(Tillverkad i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga (1))

Klagomålet

Under 1990-talet lämnade den klagande, Internationaler Hilfsfonds e.V., en tysk icke-statlig organisation (2), in olika ansökningar om ekonomiskt stöd till Europeiska kommissionen, däribland kommissionens avdelning för humanitärt bistånd (Echo). Dessa begäranden gav upphov till ett antal klagomål till Europeiska ombudsmannen (t.ex. klagomål 745/2004/GG och 2862/2004/GG) och till tvister vid gemenskapsdomstolarna (t.ex. mål T-372/02 och mål C-521/03 P).

I dessa fall spelade en skrivelse från Auswärtiges Amt (tyska utrikesministeriet) till ECHO av den 15 mars 1995 en viss roll. Denna skrivelse (som är avfattad på engelska) gäller följande kommentar om klaganden:

"Deras verksamhet har motiverat det officiella åtalet, som fortfarande pågår."

I en skrivelse till ECHO av den 15 november 2001 påpekade det tyska utrikesministeriet, med hänvisning till sin skrivelse av den 15 mars 1995, "att åklagarmyndigheten vid den regionala domstolen i Gießen, enligt de uppgifter som lämnats till oss, lade ned åtalet mot Dr. Koch och tre andra anställda vid Internationaler Hilfsfonds e.V. den 30 april 1996."

I sina inlagor till ombudsmannen och gemenskapsdomstolarna i ovannämnda fall hänvisade kommissionen till "straffrättsliga förfaranden", "åtal" och "anklagelser" som hade väckts mot den klagande, dess ordförande eller andra medlemmar av den klagande i Tyskland.

De relevanta uttalandena är följande (3):

"Det framgick av sen korrespondens att anklagelserna hade väckts mot Dr Koch och tre andra anställda vid Internationaler Hilfsfonds (..)."

(Punkt 40 i kommissionens svaromål i mål T-372/02 P)

"Mot bakgrund av den information som mottagits från det tyska utrikesministeriet, med information om ett pågående åtal, beslutade ECHO att avbryta behandlingen av Internationaler Hilfsfonds ansökan i avvaktan på ytterligare information om det pågående åtalet."

(Punkt 45 i kommissionens svaromål i mål T-372/02 P)

"När det gäller frågan om direktörernas redbarhet var kommissionen särskilt oroad över att Koch, vid den tidpunkt då ansökan ingavs, underlät att nämna att ett straffrättsligt förfarande hade inletts mot honom och tre andra anställda vid Internationaler Hilfsfonds. Eftersom detta otvivelaktigt var en relevant omständighet som hade utelämnats i ansökan, skulle kommissionen, när denna omständighet väl hade framkommit, ha haft fog för att avslå sökandens ansökan in limine."

(Punkt 105 i kommissionens svaromål i mål T-372/02 P)

"...Dr. Koch (ordförande för IH) försökte få tillgång till kommissionens handlingar för att ta reda på vem i Auswärtiges Amt som 1995 hade underrättat kommissionen om att ett åtal var anhängigt mot Internationaler Hilfsfonds."

(Punkt 86 i kommissionens svar i mål C-521/03 P)

"Det bör noteras att ett syfte - hur sekundärt det än må vara - med e-postmeddelandet av den 8 augusti 2001 var att begära uppdaterad information om utvecklingen av det rättsliga förfarandet mot IH i Tyskland."

(Kommissionens yttrande av den 24 juni 2004 om klagomål 745/2004/GG)(4)

"(...) Kommissionen är skyldig att påpeka att det vid tidpunkten för inlämnandet av hans ansökan om att underteckna ramavtalet om partnerskap hade inletts straffrättsliga förfaranden mot Koch i Tyskland."

(Kommissionens yttrande av den 13 januari 2005 om klagomål 2862/2004/GG)

Enligt klaganden hade åklagarmyndigheten vid Landgericht Gießen endast genomfört en förundersökning (Ermittlungsverfahren) mot dr Koch och tre andra personer, och inte mot sig själv (dvs. klaganden). Dessutom avslutades denna preliminära undersökning till förmån för de berörda personerna den 30 april 1996. Klaganden betonade att kommissionen hade underrättats om detta vid flera tillfällen, med början i en skrivelse till kommissionen av den 21 maj 1996.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden därför att kommissionens hänvisningar till "straffrättsliga förfaranden", en "åtal" och "anklagelser" som hade väckts mot klaganden, dess ordförande eller andra medlemmar av klaganden var felaktiga, avsiktligt vilseledande och ärekränkande. Företaget hävdade att kommissionen borde vidta nödvändiga korrigerande åtgärder, särskilt genom att åta sig att avstå från att göra sådana uttalanden i framtiden.

