Bakgrunden till klagomålet

1. Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare [1] (nedan kallat direktivet om system för ersättning till investerare) trädde i kraft den 26 mars 1997. Tidsfristen för införlivande i medlemsstaterna var den 26 september 1998. Direktivet om system för ersättning till investerare syftar till att skydda investerare mot risken för ekonomisk förlust om ett värdepappersföretag inte kan återbetala pengar eller återlämna tillgångar. Direktivet om system för ersättning till investerare fastställer vissa grundläggande principer, bestämmelser och definitioner och ger medlemsstaterna flexibilitet att genomföra dem på det sätt som är lämpligast för deras egna situationer. I direktivet om system för ersättning till investerare fastställs dock grundläggande krav för nationella system för ersättning till investerare i syfte att tillhandahålla en harmoniserad miniminivå av skydd för investerare i hela EU. Medlemsstaterna måste inrätta ett eller flera system för ersättning till investerare och alla företag som tillhandahåller investeringstjänster måste tillhöra ett sådant system.

2. Klaganden var en investerare i ett polskt värdepappersföretag (WGI Dom Maklerski SA, nedan kallat WGI). Den 4 april 2006 upphävde de polska myndigheterna WGI:s licens och ålade företaget att betala tillbaka sina investerare. WGI underlät att göra detta och den 22 juni 2006 försatte den polska domstolen WGI i konkurs.

3. Till följd av relevanta beslut av den nationella depåhållaren för värdepapper (NDP), som förvaltar systemen för ersättning till investerare i Polen, fick klaganden ersättning. Han ansåg att beloppet var för lågt. Klaganden ansåg också att ersättningen var otillbörligt försenad och därmed stred mot artikel 9.2 i direktivet om system för ersättning till investerare. I denna artikel föreskrivs bland annat att ersättningssystemet ska ”… kunna betala en investerares fordran så snart som möjligt och senast inom tre månader efter det att stödberättigandet och fordringsbeloppet har fastställts.”

4. Den 10 december 2007 lämnade klaganden därför in sitt första klagomål till kommissionen mot Polen för att landet inte följt artikel 9.2 i direktivet om system för ersättning till investerare. Kommissionen registrerade klagomålet med referensnummer X . Kommissionen mottog flera andra klagomål från Polen i detta avseende.

5. Den 23 januari 2008 begärde kommissionen förklaringar från de polska myndigheterna. Den 3 mars 2008 svarade det polska finansministeriet och förklarade systemen för ersättning till investerare i Polen och statusen för genomförandet av direktivet om system för ersättning till investerare. Efter detta svar och ytterligare informella kontakter med de polska myndigheterna drog kommissionen slutsatsen att den borde avsluta överträdelseärendet och underrättade klaganden om sin avsikt att göra detta den 30 april 2008.

6. Den 30 maj 2008 skickade klaganden en skrivelse till kommissionen, i vilken han bland annat hänvisade till artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare, där det föreskrivs att ”en medlemsstat ska se till att en investerares rätt till ersättning kan bli föremål för en talan från investerarens sida mot ersättningssystemet”. Han uppgav att polsk lag inte föreskriver någon möjlighet till gottgörelse för investerare om de vill klaga på de system för ersättning till investerare som förvaltas av NDS. Tvistemålsdomstolarna har inte behörighet över NDS-besluten eftersom de är av administrativ karaktär (eftersom de är kopplade till NDS:s förvaltning av systemet för ersättning till investerare). Förvaltningsdomstolarna är inte heller behöriga, eftersom NDS inte är ett förvaltningsorgan utan ett handelsrättsligt aktiebolag. Han bifogade i detta avseende en skrivelse av den 28 maj 2007 från WGI:s konkursförvaltare.

7. Den 3 september 2008 underrättade kommissionen klaganden om att den inte hade funnit några nya uppgifter i hans skrivelse av den 30 maj 2008. Kommissionen avslutade därför överträdelseförfarandet den 26 juni 2008.

