Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av Europeiska unionens asylbyrå (EUAA) om villkor för ensamkommande barn i EU-finansierade flyktinganläggningar i Grekland. Europeiska unionens asylbyrå identifierade 53 handlingar som omfattades av begäran och beviljade delvis tillgång till dem alla. Genom att vägra fullständig tillgång åberopade Europeiska unionens asylbyrå flera undantag från allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, på grundval av skyddet för enskildas privatliv och integritet, dess beslutsprocess och allmänintresset när det gäller allmän säkerhet. EUAA hävdade särskilt att de begärda handlingarna innehåller känslig information om personer som vistas i särskilda anläggningar och preliminär information om situationen i dessa anläggningar, som tillhandahålls av nationella myndigheter på konfidentiell basis. Utlämnandet av den sistnämnda informationen skulle kunna undergräva dessa myndigheters förtroende för Europeiska unionens asylbyrå och följaktligen för dess beslutsprocesser och allmänna säkerhet.

Klaganden var missnöjd med detta svar och de tillämpade redigeringarna och vände sig till ombudsmannen.

Ombudsmannens undersökningsgrupp inspekterade de oredigerade versionerna av de begärda handlingarna och diskuterade de tillämpade redigeringarna med företrädare för Europeiska unionens asylbyrå. På grundval av detta godtog ombudsmannen Europeiska unionens asylbyrås argument om behovet av att skydda integriteten och integriteten för särskilt utsatta personer som vistas i särskilda anläggningar. Hon medgav också att Europeiska unionens asylbyrå har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av undantaget avseende allmän säkerhet, vilket skulle kunna påverkas negativt om Europeiska unionens asylbyrå röjde information som delats av de nationella myndigheterna i förtroende, vilket avskräckte dem från ett nära samarbete med Europeiska unionens asylbyrå och dess utstationerade personal. Med tanke på de känsliga arbetsvillkoren för EUAA:s personal som utstationerats för att bistå de nationella myndigheterna ansåg ombudsmannen dessutom att EUAA rimligen kunde försöka skydda sina anställdas kommentarer om specifika anläggningar, på grundval av undantaget avseende skyddet av EUAA:s beslutsprocess.

Med detta sagt var ombudsmannen inte helt övertygad av alla EUAA:s motiveringar när det gäller de tillämpade redigeringarna och deras samstämmighet. Med tanke på den omfattande partiella tillgång som Europeiska unionens asylbyrå redan hade beviljat till de begärda handlingarna fann ombudsmannen dock att inga ytterligare undersökningar av detta klagomål var motiverade. Hon avslutade därför ärendet och lade fram ett förslag till förbättring.

 

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till ”modellkort” med anknytning till Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpnings (Europol) verktyg för artificiell intelligens (AI). Modellkorten innehåller information om AI-verktygens avsedda användning och utvärderingar av dem. Europol identifierade fyra handlingar som omfattades av begäran. Den nekade tillgång till tre handlingar i deras helhet och gav delvis tillgång till den återstående handlingen. Därvid åberopade Europol behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna och träffade företrädare för Europol. På grundval av detta och med tanke på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som EU:s institutioner och byråer har när de anser att den allmänna säkerheten är hotad fann ombudsmannen att Europols beslut att vägra (fullständig) tillgång för allmänheten inte var uppenbart felaktigt. Eftersom det berörda allmänintresset inte kan ersättas av ett annat allmänintresse som anses vara viktigare avslutade ombudsmannen undersökningen och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ombudsmannen ansåg dock att Europols förklaringar till klaganden om varför (fullständig) tillgång till dessa handlingar måste vägras kunde ha varit mer specifika, och hänvisade till ett tidigare förslag till förbättringar som hon hade lagt fram i detta avseende. 

 

Klaganden bad Europeiska kommissionen om allmänhetens tillgång till handlingar om sina diskussioner med den ungerska regeringen om rättsväsendets oberoende i samband med kommissionens bedömning av Ungerns berättigande till sammanhållningsmedel. Efter samråd med de ungerska myndigheterna vägrade kommissionen att ge tillgång till vissa handlingar och åberopade två undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar. Kommissionen hävdade närmare bestämt att ett utlämnande av uppgifter skulle undergräva syftet med dess undersökning av Ungerns rätt till stöd från Sammanhållningsfonden och dess beslutsprocess. Klaganden bad kommissionen att ompröva sitt beslut (genom att lämna in en ”bekräftande ansökan”). När kommissionen inte svarade inom de tillämpliga tidsfristerna vände sig klaganden till ombudsmannen.

Ombudsmannen inledde en undersökning av kommissionens underförstådda vägran att ge allmänheten tillgång till de begärda handlingarna. Under ombudsmannens undersökning antog kommissionen sitt bekräftande beslut. Den vidhöll sitt beslut att neka tillgång men åberopade ytterligare ett undantag och hävdade att Europaparlamentet under tiden hade inlett rättsliga förfaranden i frågan, och att ett utlämnande skulle kunna undergräva dessa pågående förfaranden.

Ombudsmannens inspektion visade att de begärda handlingarna innehåller Ungerns självbedömning, formella frågeformulär som kommissionen skickat till de ungerska myndigheterna och de berörda ungerska myndigheternas officiella svar på dessa frågor. De begärda handlingarna ligger således till grund för kommissionens beslut mot vilket parlamentet inledde ett domstolsförfarande. De har varken utarbetats för det specifika domstolsförfarandet eller innehåller interna rättsliga ställningstaganden i tvistefrågor.

Ombudsmannen ansåg att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning hade visat hur ett utlämnande av handlingarna skulle kunna undergräva domstolsförfarandet i fråga. Ombudsmannen var inte heller övertygad av kommissionens argument att ett utlämnande skulle kunna undergräva dess undersökning. Dessutom betonade ombudsmannen vikten av att informera allmänheten om kommissionens och de ungerska myndigheternas åtgärder för att skydda EU:s ekonomiska intressen och se till att rättsstatsprincipen respekteras. Ombudsmannen ansåg därför att kommissionens vägran att ge allmänheten omfattande tillgång till de begärda handlingarna utgjorde ett administrativt missförhållande och rekommenderade kommissionen att ompröva sin ståndpunkt om begäran om tillgång.

Som svar bekräftade kommissionen sin ståndpunkt att ett utlämnande av de begärda handlingarna skulle undergräva lugnet i det domstolsförfarande som inletts av parlamentet och dess utredning vad gäller Ungerns rätt till stöd från Sammanhållningsfonden. Ombudsmannen konstaterade dock att kommissionen inte gav några övertygande förklaringar till varför ingen mer omfattande tillgång kunde ges till dessa handlingar. Ombudsmannen bekräftade därför sitt konstaterande av administrativa missförhållanden och avslutade ärendet.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till det motiverade yttrande som Europeiska kommissionen skickade till Belgien i samband med ett överträdelseförfarande avseende dess införlivande av direktivet om skydd för visselblåsare.

Kommissionen vägrade att ge tillgång till handlingen, som ingår i akten i ett pågående överträdelseförfarande. I samband med detta grundade sig kommissionen på en allmän presumtion om icke-utlämnande, grundad på behovet av att skydda syftet med en pågående utredning. Klaganden var missnöjd med resultatet och vände sig till ombudsmannen.

Även om ombudsmannen ansåg att ett adekvat skydd för visselblåsare är nödvändigt, fann hon, på grundval av inspektionen av den omtvistade handlingen, att kommissionen hade fog för att grunda sig på den allmänna presumtionen om icke-utlämnande för att vägra tillgång till handlingen. Hon avslutade därför ärendet.

Ärendet gällde Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrås (Enisa) vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör en utredning som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) gjort sig skyldig till tjänstefel som begåtts av en av dess anställda. Genom att vägra tillgång till handlingar åberopade Enisa ett undantag enligt unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar och gjorde gällande att ett utlämnande skulle undergräva behovet av att skydda privatlivet och integriteten för de personer som nämns i handlingarna, inbegripet den person som berörs av Olafs utredning.

Ombudsmannen konstaterade att klaganden inte hade fastställt något behov av att lämna ut personuppgifterna i allmänhetens intresse, vilket krävs enligt EU:s lagstiftning om dataskydd. Enisa hade således fog för att vägra att lämna ut personuppgifter i de omtvistade handlingarna. På grundval av Enisas argument var ombudsmannen emellertid inte övertygad om att de omtvistade handlingarna utgjorde personuppgifter i sin helhet. Hon föreslog därför att Enisa skulle ompröva sin ståndpunkt att tillgång till handlingarna måste vägras i sin helhet.

Som svar gjorde Enisa en förnyad bedömning av de omtvistade handlingarna. På grundval av detta vidhöll kommissionen sin ståndpunkt att handlingarna innehåller personuppgifter genomgående och att allmänheten därför inte kunde beviljas tillgång till dem. Mot bakgrund av den ytterligare information som Enisa lämnade i det skedet godtog ombudsmannen att handlingarna rimligen kunde anses utgöra personuppgifter i sin helhet. Hon avslutade därför sin undersökning och konstaterade att Enisa hade godtagit förslaget till lösning. Ombudsmannen föreslog dock att Enisa, som en fråga om god förvaltning, skulle förse den sökande med en förteckning över de handlingar som byrån identifierar när den behandlar en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar.