Gäller ditt klagomål en EU-institution eller ett EU-organ?
- SV Svenska
Maskinöversättningar kan innehålla fel som riskerar att minska tydligheten och exaktheten. Ombudsmannen frånsäger sig allt ansvar för eventuella avvikelser. För den mest tillförlitliga informationen och rättssäkerheten hänvisas till källversionen i engelska via länken ovan.
För mer information, se vår språk- och översättningspolicy.
Beslut i ärende OI/5/2014/AN om kommissionens uppsägning av ett bidragsavtal
Beslut
Ärende OI/5/2014/MDC - Undersökning inledd den Måndag | 05 maj 2014 - Beslut den Onsdag | 15 juli 2015 - Berörda institutioner Europeiska kommissionen ( Kritisk anmärkning ) - Land Island
Ärendet gällde kommissionens beslut att säga upp ett bidragsavtal med en isländsk icke-statlig organisation i förväg, på grund av att Island vid den tidpunkten hade skjutit upp sina anslutningsförhandlingar med EU, och därför var inget ytterligare ekonomiskt stöd till det landet motiverat. Island har dragit tillbaka sin kandidatur. Den klagande icke-statliga organisationen arbetar för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för personer med låga kvalifikationer.
Ombudsmannen undersökte frågan och instämde inte i kommissionens ståndpunkt. Hon föreslog därför en lösning för kommissionen, som den senare avvisade. Eftersom kommissionen inte lade fram några nya argument som kunde ändra ombudsmannens bedömning, och eftersom en rekommendation var orealistisk mot bakgrund av kommissionens tydliga beslut att inte ompröva sin ståndpunkt, avslutade ombudsmannen denna undersökning med en kritisk anmärkning. Ombudsmannen var särskilt kritisk mot det faktum att kommissionen i sina kontakter med en icke-statlig organisation i tredje land inte hade exemplifierat de normer som EU förväntar sig att anslutningsländerna ska uppnå. I detta fall har kommissionens agerande lett till att inte bara dess eget anseende utan även EU:s anseende i allmänhet har undergrävts.
Bakgrunden till klagomålet
1. Denna undersökning på eget initiativ grundar sig på ett klagomål från en isländsk icke-statlig organisation [1] som undertecknade ett bidragsavtal (nedan kallat avtalet) med Europeiska kommissionen. Avtalet trädde i kraft den 22 juni 2012 och genomförandeperioden skulle löpa ut vid den tidpunkt då kommissionen skulle göra slutbetalningen och under alla omständigheter senast 18 månader efter genomförandeperiodens slut (som skulle löpa mellan den 1 september 2012 och den 31 augusti 2015). Syftet med avtalet var att genomföra en åtgärd som syftade till att öka lågkvalificerade arbetstagares anställbarhet. Åtgärden skulle delvis finansieras genom instrumentet för stöd inför anslutningen [2]. Reglerna för samarbete om EU:s ekonomiska stöd till Island inom ramen för instrumentet för stöd inför anslutningen fastställs i det ramavtal som undertecknats mellan EU och Island [3]. Kommissionen åtog sig att finansiera högst 1 875 000 euro, vilket motsvarar 75 % av de totala möjliga stödberättigande kostnaderna. Kommissionen betalade klaganden en första delbetalning på 419 980,66 euro den 17 juli 2012.
2. I december 2013 informerade kommissionen klaganden om att Island, till följd av landets beslut att skjuta upp anslutningsförhandlingarna med EU [4], inte skulle beviljas något stöd inom ramen för instrumentet för stöd inför anslutningen och att avtalet därför skulle sägas upp. Kommissionen uppmanade klaganden att delta i ett samrådsförfarande i enlighet med avtalet. Klaganden invände mot uppsägningen och hävdade att den skulle vara olaglig och att avtalet var oberoende av den isländska regeringens politiska beslut. Dessutom hävdade den att kommissionens så kallade samråd var en process ”som dikterats av en part” och endast syftade till att samråda med klaganden om projektets utfasning, medan klaganden hade varit villig att nå en rättvis lösning med kommissionen. Kommissionen angav att den hade utgått från att avtalet var ett instrument som hade full verkan och var bindande. Detta innebar till exempel att företaget åtog sig omfattande finansiella skyldigheter för att uppfylla sina skyldigheter enligt avtalet på ett omsorgsfullt sätt. Dessutom hade den åtagit sig sociala skyldigheter. Förväntningarna har byggts upp i centrum för livslångt lärande, yrkesråd, i det formella skolsystemet och bland yrkesvägledare under överinseende av arbetsmarknadens parter. Viktigast av allt är att det finns personer som väntar på att deras kompetens som förvärvats på arbetsmarknaden ska erkännas formellt.”
