Ärendet gällde Europaparlamentets vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör två utredningar som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) gjort sig skyldig till tjänstefel. När parlamentet vägrade att ge tillgång till handlingar åberopade det fyra undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar och hävdade att ett utlämnande skulle undergräva integriteten och integriteten för de personer som berörs av Olafs utredningar, syftet med dessa utredningar, pågående domstolsförfaranden och dess beslutsprocess.

Ombudsmannens undersökningsgrupp inspekterade de omtvistade handlingarna och på grundval av inspektionen ansåg ombudsmannen att det, när det gäller handlingar som rör en av utredningarna, var rimligt för parlamentet att tillämpa den allmänna presumtionen om sekretess som EU-institutionerna kan förlita sig på medan Olafs utredningar pågår och så länge som en rimlig tid för uppföljningsverksamhet från myndigheter som genomför Olafs rekommendationer inte har förflutit. 

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i de två aktuella Olaf-utredningarna fann ombudsmannen också att parlamentet hade haft fog för att anse att en redigering av handlingarna inte skulle lämna något innehåll i sak, eftersom de innehåller en betydande mängd personuppgifter. Eftersom klaganden inte hade fastställt något behov av att lämna ut personuppgifterna för ett specifikt ändamål av allmänt intresse, vilket krävs enligt EU:s lagstiftning om dataskydd, fann ombudsmannen inga administrativa missförhållanden och avslutade ärendet.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar i samband med disciplinära förfaranden efter en utredning och en rekommendation från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) till kommissionen. Kommissionen identifierade 23 handlingar som omfattades av begäran och nekade tillgång till alla handlingar i deras helhet. Kommissionen förlitade sig härvid på behovet av att skydda personuppgifter.

När klaganden begärde att kommissionen skulle ompröva sitt beslut bekräftade kommissionen den nekade tillgången och åberopade en allmän presumtion om sekretess som härrör från skyddet av syftet med utredningar. Kommissionen hävdade också att allmänhetens tillgång inte kan beviljas för att skydda personuppgifterna i handlingarna.

Ombudsmannen fann att kommissionens tillämpning av en allmän presumtion om sekretess, efter det att det disciplinära förfarandet i fråga hade avslutats, inte var rimlig. På grundval av en inspektion av de omtvistade handlingarna ansåg ombudsmannen att även om delar av handlingarna kan behöva redigeras för att förhindra identifiering av enskilda personer eller för att skydda syftet med framtida utredningar, innehåller handlingarna inte genomgående känslig information. Ombudsmannen föreslog därför som en lösning att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt om begäran om tillgång i syfte att ge meningsfull partiell tillgång till de begärda handlingarna.

Som svar bekräftade kommissionen att den förlitade sig på en allmän presumtion om sekretess och ansåg att en meningsfull partiell tillgång under alla omständigheter inte var möjlig utan att lämna ut personuppgifter och äventyra skyddet för syftet med kommissionens disciplinära utredningar.

Ombudsmannen beklagade att kommissionen inte beviljade partiell tillgång efter hennes förslag till lösning. Ombudsmannen konstaterade att kommissionens hantering av denna begäran om tillgång utgjorde ett administrativt missförhållande.

Eftersom kommissionen hade omprövat sin ståndpunkt om klagandens begäran om tillgång till handlingar efter ombudsmannens förslag till lösning och kommit fram till samma slutsats som i sitt bekräftande beslut, ansåg ombudsmannen att det inte var meningsfullt att fortsätta denna undersökning med en formell rekommendation i frågan. Hon avslutade därför ärendet.

Ärendet gällde Europeiska kommissionens beslut att vägra allmänheten tillgång till slutliga sanktionsbeslut som avslutar disciplinära förfaranden mot kommissionens anställda. Kommissionen tillämpade en allmän presumtion om sekretess på alla de omtvistade handlingarna på grundval av behovet av att skydda syftet med utredningarna. Kommissionen hävdade också att allmänhetens tillgång till besluten under alla omständigheter inte kunde beviljas utan att personuppgifter avslöjades.

Ombudsmannen fann att kommissionen inte hade fog för att grunda sig på en allmän presumtion om sekretess grundad på behovet av att skydda syftet med utredningar för att vägra tillgång till de slutliga sanktionsbesluten. Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade därför handlingarna i fråga. På grundval av inspektionen ansåg ombudsmannen att även om vissa av de slutliga sanktionsbesluten kan kräva mer omfattande redigeringar än andra för att förhindra identifiering av enskilda personer och därmed skydda deras integritet och integritet, var kommissionens ståndpunkt att ingen tillgång kunde beviljas orimlig. Ombudsmannen ansåg också att handlingarna endast innehöll begränsad information som skulle behöva undanhållas för att skydda syftet med utredningarna.