Klaganden påpekade att dess advokat genom en skrivelse av den 5 augusti 2005 hade begärt att kommissionen skulle underteckna ett sådant åtagande senast den 19 augusti 2005. Enligt klaganden hade denna skrivelse inte besvarats när detta klagomål ingavs i september 2005.

Klaganden betonade att den i egenskap av välgörenhetsorganisation var särskilt beroende av allmänhetens förtroende. Att sprida felaktig information, som var benägen att undergräva detta förtroende, var därför en mycket allvarlig fråga.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

I sitt svar i ärende 745/204/GG hade kommissionen inte hänvisat till ”straffrättsliga förfaranden”, ”åtal” eller ”anklagelser”, utan i stället använt termen ”rättsliga förfaranden”. Kommissionen hade använt termen "straffrättsligt förfarande" i sitt yttrande i ärende 2862/2004/GG. När det gäller kommissionens inlaga till förstainstansrätten i mål T-372/02 hänvisade kommissionen till "straffrättsliga förfaranden", "åtal" och "avgifter".

Alla uttalanden som kommissionen gjorde i sina inlagor till förstainstansrätten eller domstolen under ett rättsligt förfarande, såsom mål T-372/02, gjordes emellertid uteslutande för förfarandets skull och de uppgifter som lämnades under det skriftliga förfarandet var endast kända av parterna och förstainstansrätten. Tredje part hade inte tillgång till den. De uttalanden som gjordes vid tribunalen kunde således endast prövas av tribunalen och kunde således inte tas upp till prövning inom ramen för förevarande anmärkning.

Kommissionen skulle ändå bemöta klagandens anmärkningar i en anda av gott samarbete med ombudsmannen.

För det första grundade sig de berörda hänvisningarna på uppgifter som mottagits i en skrivelse till kommissionen från det tyska utrikesministeriet av den 15 mars 1995. I denna skrivelse anges följande med avseende på klaganden: "Deras verksamhet har motiverat det officiella åtalet, som fortfarande pågår."

Förstainstansrätten kunde inte ha vilseletts, och vilseleddes inte heller, av kommissionens uttalande i svaromålet beträffande de termer som de tyska myndigheterna använde, eftersom kommissionen till sin inlaga bifogade en kopia av ovannämnda skrivelse av den 15 mars 1995. I den handling som klaganden ingav till förstainstansrätten den 4 juli 2003 hade klaganden dessutom besvarat detta specifika avsnitt i kommissionens svaromål samt andra avsnitt som klaganden ansåg grundade sig på en "serie av betänkligheter, missförstånd och till och med förtal".

Denna handling hade tagits med i akten i tribunalens inlagor efter ett uttryckligt beslut av tribunalens ordförande. Till följd av detta hade förstainstansrätten tillgång till alla relevanta uppgifter. I sitt beslut av den 15 oktober 2003 citerade domstolen de exakta termer som det tyska utrikesministeriet använde i sin skrivelse.

Med hänsyn till att de uttalanden som gjorts i kommissionens inlagor endast var kända av parterna och förstainstansrätten och att ingen tredje part hade tillgång till dem, kunde de inte anses vara ärekränkande.

På samma sätt baserades kommissionens hänvisningar till "rättsliga förfaranden" och "straffrättsliga förfaranden" på ordalydelsen i skrivelsen från det tyska utrikesministeriet.

En kopia av denna skrivelse hade överlämnats till ombudsmannen. Hänvisningen till "rättsliga förfaranden" som görs däri kunde därför knappast ha missförståtts av ombudsmannen på det sätt som klaganden hävdar.

Klagandens påstående att kommissionens hänvisningar till "straffrättsliga förfaranden", "åtal" och "anklagelser" i dess inlagor till gemenskapsdomstolarna och till ombudsmannen var felaktiga, avsiktligt vilseledande och ärekränkande var således otillåtligt när det gäller inlagorna till gemenskapsdomstolarna och ogrundat i båda fallen.

Klagandenas synpunkter

Klaganden lämnade detaljerade synpunkter (37 sidor och olika bilagor), som kan sammanfattas enligt följande:

• Ombudsmannen kunde inte längre undgå att konstatera att kommissionen hade ljugit och begått ett avsiktligt bedrägeri.
• Hänvisningen till "rättsliga förfaranden" hade samma allvarliga innebörd som hänvisningen till "straffrättsliga förfaranden".
• Kommissionen hade uppsåtligen och i ond tro underrättat förstainstansrätten om de felaktiga uppgifterna i det tyska utrikesministeriets skrivelse av den 15 mars 1995. Genom att inte överlämna det tyska utrikesministeriets skrivelse till kommissionen av den 15 november 2001, i vilken skrivelsen av den 15 mars 1995 rättades till, hade kommissionen medvetet vilselett, vilselett och ljugit för domstolen.
• Domstolen hade fallit offer för detta bedrägeri, med tanke på att punkt 11 i dess beslut, som återfinns under rubriken "Fakta", hade följande lydelse: "Den 15 mars 1995 meddelade Auswärtiges Amt ECHO som svar på denna begäran att IH:s verksamhet hade motiverat det officiella åtalet."
• Innehållet i klagomålsförfarandena var tillgängligt för alla via internet. Ombudsmannen hade till och med presenterat kommissionens felaktiga uttalanden i överdriven detalj.
• ECHO hade spridit sina felaktiga anklagelser mot klaganden till en hel rad generaldirektorat inom kommissionen och därmed skadat klagandens anseende utöver vad som var godtagbart.
• Ombudsmannen hade upphöjt kommissionens felaktiga uttalanden till fakta.
• Eftersom kommissionen hade skjutit upp ärendet var det nu obligatoriskt att be om ursäkt.

Klaganden lämnade också detaljerade synpunkter på vad den ansåg vara ECHO:s diskriminerande behandling av dess ansökan. Rådet yttrade sig också i frågor som rör kommissionens hantering av ansökningar om tillgång till handlingar.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar

1.1 Under 1990-talet lämnade den klagande, Internationaler Hilfsfonds e.V., en tysk icke-statlig organisation (5), in olika ansökningar om ekonomiskt stöd till Europeiska kommissionen, däribland kommissionens avdelning för humanitärt bistånd (Echo). Dessa begäranden gav upphov till ett antal klagomål till Europeiska ombudsmannen (t.ex. klagomål 745/2004/GG och 2862/2004/GG) och till tvister vid gemenskapsdomstolarna (t.ex. mål T-372/02 och mål C-521/03 P). I sina inlagor till ombudsmannen och gemenskapsdomstolarna hänvisade kommissionen till "straffrättsliga förfaranden", "åtal" och "anklagelser" som hade väckts mot den klagande, dess ordförande eller andra medlemmar av den klagande i Tyskland.

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden att dessa hänvisningar var felaktiga, avsiktligt vilseledande och ärekränkande. Företaget hävdade att kommissionen borde vidta nödvändiga korrigerande åtgärder, särskilt genom att åta sig att avstå från att göra sådana uttalanden i framtiden.

1.2 I sitt yttrande noterade kommissionen bland annat att den i sitt svar i ärende 745/204/GG inte hade hänvisat till "straffrättsliga förfaranden", "åtal" eller "anklagelser", utan i stället använt termen "rättsliga förfaranden". Den noterade också att den hade använt termen ”straffrättsligt förfarande” i sitt yttrande i ärende 2862/2004/GG. I sina synpunkter hävdade klaganden att hänvisningen till "rättsliga förfaranden" hade samma allvarliga betydelse som hänvisningen till "straffrättsliga förfaranden".

1.3 Det bör noteras att i det inledande brevet, där ombudsmannen informerade kommissionen om omfattningen av sin undersökning, nämndes endast termerna "straffrättsliga förfaranden", "åtal" och "anklagelser". Det står dock klart att klaganden också invänder mot kommissionens hänvisningar till ”rättsliga förfaranden” och ”straffrättsliga förfaranden”. I sitt yttrande lade kommissionen fram argument för att motivera sin användning av dessa uttryck, inbegripet de två termer som inte nämndes i ombudsmannens inledande skrivelse. Ombudsmannen anser därför att det är både legitimt och lämpligt att undersöka kommissionens användning av alla fem uttrycken i detta beslut.

1.4 I sina synpunkter tog klaganden upp tre frågor som tydligt går utöver undersökningens omfattning, vilket angavs i den inledande skrivelsen. Dessa frågor kan sammanfattas på följande sätt: i) kommissionen hade ljugit och gjort sig skyldig till avsiktligt bedrägeri, ii) Genom att inte till förstainstansrätten överlämna skrivelsen från det tyska utrikesministeriet till kommissionen av den 15 november 2001 har kommissionen medvetet vilselett, vilselett och ljugit för domstolen. iii) ECHO hade spridit sina felaktiga anklagelser mot klaganden till en hel rad generaldirektorat inom kommissionen och därmed skadat klagandens anseende utöver vad som var godtagbart. Klaganden lämnade också detaljerade kommentarer om vad den ansåg vara ECHO:s diskriminerande behandling av dess ansökan och om frågor som rör begäranden om tillgång till handlingar.

1.5 Denna undersökning inleddes för att undersöka användningen av vissa uttryck som kommissionen använt i sina inlagor till gemenskapsdomstolarna och ombudsmannen. Klagandens synpunkter rör en lång rad andra aspekter. Att ta itu med dessa ytterligare frågor skulle i själva verket kräva en väsentligen ny utredning. Ombudsmannen anser därför att det inte skulle vara lämpligt att utvidga omfattningen av denna undersökning till att omfatta dessa ytterligare aspekter. Vissa av de frågor som klaganden hänvisade till förefaller under alla omständigheter omfattas av ytterligare två undersökningar som för närvarande pågår vid ombudsmannen (klagomål 2283/2004/GG och undersökning på eget initiativ OI/4/2005/GG).

1.6 I sina synpunkter uppgav klaganden att den ansåg att kommissionen borde ha bett om ursäkt i detta ärende. Klaganden har därför framfört ytterligare ett påstående. Ombudsmannen anser att det inte skulle vara lämpligt att försena den pågående undersökningen genom att be kommissionen om ett kompletterande yttrande om detta nya påstående. Det står den klagande fritt att inge ett nytt klagomål i denna fråga, efter att först ha vänt sig till kommissionen på lämpligt sätt. Med tanke på resultatet av ombudsmannens undersökning av detta ärende (se punkt 2 nedan) förefaller det dock tveksamt om en undersökning av ett sådant nytt klagomål skulle vara motiverad.

1.7 Denna undersökning rör kommissionens agerande. I sitt yttrande kommenterade klaganden även förstainstansrättens och ombudsmannens synsätt. Ombudsmannen anser därför att det är lämpligt att göra några kommentarer för att klargöra vissa frågor.

1.8 När det gäller förstainstansrätten tycks klaganden motsätta sig ordalydelsen i beslutet av den 15 oktober 2003 genom vilket talan i mål T-372/02 avslogs. Enligt artikel 195 i EG-fördraget skulle ombudsmannen inte kunna behandla ett klagomål mot ett beslut av domstolen, eftersom ett sådant klagomål skulle avse gemenskapsdomstolarnas dömande verksamhet.

Det förefaller dock lämpligt att notera att klagandens antagande att domstolen gjorde ett misstag genom att införa en viss mening i den del av beslutet som anger de relevanta omständigheterna under alla omständigheter är uppenbart felaktigt. Den relevanta delen av beslutet har följande lydelse: "Den 15 mars 1995 underrättade Auswärtiges Amt ECHO, som svar på denna begäran, om att IH:s verksamhet hade motiverat det officiella åtalet." Det tyska utrikesministeriets skrivelse hade följande lydelse: "Deras [klagandens] verksamhet har motiverat det officiella åtal som fortfarande pågår." Domstolen begränsar sig därför uppenbart till att ange vad som faktiskt hände, dvs. att det tyska utrikesministeriet lämnade sådan information till ECHO, utan att uttrycka några åsikter om huruvida det tyska utrikesministeriets uttalande var korrekt eller inte.

1.9 Liknande överväganden gäller för klagandens kommentarer om ombudsmannen. Det bör noteras att klaganden redan i en skrivelse av den 8 juni 2005 av samma skäl hade kritiserat två avsnitt i ombudsmannens beslut om klagomål 745/2004/GG och 2862/2004/GG. I sitt svar av den 17 juni 2005 förklarade ombudsmannen att dessa avsnitt innehöll en redogörelse för vad kommissionen hade sagt och inte ombudsmannens bedömning av dessa uttalanden. I syfte att undvika eventuella missförstånd, hur avlägsen denna risk än föreföll vara, förklarade sig ombudsmannen beredd att ändra det andra avsnittet för att göra saken ännu tydligare (6). Klagandens påstående att ombudsmannen hade upphöjt felaktiga uttalanden från kommissionen till fakta är således uppenbart ogrundat.

2 Påstått felaktiga, avsiktligt vilseledande och ärekränkande hänvisningar

2.1 Klaganden hävdade att kommissionens hänvisningar i sina inlagor till gemenskapsdomstolarna och ombudsmannen till "straffrättsliga förfaranden", "rättsliga förfaranden", ett "straffrättsligt förfarande", en "åtal" och "anklagelser" som hade väckts mot klaganden, dess ordförande eller andra medlemmar av klaganden var felaktiga, avsiktligt vilseledande och ärekränkande. Företaget hävdade att kommissionen borde vidta nödvändiga korrigerande åtgärder, särskilt genom att åta sig att avstå från att göra sådana uttalanden i framtiden.

