Kära herr M.,
Den 3 och 15 oktober 1997 skickade ni ett klagomål till Europeiska ombudsmannen på uppdrag av "Movimento Consumatori", den italienska konsumentorganisationen. Den klagande avsåg både kommissionens påstådda underlåtenhet att på ett korrekt sätt beakta de problem som påtalats i era klagomål till institutionen och att svara på en av skrivelserna av den 14 juni 1996 i denna fråga.
Den 1 december 1997 vidarebefordrade jag klagomålet till Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionen översände sitt yttrande den 9 mars 1998, som jag översände till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter. Den 28 maj 1998 mottog jag era synpunkter.
Den 3 augusti 1998 och den 26 november 1998 översände ni kompletterande upplysningar om ert ärende till mig. För att klargöra några av de synpunkter som institutionen framförde under undersökningen bad jag den 17 mars 1999 kommissionen om ytterligare upplysningar. Den 6 maj 1999 informerade kommissionen mig om att den höll på att samla in de begärda upplysningarna och begärde en förlängning av svarsfristen.
Institutionen översände denna kompletterande information den 18 maj 1999. Jag skickade kommissionens nya svar till er den 27 maj 1999 och mottog era synpunkter den 1 juli 1999.
Jag skriver nu för att låta er veta resultatet av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Klagomålet avser kommissionens sätt att hantera ett problem som en produkt som påstås vara osäker utgör för konsumenterna. Enligt klaganden hade en viss typ av ljusstakar som såldes i Italien orsakat flera bränder. Den 14 juni 1996 ingav M., för en italiensk konsumentorganisations räkning, ett formellt klagomål till Europeiska kommissionen, i vilket han hävdade att allvarliga skador för konsumenterna hade orsakats av olyckor som orsakats av denna ljusstake. Klaganden hävdade att de italienska myndigheterna inte följde bestämmelserna i artiklarna 6 och 8 i direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet (1) (nedan kallat direktivet) genom att inte vidta lämpliga åtgärder för att kontrollera användningen av denna vara. Den hänvisade också till det faktum att dessa myndigheter inte hade vidtagit några åtgärder med anledning av en tidigare anmälan som de spanska myndigheterna hade vidarebefordrat till alla medlemsstater om riskerna med en liknande produkttyp.
Klaganden begärde att kommissionen skulle inleda en undersökning i denna fråga, eftersom de italienska myndigheterna trots faran med produkten inte hade inlett något skyndsamt förfarande i enlighet med artikel 8 i direktivet. Han bad kommissionen att ta flera initiativ för att kontrollera riskerna för konsumenterna, bland annat att inrätta en brådskande kommitté för att se över situationen, begära ytterligare åtgärder från de italienska myndigheterna och direkt förbjuda den typen av ljusstakar från marknaden.
Den 10 oktober 1996 mottog klaganden ett mottagningsbevis från kommissionen, i vilket det angavs att klagomålet skulle överföras till de italienska myndigheter som ansvarar för konsumenternas säkerhet.
Klaganden skrev på nytt till kommissionen den 29 maj 1997, men fick inget ytterligare svar på sin skrivelse.
Med hänsyn till situationen skrev klaganden till ombudsmannen den 3 oktober 1997 och hävdade att kommissionen hade underlåtit att
1) svara på hans andra skrivelse av den 29 maj 1997 och
2) vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att den produkt som avses i hans klagomål inte medförde några risker för konsumenterna.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande
Europeiska kommissionens synpunkter på klagomålet är sammanfattningsvis följande:
Kommissionen hade mottagit ett första klagomål från M i juni 1996. Klagomålet gällde en påstådd underlåtenhet från de italienska myndigheternas sida att vidta lämpliga nödåtgärder för att kontrollera riskerna med en viss typ av ljusstake, i enlighet med artikel 8 i direktiv 92/59/EEG (2).
Institutionen påpekade att syftet med denna artikel 8 är att möjliggöra ett effektivt och snabbt system för informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen i nödsituationer som orsakas av farliga produkter. Enligt kommissionen är det på grundval av direktivet endast medlemsstaterna som kan utlösa tillämpningen av artikel 8 i direktivet.
I dessa fall bör kommissionen underrättas om de åtgärder som vidtagits och därefter underrättas om dessa åtgärder till övriga medlemsstater.