8. Den 10 september, den 15 oktober och den 11 december 2008 skickade klaganden ytterligare skrivelser till kommissionen i vilka han tydligt motsatte sig kommissionens ovannämnda beslut. Kommissionen besvarade dessa skrivelser den 8 oktober, den 12 november 2008 respektive den 2 februari 2009 [2]. Genom en skrivelse av den 10 september 2008 begärde klaganden tillgång till handlingarna i ärendet, som kommissionen besvarade den 8 oktober 2008. I sin skrivelse till klaganden av den 12 november 2008 bifogade kommissionen en kopia av de polska myndigheternas svar av den 3 mars 2008. I sin skrivelse till klaganden av den 2 februari 2009 uppgav kommissionen bland annat att den redan hade förklarat alla rättsliga skäl till sitt beslut att avsluta ärendet i sin tidigare korrespondens. Kommissionen upprepade att klaganden inte hade lagt fram tillräcklig bevisning till stöd för sina argument om de polska myndigheternas överträdelse av skyldigheten att genomföra direktivet. Kommissionen informerade också den klagande om att artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare införlivades i artikel 140 ochamp.7 i lagen om handel med finansiella instrument av den 29 juli 2005. Dessutom kan klagomål alltid skickas till [den behöriga polska myndigheten] och talan kan väckas vid domstol.” Dessutom hänvisade kommissionen till sin kodex för god förvaltningssed och förklarade att den inte skulle svara honom i samma ärende om han inte lade fram nya argument.

9. Den 28 juli 2009 ingav klaganden sitt andra klagomål till kommissionen. Han hävdade att detta klagomål skilde sig från det första klagomålet, eftersom i) han denna gång endast hänvisade till artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare och de polska myndigheterna inte genomförde den på ett effektivt sätt (han upprepade innehållet i sin skrivelse av den 30 maj 2008 i detta avseende), ii) han förfogade över en ny handling från en polsk domstol som visade att artikel 13 faktiskt inte hade genomförts alls. Den 30 juli 2009 översände han en kopia av detta dokument till kommissionen tillsammans med ett kort följebrev som kompletterade hans andra klagomål. Nämnda handling var en polsk domstols dom av den 26 februari 2008, i vilken domstolen sammanfattningsvis förklarade sig sakna behörighet i mål som rörde systemet för ersättning till investerare. Därför var ingen upprättelse möjlig.

10. Kommissionen registrerade inte den andra anmärkningen som sådan. I sitt svar av den 19 oktober 2009 informerade kommissionen klaganden om att den redan i sina tidigare skrivelser hade förklarat skälen till att inte inleda ett överträdelseförfarande mot Polen. Kommissionen fann inga nya uppgifter om hans ärende och ansåg därför att ärendet borde avslutas.

11. Den klagande vände sig sedan till ombudsmannen.

Föremålet för utredningen

12. Ombudsmannen beslutade att inleda den aktuella undersökningen av klagandens påståenden och anspråk.

Påstående:

Kommissionen behandlade inte hans andra klagomål av den 28 och 30 juli 2009 på ett korrekt sätt.

Påstående:

Kommissionen bör registrera hans andra klagomål eller på ett övertygande sätt klargöra varför den inte kan göra det.

Utredningen

13. Den 23 oktober 2009 lämnade klaganden in sitt klagomål till ombudsmannen [3]. Den 23 juni 2010 översände kommissionen yttrandet till ombudsmannen på engelska och därefter översatte det till polska. Den 10 augusti 2010 översände klaganden sina synpunkter på kommissionens yttrande.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Påstådd underlåtenhet att hantera överträdelseklagomålet på ett korrekt sätt och relaterade påståenden

Argument som framförts till ombudsmannen

14. I sitt ursprungliga klagomål hävdade klaganden att kommissionens skäl för att vägra registrera hans nya klagomål av den 28 juli 2009, som han kompletterade den 30 juli 2009, var felaktigt. Han hävdade också att kommissionen i sitt svar av den 19 oktober 2009 uppgav att klaganden inte hade lagt fram någon ny bevisning trots att han faktiskt hade gjort det. I sitt nya klagomål bifogade han en kopia av en polsk dom av den 26 februari 2008, som kommissionen tidigare inte kände till. ('Första argumentet')

