Klaganden arbetade som expert för en extern EU-uppdragstagare i ett EU-finansierat projekt i Tanzania som förvaltades av Europeiska unionens delegation i Tanzania och Östafrikanska gemenskapen. Klaganden hävdade att entreprenören bröt mot tanzansk lag genom att inte registrera sig i Tanzania, vilket hindrade honom från att få ett giltigt arbetstillstånd. Därefter informerade uppdragstagaren klaganden om sitt beslut att säga upp hans kontrakt, med beaktande av den oro över klagandens arbete som EU-delegationen tagit upp.

Ombudsmannen inledde en undersökning av klagandens farhågor om hur delegationen hanterade båda frågorna. I detta avseende hänvisade ombudsmannen till sin konsekventa uppfattning att när EU-institutionerna söker ersättare för experter som arbetar med EU-projekt bör dessa personer höras innan de ersätts. Kommissionen hävdade att den inte begärde att experten skulle ersättas, men ombudsmannen konstaterade att kommissionen hade varit delaktig i ersättningsbeslutet. Ombudsmannen konstaterade således att kommissionen inte hade säkerställt att klagandens rätt att bli hörd respekterades innan han ersattes, vilket utgjorde ett administrativt missförhållande.  Hon föreslog förbättringar för att förhindra att problemet uppstår i framtiden. 

Ombudsmannen konstaterade dessutom att eftersom klagandens avtal hade sagts upp var inga ytterligare undersökningar motiverade i frågan om arbetstillstånd. Hon lade dock fram ett förslag till förbättring för kommissionen och uppmanade den att kontrollera frågan eftersom den kan påverka andra experter som arbetar med EU-projektet. 

 

Ärendet gällde Europeiska kommissionens beslut att sluta samarbeta med en tillfällig arbetstagare inom barnomsorgen. Klaganden anställdes genom en extern uppdragstagare på veckokontrakt. I enlighet med kommissionens instruktioner informerade uppdragstagaren klaganden om att kommissionen inte längre skulle begära hennes tjänster. Klaganden vände sig till ombudsmannen och hävdade att kommissionen inte hade motiverat sitt beslut.

Ombudsmannen har konsekvent ansett att när EU-institutionerna begär att en persons kontrakt med en extern uppdragstagare ska sägas upp bör de ange rättvisa och objektiva skäl för att motivera uppsägningen, informera den berörda personen och se till att de ges möjlighet att lämna synpunkter före uppsägningen. Den osäkra situationen för en tillfälligt anställd innebär att kommissionen är skyldig att vara rättvis och öppen, även i avsaknad av ett avtalsförhållande. I detta fall säkerställde kommissionen inte att klaganden beviljades ett hörande och möjlighet att lämna synpunkter på de skäl som kommissionen hade angett innan den beslutade att inte längre begära klagandens tjänster. Även om detta är beklagligt noterar ombudsmannen att den klagande måste ha uppmärksammats på vissa av frågorna under den vecka som föregick kommissionens beslut. På grund av den bristande dokumentationen kan ombudsmannen dock inte kontrollera om kommissionens personal har diskuterat frågorna med klaganden. Ombudsmannen välkomnar dock att kommissionen medgav att den kunde ha förklarat sitt resonemang ytterligare för klaganden i detta ärende.

På grundval av detta anser ombudsmannen att inga ytterligare undersökningar är motiverade och avslutar ärendet.  

Ärendet gällde ett konsultföretag som utreddes av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) för misstänkta oegentligheter i EU-finansierade projekt. Olaf informerade byrån om att den hade avslutat utredningen och lade fram ekonomiska och administrativa rekommendationer för kommissionen. Även om Olaf informerade byrån om att den kunde vända sig till Olafs tillsynsansvarige för rättssäkerhetsgarantier, underlät Olaf att tillhandahålla tydlig information om den tillämpliga tidsfristen för att lämna in ett klagomål. Detta innebar att företaget lämnade in klagomålet efter tidsfristen och den tillsynsansvarige avvisade klagomålet.

Ombudsmannen konstaterade att Olaf hade gjort sig skyldig till administrativa missförhållanden genom att inte ge den klagande tydlig information, särskilt om slutdatumet för utredningen. Ombudsmannen ansåg dock att det inte fanns någon lämplig rekommendation för klaganden att ta itu med detta. Hon lade dock fram ett förslag som syftade till att förhindra att sådana problem uppstår i framtida liknande fall.

Målet gällde hur Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå (Enisa) hanterade en begäran om en kopia av en ljudupptagning av en förhandling inom ramen för en administrativ utredning om påstådda trakasserier. Klaganden, som hävdade att hon hade utsatts för trakasserier, var missnöjd med att den externa utredare som Enisa gett i uppdrag att genomföra utredningen vägrade att ge henne tillgång till en inspelning av en av de utfrågningar som den hade genomfört med henne.

Ombudsmannen drog slutsatsen att det var ett administrativt missförhållande från Enisas sida att tillåta en oberoende utredare att besluta om en begäran om en kopia av en ljudupptagning av en utfrågning i en administrativ undersökning och att godkänna utredarens avslag på begäran på grundval av otillräckliga förklaringar.

Ombudsmannen uppmanade Enisa att ta itu med sitt konstaterande av administrativa missförhållanden genom att ompröva sin vägran att bevilja tillgång till ljudupptagningen. Eftersom detta sannolikt skulle kräva en avvägning mellan klagandens och annan Enisa-personals rättigheter i fråga om personuppgifter bör Enisa på nytt samråda med sitt dataskyddsombud innan ett motiverat beslut fattas. Om klaganden skulle vara missnöjd med resultatet kan hon gå vidare med ärendet till Europeiska datatillsynsmannen.

Ärendet gällde hur Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) hanterade de italienska myndigheternas begäran om att dess uppdragstagare skulle säga upp avtalet med en person som anställts för att arbeta som kulturtolk i samband med den gemensamma insatsen Themis i Italien. Klaganden var oroad över att Frontex bland annat inte hade försett honom med skälen till att han avskedats.

Ombudsmannens undersökning visade att Frontex hade agerat i enlighet med tillämpliga regler vid behandlingen av begäran från de italienska myndigheterna, vilket krävde att skälen till begäran behandlades konfidentiellt. Frontex kunde därför inte rimligen ha förväntats agera på ett annat sätt. Ombudsmannen avslutade därför undersökningen och fann att det inte förelåg något administrativt missförhållande.