Mot bakgrund av detta fann ombudsmannen att kommissionens vägran att ge allmänheten tillgång till de begärda handlingarna i sin helhet utgjorde ett administrativt missförhållande.

Ombudsmannen har redan framfört sin åsikt ovan i ett förslag till lösning i en parallell undersökning om allmänhetens tillgång till liknande handlingar. Eftersom kommissionen hade omprövat sin ståndpunkt efter detta förslag till lösning och kommit fram till samma slutsats som i sitt bekräftande beslut, ansåg ombudsmannen att det inte var meningsfullt att fortsätta denna undersökning genom att utfärda en formell rekommendation i frågan. Hon avslutade därför ärendet.

Ärendet gällde Europaparlamentets vägran att ge allmänheten tillgång till handlingar som rör en utredning av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) om tjänstefel. För att vägra tillgång till handlingar åberopade parlamentet två undantag enligt unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar och hävdade att ett utlämnande skulle undergräva integriteten och integriteten för de personer som berörs av Olafs utredning och dess beslutsprocess.

Ombudsmannen konstaterade att klaganden inte hade fastställt något behov av att lämna ut personuppgifterna i allmänhetens intresse, vilket krävs enligt EU:s lagstiftning om dataskydd. Parlamentet hade således fog för att vägra att lämna ut personuppgifter i de omtvistade handlingarna. Granskningen av handlingarna visade emellertid också att de inte innehåller personuppgifter i alla delar och att vissa delar av handlingarna kunde lämnas ut samtidigt som de berörda personernas privatliv och integritet skyddas. Ombudsmannen föreslog därför att parlamentet skulle ompröva sin ståndpunkt att tillgång till handlingarna måste vägras i sin helhet.

Som svar vidhöll parlamentet sin ståndpunkt att ingen offentlig tillgång kunde beviljas eftersom det ansåg att det inte är möjligt att redigera alla personuppgifter samtidigt som en del meningsfullt innehåll lämnas kvar. Ombudsmannen beklagade parlamentets fortsatta vägran att ge någon form av tillgång till de begärda handlingarna. Med tanke på att parlamentet bekräftade sin ståndpunkt som svar på hennes förslag till lösning ansåg ombudsmannen att det inte skulle tjäna något syfte att driva frågan inom ramen för detta ärende. Ombudsmannen förväntar sig dock att parlamentet kommer att beakta hennes bedömning när det behandlar framtida begäranden om allmänhetens tillgång till liknande handlingar.

Ärendet gällde Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) beslut att vägra allmänheten tillgång till slutrapporter och tillhörande rekommendationer i 44 utredningar samt till en ärendeakt i ett specifikt avslutat disciplinärt ärende. Olaf tillämpade en allmän presumtion om att alla omtvistade handlingar inte skulle lämnas ut, vilket innebar att Olaf vägrade att ge allmänheten tillgång till alla handlingar utan att ha gjort någon individuell bedömning.

Ombudsmannen fann att Olaf inte hade fog för att grunda sig på en allmän presumtion om icke-utlämnande, grundad på behovet av att skydda syftet med sina utredningar, för att vägra tillgång till de 37 slutrapporter och rekommendationer avseende vilka utredningarna och uppföljningsverksamheten hade avslutats. När det gäller slutrapporterna och rekommendationerna, där Olaf ansåg att uppföljningsverksamheten fortfarande pågick, ansåg ombudsmannen att det inte var klart om och i så fall hur Olaf bedömde att denna uppföljningsperiod fortfarande var rimlig innan den allmänna presumtionen om icke-utlämnande tillämpades.

Ombudsmannen föreslog därför som en lösning att Olaf i) skulle göra en individuell bedömning av slutrapporterna och rekommendationerna i samband med de utredningar där uppföljningsverksamheten har avslutats, och vid behov redigera personuppgifter, i syfte att ge bredast möjliga tillgång för allmänheten, och ii) förklara varför den anser att den rimliga perioden för att slutföra uppföljningsverksamheten ännu inte hade löpt ut i tillämpliga fall.

Som svar gjorde Olaf en individuell bedömning av 41 slutrapporter och rekommendationer i samband med alla utredningar där det bekräftades att uppföljningen hade avslutats. Olaf beviljade delvis tillgång till alla dessa handlingar. Olaf beskrev också hur den i allmänhet bedömer om det har gått en rimlig tid för den behöriga myndigheten att besluta om lämplig uppföljning av dess rekommendationer.

Ombudsmannen drog slutsatsen att Olaf godtog hennes förslag till en lösning som ger allmänheten omfattande partiell tillgång till 41 slutrapporter och tillhörande rekommendationer. Hon välkomnade också de förtydliganden som gjorts om pågående uppföljningsförfaranden. Hon påpekade dock att uppföljningsverksamheten i de aktuella utredningarna hade pågått under betydligt längre tid än vad unionsdomstolarna har ansett vara rimligt. Hon lade därför fram förslag till förbättringar för Olaf i denna fråga.