15. Klaganden hävdade dessutom att kommissionens bedömning i sin skrivelse till klaganden av den 2 februari 2009 att artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare hade genomförts korrekt i polsk lagstiftning var felaktig. ('Andra argumentet')

16. I sitt yttrande informerade kommissionen ombudsmannen om att klaganden den 6 augusti 2009 ingav en framställning till Europaparlamentet. Till följd av denna framställning, och med beaktande av att vissa av kommissionens tidigare kontakter med de polska myndigheterna var informella, skickade kommissionen den 23 december 2009 en ny skrivelse till de polska myndigheterna. Det polska finansministeriet besvarade skrivelsen den 10 februari 2010 [4].

17. Kommissionen ansåg att klaganden inte hade lagt fram några relevanta nya uppgifter i sin korrespondens av den 28 och 30 juli 2009 för att motivera att den registrerades som ett nytt klagomål. Den polska domstolens beslut, som klaganden bifogade, utgjorde inte några sådana nya omständigheter. Denna domstols beslut fanns redan 2008, när kommissionen fortfarande analyserade klagandens första klagomål (överträdelseärende nummer 2008/4085). I sin skrivelse av den 30 maj 2008 hade klaganden dessutom redan nämnt att de polska domstolarna hade meddelat beslut i denna fråga.

18. Kommissionen uppgav också att den polska domstolens dom av den 26 februari 2008 inte visade att Polen hade genomfört artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare på ett felaktigt sätt, vilket skulle kräva att kommissionen inledde en ny utredning inom ramen för ett nytt överträdelseförfarande. Denna dom meddelades efter ett överklagande från andra investerare i det polska värdepappersföretaget. Domstolen avslog deras överklagande i samband med konkursförfarandet. Denna dom hindrar inte en investerare som i) inte nämns i den förteckning som förvaltas av konkursförvaltaren, eller ii) inte är nöjd med det beviljade ersättningsbeloppet, från att väcka en civilrättslig talan. Kommissionen informerade klaganden i sin skrivelse av den 2 februari 2009 om att artikel 13 i direktivet hade genomförts i artikel 140.7 i lagen om handel med finansiella instrument av den 29 juli 2005, som fortfarande var i kraft i Polen.

19. Kommissionens ovannämnda bedömning bekräftades av de polska myndigheterna under en informell diskussion med kommissionen och även i det polska finansministeriets formella svar av den 10 februari 2010. I detta svar förklarade det polska ministeriet att det finns två möjligheter för investerare att överklaga: i) inom ramen för ett konkursförfarande inför en domarkommissionär, i enlighet med artikel 256.1 i den polska konkurslagen, eller ii) genom civilrättsliga fordringar som grundar sig på artiklarna 140.6 och 140.7 i lagen om handel med finansiella instrument av den 29 juli 2005. Dessa sista åtgärder är tillgängliga både för investerare vars namn inte nämns i förteckningen över investerare och för investerare som inte är nöjda med ersättningsbeloppet.

20. Kommissionen påpekade också att klaganden i sin framställning till Europaparlamentet underförstått erkände möjligheten att väcka civilrättslig talan när han förklarade att ”det är omöjligt att ett klagomål mot [ersättningssystemet] vid en allmän domstol är detsamma som en talan mot ersättningssystemet i den mening som avses i artikel 13 i [direktivet om system för ersättning till investerare].” Kommissionen instämmer inte i detta argument, eftersom artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare är en mycket allmän bestämmelse som kräver att det finns ett förfarande för investerare att överklaga ersättningssystemet. I motsats till vad klaganden hävdade i sin framställning till parlamentet ger artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare medlemsstaterna rätt att välja hur detta överklagande kan göras inom ramen för nationella insolvensförfaranden och rättsliga förfaranden. I detta avseende angav kommissionen redan i sin skrivelse till klaganden av den 2 februari 2009 att ”klagomål dessutom alltid kan skickas till [den behöriga polska myndigheten] och talan kan väckas vid domstol”.

21. Kommissionen betonade att dess slutsats att artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare har införlivats korrekt i polsk lagstiftning grundades på en grundlig undersökning av frågan och på flera kontakter med de polska myndigheterna i detta avseende. Kommissionens slutsatser meddelades tydligt till klaganden i ett antal skrivelser, bland annat den av den 2 februari 2009.

22. Kommissionen drog också slutsatsen att den inte såg några administrativa missförhållanden i hanteringen av klagandens ärende och ansåg att klagandens påstående var ogrundat. Slutligen noterade rådet att ”förfarandet vid ombudsmannen inte är ett lämpligt medel för att utöva kontroll över innehållet i kommissionens beslut, särskilt när det gäller tolkningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser”.

23. I sina synpunkter upprepade klaganden att han inte nämnde den polska domstolens dom som ny bevisning i sin skrivelse av den 30 maj 2008, genom vilken han kompletterade sitt första klagomål. Kommissionen kände uppenbarligen inte till innehållet i den polska domen före den 28 juli 2009 (dagen för hans andra klagomål), trots att den meddelades 2008.

24. Klaganden hävdade att möjligheten till en civilrättslig talan mot NDS, som förvaltar ersättningssystemet, inte är densamma som möjligheten att väcka talan mot systemet för ersättning till investerare. Enligt klaganden finns det för närvarande ingen möjlighet enligt polsk lag att väcka civilrättslig talan mot systemet för ersättning till investerare. Systemet är inte en juridisk person och det är endast möjligt att väcka talan mot NDS. Klaganden anser att kommissionen missuppfattade de uttalanden han gjorde i detta avseende i sin framställning till parlamentet. Slutligen hävdade klaganden att artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare inte hänvisar till ett överklagande till domstol, utan till andra rättsmedel som, mot bakgrund av relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, bör vara effektiva, det vill säga bland annat lättillgängliga. I Polen är dock tillgången till rättslig prövning kostsam och förfarandena långdragna.

25. Klaganden granskade det polska ministeriets svar av den 10 februari 2010, som kommissionen hänvisade till i sitt yttrande. Han konstaterade att den polska konkurslagen och lagen om handel med finansiella instrument, som enligt det polska ministeriet och kommissionen borde ha införlivat artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare, inte innehåller några relevanta bestämmelser om möjligheten för investerare att överklaga systemet för ersättning till investerare. Han ansåg dessutom att det polska ministeriet hänvisade till möjligheten att överklaga förteckningen över borgenärer och inte förteckningen över investerare som har rätt till ersättning. Enligt klaganden vilseledde det polska ministeriet kommissionen. Kommissionen borde inte ha godtagit detta ministeriums synpunkter utan att kontrollera dem ytterligare.

26. Klaganden drog slutsatsen att det enligt polsk lag inte är möjligt att överklaga ordningen för ersättning till investerare och att artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare därför inte genomfördes korrekt. Han konstaterade att kommissionen hade överträtt den europeiska kodexen för god förvaltningssed genom att bland annat i) inte behandla hans nya klagomål av den 28 juli 2008 som sådant, trots de nya bevisen, och ii) inte tillräckligt motivera varför.

Ombudsmannens bedömning

Inledande anmärkningar om klagandens andra argument

27. I sitt yttrande informerade kommissionen ombudsmannen om att klaganden ingav en framställning till parlamentet den 6 augusti 2009, det vill säga ungefär tre månader innan han ingav sitt klagomål till ombudsmannen. På grundval av kommissionens yttrande och det polska ministeriets svar av den 10 februari 2010, som begärdes inom ramen för parlamentets behandling av klagandens framställning, framkom det att denna framställning rörde de polska myndigheternas genomförande av artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare. Ombudsmannen noterar att det polska ministeriet i sin skrivelse av den 10 februari 2010 besvarade följande frågor från kommissionen:

(1) Kan rätten till ersättning bli föremål för en åtgärd av en investerare i enlighet med artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare? Hur kan investeraren kämpa för denna rättighet?

(2) Har de investerare som anges i förteckningen över investerare som har rätt till ersättning enligt artikel 140.1 punkt 1 i den polska lagen om handel med finansiella instrument rätt att överklaga denna förteckning över investerare och, om så är fallet, på vilken rättslig grund? Vilka åtgärder kan investeraren vidta för att överklaga förteckningen över investerare?

(3) Har investeraren rätt att lämna in ett klagomål till den polska finansinspektionen och kan han eller hon väcka talan vid domstol i detta avseende?[5]

28. Mot bakgrund av ovanstående, och med tanke på att Europaparlamentets utskott för framställningar redan har behandlat Polens genomförande av artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare och följaktligen kommissionens bedömning i detta avseende, finns det ingen anledning för ombudsmannen att behandla klagandens andra argument om att denna bedömning var felaktig.

29. Av samma skäl anser ombudsmannen att det inte är lämpligt att kommentera kommissionens uttalande i dess yttrande om att ”förfarandet inför ombudsmannen inte är ett lämpligt sätt att utöva kontroll över innehållet i kommissionens beslut, särskilt när det gäller tolkningen av bestämmelser i gemenskapsrätten”. Ombudsmannen beklagar dock detta olyckliga uttalande från kommissionen. Han skulle vilja klargöra att om utskottet för framställningar inte redan hade behandlat denna aspekt av klagomålet, och om ombudsmannen skulle utvärdera kommissionens slutsatser i frågan, skulle han naturligtvis kunna uttrycka sin ståndpunkt om tolkningen av de relevanta bestämmelserna i EU-lagstiftningen, samtidigt som han erkänner att den högsta myndigheten för att tolka denna lag är Europeiska unionens domstol.

Klagandens första argument om att kommissionen inte registrerade klagandens skrivelse av den 28 juli 2009, som kompletterades den 30 juli 2009, som ett nytt klagomål

30. Ombudsmannen har svårt att förstå varför kommissionen inte registrerade klagandens ovannämnda skrivelser som ett formellt klagomål, i enlighet med sitt meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens förbindelser med avseende på överträdelser av gemenskapsrätten [6] (nedan kallat meddelandet).

31. I meddelandet offentliggjorde kommissionen de regler som är tillämpliga på dess förbindelser med personer som klagar på överträdelser av gemenskapsrätten. I punkt 3 första stycket (Inspelning av klagomål) i detta meddelande föreskrivs följande:

”All korrespondens som kan komma att utredas som ett klagomål ska registreras i det centrala register över klagomål som förs av kommissionens generalsekretariat.”

Punkt 3 andra stycket innehåller en uttömmande uppräkning av de skäl på grundval av vilka

"[c] eller svar ska inte kunna prövas som ett klagomål av kommissionen och ska därför inte registreras i det centrala registret över klagomål, om

… - det innehåller ett klagomål där kommissionen har intagit en tydlig, offentlig och konsekvent ståndpunkt, som ska meddelas den klagande …"

I punkt 5 fjärde stycket (mottagningsbevis) i meddelandet föreskrivs följande:

”Om kommissionens avdelningar beslutar att inte registrera korrespondensen som ett klagomål ska de underrätta upphovsmannen om detta genom ett vanligt brev med angivande av ett eller flera av de skäl som anges i punkt 3 andra stycket.”

32. Kommissionen hävdade att den inte registrerade klagandens skrivelser i fråga som ett nytt klagomål eftersom klaganden inte lade fram någon ny bevisning med avseende på sitt tidigare klagomål om Polens felaktiga genomförande av direktivet om system för ersättning till investerare. Kommissionen avslutade slutgiltigt detta tidigare klagomål den 26 juni 2008 och konstaterade att det inte förelåg någon överträdelse. Det förefaller därför som om kommissionen ansåg att den redan hade intagit en ”tydlig, offentlig och konsekvent” ståndpunkt om klagandens skrivelser av den 28 och 30 juli 2009 före de datum då de skickades.

33. I sitt klagomål till kommissionen av den 10 december 2007 hänvisade klaganden i huvudsak till de polska myndigheternas underlåtenhet att korrekt genomföra artikel 9 i direktivet om system för ersättning till investerare. I sina skrivelser av den 28 och 30 juli 2009 fokuserade klaganden däremot på felaktigt genomförande av artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare.