3. Kommissionen sade upp avtalet med verkan från april 2014 och informerade klaganden om att den skulle ersätta alla stödberättigande kostnader som uppkommit fram till den tidpunkten. Klaganden anklagade dock kommissionen för att hålla inne betalningar för projekt som genomförts före uppsägningsskrivelsen. Efter uppsägningen av avtalet höll klaganden projektet igång trots bristen på finansiering från kommissionen. Klaganden erhöll från kommissionen 419 980,66 euro av det högsta belopp på 1 875 000 euro som klaganden skulle ha haft rätt till enligt avtalet om avtalet hade fullgjorts i sin helhet.
4. Ombudsmannen inledde en undersökning på eget initiativ av påståendet att kommissionen felaktigt sade upp avtalet på grundval av de isländska myndigheternas beslut att skjuta upp anslutningsförhandlingarna, samtidigt som den inte tillämpade det förlikningsförfarande som föreskrivs i avtalet. Kopplat till detta påstående är påståendet att kommissionen bör återuppta de ekonomiska bidrag som ska betalas till klaganden enligt avtalet [5].
Påstående om olovlig uppsägning och underlåtenhet att använda förlikningsförfarandet och därmed sammanhängande anspråk
Ombudsmannens förslag till lösning
5. Den 5 november 2014 lade ombudsmannen fram ett förslag till lösning. När ombudsmannen föreslog lösningen tog han hänsyn till parternas argument och åsikter.
6. Ombudsmannen analyserade noggrant avtalet och ansåg att det inte finns något i det som tyder på att dess genomförande är beroende av att anslutningsförhandlingarna fortsätter eller utfaller. Ombudsmannen tillade att även om avtalet borde tolkas mot bakgrund av det bredare sammanhang i vilket det undertecknades, är kommissionens ståndpunkt inte motiverad av åtminstone två skäl.
7. För det första är syftet med IPA-stödet att bistå kandidatländer och potentiella kandidatländer med sikte på medlemskap. Målet att faktiskt bli medlem i EU behöver därför inte vara omedelbart eller helt säkert. Kontraktet skulle därför kunna fortsätta att genomföras.
8. För det andra anges det i ramavtalet att om avtalet sägs upp ska allt bistånd som fortfarande håller på att genomföras genomföras till dess att det har slutförts. Kommissionen hävdade att denna artikel inte borde åberopas eftersom ramavtalet fortfarande är i kraft. Ombudsmannen avvisade dock detta argument som oärligt. Hon förklarade att om kommissionens biståndsskyldigheter kvarstår trots att ramavtalet har upphört att gälla, är kommissionen desto mer skyldig att behålla det ekonomiska biståndet medan det avtalet fortfarande är i kraft. Kommissionen kunde därför inte ensidigt överge sina finansieringsskyldigheter gentemot klaganden.
9. Ombudsmannen avvisade också kommissionens argument att klaganden inte samarbetade med kommissionen i god tro för att finna en lösning på dödläget genom samråd. Hon ansåg att det är tveksamt om ett ”samråd” i den mening som avses i avtalet verkligen ägde rum, eftersom kommissionen under samrådssamtalen inte planerade någon annan lösning än att fasa ut det pågående projektet och därför inte lämnade något utrymme för att komma överens om huruvida parterna faktiskt kunde genomföra avtalet.
10. Ombudsmannen ansåg dessutom att avtalet inte bara hade skapat rättsliga skyldigheter utan även moraliska och sociala skyldigheter som hindrade kommissionen från att agera på det sätt som den gjorde. Det var orättvist, om inte otillbörligt, att lägga hela bördan av osäkerheten i anslutningsprocessen på en icke-statlig organisation. Det var också orättvist att förvänta sig att de ekonomiska kostnaderna för det politiska dödläget i förhandlingarna skulle bäras av de avsedda slutmottagarna, som tillsammans med klagandens arbetsmarknadsparter och dess anställda hade berättigade förväntningar på att projektet skulle slutföras.