2.2 I sitt yttrande ansåg kommissionen att påståendet inte kunde tas upp till sakprövning vad gäller de argument som framförts vid gemenskapsdomstolarna. Kommissionen gjorde vidare gällande att påståendet under alla omständigheter var ogrundat.

2.3 I sina synpunkter vidhöll klaganden sitt påstående.

Huruvida anmärkningen kan tas upp till sakprövning

2.4 Med hänsyn till kommissionens ståndpunkt är det därför nödvändigt att först undersöka om anmärkningen verkligen inte kan tas upp till sakprövning vad gäller kommissionens yttranden till gemenskapsdomstolarna.

2.5 Kommissionen ansåg att alla uttalanden som den gjorde i sina inlagor till förstainstansrätten eller domstolen under ett rättsligt förfarande som det i mål T-372/02 uteslutande avsåg förfarandet och att de uppgifter som lämnades under det skriftliga förfarandet endast var kända av parterna och förstainstansrätten. Tredje part hade inte tillgång till den. De uttalanden som gjordes vid domstolen kunde således endast prövas av domstolen och kunde således inte tas upp till prövning inom ramen för förevarande anmärkning.

2.6 Ombudsmannen konstaterar att artikel 195 i EG-fördraget ger honom befogenhet att ta emot klagomål "om administrativa missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet, med undantag för EG-domstolen och förstainstansrätten när de utövar sina rättsliga funktioner". Eftersom detta klagomål riktar sig till kommissionen, och inte till EG-domstolen eller förstainstansrätten, anser ombudsmannen att kommissionen inte har fastställt varför han inte skulle kunna behandla detta klagomål när det gäller kommissionens inlagor till gemenskapsdomstolarna. Ombudsmannen är naturligtvis medveten om att hans undersökning i sådana fall måste ta hänsyn till syftet med ovannämnda bestämmelse och att den därför inte kan utsträckas till frågor som har behandlats av dessa domstolar själva. Det förefaller emellertid som om varken förstainstansrätten eller domstolen har tagit upp frågan huruvida kommissionens påståenden till dem innehöll oriktiga, avsiktligt vilseledande och ärekränkande uttalanden. Det är riktigt att kommissionen har hävdat, utan att ifrågasättas av klaganden på denna punkt, att klaganden inför förstainstansrätten hade hävdat att vissa avsnitt i kommissionens svaromål grundades på en "serie av misstankar, missförstånd och till och med förtal". Även om man skulle anta att klaganden på detta sätt ville framföra samma invändningar till domstolen som den har framfört i förevarande mål, måste man emellertid ta hänsyn till att domstolen avvisade klagandens ansökan. Domstolen har således inte prövat målet i sak.

2.7 Mot bakgrund av klagomålets ordalydelse anser ombudsmannen att han måste undersöka om de uttryck som kommissionen använde var i) felaktiga, ii) avsiktligt vilseledande och iii) ärekränkande.

Var de uttryck som kommissionen använde felaktiga?

2.8 Ombudsmannen anser att det är god administrativ praxis för EU:s institutioner och organ att se till att deras uttalanden är korrekta och att snabbt korrigera eventuella fel som kan uppstå.

2.9 Innan ombudsmannen undersöker om så var fallet här anser han att det är nödvändigt att klargöra de fakta som kommissionens relevanta uttalanden hänvisar till.

2.10 Av den bevisning som lagts fram för honom framgår att åklagarmyndigheten vid Landgericht Gießen genomförde en förundersökning ("Ermittlungsverfahren") mot Dr. Koch och tre andra personer, och inte mot klaganden. Det framgår vidare att denna preliminära undersökning avslutades till förmån för de berörda personerna den 30 april 1996. Slutligen noterar ombudsmannen att det är mycket tydligt att kommissionen har informerats om dessa fakta vid olika tillfällen, med början i en skrivelse som skickades till kommissionen den 21 maj 1996.

2.11 Enligt tysk lag måste åklagarmyndigheten utreda var den får information som leder till misstanke om att ett brott kan ha begåtts (§ 160 Strafprozeßordnung - straffprocesslagen). Om denna förundersökning ("Ermittlungsverfahren") bekräftar denna misstanke överlämnar åklagarmyndigheten ärendet till en brottmålsdomstol och begär att ett straffrättsligt förfarande ("Strafverfahren") inleds.

2.12 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att inget av de uttryck som kommissionen använde var korrekt. När en förundersökning genomförs är det inte lämpligt att hänvisa till ”straffrättsliga förfaranden”, ”rättsliga förfaranden”, ”straffrättsliga förfaranden”, ”åtal” eller ”anklagelser”.

2.13 Mot bakgrund av ovanstående är inte heller uttalandet i det tyska utrikesministeriets skrivelse av den 15 mars 1995, enligt vilket det var fråga om ett "officiellt åtal", korrekt. Faktum kvarstår dock att detta uttalande gjordes. Om kommissionens uttalanden skulle tolkas så, att de endast hänvisar till eller citerar det tyska utrikesministeriets (felaktiga) uttalande, kan de således inte i sig anses vara felaktiga.

2.14 Ombudsmannen anser att så verkligen är fallet när det gäller följande två uttalanden:

"Mot bakgrund av den information som mottagits från det tyska utrikesministeriet, med information om ett pågående åtal, beslutade ECHO att avbryta behandlingen av Internationaler Hilfsfonds ansökan i avvaktan på ytterligare information om det pågående åtalet."

(Punkt 45 i kommissionens svaromål i mål T-372/02 P)

"...Dr. Koch (ordförande för IH) försökte få tillgång till kommissionens handlingar för att ta reda på vem i Auswärtiges Amt som 1995 hade underrättat kommissionen om att ett åtal var anhängigt mot Internationaler Hilfsfonds."

(Punkt 86 i kommissionens svar i mål C-521/03 P)

Dessa uttalanden hänvisar endast till det (obestridda) faktum att det tyska utrikesministeriet (felaktigt) hade informerat kommissionen om att ett åtal pågick mot klaganden. De kan således inte i sig anses vara felaktiga.

2.15 Situationen är dock annorlunda när det gäller följande tre påståenden:

"Det framgick av sen korrespondens att anklagelserna hade väckts mot Dr Koch och tre andra anställda vid Internationaler Hilfsfonds (..)."

(Punkt 40 i kommissionens svaromål i mål T-372/02 P)

"När det gäller frågan om direktörernas redbarhet var kommissionen särskilt oroad över att Koch, vid den tidpunkt då ansökan ingavs, underlät att nämna att ett straffrättsligt förfarande hade inletts mot honom och tre andra anställda vid Internationaler Hilfsfonds. Eftersom detta otvivelaktigt var en relevant omständighet som hade utelämnats i ansökan, skulle kommissionen, när denna omständighet väl hade framkommit, ha haft fog för att avslå sökandens ansökan in limine."

(Punkt 105 i kommissionens svaromål i mål T-372/02 P)

"(...) Kommissionen är skyldig att påpeka att det vid tidpunkten för inlämnandet av hans ansökan om att underteckna ramavtalet om partnerskap hade inletts straffrättsliga förfaranden mot Koch i Tyskland."

(Kommissionens yttrande av den 13 januari 2005 om klagomål 2862/2004/GG)

Det är omedelbart uppenbart att dessa uttalanden inte hänvisar till någon "åtal" som påstods vara pågående mot klaganden (som det tyska utrikesministeriet felaktigt hävdade i sin skrivelse av den 15 mars 1995), utan till "straffrättsliga förfaranden", "straffrättsliga förfaranden" och "anklagelser". Dessutom hänvisar dessa uttalanden till Dr Koch och tre andra (icke namngivna) personer. I den skrivelse som det tyska utrikesministeriet hade skickat till ECHO den 15 mars 1995 angavs emellertid inga namn på enskilda personer. De relevanta uttalandena går således klart längre än att enbart hänvisa till eller hänvisa till det tyska utrikesministeriets skrivelse av den 15 mars 1995. Uttalandena är också felaktiga i sak, eftersom (som förklaras i punkt 2.12 ovan) det varken fanns "straffrättsliga förfaranden" eller "straffrättsliga förfaranden" pågående mot Dr Koch, och inte heller hade "anklagelser" väckts mot honom.

2.16 Det skulle kanske kunna hävdas att dessa uttalanden endast återspeglar den ståndpunkt som kommissionen intog vid den aktuella tidpunkten. Med tanke på att kommissionen (felaktigt) hade informerats om att ett ”åtal” var anhängigt mot klaganden, kunde det hävdas att de relevanta uttalandena baserades på denna (felaktiga) information och att tolkningen av hänvisningen till ett ”officiellt åtal” i det tyska utrikesministeriets skrivelse som ”straffrättsligt förfarande” eller ett ”straffrättsligt förfarande” därför inte var orimlig vid den tidpunkten.

