Ärendet gällde hur Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) hanterade klagomål från en nationell assistent till de europeiska delegerade åklagarna i Italien. Klaganden hävdade att de europeiska delegerade åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten i Rom ingrep i två administrativa förfaranden som han inledde på nationell nivå. Klagomålet gällde också hur Eppo hanterade en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som lämnats in av klaganden.

Ombudsmannen konstaterade brister i Eppos hantering av klagomålen när det gäller hur Eppo meddelade klaganden sin ståndpunkt och skälen till sin slutsats att inte vidta ytterligare åtgärder. Europeiska åklagarmyndigheten tog upp detta under utredningen genom att ge tydliga och rimliga förklaringar till sin ståndpunkt. Ombudsmannen konstaterade också att Eppo inte kränkte klagandens rättigheter när den hanterade klagomålen.

När det gäller begäran om tillgång till handlingar konstaterade ombudsmannen att de skäl som Eppo åberopat för att inte lämna ut de begärda handlingarna inte verkar vara förenliga med EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar. Ombudsmannen ansåg dock att beslutet att inte lämna ut de handlingar som klaganden hade begärt var rimligt, om än av ett annat skäl än det som Europeiska åklagarmyndigheten hade åberopat.

Ombudsmannen avslutade undersökningen med slutsatsen att inga ytterligare undersökningar är motiverade.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till fem handlingar som innehas av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet (Easa). Dokumenten gällde riskbedömningar av ett fåtal piloter vars certifikat från länder utanför EU hade omvandlats till EU-certifikat av en behörig nationell myndighet med vissa oriktigheter i omvandlingsprocessen. Easa vägrade att ge tillgång till de begärda handlingarna med hänvisning till undantaget från allmänhetens tillgång till handlingar avseende skyddet av enskildas privatliv och integritet.

I klagomålet till ombudsmannen angav klaganden att han endast var intresserad av de delar av handlingarna som visade metoden för riskbedömning, inte personuppgifterna. Efter att ha granskat de oredigerade versionerna av de omtvistade handlingarna påpekade ombudsmannen att Easa endast kunde lämna ut de delar som visade denna metod.

Eftersom Easa godtog ombudsmannens ståndpunkt och lämnade ut relevanta delar av de begärda handlingarna avslutade ombudsmannen ärendet som avgjort.

Ärendet gällde Europeiska byrån för bedrägeribekämpnings (Olaf) vägran att ge allmänheten tillgång till två slutrapporter om två utredningar om EIT:s kunskaps- och innovationsgrupp för tillverkning. När Olaf nekade tillgång till rapporterna grundade den sig på en allmän presumtion om att ett utlämnande skulle undergräva skyddet för syftet med dess utredningar.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna. På grundval av inspektionen och ytterligare konfidentiell information från Olaf ansåg ombudsmannen att det var rimligt för Olaf att tillämpa den allmänna presumtionen om att inte lämna ut uppgifter i detta fall, eftersom relevanta uppföljningsåtgärder fortfarande pågår och en rimlig tid för att slutföra dessa uppföljningsåtgärder ännu inte har förflutit.

Ombudsmannen avslutade därför undersökningen och konstaterade att det inte förelåg några administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde REA:s vägran att ge delvis tillgång till en skrivelse som REA hade skickat till en stödmottagare om återkrav av finansiering. Genom att vägra tillgång åberopade REA skyddet för tredje mans affärsintressen.

På grundval av inspektionen av den omtvistade handlingen övertygades ombudsmannen inte av REA:s argument att en partiell tillgång allvarligt skulle undergräva skyddet för affärsintressen. Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning och bad REA att ompröva sin ståndpunkt i fråga om begäran, i syfte att ge REA omfattande partiell tillgång till den omtvistade handlingen.

REA godtog ombudsmannens förslag till lösning och gav klaganden omfattande partiell tillgång till handlingen. Ombudsmannen välkomnade REA:s positiva svar på hennes förslag till lösning, som löste klagomålet.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) i samband med gemensamma återvändandeinsatser och nationella återvändandeinsatser som samordnas av Frontex för perioden 1 juli–31 december 2024. Frontex identifierade 247 slutliga rapporter om återvändandeinsatser, 46 dokument som utgör den operativa planen för återvändande för 2024 och flera tillhörande bidragsöverenskommelser. Frontex hämtade också en del av den detaljerade information som begärdes om återvändandeinsatser från sin databas, men strök resten. Frontex vägrade att ge tillgång till de 46 handlingar som utgjorde den operativa planen för återvändande för 2024 i deras helhet, samtidigt som man beviljade omfattande partiell tillgång till bidragsöverenskommelserna. Frontex hävdade att ytterligare utlämnande skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och internationella förbindelser samt kommersiella intressen.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade ett urval av de omtvistade handlingarna och höll ett möte med företrädare för Frontex. På grundval av inspektionen och de förtydliganden som gjordes under mötet fann ombudsmannen att Frontex ståndpunkt på det hela taget var motiverad.

Även om ombudsmannen således drog slutsatsen att Frontex hantering av begäran var rimlig och avslutade undersökningen med slutsatsen att det inte hade förekommit några administrativa missförhållanden, noterade hon att det, i avsaknad av en uttömmande förteckning över handlingar som omfattas av begäran, var svårt för ombudsmannen att med säkerhet fastställa hur många handlingar som Frontex identifierade som omfattas av begäran. Ombudsmannen upprepade därför en tidigare rekommendation om att Frontex, som en fråga om god förvaltning, bör förse de sökande med en förteckning över handlingar som byrån anser omfattas av deras begäran om allmänhetens tillgång till handlingar.

Ärendet gällde vägran från Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) att ge allmänheten tillgång till sju handlingar om utvinning av information från migranters kommunikationsutrustning. När Eurojust nekade allmänheten tillgång till delar av handlingarna åberopade Eurojust två undantag som anges i unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar, nämligen behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet och behovet av att skydda personuppgifter.

På grundval av inspektionen av de omtvistade handlingarna övertygades ombudsmannen inte av Eurojusts argument att ett mer omfattande utlämnande av handlingarna skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet. Ombudsmannen lade fram ett förslag till lösning, i vilket hon bad Eurojust att ompröva sin ståndpunkt i fråga om begäran, i syfte att ge allmänheten större tillgång till de omtvistade handlingarna. Hon uppmanade Eurojust att fokusera på tre av de berörda dokumenten, med uppföljande justeringar av två ytterligare dokument.

Eurojust godtog ombudsmannens förslag till lösning och gav klaganden större tillgång till nästan alla handlingar. Ombudsmannen välkomnade Eurojusts positiva svar på hennes förslag till lösning och avslutade undersökningen.