Ärendet gällde Europeiska kommissionens vägran att ge delvis eller mer omfattande tillgång till två handlingar som rör ett projekt som finansierats i partnerskap med Unicef. När kommissionen nekade tillgång till handlingar grundade den sig på fem undantag som anges i unionslagstiftningen om tillgång till handlingar, nämligen behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser och unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik samt skyddet av dess beslutsprocess, en tredje parts kommersiella intresse och fysiska personers integritet och integritet, inbegripet deras personuppgifter.

På grundval av inspektionen av de omtvistade handlingarna övertygades ombudsmannen inte av kommissionens argument att ett partiellt eller mer omfattande utlämnande (allvarligt) skulle undergräva skyddet för de åberopade intressena. Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning och uppmanade kommissionen att ompröva sin ståndpunkt i fråga om begäran, i syfte att ge största möjliga tillgång till de omtvistade handlingarna. Hon påminde också kommissionen om dess skyldighet att fatta beslut inom rimlig tid och motivera sina beslut.

Kommissionen godtog ombudsmannens förslag till lösning och gav klaganden partiell och bredare tillgång till handlingarna. Ombudsmannen välkomnade kommissionens positiva svar på hennes förslag till lösning, som löste klagomålet.  

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar i samband med disciplinära förfaranden efter en utredning och en rekommendation från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) till kommissionen. Kommissionen identifierade 23 handlingar som omfattades av begäran och nekade tillgång till alla handlingar i deras helhet. Kommissionen förlitade sig härvid på behovet av att skydda personuppgifter.

När klaganden begärde att kommissionen skulle ompröva sitt beslut bekräftade kommissionen den nekade tillgången och åberopade en allmän presumtion om sekretess som härrör från skyddet av syftet med utredningar. Kommissionen hävdade också att allmänhetens tillgång inte kan beviljas för att skydda personuppgifterna i handlingarna.

Ombudsmannen fann att kommissionens tillämpning av en allmän presumtion om sekretess, efter det att det disciplinära förfarandet i fråga hade avslutats, inte var rimlig. På grundval av en inspektion av de omtvistade handlingarna ansåg ombudsmannen att även om delar av handlingarna kan behöva redigeras för att förhindra identifiering av enskilda personer eller för att skydda syftet med framtida utredningar, innehåller handlingarna inte genomgående känslig information. Ombudsmannen föreslog därför som en lösning att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt om begäran om tillgång i syfte att ge meningsfull partiell tillgång till de begärda handlingarna.

Som svar bekräftade kommissionen att den förlitade sig på en allmän presumtion om sekretess och ansåg att en meningsfull partiell tillgång under alla omständigheter inte var möjlig utan att lämna ut personuppgifter och äventyra skyddet för syftet med kommissionens disciplinära utredningar.

Ombudsmannen beklagade att kommissionen inte beviljade partiell tillgång efter hennes förslag till lösning. Ombudsmannen konstaterade att kommissionens hantering av denna begäran om tillgång utgjorde ett administrativt missförhållande.

Eftersom kommissionen hade omprövat sin ståndpunkt om klagandens begäran om tillgång till handlingar efter ombudsmannens förslag till lösning och kommit fram till samma slutsats som i sitt bekräftande beslut, ansåg ombudsmannen att det inte var meningsfullt att fortsätta denna undersökning med en formell rekommendation i frågan. Hon avslutade därför ärendet.