Ombudsmannen anser dock att en sådan tolkning är utesluten av två skäl. För det första gjordes de relevanta uttalandena flera år efter de relevanta händelserna och klargör inte (om så verkligen var fallet) att de grundar sig på kommissionens kunskap och tolkning vid den tidpunkten. Användningen av presens i det andra uttalandet förefaller dessutom bekräfta att kommissionen gjorde dessa uttalanden på grundval av den kännedom om fakta som den hade när den lämnade sina inlagor till gemenskapsdomstolarna och ombudsmannen (under perioden 2003–2005). Vid den tidpunkten hade kommissionen dock länge informerats om att det bara hade förekommit en preliminär utredning, inte ett ”straffrättsligt förfarande” eller ett ”straffrättsligt förfarande”. För det andra fanns "informationen" om att det pågick ett åtal mot klaganden i det tyska utrikesministeriets skrivelse av den 15 mars 1995. Den klagandes ansökan om att underteckna partnerskapsavtalet om fiske ingavs emellertid formellt till ECHO först den 20 mars 1996 (7). Eftersom ECHO inte hade fått någon ytterligare information om klaganden från det tyska utrikesministeriet sedan den 15 mars 1995, kunde påståendet att ”straffrättsliga förfaranden” eller ”straffrättsliga förfaranden” pågick mot klaganden vid den tidpunkt då ansökan om att underteckna ramavtalet om partnerskap lämnades in omöjligen grundas på den ”information” som det tyska utrikesministeriet lämnade den 15 mars 1995, dvs. mer än ett år tidigare.

2.17 Situationen är ännu tydligare när det gäller det sista av de ovannämnda uttalandena, som har följande lydelse:

"Det bör noteras att ett syfte - hur sekundärt det än må vara - med e-postmeddelandet av den 8 augusti 2001 var att begära uppdaterad information om utvecklingen av det rättsliga förfarandet mot IH i Tyskland."

(Kommissionens yttrande av den 24 juni 2004 om klagomål 745/2004/GG)

Eftersom kommissionen 2001 länge hade informerats om att det inte fanns något "rättsligt förfarande" och att den preliminära undersökningen hade avslutats i april 1996, förstår ombudsmannen inte varför kommissionen ändå hänvisade till ett sådant "rättsligt förfarande". Detta faktum är desto mer förbryllande med tanke på att till och med den förundersökning som hade genomförts endast rörde Dr. Koch och tre andra personer, men inte klaganden (IH) själv.

2.18 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionens hänvisningar till "straffrättsliga förfaranden", "rättsliga förfaranden", "straffrättsliga förfaranden" och "avgifter" i sina inlagor till gemenskapsdomstolarna och till sig själv var felaktiga. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

Var kommissionens uttalanden avsiktligt vilseledande?

2.19 När det gäller klagandens argument att de relevanta uttalandena var avsiktligt vilseledande anser ombudsmannen att endast de fyra uttalanden som anges i punkterna 2.15 och 2.17 behöver beaktas här, eftersom de uttalanden som nämns i punkt 2.14 inte var felaktiga.

2.20 När det gäller dessa återstående uttalanden anser ombudsmannen att det är lämpligt att påpeka att det inte finns något som visar att de faktiskt vilselett gemenskapsdomstolarna. När det gäller ombudsmannen själv kan han försäkra den klagande om att kommissionens uttalanden inte gav upphov till några svårigheter att fastställa de faktiska omständigheterna i ärendet. Även om kommissionens relevanta uttalanden var felaktiga anser ombudsmannen inte att klaganden har visat att kommissionen agerade i avsikt att vilseleda gemenskapsdomstolarna och ombudsmannen när den gjorde dem. Inga administrativa missförhållanden kan därför konstateras i detta avseende.

Var kommissionens uttalanden ärekränkande?

2.21 När det gäller klagandens argument att de relevanta uttalandena var ärekränkande anser ombudsmannen att detta skulle förutsätta att de kom eller kunde komma till tredje parts kännedom.

2.22 Eftersom inlagor i mål vid gemenskapsdomstolarna normalt inte är tillgängliga för tredje man, anser ombudsmannen att uttalanden i sådana inlagor endast skulle kunna vara ärekränkande om de upprepades vid en offentlig förhandling. Ombudsmannen noterar dock att ingen muntlig förhandling har ägt rum i något av de två domstolsärenden som klaganden hänvisade till.