På grundval av dessa rättsliga bestämmelser förklarade kommissionen att dess roll i denna typ av konsumentärenden är mycket begränsad. Den kan endast kontrollera att den mottagna informationen överensstämmer med bestämmelserna i direktivet och sedan vidarebefordra den till de andra medlemsstaterna. Institutionen kan endast göra en egen utredning om produkten utgör en allvarlig och omedelbar risk och om de nationella åtgärderna inte är tillräckliga. Kommissionen ansåg att den, med tanke på dessa rättsliga begränsningar, inte kunde vidta någon av de åtgärder som klaganden hade begärt.
Kommissionen underströk att den hade vidarebefordrat klagomålet till de italienska myndigheterna, eftersom de var ansvariga för att övervaka produktsäkerheten och kunde vidta lämpliga åtgärder. Kommissionen hade också begärt att hållas informerad om resultatet av undersökningen. I sin skrivelse till de italienska myndigheterna hänvisade kommissionen till det faktum att de spanska myndigheterna 1994 hade informerat de övriga medlemsstaterna om de potentiella faror som en liknande typ av ljusstake skulle kunna innebära, i enlighet med artikel 7 i direktivet. I det ärendet konstaterade kommissionen att de italienska myndigheterna inte hade informerat kommissionen om några åtgärder som vidtagits.
De italienska myndigheterna svarade den 9 september 1996 på kommissionens skrivelse från juni 1996 och uppgav att de inte hade ansett det nödvändigt att vidta några åtgärder beträffande den berörda produkten, eftersom den inte föreföll vara farlig för konsumenterna. I detta beslut beaktades det faktum att ett domstolsförfarande som omfattade användning av produkten inför domarna i C. hade avbrutits av båda parter.
På grundval av detta svar ansåg kommissionen att påståendet endast rörde ett enskilt fall, som inte påverkade utan ett begränsat antal produkter.
Kommissionen vidarebefordrade dessa uppgifter till klaganden den 10 oktober 1996. I skrivelsen förklarade kommissionen att den inte kunde ta några initiativ på grund av de begränsningar som ålagts institutionen genom gällande rättsregler, nämligen direktiv 92/59/EEG.
I sitt yttrande hänvisade kommissionen även till den klagandes skrivelse av den 29 maj 1997. Kommissionen motiverade avsaknaden av svar på denna korrespondens med att den endast var en upprepning av samma argument som klaganden hade framfört i tidigare skrivelser.
Slutligen illustrerade kommissionen sina avdelningars intresse av en korrekt tillämpning av direktivet i Italien genom att den ansvarige kommissionsledamoten vid den tidpunkten, Maria Bonino, den 13 maj 1997 hade skrivit till de italienska myndigheterna för att uttrycka sin oro över det sätt på vilket direktiv 92/59/EEG genomfördes i Italien.
Klagandens synpunkter
Ombudsmannen vidarebefordrade kommissionens yttrande till klagandena med en uppmaning att inkomma med synpunkter.
I sin skrivelse av den 20 maj 1998 vidhöll klaganden de argument som redan framförts i hans klagomål. M besvarade emellertid vissa synpunkter som kommissionen framfört i sitt yttrande. Klaganden underströk att syftet med hans klagomål inte var att be kommissionen att stödja de åtgärder som vidtagits av hans sammanslutning eller att vidta några direkta åtgärder med avseende på den påstått farliga produkten. Klagandens syfte var att se till att kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att de italienska myndigheterna uppfyller de skyldigheter som fastställs i direktiv 92/59/EEG.
Enligt klaganden var de italienska myndigheterna, till följd av de spanska myndigheternas anmälan 1994 om de faror som en liknande produkt utgör enligt artikel 8 i direktivet, skyldiga att underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits på deras territorium eller om skälen till att inte vidta någon sådan åtgärd.
Klaganden påpekade att de italienska myndigheterna inte hade svarat på de rapporter som de spanska myndigheterna hade utarbetat 1994 och som hade delats ut till alla medlemsstater. Kommissionen hade inte heller vidtagit några åtgärder för att begära denna information från de italienska myndigheterna. Dess avdelningar hade undersökt denna fråga två år senare, och först efter den klagandes skrivelse från juni 1996.
Även om kommissionen hade nämnt kommissionär Boninos skrivelse till de italienska myndigheterna den 13 maj 1997 som exempel på de ansträngningar som dess avdelningar gjort för att säkerställa en korrekt tillämpning av direktivet i Italien, påpekade klaganden att en sådan skrivelse inte hade något samband med de särskilda problem som nämndes i hans klagomål.

Ytterligare undersökningar

För att klargöra några av de argument som kommissionen använde till sitt stöd begärde ombudsmannen ytterligare information från institutionen genom en skrivelse av den 17 mars 1999. Kommissionen hade försvarat sin ståndpunkt i förevarande mål med att bestämmelserna i direktiv 92/59/EEG i stort sett riktades till medlemsstaterna och att kommissionen därför inte kunde ta något initiativ. I sin skrivelse till kommissionen erinrade ombudsmannen om att direktivet, i punkt 8 i dess bilaga, verkar göra det möjligt för kommissionen att direkt undersöka farorna med vissa konsumentvaror (3).
Mot bakgrund av omständigheterna i ärendet frågade ombudsmannen kommissionen om den hade övervägt eller borde överväga att använda sina befogenheter för att inleda en undersökning på eget initiativ.
I sin skrivelse av den 6 maj 1999 medgav kommissionen att den på grundval av direktivet har viss initiativrätt, till exempel att inleda en undersökning på eget initiativ och/eller sammankalla kriskommittén. Kommissionen tillade emellertid att dessa befogenheter endast beviljas under exceptionella omständigheter som inte förelåg i detta fall. Enligt kommissionen kan dessa befogenheter endast användas om och när en medlemsstat i förväg har anmält förekomsten av en farlig produkt.
Inget meddelande hade lämnats om den situation som klaganden hade fördömt. Kommissionen har tillagt att även vid en sådan anmälan beror dess åtgärder på behovet av att samla in ytterligare uppgifter och först efter att ha kontrollerat att det föreligger exceptionella omständigheter. Dessa exceptionella omständigheter ska fastställas på grundval av hur brådskande och viktig den risk är som en produkt utgör, marknadens storlek och olyckornas oförutsebarhet.
Institutionen gjorde även vissa överväganden om de faktiska omständigheterna i målet. Den påpekade att produkten endast hade orsakat en enda olycka fram till dess.
Ombudsmannen vidarebefordrade detta kompletterande yttrande från kommissionen till klaganden. I sitt svar av den 30 juni 1999 påpekade M. att kommissionen redan den 12 juli 1994 hade mottagit en anmälan från de spanska myndigheterna som avsåg en mycket likartad typ av produkt. Enligt hans uppfattning visade kommissionens inställning att bokstavligen förlita sig på direktivets bestämmelser att institutionen inte var villig att försvara konsumenterna.

