Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till riskbedömningsrapporten för 2023 från en stor plattform för sociala medier om dess efterlevnad av bestämmelserna i rättsakten om digitala tjänster. Kommissionen nekade tillgång till rapporten med hänvisning till undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar (förordning (EG) nr 1049/2001). Den ansåg att det fanns en allmän presumtion om att ett utlämnande av rapporten skulle undergräva plattformens kommersiella intressen samt dess pågående utredning av plattformens fullgörande av sina skyldigheter enligt rättsakten om digitala tjänster. Kommissionen gjorde följaktligen inte någon individuell bedömning av rapporten för att fastställa dess eventuella utlämnande.

Ombudsmannen ansåg att det var orimligt att tillämpa en allmän presumtion om icke-utlämnande på en riskbedömningsrapport som utarbetats inom ramen för rättsakten om digitala tjänster. Ombudsmannen ansåg att de omständigheter under vilka EU-domstolarna har erkänt möjligheten att använda en allmän presumtion skiljer sig mycket från de regler som gäller för riskbedömningsrapporter. Mot bakgrund av detta ansåg ombudsmannen preliminärt att kommissionens åberopande av en allmän presumtion utgjorde ett administrativt missförhållande.

När kommissionen vidhöll sin ståndpunkt bekräftade ombudsmannen sin åsikt att åberopandet av en allmän presumtion om icke-utlämnande utgjorde ett administrativt missförhållande. Hon rekommenderade kommissionen att göra en individuell bedömning av riskbedömningsrapporten i fråga i syfte att ge största möjliga tillgång, i enlighet med förordning 1049/2001.

Kommissionen godtog inte ombudsmannens rekommendation och upprepade sin ståndpunkt att det generellt kan antas att ett utlämnande av riskbedömningsrapporten skulle undergräva skyddet för syftet med dess utredning av rättsakten om digitala tjänster och den berörda plattformens kommersiella intressen. Kommissionen ansåg också att den omöjligen kunde bedöma om rapporten innehöll några kommersiellt känsliga uppgifter och att klagandens intresse var av privat natur.

Ombudsmannen beklagade kommissionens svar. Hon var fortfarande inte övertygad om att en allmän presumtion om sekretess skulle kunna tillämpas på riskbedömningsrapporter som utarbetas enligt rättsakten om digitala tjänster, även efter det att en redigerad version av rapporten har offentliggjorts av den berörda plattformen. Ombudsmannen ansåg också att möjligheten att kontrollera att en mycket stor onlineplattform fullgör sina skyldigheter enligt rättsakten om digitala tjänster utgör ett allmänintresse av utlämnande som kommissionen borde ha vägt mot de intressen som den försökte skydda. Slutligen noterade ombudsmannen att bedömningen av kommersiellt känslig information är en del av EU-institutionernas skyldigheter enligt förordning (EG) nr 1049/2001.

Ombudsmannen avslutade därför ärendet och bekräftade sitt konstaterande av administrativa missförhållanden.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av Europeiska kommissionen om eventuell skriftväxling eller korrespondens med rumänska myndigheter om presidentvalet 2024 i Rumänien. Kommissionen identifierade en uppsättning handlingar som rör två utredningar enligt rättsakten om digitala tjänster och nekade tillgång. Kommissionen hävdade särskilt att handlingarna omfattades av en allmän presumtion om icke-utlämnande och att ett utlämnande skulle undergräva skyddet för syftet med utredningar och ett företags affärsintressen.

Klaganden bad kommissionen att ompröva sitt beslut och hävdade att det fanns ett övervägande allmänintresse av utlämnandet. När kommissionen vidhöll sin vägran att lämna ut handlingarna vände sig klaganden till ombudsmannen.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna. Ombudsmannen bad också kommissionen att tillhandahålla en detaljerad förteckning över identifierade handlingar som skulle kunna delas med klaganden.

På grundval av inspektionen fann ombudsmannen att det var rimligt att kommissionen vägrade att ge tillgång till de begärda handlingarna, med tanke på deras känsliga karaktär. Även om kommissionen inte tillhandahöll någon detaljerad förteckning över handlingar, beskrev den under undersökningen den berörda kategorin av handlingar mer i detalj, vilket ombudsmannen ansåg vara rimligt i det specifika sammanhanget i detta ärende.

Ombudsmannen avslutade därför ärendet med slutsatsen att inga ytterligare undersökningar var motiverade.

Klaganden bad Europeiska kommissionen om allmänhetens tillgång till riskbedömningsrapporten för 2023 från en stor plattform för sociala medier om dess efterlevnad av bestämmelserna i rättsakten om digitala tjänster. Årlig rapportering är en del av skyldigheterna för ”mycket stora onlineplattformar” enligt rättsakten om digitala tjänster. Kommissionen nekade tillgång till rapporten med hänvisning till ett undantag enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar (förordning 1049/2001). Kommissionen hävdade särskilt att det kunde antas att ett utlämnande av rapporten skulle undergräva plattformens kommersiella intressen och dess pågående undersökning av plattformens efterlevnad av sina skyldigheter enligt rättsakten om digitala tjänster. Kommissionen gjorde således inte någon individuell bedömning av rapporten mot bakgrund av ett eventuellt utlämnande av den.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade den omtvistade rapporten. På grundval av inspektionen delade ombudsmannen sin preliminära åsikt med kommissionen att det är orimligt att tillämpa en allmän presumtion om icke-utlämnande på en riskbedömningsrapport som utarbetats enligt rättsakten om digitala tjänster. Ombudsmannen ansåg att de omständigheter under vilka EU-domstolarna har erkänt möjligheten att använda en allmän presumtion skiljer sig mycket från de regler som gäller för riskbedömningsrapporter. Mot bakgrund av detta ansåg ombudsmannen preliminärt att kommissionens åberopande av en allmän presumtion utgjorde ett administrativt missförhållande.