När det gäller vägran att ge tillgång till de återstående handlingarna i Olafs utredningsakt i fråga var ombudsmannen inte heller övertygad om att Olaf hade rätt att grunda sig på en allmän presumtion om sekretess med tanke på att både dess utrednings- och uppföljningsförfarande hade avslutats. Efter att ha granskat handlingarna ansåg ombudsmannen också att partiell tillgång verkade möjlig samtidigt som personuppgifter redigerades. Ombudsmannen noterade dock att antalet handlingar som ingår i ärendeakten är betydande, att klaganden nu fick meningsfull partiell tillgång till slutrapporten i samband med denna undersökning och att det inte är klart huruvida de återstående handlingar till vilka partiell tillgång kan vara möjlig innehåller ytterligare information av intresse för klaganden. Ombudsmannen ansåg därför att inga ytterligare undersökningar av denna aspekt av klagomålet var motiverade. Hon hänvisade i detta avseende till det förslag till förbättring som Olaf hade fått i en nyligen genomförd utredning om dess hantering av begäranden om allmänhetens tillgång till hela ärendehandlingar.

Ärendet gällde Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) vägran att ge allmänheten tillräckligt bred tillgång till Olafs slutrapporter och rekommendationer i samband med två utredningar av tjänstefel som begåtts av EU-anställda. Genom att vägra tillgång till delar av dessa handlingar åberopade Olaf två undantag enligt unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar och gjorde gällande att ett utlämnande skulle undergräva behovet av att skydda privatlivet och integriteten för de personer som nämns i handlingarna, inbegripet de personer som berörs av Olafs utredningar, samt behovet av att skydda affärsintressena för de bolag och juridiska personer som nämns i handlingarna.

Ombudsmannen konstaterade att klaganden inte hade fastställt något behov av att lämna ut de aktuella personuppgifterna i allmänhetens intresse, vilket krävs enligt EU:s lagstiftning om dataskydd. Efter en inspektion av de omtvistade handlingarna ansåg ombudsmannen också att redigeringen av kommersiell information var rimlig och att det inte fanns något övervägande allmänintresse av utlämnande i detta avseende. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att Olafs beslut att vägra allmänheten tillgång till delar av de omtvistade handlingarna var motiverat. Ombudsmannen välkomnade Olafs beslut att lämna ut viktiga uppgifter om de två berörda utredningarna och avslutade undersökningen utan att konstatera några administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde Europeiska utrikestjänstens vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till handlingar som rör utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) om tjänstefel som begåtts av EU-anställda. Genom att vägra tillgång till handlingar åberopade utrikestjänsten ett undantag enligt unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar och gjorde gällande att ett utlämnande skulle undergräva behovet av att skydda privatlivet och integriteten för de personer som nämns i handlingarna, inbegripet de personer som berörs av Olafs utredningar. Dessutom har utrikestjänsten maskerat namnen på de juridiska personer som nämns i dokumenten för att skydda deras anseende.

Ombudsmannen konstaterade att klaganden inte hade fastställt något behov av att lämna ut personuppgifterna i allmänhetens intresse, vilket krävs enligt EU:s lagstiftning om dataskydd. Efter en inspektion av de omtvistade handlingarna ansåg ombudsmannen också att de begränsade redigeringarna av kommersiell information var rimliga och kunde inte identifiera något övervägande allmänintresse i detta avseende. Ombudsmannen drog därför slutsatsen att utrikestjänstens beslut att inte lämna ut de omtvistade handlingarna i sin helhet var motiverat. Ombudsmannen avslutade därför undersökningen och konstaterade att det inte förelåg något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde ett konsultföretag som utreddes av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) för misstänkta oegentligheter i EU-finansierade projekt. Olaf informerade byrån om att den hade avslutat utredningen och lade fram ekonomiska och administrativa rekommendationer för kommissionen. Även om Olaf informerade byrån om att den kunde vända sig till Olafs tillsynsansvarige för rättssäkerhetsgarantier, underlät Olaf att tillhandahålla tydlig information om den tillämpliga tidsfristen för att lämna in ett klagomål. Detta innebar att företaget lämnade in klagomålet efter tidsfristen och den tillsynsansvarige avvisade klagomålet.

Ombudsmannen konstaterade att Olaf hade gjort sig skyldig till administrativa missförhållanden genom att inte ge den klagande tydlig information, särskilt om slutdatumet för utredningen. Ombudsmannen ansåg dock att det inte fanns någon lämplig rekommendation för klaganden att ta itu med detta. Hon lade dock fram ett förslag som syftade till att förhindra att sådana problem uppstår i framtida liknande fall.