Ärendet gällde Europeiska investeringsbankens (EIB) vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till handlingar i samband med utredningar och rekommendationer från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). EIB identifierade ett stort antal handlingar som omfattades av klagandens begäran, däribland Olafs slutrapporter och rekommendationer samt EIB:s egna disciplinära beslut. EIB gav delvis tillgång till tio av de 13 identifierade slutliga Olaf-rapporterna, men vägrade att ge tillgång till de återstående handlingarna i deras helhet. När det gäller EIB:s disciplinära beslut lämnade EIB en sammanfattning av de disciplinära uppföljningsåtgärder som vidtagits. Därvid åberopade EIB undantag från allmänhetens tillgång i sina öppenhetsregler och hävdade att ett fullständigt utlämnande skulle undergräva skyddet för personuppgifter, syftet med utredningar och EIB:s beslutsprocess.

Ombudsmannen inledde en undersökning och hennes undersökningsgrupp inspekterade de omtvistade handlingarna i klagandens begäran om allmänhetens tillgång till handlingar. Inspektionen visade att en betydande del av informationen i dessa handlingar utgjorde personuppgifter som, om de lämnades ut, skulle kunna göra det möjligt att identifiera de enskilda anställda vid EIB som utreds av Olaf. Med tanke på den känsliga avvägning som krävs för att avgöra om utlämnandet kan leda till identifiering av enskilda personer och med tanke på att EIB hade gett klaganden en översikt över de uppföljningsåtgärder som vidtagits och de sanktioner som ålagts, ansåg ombudsmannen att EIB:s vägran att ge fullständig tillgång till allmänheten överlag var rimlig. Hon avslutade därför ärendet och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande. Även om en betydande del av informationen i de undanhållna handlingarna tydligt utgör personuppgifter noterade ombudsmannen att en del av informationen, även om den var begränsad, var av administrativ karaktär och inte utgjorde personuppgifter. Hon föreslog således att EIB skulle överväga om åtminstone vissa delar av dess disciplinära beslut som innehåller rent administrativa uppgifter kunde lämnas ut utan att riskera att personuppgifter lämnades ut.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till en handling med anknytning till Europeiska kommissionens beslut att beteckna ett mineralutvinningsprojekt i Serbien som ett strategiskt projekt enligt akten om kritiska råvaror. Klaganden begärde särskilt att det berörda landet utanför EU skulle få tillgång till det relevanta godkännandet av detta beslut. Klaganden lämnade in sin begäran till Europeiska kommissionen i juli 2025.

Kommissionen svarade för första gången i augusti 2025. Kommissionen identifierade en handling som omfattades av begäran om tillgång, som den vägrade att ge allmänheten tillgång till i sin helhet. I samband med detta hävdade kommissionen att ett utlämnande skulle kunna undergräva EU:s internationella förbindelser med det land där projektet är beläget.

Klaganden bestred kommissionens beslut genom att lämna in en ”bekräftande ansökan” i september 2025. När kommissionen inte lämnade något uttryckligt svar vände sig klaganden till ombudsmannen i oktober 2025.

Ombudsmannen inledde en undersökning av kommissionens underförstådda vägran att bevilja allmänheten tillgång och bad som ett första steg kommissionen att så snart som möjligt anta ett uttryckligt svar på klagandens bekräftande ansökan. I avsaknad av svar inom den fastställda tidsfristen inspekterade ombudsmannens undersökningsgrupp handlingen i fråga tillsammans med dokumentation om samrådet med det berörda landet utanför EU.

Kommissionen svarade klaganden i maj 2026 och beviljade bred partiell tillgång till den omtvistade handlingen och redigerade endast begränsade personuppgifter, vilket klaganden inte bestred. Ombudsmannen ansåg därför att klagomålet om kommissionens implicita avslag på ansökan om tillgång hade avgjorts genom den tillgång som nu beviljats. Ombudsmannen beklagade dock den försening som kommissionen hade ådragit sig vid behandlingen av klagandens begäran om tillgång, vilken kvarstod även efter det att hon hade inlett sin undersökning. Ombudsmannen fortsätter att noga övervaka frågan om förseningar på grundval av klagomål som lämnats in till henne.

 

Ärendet gällde Europeiska kommissionens vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör ansökningar om projekt för utvinning och bearbetning av mineraler som ska erkännas som ”strategiska projekt” enligt akten om kritiska råvaror. Klaganden begärde särskilt tillgång till fyra kommissionsbeslut om att bevilja – eller inte bevilja – status som strategiskt projekt och till delar av ansökningarna för tolv projekt som är belägna inom EU och vars ansökningar har godkänts. Kommissionen ansåg att ett utlämnande av handlingarna skulle skada de berörda bolagens affärsintressen och grundade sig, med avseende på merparten av de omtvistade handlingarna, på en allmän presumtion om att handlingarna inte skulle lämnas ut. Klaganden hävdade bland annat att det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnande, med tanke på att handlingarna sannolikt kommer att innehålla viktig miljöinformation.

Ombudsmannen ansåg att det på grund av deras natur var orimligt för kommissionen att tillämpa en allmän presumtion om icke-utlämnande på handlingar som rör klassificeringen av projekt för kritiska råvaror som strategiska projekt inom ramen för akten om kritiska råvaror. På grundval av sin undersökningsgrupps inspektion av handlingarna fann ombudsmannen dessutom att de inte innehöll känslig information i alla delar, bland annat på grund av att stora delar av dem redan lagligen hade offentliggjorts vid den tidpunkt då kommissionen utfärdade sitt slutliga ställningstagande till klagandens begäran om tillgång. Ombudsmannen ansåg också att handlingarna innehåller omfattande miljöinformation, däribland ”information om utsläpp i miljön” för vilken ett övervägande allmänintresse av utlämnande anses föreligga. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att kommissionens vägran att ge allmänheten tillgång utgjorde ett administrativt missförhållande. Hon rekommenderade kommissionen att ompröva sin ståndpunkt i syfte att ge omfattande tillgång till de omtvistade handlingarna.

Ärendet gällde Europaparlamentets vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör två utredningar som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) gjort sig skyldig till tjänstefel. När parlamentet vägrade att ge tillgång till handlingar åberopade det fyra undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar och hävdade att ett utlämnande skulle undergräva integriteten och integriteten för de personer som berörs av Olafs utredningar, syftet med dessa utredningar, pågående domstolsförfaranden och dess beslutsprocess.

Ombudsmannens undersökningsgrupp inspekterade de omtvistade handlingarna och på grundval av inspektionen ansåg ombudsmannen att det, när det gäller handlingar som rör en av utredningarna, var rimligt för parlamentet att tillämpa den allmänna presumtionen om sekretess som EU-institutionerna kan förlita sig på medan Olafs utredningar pågår och så länge som en rimlig tid för uppföljningsverksamhet från myndigheter som genomför Olafs rekommendationer inte har förflutit. 

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i de två aktuella Olaf-utredningarna fann ombudsmannen också att parlamentet hade haft fog för att anse att en redigering av handlingarna inte skulle lämna något innehåll i sak, eftersom de innehåller en betydande mängd personuppgifter. Eftersom klaganden inte hade fastställt något behov av att lämna ut personuppgifterna för ett specifikt ändamål av allmänt intresse, vilket krävs enligt EU:s lagstiftning om dataskydd, fann ombudsmannen inga administrativa missförhållanden och avslutade ärendet.

Detta ärende gällde Europeiska kommissionens hantering av en journalists begäran om allmänhetens tillgång till handlingar i samband med en arbetsresa till Israel från kommissionens samordnare för bekämpning av antisemitism och främjande av judiskt liv. Kommissionen avböjde att bekräfta eller förneka förekomsten av sådana handlingar och hänvisade till EU:s dataskyddsregler. Företaget hävdade att även om det erkände förekomsten av sådana handlingar skulle det innebära en överföring av personuppgifter, utan att det var nödvändigt för ett specifikt ändamål av allmänt intresse, vilket det drog slutsatsen att klaganden inte hade visat.

Under undersökningen bekräftade kommissionen för ombudsmannens undersökningsgrupp att resan hade ägt rum och att den hade täckt kostnaderna för denna resa, och därmed åtgärdat de centrala öppenhetsproblem som klaganden tagit upp.

Ombudsmannen konstaterade att det fanns ett allmänt intresse av offentlig granskning av samordnarens yrkesverksamhet, med tanke på rollens synlighet och ämnets känslighet. Efter det att kommissionen hade bekräftat arbetsresan och att den hade täckt kostnaderna i enlighet med tillämpliga bestämmelser ansåg ombudsmannen emellertid att allmänintresset av att granska samordnarens yrkesverksamhet hade tillgodosetts.

Ombudsmannen lade dock fram ett förslag till förbättring för kommissionen, nämligen att den proaktivt bör offentliggöra sammanfattningar av samordnarens officiella verksamhet, inbegripet information om arbetsresor, för att öka öppenheten.

Ombudsmannen avslutade ärendet och drog slutsatsen att inga ytterligare undersökningar var motiverade.