Som svar till ombudsmannen vidhöll kommissionen sin ståndpunkt och tillade att användningen av en allmän presumtion hade motiverats även mot bakgrund av behovet av att skydda syftet med den oberoende revisionen av plattformens efterlevnad av sina skyldigheter enligt rättsakten om digitala tjänster som hade pågått vid tidpunkten för dess beslut om begäran om tillgång.

Ombudsmannen var inte övertygad om att behovet av att skydda syftet med revisionen motiverade kommissionens tillämpning av en allmän presumtion om sekretess. Lagstiftaren kopplade tidsplanen för det proaktiva offentliggörandet av riskbedömningsrapporten till slutförandet av den oberoende revisionen, men detta innebär inte att begäranden om allmänhetens tillgång enligt förordning (EG) nr 1049/2001 måste avslås före detta datum. Om den berörda plattformen ännu inte har offentliggjort riskbedömningsrapporten proaktivt när allmänheten begär att den ska lämnas ut bör kommissionen i stället beakta detta i sin bedömning enligt förordning (EG) nr 1049/2001. Om det inte är klart om allmänhetens tillgång kan beviljas bör kommissionen konsultera plattformen för att få sina synpunkter på huruvida något av undantagen i artikel 4 i förordning (EG) nr 1049/2001 kan vara tillämpligt.

Ombudsmannen fann således att kommissionens tillämpning av en allmän presumtion om att den aktuella riskbedömningsrapporten inte ska lämnas ut utgjorde ett administrativt missförhållande. Hon rekommenderade kommissionen att göra en individuell bedömning av handlingen i syfte att ge största möjliga tillgång, i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001.

Ärendet gällde en begäran om allmänhetens tillgång till en ärendeakt som rörde påståenden om korruption som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) hade beslutat att inte utreda. Olaf hade vägrat tillgång på grundval av en allmän presumtion om icke-utlämnande och gjort gällande att ett utlämnande skulle undergräva syftet med dess utredningar. Klaganden bestred Olafs tillämpning av en allmän presumtion om sekretess. Han gjorde även gällande att det förelåg ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.

Efter det att Europeiska ombudsmannen hade inlett undersökningen omprövade Olaf sin ståndpunkt och gav klaganden tillgång till det slutliga beslutet i det aktuella ärendet. Klaganden ansåg att detta var ett svar på hans begäran om tillgång, men menade också att Olaf borde ha lämnat ytterligare förklaringar till varför man hade avstått från att inleda en utredning.

Ombudsmannen anser att det är orimligt att tillämpa en allmän presumtion om icke-utlämnande på ett Olaf-beslut som avslutar ett urvalsförfarande om Olaf inte finner tillräckliga skäl för att inleda en utredning. Ombudsmannen välkomnade således Olafs positiva engagemang i klagomålet och lovordade Olaf för dess beredvillighet att lösa frågan. Eftersom denna undersökning endast avsåg Olafs vägran att ge allmänheten tillgång, ansåg ombudsmannen att klagomålet hade lösts och avslutade undersökningen i enlighet med vad som fastställts.

Ärendet gällde kommissionens vägran att ge allmänheten fullständig tillgång till elva ”genomförandebeslut” som fastställer de enskilda ”tillsynsavgifter” som leverantörer av mycket stora onlineplattformar måste betala i enlighet med rättsakten om digitala tjänster. När kommissionen nekade tillgång till handlingar grundade den sig på ett av undantagen i unionslagstiftningen om allmänhetens tillgång till handlingar och gjorde gällande att ett utlämnande skulle kunna skada affärsintressen. Klaganden ifrågasatte användningen av detta undantag och hävdade att det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnande.

Ombudsmannens undersökningsgrupp granskade de omtvistade handlingarna tillsammans med andra delar av kommissionens akt och höll ett möte med företrädare för kommissionen. På grundval av inspektionen och den information som lämnats fann ombudsmannen att den undanhållna informationen faktiskt utgjorde känslig information vars utlämnande skulle kunna undergräva kommersiella intressen, bland annat mot bakgrund av den kostnadsdelningsmekanism som ligger till grund för beräkningen av de enskilda tillsynsavgifterna. Ombudsmannen fann också att det hade varit rimligt för kommissionen att anse att det inte fanns något övervägande allmänintresse av utlämnande.

Ombudsmannen drog därför slutsatsen att kommissionen hade haft fog för att vägra att ge allmänheten fullständig tillgång till de omtvistade genomförandebesluten och avslutade undersökningen utan att konstatera några administrativa missförhållanden.