11. Ombudsmannen drog slutsatsen att kommissionens agerande utgjorde ett administrativt missförhållande och föreslog följande lösning:
”Med beaktande av ovanstående föreslår ombudsmannen att kommissionen omprövar sin ståndpunkt i syfte att lämna alla ekonomiska bidrag som ska betalas enligt villkoren i avtalet fram till dess att det har slutförts.”
12. Ombudsmannen bad också kommissionen att ta ställning till klagandens påstående att kommissionen inte hade betalat ut de belopp som skulle ha betalats för åtgärder som hade vidtagits före det påstådda avslutandet. Hon tillade att hon förväntade sig att kommissionen skulle vidta omedelbara åtgärder för att reglera de utestående beloppen om klagandens uttalande var korrekt.
13. I sitt svar på ombudsmannens förslag till lösning uppgav kommissionen att den av flera skäl inte kunde godta det.
14. För det första hävdade företaget att det hade rätt att säga upp avtalet på de villkor som anges i det [6]. Den insisterade på att avtalet måste tolkas mot bakgrund av det bredare sammanhang i vilket det undertecknades, dvs. EU-anslutningssammanhanget, till vilket bilaga I till avtalet innehåller flera hänvisningar [7]. Klaganden var dessutom väl medveten om det bredare sammanhang i vilket avtalet undertecknades, där Islands regering spelade en viktig roll [8] och där den finansierade åtgärdens relevans för processen för anslutning till EU var av yttersta vikt. Kommissionen gjorde gällande att utan detta sammanhang skulle åtgärden inte längre kunna genomföras på ett effektivt och lämpligt sätt.
15. För det andra hävdade kommissionen att eftersom Island av egen vilja inte längre eftersträvade målet om EU-medlemskap var kommissionens beslut att säga upp avtalet inte ”olägligt och i brist på faktaunderlag”, som den isländska regeringen hade hävdat. Kommissionen upprepade att eftersom målet för IPA-finansieringen att bistå Island i landets ansträngningar att följa EU:s regelverk [9] med sikte på medlemskap inte längre kunde uppnås, skulle kommissionen inte korrekt utöva sitt ansvar för att säkerställa en sund ekonomisk förvaltning av EU:s budget om den godtog ombudsmannens förslag. Kommissionen förnekade dessutom att den hade gett intryck av att vara villig att fortsätta att finansiera pågående projekt.
16. För det tredje vidhöll kommissionen sin ståndpunkt att den inte var skyldig att följa det förlikningsförfarande som föreskrivs i artikel 13 i de allmänna villkoren i avtalet, eftersom detta förfarande måste följas innan en tvist anhängiggörs vid domstolarna i Bryssel, inte innan avtalet sägs upp på grundval av artikel 12.1 i de allmänna villkoren. Kommissionen upprepade att den i vederbörlig ordning hade samrått med klaganden innan avtalet sades upp. Det insisterade på att det "visade flexibilitet och föreslog alternativ för att nå en ömsesidigt godtagbar lösning"och att samrådet inte var meningslöst. Kommissionen tillade att den hade lagt fram ett förslag om utfasning av avtalet till klaganden muntligen via det isländska utrikesministeriet, men klaganden avvisade dess erbjudande.
17. När det gäller de utestående betalningar som klaganden begärt uppgav kommissionen att den hade förklarat för klaganden i uppsägningsskrivelsen att den skulle ersätta alla stödberättigande kostnader som uppkommit fram till dagen för förtida uppsägning (dvs. den 11 april 2014), så länge den mottog en begäran om betalning och en slutrapport i enlighet med artikel 2 i de allmänna villkoren i avtalet. Kommissionen noterade att den rapport som klaganden skickade i juni 2014 inte uppfyllde avtalskraven. Kommissionen hade skrivit till klaganden och förklarat att en slutrapport i rätt form skulle lämnas in, men klaganden vägrade att skicka en sådan rapport.
18. Kommissionen tillade att på grund av klagandens underlåtenhet att lämna in en slutrapport för perioden 1 september 2012–11 april 2014 hade klaganden inte redovisat 148 670,38 euro (som hade betalats ut till klaganden som en del av en första delbetalning i juli 2012). Kommissionen uppgav att om den klagande inte redovisar detta belopp kan den bli tvungen att återkräva det för att skydda EU:s ekonomiska intressen.