2.23 När det gäller inlagor till ombudsmannen stämmer det att de i princip är tillgängliga för tredje part i fall där klaganden (liksom i klagomålen 745/2004/GG och 2862/2004/GG) inte har begärt konfidentiell behandling. Hänsyn bör dock tas till det faktum att ombudsmannen sällan tar emot ansökningar om tillgång till sina handlingar i ett klagomål. I själva verket verkar ingen sådan begäran hittills ha mottagits när det gäller ärendena om klagomålen 745/2004/GG och 2862/2004/GG. Ombudsmannen anser därför att varje effekt som leder till möjligheten för tredje parter att få tillgång till kommissionens uttalanden via en begäran om tillgång till ombudsmannens akt är alltför avlägsen och hypotetisk för att vara relevant i detta sammanhang. När det gäller ett eventuellt utlämnande av innehållet i kommissionens uttalanden genom ombudsmannens beslut vill ombudsmannen hänvisa till vad som har sagts i detta sammanhang ovan (se punkt 1.9).

2.24 Ombudsmannen anser att det är lämpligt att göra en sista anmärkning. Med tanke på den vikt som klaganden (förståeligt nog) fäster vid behovet av att skydda sitt anseende mot eventuella skador till följd av uttalanden som de som gjorts av kommissionen, finner ombudsmannen det förvånande att kommissionens yttrande inte ens tog upp frågan om huruvida dessa uttalanden var korrekta. Ombudsmannen finner det också svårt att förstå varför kommissionen inte reagerade på klagandens begäran av den 5 augusti 2005, som lämnades in via dess advokater, om att bekräfta att den inte längre skulle göra sådana uttalanden. I sitt yttrande hävdade kommissionen att detta var femte gången den ombads att besvara klagomål från klaganden i samband med dess behandling av ansökan om undertecknande av partnerskapsavtalet om fiske. Ombudsmannen kan inte låta bli att tro att den aktuella undersökningen lätt hade kunnat undvikas om kommissionen hade godtagit klagandens begäran av den 5 augusti 2005. Den klagande har till ombudsmannen översänt en kopia av en skrivelse från kommissionen av den 9 december 2005. Enligt kommissionen är denna skrivelse också ett svar på nämnda skrivelse av den 5 augusti 2005. Ombudsmannen noterar dock att kommissionen, i stället för att behandla begäran i denna skrivelse, helt enkelt bekräftade den ståndpunkt som den hade intagit. Han noterar vidare att kommissionen dessutom informerade klaganden om att eventuella ytterligare skrivelser om denna fråga skulle anses vara repetitiva och därför inte skulle besvaras.

3 Slutsats

Mot bakgrund av ovanstående lämnar ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i sin stadga:

Utkastet till rekommendation

Kommissionen bör erkänna att dess hänvisningar i sina inlagor till gemenskapsdomstolarna och ombudsmannen till "straffrättsliga förfaranden", "rättsliga förfaranden", ett "straffrättsligt förfarande" och "avgifter" som hade väckts mot den klagande, dess ordförande eller andra medlemmar av den klagande var felaktiga. Kommissionen bör dessutom bekräfta att den inte kommer att använda sådana felaktiga hänvisningar i framtiden.

Kommissionen och klaganden kommer att underrättas om detta förslag till rekommendation. I enlighet med artikel 3.6 i ombudsmannens stadga skall kommissionen avge ett detaljerat yttrande senast den 28 februari 2007. Det detaljerade yttrandet kan bestå av ett godtagande av ombudsmannens beslut och en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att genomföra förslaget till rekommendation.

Strasbourg den 14 december 2006

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15).

(2) Den klagande kallas ibland "IH" i de handlingar som det hänvisas till i detta beslut.

(3) Ombudsmannen har inte mottagit några kopior av inlagorna vid gemenskapsdomstolarna. Citaten är således hämtade från de inlagor som klaganden lämnat till ombudsmannen i detta ärende. Kommissionen har inte påstått att dessa påståenden ger en felaktig bild av vad den har anfört i sina inlagor.

(4) När det gäller det sistnämnda påståendet, se punkt 1.3 i beslutet.

(5) Den klagande kallas ibland "IH" i de handlingar som det hänvisas till i detta beslut.

(6) Besluten finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu). De avsnitt som berörs är punkt 2.2 i beslutet om klagomål 745/2004/GG och punkt 1.9 i beslutet om klagomål 2862/2004/GG.

(7) Se punkt 12 i förstainstansrättens beslut av den 15 oktober 2003 i mål T-372/02.