The case concerned the Commission’s refusal to give public access to documents related to State aid investigations, in which persons had been recognised as an ‘interested party’ despite being neither a beneficiary of the aid nor a competitor. In refusing access, the Commission relied on a general presumption of non-disclosure, arguing that the release of any document would undermine the purpose of its investigations and the commercial interests of the companies concerned. The complainant contested the Commission’s position. Specifically, he contended that there would be an overriding public interest in disclosure, that is, the need to scrutinise the Commission’s practice of admitting complainants as ‘interested parties’. In particular, the complaint raised concerns that the Commission might interpret this notion too narrowly, thereby recognising only beneficiaries or competitors as ‘interested parties’ entitled to lodge a complaint.

Based on her inquiry, the Ombudsman considered that the complainant sought statistical information about the Commission’s practice rather than access to specific documents. In light of this, the Ombudsman made a proposal for a solution, inviting the Commission to deal with the complainant’s request as a request for information and to provide him with relevant information about its State aid procedure that would address the concerns that he had raised.

The Commission accepted the Ombudsman’s proposal for a solution and provided the complainant with detailed information on its practice related to the investigation of potentially unlawful State aid, including information on sample cases. The complainant was satisfied with this reply. The Ombudsman welcomed the Commission’s positive response to her proposal for a solution and closed the inquiry.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som rör kaffeutvecklingsprogram i Etiopien. Klaganden lämnade in sin begäran till kommissionen i augusti 2024.

Kommissionen svarade för första gången i december 2024. Den beviljade fullständig tillgång till två handlingar, nekade tillgång till tre handlingar i deras helhet och gav delvis tillgång till de återstående 31 handlingarna. I samband med detta hävdade kommissionen att (fullständigt) utlämnande skulle kunna undergräva skyddet av syftet med inspektioner, utredningar och revisioner, skyddet av personuppgifter och kommersiella intressen samt skyddet av det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser.

Klaganden bestred kommissionens beslut genom att lämna in en ”bekräftande ansökan” i januari 2025. I avsaknad av svar vände sig klaganden till ombudsmannen i maj 2025.

I juni 2025 inledde ombudsmannen en undersökning och bad kommissionen att svara klaganden så snart som möjligt.

Efter flera diskussioner med kommissionen i frågan skickade ombudsmannen den 20 april 2026 en sista påminnelse till kommissionen och uppmanade den att anta ett bekräftande beslut senast den 12 maj 2026. Kommissionen har underlåtit att göra detta.

Eftersom kommissionen fortfarande inte hade besvarat klagandens bekräftande ansökan mer än 15 månader efter det att den lagstadgade tidsfrist som fastställs i förordning (EG) nr 1049/2001 hade löpt ut avslutade ombudsmannen undersökningen med att konstatera administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till ett textmeddelande som Republiken Frankrikes president skickade i januari 2024 till Europeiska kommissionens ordförande om handelsförhandlingarna mellan EU och Mercosur.

I juli 2025 svarade kommissionen att även om ett sådant utbyte faktiskt hade ägt rum kunde den inte hitta det begärda meddelandet. Kommissionen noterade att meddelandet hade mottagits via snabbmeddelandeapplikationen Signal, som hade aktiverat funktionen ”försvunna meddelanden”. Kommissionen drog därför slutsatsen att den inte innehade några handlingar som omfattades av begäran.

Ombudsmannen inledde en undersökning av kommissionens hantering av begäran. Hennes utredningsgrupp granskade kommissionens akt om begäran om allmänhetens tillgång till handlingar och höll ett möte med företrädare för kommissionen.

På grundval av inspektionen och mötet kunde ombudsmannen inte utesluta att meddelandet automatiskt raderades från talmannens telefon efter det att begäran hade mottagits. Utredningen visade också att klagandens begäran förblev obehandlad av kommissionsordförandens kansli i 15 månader, samtidigt som generalsekretariatet inte gjorde någon uppföljning eller påminnelse om att övervaka dess behandling. Ombudsmannen drog slutsatsen att kommissionens hantering av denna begäran utgjorde ett administrativt missförhållande.

För att ta itu med detta rekommenderade ombudsmannen att kommissionen skulle se över och förbättra hanteringen av begäranden om allmänhetens tillgång som berör ordförandens eller en kommissionsledamots kansli och aktivt övervaka hur sådana begäranden fortskrider för att undvika onödiga förseningar.

Dessutom lade ombudsmannen fram två förslag till förbättringar. För det första bör kommissionen anpassa sina interna regler för att säkerställa att alla handlingar som är föremål för en ansökan om allmänhetens tillgång bevaras så snart en sådan ansökan om tillgång till handlingen har mottagits och till dess att alla förfaranden för att bestrida en vägran att bevilja tillgång har slutförts, oavsett om handlingen uppfyller kommissionens kriterier för registrering av handlingar. För det andra bör kommissionen under en rimlig period vederbörligen bevara all text och alla snabbmeddelanden som utbyts mellan stats- och regeringschefer, eller ministrar, och kommissionsledamöter, inbegripet sådana som automatiskt raderas efter ett visst tidsintervall, med tanke på den sannolika betydelsen av sådana meddelanden.

