Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av Europeiska unionens asylbyrå (EUAA) om villkor för ensamkommande barn i EU-finansierade flyktinganläggningar i Grekland. Europeiska unionens asylbyrå identifierade 53 handlingar som omfattades av begäran och beviljade delvis tillgång till dem alla. Genom att vägra fullständig tillgång åberopade Europeiska unionens asylbyrå flera undantag från allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, på grundval av skyddet för enskildas privatliv och integritet, dess beslutsprocess och allmänintresset när det gäller allmän säkerhet. EUAA hävdade särskilt att de begärda handlingarna innehåller känslig information om personer som vistas i särskilda anläggningar och preliminär information om situationen i dessa anläggningar, som tillhandahålls av nationella myndigheter på konfidentiell basis. Utlämnandet av den sistnämnda informationen skulle kunna undergräva dessa myndigheters förtroende för Europeiska unionens asylbyrå och följaktligen för dess beslutsprocesser och allmänna säkerhet.

Klaganden var missnöjd med detta svar och de tillämpade redigeringarna och vände sig till ombudsmannen.

Ombudsmannens undersökningsgrupp inspekterade de oredigerade versionerna av de begärda handlingarna och diskuterade de tillämpade redigeringarna med företrädare för Europeiska unionens asylbyrå. På grundval av detta godtog ombudsmannen Europeiska unionens asylbyrås argument om behovet av att skydda integriteten och integriteten för särskilt utsatta personer som vistas i särskilda anläggningar. Hon medgav också att Europeiska unionens asylbyrå har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av undantaget avseende allmän säkerhet, vilket skulle kunna påverkas negativt om Europeiska unionens asylbyrå röjde information som delats av de nationella myndigheterna i förtroende, vilket avskräckte dem från ett nära samarbete med Europeiska unionens asylbyrå och dess utstationerade personal. Med tanke på de känsliga arbetsvillkoren för EUAA:s personal som utstationerats för att bistå de nationella myndigheterna ansåg ombudsmannen dessutom att EUAA rimligen kunde försöka skydda sina anställdas kommentarer om specifika anläggningar, på grundval av undantaget avseende skyddet av EUAA:s beslutsprocess.

Med detta sagt var ombudsmannen inte helt övertygad av alla EUAA:s motiveringar när det gäller de tillämpade redigeringarna och deras samstämmighet. Med tanke på den omfattande partiella tillgång som Europeiska unionens asylbyrå redan hade beviljat till de begärda handlingarna fann ombudsmannen dock att inga ytterligare undersökningar av detta klagomål var motiverade. Hon avslutade därför ärendet och lade fram ett förslag till förbättring.

 

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till ”modellkort” med anknytning till Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpnings (Europol) verktyg för artificiell intelligens (AI). Modellkorten innehåller information om AI-verktygens avsedda användning och utvärderingar av dem. Europol identifierade fyra handlingar som omfattades av begäran. Den nekade tillgång till tre handlingar i deras helhet och gav delvis tillgång till den återstående handlingen. Därvid åberopade Europol behovet av att skydda det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna och träffade företrädare för Europol. På grundval av detta och med tanke på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som EU:s institutioner och byråer har när de anser att den allmänna säkerheten är hotad fann ombudsmannen att Europols beslut att vägra (fullständig) tillgång för allmänheten inte var uppenbart felaktigt. Eftersom det berörda allmänintresset inte kan ersättas av ett annat allmänintresse som anses vara viktigare avslutade ombudsmannen undersökningen och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ombudsmannen ansåg dock att Europols förklaringar till klaganden om varför (fullständig) tillgång till dessa handlingar måste vägras kunde ha varit mer specifika, och hänvisade till ett tidigare förslag till förbättringar som hon hade lagt fram i detta avseende. 

 

Klaganden begärde att Europeiska kommissionen skulle ge allmänheten tillgång till handlingar om sina utbyten med den ungerska regeringen om rättsväsendets oberoende i samband med kommissionens bedömning av Ungerns berättigande till sammanhållningsmedel. Efter samråd med de ungerska myndigheterna vägrade kommissionen tillgång till vissa av handlingarna och åberopade två undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar. Mer specifikt hävdade kommissionen att ett utlämnande skulle undergräva syftet med dess utredning när det gäller Ungerns berättigande till sammanhållningsmedel och dess beslutsprocess. Klaganden begärde att kommissionen skulle ompröva sitt beslut (genom att lämna in en ”bekräftande ansökan”). När kommissionen inte svarade inom de tillämpliga tidsfristerna vände sig klaganden till ombudsmannen.

Ombudsmannen inledde en undersökning av kommissionens implicita vägran att ge allmänheten tillgång till de begärda handlingarna. Under ombudsmannens undersökning antog kommissionen sitt bekräftande beslut. Den vidhöll sitt beslut att vägra tillgång men åberopade ett ytterligare undantag och hävdade att Europaparlamentet under tiden hade inlett ett domstolsförfarande i ärendet och att ett utlämnande skulle kunna undergräva dessa pågående förfaranden.

Ombudsmannens inspektion visade att de begärda handlingarna innehåller Ungerns självbedömning, formella frågeformulär som kommissionen skickat till de ungerska myndigheterna och de officiella svaren från de relevanta ungerska myndigheterna på dessa frågor. De begärda handlingarna ligger således till grund för kommissionens beslut mot vilket parlamentet inledde ett domstolsförfarande. De har inte utarbetats för det specifika domstolsförfarandet och innehåller inte heller några interna rättsliga ställningstaganden i tvistefrågor genomgående.

Ombudsmannen ansåg att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning hade visat hur ett utlämnande av handlingarna skulle kunna undergräva domstolsförfarandet i fråga. Ombudsmannen övertygades inte heller av kommissionens argument att ett utlämnande skulle kunna undergräva dess undersökning. Dessutom betonade ombudsmannen vikten av att informera allmänheten om kommissionens och de ungerska myndigheternas åtgärder för att skydda EU:s ekonomiska intressen och säkerställa att rättsstatsprincipen respekteras. Ombudsmannen ansåg därför att kommissionens vägran att ge allmänheten omfattande tillgång till de begärda handlingarna utgjorde ett administrativt missförhållande och rekommenderade kommissionen att ompröva sin ståndpunkt om begäran om tillgång.

I sitt svar bekräftade kommissionen sin ståndpunkt att ett utlämnande av de begärda handlingarna skulle undergräva lugnet i det domstolsförfarande som inletts av parlamentet och dess utredning av Ungerns berättigande till sammanhållningsmedel. Ombudsmannen konstaterade dock att kommissionen inte gav några övertygande förklaringar till varför ingen större tillgång kunde ges till dessa handlingar. Ombudsmannen bekräftade därför sitt konstaterande av administrativa missförhållanden och avslutade ärendet.