19. Kommissionen uppgav dock att den inte är beredd att godta ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning av de skäl som anges ovan, men att den fortfarande är öppen för förslag från ombudsmannen om hur kommissionen och klaganden skulle kunna hitta en alternativ lösning.
20. Klaganden uppgav att kommissionen endast hade upprepat de synpunkter och argument som den redan hade framfört och som bygger på den felaktiga premissen att ett politiskt beslut att skjuta upp anslutningsförhandlingarna automatiskt skulle leda till att privata kontrakt blev ogiltiga. Klaganden vidhöll att avtalet inte var beroende av att Island blev medlem i EU eller av att anslutningsförhandlingarna fortsatte. Eftersom kommissionen inte lade fram några nya argument som inte redan hade avvisats, var det inte konstruktivt att fortsätta diskussionen. Klaganden uttryckte en förhoppning om att ombudsmannen kommer att kunna lösa frågan på det sätt som redan föreslagits.
21. När det gäller de utestående fakturorna avvisade klaganden den ”mycket olämpliga antydan om oegentligheter ... när det gäller den finansiering som redan delats ut av kommissionen”. Klaganden hävdade att eftersom företaget alltid har bestridit kommissionens rättsstridiga uppsägning av avtalet skulle en slutrapport motsäga dess argument att uppsägningen är rättsstridig och skulle vara liktydigt med att godta den. Den lägesrapport som översändes till kommissionen den 10 juli 2014 innehöll all nödvändig finansiell information och utgör en lämplig form av rapportering så länge tvisten inte har lösts. Det tillade att "[t] o utfärda hot som kommissionen gör, när det gäller att återkräva medel, som de är fullt medvetna om har fördelats på lämpligt sätt, mottagits och använts, är en under bältes slag, inte passar EU-kommissionen. Det visar emellertid på ett utmärkt sätt de oöverstigliga påtryckningar som kommissionen har utövat på [klaganden] i detta ärende.”
Ombudsmannens bedömning efter förslaget till lösning
22. Ombudsmannen finner det beklagligt att kommissionen, såsom klaganden med rätta påpekade, endast upprepade den ståndpunkt som den hade intagit i det yttrande som den hade lämnat till ombudsmannen innan hon lade fram sitt förslag till lösning. Ombudsmannen behöver inte upprepa alla sina överväganden i förslaget. Hon har redan förklarat varför hon anser att kommissionen inte hade rätt att anse att avtalet inte längre kunde genomföras på ett effektivt eller lämpligt sätt ens med beaktande av det bredare sammanhang i vilket det undertecknades.
23. När det gäller kommissionens argument om den roll som Islands regering spelade vid undertecknandet av avtalet påpekar ombudsmannen att det faktum kvarstår att Islands regering inte var part i avtalet och att dess avsikter eller åtgärder inte bör anses utgöra giltiga skäl för att säga upp avtalet, i avsaknad av en särskild bestämmelse i detta avseende i själva avtalet.
24. När det gäller kommissionens påstående att den i vederbörlig ordning hade samrått med klaganden innan avtalet sades upp medgav kommissionen samtidigt att dess ”samråd” syftade till att finna ”en ömsesidigt godtagbar lösning för utfasningen av verksamheterna inom ramen för avtalet”(understrykning tillagd). Det är uppenbart att kommissionen redan hade beslutat att säga upp avtalet och att samrådet endast gällde detaljerna i uppsägningen. I detta sammanhang bör hänsyn tas till det faktum att i) klausulen i fråga, som föreskriver ett sådant samråd, ger kommissionen ett betydande manöverutrymme när det gäller när den bör åberopas, och ii) det var kommissionen som ålade klaganden klausulen genom de allmänna standardvillkoren.
25. Ombudsmannen vidhåller därför slutsatsen i sitt förslag till lösning att kommissionens agerande utgjorde ett administrativt missförhållande.
26. Ombudsmannen noterar att kommissionen i sitt svar på hennes förslag hävdade att den hade visat sin avsikt att hitta en alternativ lösning tillsammans med klaganden och att den i detta avseende fortfarande var öppen för förslag från ombudsmannen. Kommissionen klargjorde dock också att den inte godtog ombudsmannens förslag. Ombudsmannen kan därför inte se vilka andra förslag hon skulle kunna lägga fram som kommissionen skulle kunna godta. Under alla omständigheter är diskrepansen mellan de synpunkter som kommissionen har framfört å ena sidan och klaganden å andra sidan sådan att det inte förefaller finnas någon ömsesidigt godtagbar kompromisslösning.
27. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att det inte skulle vara lämpligt att fortsätta denna undersökning genom att lämna en rekommendation till kommissionen. Hon avslutar därför ärendet med två kritiska anmärkningar nedan.
Slutsats
På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsats och kritiska anmärkningar:
Kommissionens förtida uppsägning av avtalet, på grund av att den isländska regeringen hade skjutit upp anslutningsförhandlingarna, utgjorde ett allvarligt administrativt missförhållande.
Kritiska anmärkningar
Kommissionen har i detta fall handlat felaktigt och i ond tro. Med tanke på kommissionens roll som fördragens väktare och med beaktande av rätten till god förvaltning, som erkänns i artikel 41 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, kan kommissionens åtgärder förväntas vara av yttersta anständighet och integritet. I sina kontakter med anslutningsländerna och med andra parter i anslutningsländerna kan kommissionen rimligen förväntas vara ett föredöme för god förvaltning och fastställa normer som anslutningsländerna ska följa i sinom tid. Det faktum att en anslutningsstat, som i detta fall, har skjutit upp sina anslutningsförhandlingar befriar inte kommissionen från dess skyldighet att agera på ett föredömligt sätt.
Kommissionens åtgärder i detta fall är helt oacceptabla och får till följd att anseendet undergrävs, inte bara för kommissionen utan också för hela Europeiska unionen. Det ligger fortfarande i kommissionens, Europeiska unionens och klagandens intresse att kommissionen korrigerar sitt felaktiga beteende, även i detta sena skede.
Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.
Emily O'Reilly
Strasbourg, 15 juni 2015
[1] Eftersom klaganden inte är bosatt i Europeiska unionen kunde ombudsmannen inte behandla klagomålet direkt. Hon beslutade dock att undersöka de problem som tagits upp i detta fall genom en undersökning på eget initiativ.
[2] Rådets förordning (EG) nr 1085/2006 av den 17 juli 2006 om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen (EUT L 210, 2006, s. 82).
[3] Ramavtal mellan Islands regering och Europeiska kommissionen om regler för samarbete om EU:s ekonomiska stöd till Island inom ramen för genomförandet av stödet inom ramen för instrumentet för stöd inför anslutningen (IPA), undertecknat den 8 juli 2011.
[4] I mars 2015 begärde Islands regering att Island inte skulle betraktas som ett kandidatland för EU-medlemskap.
[5] För ytterligare information om bakgrunden till klagomålet, parternas argument och ombudsmannens undersökning, se den fullständiga texten till ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning som finns på: http://www.ombudsman.europa.eu/cases/correspondence.faces/en/60402/html.bookmark
[6] Artikel 12.1 i de allmänna villkoren: ”Om en part anser att avtalet inte längre kan genomföras effektivt eller på lämpligt sätt ska den samråda med den andra parten. Om parterna inte kan enas om en lösning får endera parten säga upp avtalet med två månaders skriftligt varsel, utan att vara skyldig att betala ersättning.”
[7] Kommissionen hänvisade till punkt 5.4 i bilaga I som exempel. Den har följande lydelse: "Detta projekt stöder sysselsättning och utveckling av mänskliga resurser som skulle förbereda Island för deltagande i EU:s gemensamma politik och genomförande av EU-medel, särskilt Europeiska socialfonden (ESF)"(kommissionens understrykning.
[8] Kommissionen förklarade att Islands regering hade lagt ut vissa av sina funktioner på entreprenad genom ett tjänsteavtal med klaganden och att den tillsammans med klaganden hade deltagit i avtalsförhandlingarna med kommissionen.
[9] Med EU:s regelverk avses den EU-lagstiftning som är tillämplig i EU (dvs. alla fördrag, EU-lagstiftning, internationella avtal, standarder, domstolsavgöranden, bestämmelser om grundläggande rättigheter och övergripande principer i fördragen, såsom jämlikhet och icke-diskriminering). Alla kandidatländer måste godta hela regelverket för att bli medlemmar i Europeiska unionen.