34. Det förefaller också som om kommissionen, efter klagandens första klagomål av den 10 december 2007, inte undersökte Polens genomförande av artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare. Av de polska myndigheternas svar av den 22 februari 2008, som uppenbarligen skickades inom ramen för kommissionens hantering av klagandens första klagomål, framgår det tydligt att kommissionen inte bad det polska finansministeriet att förklara genomförandet av nämnda artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare. Det är därför svårt att fastställa på grundval av vilken ”en grundlig undersökning” kommissionen kom fram till sin ståndpunkt om genomförandet av artikel 13 i polsk lagstiftning, som översändes till klaganden i skrivelsen av den 2 februari 2009. I skrivelsen angavs att i) ”klagomål alltid kan skickas till [den behöriga polska myndigheten] och talan kan väckas vid domstol” och att ii) artikel 13 i direktivet hade genomförts i artikel 140.7 i lagen om handel med finansiella instrument av den 29 juli 2005.

35. Ombudsmannen påpekar vidare att det var först den 30 juli 2009 som klaganden, för första gången i sitt utbyte med kommissionen om direktivet om system för ersättning till investerare, lämnade in en kopia av den polska domstolens dom, i vilken den polska domarkommissionären ansåg att det inte finns någon rättslig möjlighet att överklaga systemet för ersättning till investerare inom ramen för ett konkursförfarande. Den relevanta delen av den polska domarens beslut av den 26 februari 2008 rörde två enskilda skadeståndsanspråk med anledning av det polska värdepappersföretagets insolvens. Den har följande lydelse:

”Utarbetandet av förteckningen över investerare och reglerna om beviljande av ersättning och hur denna ersättning ska betalas föreskrivs i artikel 132 och följande artiklar i [den polska lagen om handel med finansiella instrument], där det inte föreskrivs någon möjlighet för en domarkommissionär att fatta beslut om ersättningsanspråk och om huruvida förteckningen över investerare kan överklagas. En sådan möjlighet föreskrivs inte heller i konkurslagen och civilprocesslagen, eftersom förteckningen över investerare inte utgör en dom från domarkommissionären eller domstolen. National Depository for Securities [NDS] beslutar om rätten till ersättning och om dess belopp och detta beslut har formen av ett beslut av [NDS] styrelse. Inte ens en konkursförvaltare som upprättar och deponerar förteckningen över investerare har rätt att överklaga ovannämnda resolution. Eftersom det inte finns några bestämmelser på detta område kan det ifrågasättas huruvida konkursförvaltaren kan väcka talan om NDS återger den förteckning över investerare som upprättats av honom eller om NDS beslutar att bevilja lägre ersättning än den som anges i förteckningen. Mot bakgrund av ovanstående bör [de aktuella] skadeståndsyrkandena avslås med motiveringen att det inte finns någon möjlighet till rättslig prövning i den mening som avses i artikel 199.1 i civilprocesslagen och artikel 229 i konkurslagen.

36. Såsom klaganden med rätta har påpekat har kommissionen inte visat att den kände till denna dom före den dag då klaganden lämnade in den. Det är också rimligt att anse att denna dom utgör ett viktigt bevis för att argumentera för huruvida polsk rätt på ett adekvat sätt har genomfört artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare och borde ha ignorerats av kommissionen. Det borde snarare ha analyserats grundligt.

37. Kommissionen gjorde dock denna analys först efter det aktuella klagomålet till ombudsmannen (eller snarare inom ramen för klagandens framställning till parlamentet i augusti 2009). Därigenom drog domstolen slutsatsen att denna dom ”inte ger några relevanta indikationer på att Polen har genomfört artikel 13 i direktivet på ett felaktigt sätt, vilket skulle kräva en undersökning av kommissionen inom ramen för ett nytt överträdelseförfarande”. Kommissionen borde dock redan ha gjort en sådan analys innan klaganden gick till parlamentet (och ombudsmannen), efter att först ha registrerat klagandens skrivelser av den 28 och 30 juli 2009 som ett nytt klagomål. Ombudsmannen anser att det är uppenbart att de frågor som dessa skrivelser avsåg borde ha undersökts vid den tidpunkt då skrivelserna lämnades in.

38. Slutligen noterar ombudsmannen att han i klagandens skrivelse till kommissionen av den 30 maj 2008 faktiskt hänvisade till artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare och ansåg att det enligt polsk lag inte fanns någon möjlighet att överklaga besluten från det nationella utvecklingsprogram som förvaltade ersättningssystemet. Klaganden nämnde också, om än i ganska allmänna ordalag, att ”en domstol som handlägger konkursen avslog överklagandena av ersättningssystemet och angav att sådana överklaganden inte berörde det”. Vid den tidpunkten lämnade han dock inte in någon kopia av den polska domstolens dom av den 26 februari 2008. Detta skedde först den 28 och 30 juli 2009. Kommissionen kunde därför inte förlita sig på innehållet i klagandens skrivelse av den 30 maj 2008 för att hävda, enligt dess uppfattning, att det inte fanns några nya inslag i klagandens korrespondens av den 28 och 30 juli 2009.

39. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionen, genom att inte registrera klagandens skrivelser av den 28 och 30 juli 2009 som ett nytt klagomål på grund av att denna korrespondens inte innehöll några nya bevis, agerade mot sitt eget meddelande och därmed begick ett administrativt missförhållande.

40. Ombudsmannen noterar att kommissionen därefter, och inom ramen för klagandens framställning till parlamentet, kontaktade de polska myndigheterna för att kontrollera denna nya bevisning och klagandens påstående att artikel 13 i ISCD inte tillämpades korrekt av de polska myndigheterna. Kommissionen har således vidtagit åtgärder som den kunde ha förväntat sig om den hade registrerat klagandens relevanta skrivelser som ett nytt (andra) klagomål. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att han i detta skede inte bör kräva att kommissionen registrerar klagandens klagomål av den 28 och 30 juli 2009 som sådant och därmed uppfyller kravet. En vänskaplig förlikning är därför inte möjlig och ombudsmannen avslutar därför ärendet med den kritiska anmärkningen nedan.

C. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande kritiska anmärkning:

Kommissionen gjorde fel och agerade mot sitt eget meddelande genom att inte registrera klagandens skrivelser av den 28 och 30 juli 2009 som ett nytt klagomål. I dessa skrivelser bifogade klaganden en kopia av en polsk dom av den 26 februari 2008, som faktiskt utgjorde ny bevisning som kom till kommissionens kännedom för första gången. Detta var ett fall av administrativt missförhållande.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 20 december 2010

---

[1] EGT L 84, 1997, s. 22-31.

[2] Klaganden bifogade till sitt klagomål endast kopior av kommissionens svar av den 12 november 2008 och den 2 februari 2009. Innehållet i kommissionens återstående skrivelser beskrevs dock i de bifogade skrivelserna.

[3] Även om detta klagomål validerades av ombudsmannens elektroniska inlämningssystem överfördes det inte till ombudsmannens register av tekniska skäl. Först den 26 december 2009, när klaganden vände sig till ombudsmannen (hans skrivelse registrerades som ytterligare korrespondens om ett tidigare klagomål från samma klagande: Y ) frågade om sitt klagomål av den 23 oktober 2009, upptäckte ombudsmannens avdelningar att han hade lämnat in det senaste klagomålet. Hans klagomål registrerades således den 10 februari 2010. Klaganden underrättades om detta den 18 mars 2010.

[4] Klaganden fick en kopia av denna skrivelse direkt från det polska finansministeriet.

[5] Den 24 november 2010 tog ombudsmannens avdelningar informell kontakt med parlamentets utskott för framställningar. Utskottet bekräftade att klaganden i sin framställning hävdade att de polska myndigheterna inte korrekt hade införlivat direktivet om system för ersättning till investerare i polsk lagstiftning och att han i detta avseende särskilt hänvisade till artikel 13 i direktivet om system för ersättning till investerare. Framställningen förklarades tillåtlig den 22 november 2009. Den 11 maj 2010 försåg kommissionen parlamentet med relevant information om framställningen. Framställningen avslutades av parlamentet i juli 2010.

[6] KOM(2002) 141 slutlig.

[7] Denna översättning har tillhandahållits av ombudsmannens avdelningar.