Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) i samband med gemensamma återvändandeinsatser och nationella återvändandeinsatser som samordnas av Frontex för perioden 1 juli–31 december 2024. Frontex identifierade 247 slutliga rapporter om återvändandeinsatser, 46 dokument som utgör den operativa planen för återvändande för 2024 och flera tillhörande bidragsöverenskommelser. Frontex hämtade också en del av den detaljerade information som begärdes om återvändandeinsatser från sin databas, men strök resten. Frontex vägrade att ge tillgång till de 46 handlingar som utgjorde den operativa planen för återvändande för 2024 i deras helhet, samtidigt som man beviljade omfattande partiell tillgång till bidragsöverenskommelserna. Frontex hävdade att ytterligare utlämnande skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och internationella förbindelser samt kommersiella intressen.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade ett urval av de omtvistade handlingarna och höll ett möte med företrädare för Frontex. På grundval av inspektionen och de förtydliganden som gjordes under mötet fann ombudsmannen att Frontex ståndpunkt på det hela taget var motiverad.

Även om ombudsmannen således drog slutsatsen att Frontex hantering av begäran var rimlig och avslutade undersökningen med slutsatsen att det inte hade förekommit några administrativa missförhållanden, noterade hon att det, i avsaknad av en uttömmande förteckning över handlingar som omfattas av begäran, var svårt för ombudsmannen att med säkerhet fastställa hur många handlingar som Frontex identifierade som omfattas av begäran. Ombudsmannen upprepade därför en tidigare rekommendation om att Frontex, som en fråga om god förvaltning, bör förse de sökande med en förteckning över handlingar som byrån anser omfattas av deras begäran om allmänhetens tillgång till handlingar.

Ärendet gällde vägran från Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) att ge allmänheten tillgång till sju handlingar om utvinning av information från migranters kommunikationsutrustning. När Eurojust nekade allmänheten tillgång till delar av handlingarna åberopade Eurojust två undantag som anges i unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar, nämligen behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och behovet av att skydda personuppgifter.

På grundval av inspektionen av de omtvistade handlingarna övertygades ombudsmannen inte av Eurojusts argument att ett mer omfattande utlämnande av handlingarna skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet. Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning, i vilket hon bad Eurojust att ompröva sin ståndpunkt i fråga om begäran, i syfte att ge allmänheten större tillgång till de omtvistade handlingarna. Hon uppmanade Eurojust att fokusera på tre av de berörda dokumenten, med uppföljande justeringar av två ytterligare dokument.

Eurojust godtog ombudsmannens förslag till lösning och gav klaganden större tillgång till nästan alla handlingar. Ombudsmannen välkomnade Eurojusts positiva svar på hennes förslag till lösning och avslutade undersökningen.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens vägran att ge delvis eller mer omfattande tillgång till två handlingar som rör ett projekt som finansierats i partnerskap med Unicef. När kommissionen nekade tillgång till handlingar grundade den sig på fem undantag som anges i unionslagstiftningen om tillgång till handlingar, nämligen behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser och unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik samt skyddet av dess beslutsprocess, en tredje parts kommersiella intresse och fysiska personers integritet och integritet, inbegripet deras personuppgifter.

På grundval av inspektionen av de omtvistade handlingarna övertygades ombudsmannen inte av kommissionens argument att ett partiellt eller mer omfattande utlämnande (allvarligt) skulle undergräva skyddet för de åberopade intressena. Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning och uppmanade kommissionen att ompröva sin ståndpunkt i fråga om begäran, i syfte att ge största möjliga tillgång till de omtvistade handlingarna. Hon påminde också kommissionen om dess skyldighet att fatta beslut inom rimlig tid och motivera sina beslut.

Kommissionen godtog ombudsmannens förslag till lösning och gav klaganden partiell och bredare tillgång till handlingarna. Ombudsmannen välkomnade kommissionens positiva svar på hennes förslag till lösning, som löste klagomålet.  

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar i samband med disciplinära förfaranden efter en utredning och en rekommendation från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) till kommissionen. Kommissionen identifierade 23 handlingar som omfattades av begäran och nekade tillgång till alla handlingar i deras helhet. Kommissionen förlitade sig härvid på behovet av att skydda personuppgifter.

När klaganden begärde att kommissionen skulle ompröva sitt beslut bekräftade kommissionen den nekade tillgången och åberopade en allmän presumtion om sekretess som härrör från skyddet av syftet med utredningar. Kommissionen hävdade också att allmänhetens tillgång inte kan beviljas för att skydda personuppgifterna i handlingarna.

Ombudsmannen fann att kommissionens tillämpning av en allmän presumtion om sekretess, efter det att det disciplinära förfarandet i fråga hade avslutats, inte var rimlig. På grundval av en inspektion av de omtvistade handlingarna ansåg ombudsmannen att även om delar av handlingarna kan behöva redigeras för att förhindra identifiering av enskilda personer eller för att skydda syftet med framtida utredningar, innehåller handlingarna inte genomgående känslig information. Ombudsmannen föreslog därför som en lösning att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt om begäran om tillgång i syfte att ge meningsfull partiell tillgång till de begärda handlingarna.

Som svar bekräftade kommissionen att den förlitade sig på en allmän presumtion om sekretess och ansåg att en meningsfull partiell tillgång under alla omständigheter inte var möjlig utan att lämna ut personuppgifter och äventyra skyddet för syftet med kommissionens disciplinära utredningar.

Ombudsmannen beklagade att kommissionen inte beviljade partiell tillgång efter hennes förslag till lösning. Ombudsmannen konstaterade att kommissionens hantering av denna begäran om tillgång utgjorde ett administrativt missförhållande.

Eftersom kommissionen hade omprövat sin ståndpunkt om klagandens begäran om tillgång till handlingar efter ombudsmannens förslag till lösning och kommit fram till samma slutsats som i sitt bekräftande beslut, ansåg ombudsmannen att det inte var meningsfullt att fortsätta denna undersökning med en formell rekommendation i frågan. Hon avslutade därför ärendet.