 

Ärendet gällde Europeiska centralbankens (ECB) vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som innehåller råd om bankens jämställdhetspolitik och relaterade åtgärder. ECB ansåg att ett utlämnande skulle undergräva skyddet för juridisk rådgivning och dess interna beslutsfattande. Klaganden hävdade att det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnande, nämligen att förstå det rättsliga resonemang som ligger till grund för ECB:s jämställdhetspolitik och relaterade åtgärder.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna. På grundval av detta fann ombudsmannen att innehållet i handlingarna rimligen kunde betraktas som juridisk rådgivning och att det hade varit rimligt för ECB att anse att ett utlämnande av handlingarna skulle ha undergrävt skyddet för juridisk rådgivning. Dessutom ansåg ombudsmannen att det var rimligt att ECB ansåg att det inte fanns något övervägande allmänintresse av utlämnandet.

Ombudsmannen avslutade därför undersökningen och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till riskbedömningsrapporten för 2023 från en stor plattform för sociala medier om dess efterlevnad av bestämmelserna i rättsakten om digitala tjänster. Kommissionen nekade tillgång till rapporten med hänvisning till undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar (förordning (EG) nr 1049/2001). Den ansåg att det fanns en allmän presumtion om att ett utlämnande av rapporten skulle undergräva plattformens kommersiella intressen samt dess pågående utredning av plattformens fullgörande av sina skyldigheter enligt rättsakten om digitala tjänster. Kommissionen gjorde följaktligen inte någon individuell bedömning av rapporten för att fastställa dess eventuella utlämnande.

Ombudsmannen ansåg att det var orimligt att tillämpa en allmän presumtion om icke-utlämnande på en riskbedömningsrapport som utarbetats inom ramen för rättsakten om digitala tjänster. Ombudsmannen ansåg att de omständigheter under vilka EU-domstolarna har erkänt möjligheten att använda en allmän presumtion skiljer sig mycket från de regler som gäller för riskbedömningsrapporter. Mot bakgrund av detta ansåg ombudsmannen preliminärt att kommissionens åberopande av en allmän presumtion utgjorde ett administrativt missförhållande.

När kommissionen vidhöll sin ståndpunkt bekräftade ombudsmannen sin åsikt att åberopandet av en allmän presumtion om icke-utlämnande utgjorde ett administrativt missförhållande. Hon rekommenderade kommissionen att göra en individuell bedömning av riskbedömningsrapporten i fråga i syfte att ge största möjliga tillgång, i enlighet med förordning 1049/2001.

Kommissionen godtog inte ombudsmannens rekommendation och upprepade sin ståndpunkt att det generellt kan antas att ett utlämnande av riskbedömningsrapporten skulle undergräva skyddet för syftet med dess utredning av rättsakten om digitala tjänster och den berörda plattformens kommersiella intressen. Kommissionen ansåg också att den omöjligen kunde bedöma om rapporten innehöll några kommersiellt känsliga uppgifter och att klagandens intresse var av privat natur.

Ombudsmannen beklagade kommissionens svar. Hon var fortfarande inte övertygad om att en allmän presumtion om sekretess skulle kunna tillämpas på riskbedömningsrapporter som utarbetas enligt rättsakten om digitala tjänster, även efter det att en redigerad version av rapporten har offentliggjorts av den berörda plattformen. Ombudsmannen ansåg också att möjligheten att kontrollera att en mycket stor onlineplattform fullgör sina skyldigheter enligt rättsakten om digitala tjänster utgör ett allmänintresse av utlämnande som kommissionen borde ha vägt mot de intressen som den försökte skydda. Slutligen noterade ombudsmannen att bedömningen av kommersiellt känslig information är en del av EU-institutionernas skyldigheter enligt förordning (EG) nr 1049/2001.

Ombudsmannen avslutade därför ärendet och bekräftade sitt konstaterande av administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som rör automatiskt utbyte av upplysningar för skatteändamål mellan EU:s medlemsstater och länder utanför EU. Rådet tillhandahöll länkar till tio handlingar som redan var offentliga och beviljade full tillgång till ytterligare fyra handlingar. Kommissionen vägrade dessutom att ge allmänheten tillgång till tio handlingar, helt eller delvis, med hänvisning till behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser och EU-medlemsstaternas finanspolitik. Rådet ansåg också att ett utlämnande skulle undergräva dess beslutsfattande. Klagandena ifrågasatte användningen av dessa undantag och hävdade att det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnande.

På grundval av sin undersökningsgrupps undersökning och inspektion av de omtvistade handlingarna fann ombudsmannen att det inte var uppenbart felaktigt av rådet att anse att ett utlämnande av (de redigerade delarna av) de omtvistade handlingarna skulle undergräva medlemsstaternas internationella förbindelser och/eller deras finanspolitik.

Eftersom dessa skyddade allmänintressen inte kan åsidosättas av ett annat allmänintresse som anses vara viktigare, var det inte nödvändigt att pröva rådets tillämpning av undantaget för beslutsförfarandet. Ombudsmannen avslutade därför undersökningen och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande.