon effektiv mekanism för klagomål och prövning för tjänstemän i kategori 2, t.ex. i trakasserier vid Frontex. Ombudsmannen drog slutsatsen att detta är en systemfråga som också utgör administrativa missförhållanden.

Ombudsmannen rekommenderade Frontex styrelse att införa en effektiv mekanism för klagomål och prövning vid den kommande översynen av den rättsliga ramen för tjänstemän i kategori 2.

Ärendet gällde hur Europeiska kommissionen säkerställer efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna i samband med EU-medel som beviljas Grekland för gränsförvaltning. Klagandena, flera icke-statliga organisationer, uttryckte oro över att kommissionen hade misslyckats med att effektivt övervaka och utvärdera EU-finansierad gränsförvaltningsverksamhet, mot bakgrund av ihållande anklagelser om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna från de grekiska myndigheternas sida.

I undersökningen identifierades områden som kommissionen bör ta itu med för att förbättra hur den övervakar och säkerställer efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna på detta område. Eftersom kommissionen för närvarande väntar på en slutrapport från de grekiska myndigheterna i ett av de enskilda fall av påstådda kränkningar av de grundläggande rättigheterna som tas upp i denna undersökning, och nu också kommer att bedöma Greklands utgifter inom ramen för det relevanta programmet, avslutade ombudsmannen ärendet och konstaterade att inga ytterligare undersökningar var motiverade. Hon lade dock fram några förslag till kommissionen för att ta itu med de problem som identifierats under undersökningen.

Ombudsmannen uppmanade särskilt kommissionen att införa riktlinjer för att bedöma efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna under hela programmets genomförande, särskilt när det gäller det tillhörande ”nödvändiga villkoret” för att få tillgång till medel. Som en del av dessa riktlinjer bör kommissionen fastställa kriterier för att avgöra under vilka omständigheter den kommer att hålla inne eller hålla inne EU-medel på grund av bristande efterlevnad av de grundläggande rättigheterna och det tillhörande finansieringsvillkoret, och offentliggöra dessa kriterier. I sin bedömning av trovärdiga klagomål om kränkningar av de grundläggande rättigheterna och av det övergripande grekiska programmet bör kommissionen överväga om Grekland fortsätter att uppfylla villkoret om grundläggande rättigheter i samband med fonderna i fråga. Ombudsmannen lade också fram förslag om insyn i övervakningsprocessen och åtgärder för att stärka det civila samhällets deltagande.

 

I denna undersökning på eget initiativ bedömdes hur Europeiska kommissionen avser att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna inom ramen för samförståndsavtalet mellan EU och Tunisien. Farhågor har uttryckts om samförståndsavtalets karaktär i allmänhet och om stöd till gränskontrollinitiativ i synnerhet, särskilt mot bakgrund av djupt oroande rapporter om hur de tunisiska myndigheterna hanterar migranter.

Ombudsmannen var särskilt oroad över avsaknaden av en föregående konsekvensbedömning avseende de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller pelaren ”migration och rörlighet” i samförståndsavtalet och de projekt som ska ingå i den pelaren. Eftersom denna pelare i samförståndsavtalet är tydligt utformad för att begränsa och motverka irreguljär migration till EU genom bättre migrationskontroll från de tunisiska myndigheternas sida, har genomförandet av projekt som omsätter detta mål i praktiken mycket uppenbart en människorättsdimension. Ombudsmannen bad kommissionen att svara på en rad frågor om hur den avser att övervaka konsekvenserna för de mänskliga rättigheterna av åtgärder inom ramen för samförståndsavtalet och vilka åtgärder den har förutsett och planerat, bland annat när det gäller ett eventuellt innehållande av EU-medel, om kränkningar av de mänskliga rättigheterna upptäcks.

Ombudsmannen konstaterade att den, trots upprepade påståenden från kommissionen om att det inte fanns något behov av en föregående bedömning av situationen för de mänskliga rättigheterna, i själva verket hade slutfört en riskhanteringsövning för Tunisien innan samförståndsavtalet undertecknades.

I detta arbete, som kommissionen sade att den genomför med alla EU:s partnerländer som kan få budgetstöd från EU, beaktades kriterier som liknar dem som används i tidigare standardavtal om mänskliga rättigheter. I dessa bedöms bland annat situationen för mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, säkerhet och konflikter i det berörda partnerlandet. Kommissionen hade dock inte proaktivt delat med sig av denna information, inte heller i sitt svar på ombudsmannens strategiska initiativ i denna fråga.

Ombudsmannen lade fram förslag om hur detta skulle hanteras. Med tanke på omfattningen av de identifierade riskerna föreslog hon också att kommissionen skulle utarbeta konkreta kriterier för ett eventuellt upphävande av EU-finansierade kontrakt med anknytning till migrationshantering om den finner bevis för kränkningar av de mänskliga rättigheterna vid genomförandet av projekt. I detta sammanhang föreslog ombudsmannen att kommissionen skulle uppmuntra sina genomförandepartner att inrätta klagomålsmekanismer så att enskilda personer kan rapportera påstådda kränkningar av deras mänskliga rättigheter vid genomförandet av EU-finansierade projekt/program i Tunisien. Med tanke på de senaste rapporterna om betydande problem på fältet har detta fått ännu större betydelse.