Beslutet

På grundval av den information som lämnats av klaganden och de synpunkter som lämnats av Europeiska kommissionen har ombudsmannen dragit följande slutsatser:
1 Svar på skrivelserna från klaganden
1.1. Klagomålet skickades först till kommissionen den 14 juni 1996. I skrivelsen varnades för riskerna med en viss typ av ljusstake som saluförs i Italien och för att kommissionen måste vidta ytterligare åtgärder för att undvika potentiella skador. Kommissionen besvarade denna begäran den 10 oktober 1996.
Eftersom den klagande ansåg att kommissionen inte hade åtgärdat problemet på ett tillfredsställande sätt, sände han en kompletterande skrivelse till institutionen den 29 maj 1997. I sitt klagomål till ombudsmannen hävdar klaganden att kommissionen aldrig besvarade denna skrivelse.
1.2. Kommissionen har medgett att den andra skrivelsen från klaganden lämnades obesvarad. Kommissionen motiverade emellertid sin underlåtenhet att svara med att denna nya korrespondens avsåg samma påståenden som den första korrespondensen, som den redan hade besvarat.
1.3. Europeiska ombudsmannen har förklarat att kommissionen är skyldig att på ett korrekt sätt besvara medborgarnas frågor. Det framgår emellertid, såsom kommissionen har påpekat, att de frågor som klaganden ställde i sin andra skrivelse redan hade besvarats. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att det inte behövs några ytterligare anmärkningar när det gäller denna aspekt av ärendet.
2 Åtgärder som kommissionen skall vidta i nödsituationer 2.1.
Klaganden ansåg att kommissionen inte på ett korrekt sätt hade hanterat det problem som han hade tagit upp i sina skrivelser, eftersom institutionen inte hade vidtagit de åtgärder som den hade uppmanats att vidta. För att kontrollera de risker som en påstått farlig ljusstake utgör för konsumenterna bad klaganden kommissionen att ta ett antal initiativ, bland annat att inrätta en brådskande kommitté för att se över situationen, begära ytterligare åtgärder från de italienska myndigheterna och direkt förbjuda typen av ljusstake från marknaden.
2.2. Kommissionen har gjort gällande att den på grundval av tillämplig gemenskapslagstiftning, nämligen direktiv 92/59/EEG, inte har befogenhet att vidta sådana åtgärder. Den underströk att endast de berörda nationella myndigheterna kan fastställa omfattningen av de risker som produkten medför och fastställa lämpliga åtgärder för dess kontroll. Enligt detta förfarande kan kommissionen endast kontrollera de uppgifter som lämnats av de ansvariga nationella myndigheterna och vidarebefordra dem till de andra medlemsstaterna.
Kommissionen tillade dessutom att även vid en anmälan från en medlemsstat är dess ingripande endast möjligt under exceptionella omständigheter. Dessa ska fastställas på grundval av hur brådskande och viktig den risk är som en produkt utgör, marknadens storlek och olyckornas oförutsebarhet.
Eftersom de italienska myndigheterna inte hade gjort någon anmälan ansåg kommissionen att den inte var behörig att ingripa i denna fråga. Kommissionen drog dessutom slutsatsen att riskerna med produkten inte var betydande och att det därför inte förelåg några exceptionella omständigheter i ärendet.
2.3. I enlighet med direktiv 92/59/EEG kan kommissionen ta vissa initiativ för att kontrollera allvarliga och omedelbara risker som produkter medför för konsumenternas hälsa och säkerhet. Dessa åtgärder omfattar följande:
a. Inleda en egen utredning och/eller sammankalla kriskommittén (artikel 8; Bilagan, punkt 8), efter det att en medlemsstat har meddelat att det föreligger en allvarlig och omedelbar risk.
b. Anta ett beslut som ålägger medlemsstaterna att vidta tillfälliga åtgärder om institutionen efter en anmälan får kännedom om att de beslut som fattas på nationell nivå är motstridiga eller att en gemenskapsstrategi är nödvändig (artikel 9). I båda fallen krävs det enligt direktivet att en medlemsstat underrättar kommissionen innan en sådan åtgärd vidtas.
2.4. Det måste därför bedömas huruvida någon sådan information om farorna med produkten i fråga har anmälts eller inte. Som kommissionen själv påpekade i sitt yttrande hade de spanska myndigheterna den 12 juli 1994 överlämnat en anmälan till samtliga medlemsstater och till kommissionen avseende en liknande produkt. Kommissionen har emellertid betonat att den på grundval av artiklarna 8 och 9 i direktivet endast kan vidta åtgärder om en anmälan från de italienska myndigheterna om den specifika farliga produkten har översänts.
2.5. Efter kommissionens tolkning av artiklarna 8 och 9 i direktivet, förefaller vara korrekta, har ombudsmannen dragit slutsatsen att kommissionen agerade inom gränserna för sin rättsliga befogenhet i detta fall, och därför har inget fall av administrativt missförhållande fastställts.
2.6. Ombudsmannen bör dock påpeka att de problem som orsakas av defekta produkter är en viktig källa till oro för alla EU-medborgare. För att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, vilket understryks i Amsterdamfördraget (4), och stärka medborgarnas förtroende för EU-institutionerna, är det därför viktigt att dessa institutioner vidtar alla tänkbara åtgärder för att kontrollera osäkra produkter.
3 Kommissionens roll i övervakningen av de nödåtgärder som medlemsstaterna vidtar
3.1. Klaganden hävdade att kommissionen inte heller på ett korrekt sätt övervakade tillämpningen av gemenskapsrätten i det fall han hade anmält, eftersom den inte vidtog lämpliga åtgärder för att se till att de italienska myndigheterna svarade på de spanska myndigheternas anmälan av den 12 juli 1994 . I en sådan anmälan hänvisades till de risker som en liknande typ av produkt medför.
3.2. I enlighet med artikel 8.2 och 8.3 i direktivet gäller följande:
”När kommissionen har mottagit denna information [en anmälan från en medlemsstat] skall den kontrollera att den överensstämmer med bestämmelserna i detta direktiv och vidarebefordra den till de övriga medlemsstaterna, som i sin tur omedelbart skall underrätta kommissionen om eventuella åtgärder som vidtagits.”
”Detaljerade förfaranden för det informationssystem för gemenskapen som beskrivs i denna artikel anges i bilagan [ ].”
I 9 § i bilagan till direktivet anges följande: ”De övriga medlemsstaterna [dvs. inte den som gör anmälan] är skyldiga att, när så är möjligt, utan dröjsmål informera kommissionen om följande:
a) Huruvida produkten har saluförts på dess territorium.
b) Kompletterande information som den har erhållit om den aktuella faran [ ]. Under alla omständigheter skall de så snart som möjligt underrätta kommissionen om följande:
c) De åtgärder som vidtagits eller beslutats [ ].
d) Om den produkt som anges i denna information har påträffats inom deras territorium men inga åtgärder har vidtagits eller beslutats och skälen till att inga åtgärder ska vidtas.”
3.3. Kommissionen har uppgett att den inte har fått något svar från de italienska myndigheterna på Spaniens anmälan från juli 1994 om riskerna med en produkt som liknar den som klaganden har påtalat. Trots att de italienska myndigheterna inte svarade vidtog kommissionen inga åtgärder.
3.4. Även om kommissionen kunde ha agerat mer effektivt när det gäller de italienska myndigheternas underlåtenhet att reagera på de spanska myndigheternas anmälan 1994, noterar ombudsmannen dock att kommissionen har vidtagit åtgärder för att säkerställa en korrekt tillämpning av direktivet i Italien. Skrivelsen till de italienska myndigheterna från Bonino, ansvarig kommissionsledamot vid den tidpunkten, illustrerar denna insats.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden förefaller det därför inte vara nödvändigt med några ytterligare anmärkningar från ombudsmannen. Europeiska kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.
4 Slutsats På
grundval av Europeiska ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller Europeiska kommissionen inte ha gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande.
Ombudsmannen har därför beslutat att avsluta ärendet. Europeiska kommissionens
ordförande kommer också att informeras om detta beslut.
Med vänliga hälsningar,
Jacob Söderman

---

(1) Rådets direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet, EGT L 228, 11.8.92 s. 25.

(2) Artikel 8.1 i direktiv 92/59/EEG: "Om en medlemsstat antar eller beslutar att anta nödåtgärder för att förhindra, begränsa eller införa särskilda villkor för eventuell saluföring eller användning inom sitt eget territorium av en produkt eller ett produktparti på grund av en allvarlig och omedelbar risk [ ] to the health and safety of consumers, it shall direkt inform the Commission thereof [ ].

(3) Punkt 8 i bilagan till direktiv 92/59/EEG: ”[...] när [kommissionen] anser det nödvändigt, och för att komplettera den mottagna informationen, i undantagsfall kan inleda en undersökning på eget initiativ och/eller sammankalla kriskommittén [...]”.

(4) Avdelning XIV artikel 153 i EG-fördraget