Ombudsmannen har inlett en undersökning av i vilken utsträckning Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen tillämpar EU-rätten och EU:s domstolsbeslut när det gäller allmänhetens tillgång till lagstiftningshandlingar.

Hon noterade att tidigare undersökningar om otillräcklig och försenad offentlig tillgång tyder på att dessa institutioner för närvarande inte ger full verkan åt EU:s lagstiftning och tillhörande rättspraxis.

Rådet vägrade till exempel att ge allmänheten fullständig tillgång till ett rättsligt yttrande om ett EU-handelsavtal med Förenade kungariket genom att åberopa ett undantag för tillgång till juridisk rådgivning. Domstolen gjorde detta trots att det i en nyligen avkunnad dom i EU-domstolen hade slagits fast att frågan huruvida ett rättsutlåtande är särskilt känsligt beror på innehållet i själva yttrandet och inte på dess status som rättsutlåtande. Ombudsmannen granskade yttrandet och fann inte att informationen i det skulle betraktas som känslig.

I ett annat fall vägrade kommissionen att lämna ut alla handlingar om planerade ändringar av EU:s regler om kemiska ämnen och hävdade att ett utlämnande skulle kunna undergräva affärsintressen och en pågående beslutsprocess. Kommissionen lade dock fram allmänna argument som inte bevisade denna risk med den grad av säkerhet som krävs enligt EU-domstolens senaste domar.  Den använde också argument som tidigare avvisats av EU-domstolarna i liknande fall, bland annat att EU-medborgare kan ”förvirras” om provisoriska handlingar lämnas ut.  

För att få en överblick över institutionernas inställning till begäranden om lagstiftningshandlingar bad ombudsmannen om statistik om ursprungliga begäranden om tillgång och om en förteckning över uppföljande begäranden (bekräftande ansökningar) för tre nyligen antagna lagstiftningsakter. 

Allmänhetens tillgång till lagstiftningshandlingar i god tid är avgörande för att EU-medborgarna ska kunna delta i EU:s lagstiftningsarbete. Insyn i lagstiftningen finns inskriven i EU-fördragen och detta återspeglas i EU:s förordning om allmänhetens tillgång till handlingar.

Enligt EU:s rättspraxis kan EU-institutionerna endast vägra att lämna ut lagstiftningshandlingar i undantagsfall och deras motivering för detta måste baseras på specifika och konkreta fakta.