Ärendet gällde Europeiska investeringsbankens (EIB) påstådda underlåtenhet att hantera ett klagomål i tid. Ombudsmannen undersökte frågan och fann att förseningen var motiverad på grund av komplexiteten i föremålet för klagomålet. Ombudsmannen fann därför att EIB inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.

Ärendet gällde kommissionens underlåtenhet att svara på klagandens korrespondens i samband med en finansiell revision på medlemsstatsnivå. Efter ombudsmannens ingripande svarade kommissionen. Den lämnade ut den handling som klaganden hade begärt, men redigerade vissa personuppgifter (fysiska personers namn). Ombudsmannen fann att kommissionen korrekt motiverade redigeringen enligt förordning (EG) nr 45/2001.

Klaganden informerade Olaf om påstådd bristfällig förvaltning av EU-medel i Grekland. Olaf underlät att bekräfta den klagandes korrespondens och underlät också att informera den klagande om vilka åtgärder den hade vidtagit och om resultatet. Efter ombudsmannens ingripande erkände Olaf de förfarandemässiga bristerna i sin hantering av ärendet och bad om ursäkt. Den vidtog också åtgärder för att undvika liknande situationer i framtiden. Slutligen informerade Olaf klaganden om de åtgärder som vidtagits i sak i ärendet. Ombudsmannen drog slutsatsen att Olaf hade löst klagomålet. Ombudsmannen gjorde dock ytterligare en anmärkning i syfte att förbättra Olafs förfaranden när det gäller övervakningen av avslutade ärenden som överlämnats till behöriga nationella myndigheter.

Denna undersökning på eget initiativ handlar om hur kommissionen ser till att de grundläggande rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna respekteras när EU:s sammanhållningspolitik genomförs av medlemsstaterna. Det inleddes när unionen inledde en ny sjuårig finansieringsperiod, som omfattar 2014–2020, inom en ny rättslig ram.

EU:s sammanhållningspolitik syftar till att minska skillnaderna i utvecklingsnivå mellan EU:s olika regioner. Med tanke på unionens synlighet i de projekt som finansieras genom sammanhållningspolitiken – från att förbättra räddningstjänsterna i Rumänien till att avlägsna minfält i Kroatien – anser ombudsmannen att kommissionen bör göra allt som står i dess makt för att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna när pengarna används. Det faktum att kommissionen inte är direkt ansvarig för förvaltningen av medlen bör aldrig användas som skäl för att inte agera om de grundläggande rättigheterna har kränkts eller riskerar att kränkas.

Kommissionen, nationella ombudsmän och företrädare för det civila samhället har deltagit i undersökningen på eget initiativ. På grundval av sina synpunkter har ombudsmannen tagit fram åtta riktlinjer för förbättringar till stöd för kommissionen när den övervakar medlemsstaterna på detta område.

Ärendet gällde ett svenskt företag som deltog i ett projekt finansierat av EU-kommissionens FP7-program. Medan projektet höll på att genomföras beslutade kommissionen att granska företaget. Företaget invände mot revisionsresultaten och lämnade, efter att kommissionen hade bekräftat dem, in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om bristande objektivitet från kommissionens sida och bristande efterlevnad av tillämpliga regler.

Ombudsmannen undersökte frågan och fann att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. Revisionsresultaten avseende företagets arbetskraftskostnader baserades särskilt på den information som kommissionen hade tillgång till vid den relevanta tidpunkten. Hon föreslog att klaganden, om den har ytterligare bevis, skulle överväga att lämna in dem till kommissionen för övervägande. När det gäller beräkningen av företagets produktiva tid föreföll den information som klaganden lämnade inte vara tillräcklig för att kommissionen skulle kunna beräkna den faktiska individuella produktiva tiden, i enlighet med kraven i reglerna för sjunde ramprogrammet. Ombudsmannen avslutade därför ärendet.

Klaganden är ett italienskt företag. Under 2008 ingick klaganden en bidragsöverenskommelse med EACI inom ramen för EU:s program Marco Polo II, som ger stöd till åtgärder inriktade på att ställa om godstrafik från väg till andra mer miljövänliga transportmedel.

De åtgärder som klaganden föreslagit gällde export av keramik från den italienska keramikindustrin till Spanien och beviljades ett stöd på upp till 4 miljoner EUR. På grund av den globala ekonomiska krisen och den plötsliga nedgången på den spanska bostadsmarknaden minskade dock efterfrågan på transporter av keramik från Italien till Spanien dramatiskt efter det att bidragsöverenskommelsen undertecknats. Följaktligen godtog EACI klagandens begäran om att skjuta upp genomförandet av åtgärden. I juni 2010 hade klaganden ännu inte lyckats återuppta projektet och EACI avslutade därför bidragsöverenskommelsen och informerade klaganden om att företaget hade 60 dagar på sig att lämna in en slutrapport och begära en slutbetalning. Klaganden lämnade sin begäran om en slutbetalning på 2 miljoner EUR först i januari 2011. Enligt EACI var detta för sent.

I sitt klagomål till den Europeiska ombudsmannen hävdade klaganden att EACI agerat orättvist. Klaganden hävdade att det försenade inlämnandet av begäran kunde motiveras av att företaget i god tro försökt återuppta åtgärden och att EACI i avsaknad av en slutrapport åtminstone borde ha kunnat utgå från de uppgifter som framgick av en interimsrapport som lämnades in till organet i oktober 2009. EACI ansåg å sin sida att man fullt ut följt bestämmelserna i bidragsöverenskommelsen.

Ombudsmannen erinrade om att begreppet god förvaltningssed går utöver enbart lagenlighet. Ombudsmannen underströk att det inte fanns något i bidragsöverenskommelsen som hindrade EACI att godta en försenad begäran om slutbetalning, även om EACI inte lagligen var skyldig att göra det. Mot bakgrund av (i) den mycket allvarliga effekt som den ekonomiska krisen haft på klagandens projekt, och (ii) det faktum att EACI redan hade godkänt den interimsrapport som lämnades i oktober 2009, ansåg ombudsmannen att EACI:s beslut att avvisa klagandens begäran om slutbetalning inte var helt rättvist. Ombudsmannen föreslog därför en vänskaplig förlikning och uppmanade EACI att bedöma klagandens begäran om en slutbetalning på 2 miljoner EUR på grundval av interimsrapporten från oktober 2009. EACI godtog förslaget och ombudsmannen avslutade ärendet.