FOR PREVIEWING & TESTING PURPOSES ONLY.
This notification will disappear once the page will be published.
This link is available for less than 30 minutes.
  • Lätt att läsa
  • Textstorlek

Gäller ditt klagomål en EU-institution eller ett EU-organ?

Visat språk: 
  • Svenska
Källspråk: 
Tillgängliga språk: 
Den här sidan har genererats genom maskinöversättning.
Maskinöversättningar kan innehålla fel som riskerar att minska tydligheten och exaktheten. Ombudsmannen frånsäger sig allt ansvar för eventuella avvikelser. För den mest tillförlitliga informationen och rättssäkerheten hänvisas till källversionen i engelska via länken ovan.
För mer information, se vår språk- och översättningspolicy.

Beslut i ärende 3272/2008/(WP)BEH - Tillträde till rådets pressområde för ledamöter av Europaparlamentet under Europeiska rådets möten

Klaganden är en tysk ledamot av Europaparlamentet. Enligt henne har de flesta ledamöter av Europaparlamentet inte tillträde till rådets byggnad under Europeiska rådets möten eftersom tillträde begränsas till Europaparlamentets (parlamentets) ordförande och en parlamentsdelegation bestående av 21 personer. Hon hävdade att rådet felaktigt begränsar parlamentsledamöternas tillträde och krävde att de skulle få allmänt tillträde. Under utredningens gång blev det tydligt att klagande avsåg begränsningar av tillträde till pressinrättningar i rådets byggnad. Ombudsmannen behandlade därför endast denna fråga.

Till stöd för sitt påstående hävdade klaganden att rådet inte hade motiverat sitt beslut tillräckligt med avseende på beslutets rättsliga grund och innehåll. Hon ansåg också att rådets beslut var oproportionerligt eftersom rådet inte beslöt om begränsningar av tillträde för parlamentsledamöter från fall till fall.

Under ombudsmannens utredning förklarade rådet att de aktuella begränsningarna hade antagits bland annat av säkerhetsskäl. Det exakta antalet delegater som gavs tillträde hade dessutom i själva verket fastslagits i en gemensam överenskommelse mellan medlemsstaterna. Rådet klargjorde att begränsningarna av tillträde gällde både byggnaden som sådan och dess pressinrättningar. Rådet bekräftade också att samma begränsningar gällde för andra delegationer som var och en totalt fick 22 tillträdesbrickor.

Ombudsmannen ansåg att rådet svarade på klagandens argument under utredningen. Han fann att klagande inte kunde visa att rådet agerade godtyckligt genom att tilldela parlamentsdelegationen lika många tillträdesbrickor som det tilldelade andra delegationer. Ombudsmannen ansåg dessutom att rådets beslut att anta allmänna begränsningar istället för att besluta vika begränsningar som ska gälla från fall till fall inte kan anses utgöra ett administrativt missförhållande. I detta sammanhang beaktade han det utrymme för egen bedömning som rådet åtnjuter. Han behandlade också klagandes krav på att parlamentsledamöter ska garanteras obegränsat tillträde. Med tanke på att det för närvarande finns fler än 700 parlamentsledamöter och att rådets byggnad har begränsad kapacitet vad gäller hur många som kan befinna sig i den under Europeiska rådets möten så fann ombudsmannen att rådets vägran att tillmötesgå klagandens synpunkter avseende detta absolut inte kan kritiseras.

Bakgrunden till påståendet

1. Klaganden är en tysk ledamot av Europaparlamentet. Klagomålet, som ingavs den 4 december 2008, avser vissa begränsningar av tillträdet till Europeiska rådets möten i Justus Lipsius-byggnaden vid Europeiska unionens råd (nedan kallat rådet) i Bryssel. Enligt klaganden kan de flesta ledamöter av Europaparlamentet inte få tillträde till rådets byggnad när Europeiska rådet sammanträder, eftersom endast Europaparlamentets talman (parlamentet) och en ledamotsdelegation bestående av 21 personer har tillträde. Dessutom kan Europaparlamentets delegation endast komma in i byggnaden om parlamentets talman också är närvarande i rådets lokaler.

2. I en skrivelse av den 16 oktober 2008 tog klaganden upp denna fråga med rådets generalsekreterare. Den 27 oktober 2008 svarade den ställföreträdande generalsekreteraren och hänvisade i huvudsak till säkerhetsproblem som kräver att tillträdet till rådets byggnad begränsas till högst 22 personer per delegation.

3. Enligt klaganden är rådets svar otillräckligt och otillfredsställande. Den 4 december 2008 ingav hon ett klagomål till ombudsmannen.

Prövningens föremål

4. I sitt klagomål framförde klaganden följande påstående och krav.

Påstående:

Rådet begränsar felaktigt parlamentsledamöternas tillträde till Justus Lipsius-byggnaden under rådets [1] möten. Till stöd för detta påstående hävdade klaganden att i) rådet inte gav tillräckliga och rimliga skäl för sitt beslut att begränsa tillgången, och att beslutet var ii) oproportionerligt, iii) godtyckligt, iv) inte transparent och v) diskriminerande.

Påstående:

Under rådets möten bör ledamöterna ha tillgång till Justus Lipsius-byggnaden och pressområdet.

5. När det gäller den femte aspekten av klagandens påstående (påstådd diskriminering) ansåg ombudsmannen att varje delegation, enligt den ställföreträdande generalsekreterarens skrivelse av den 27 oktober 2008, får lika många passerkort till byggnaden. I sin skrivelse av den 18 december 2008 om att inleda denna undersökning informerade han därför klaganden om att det inte fanns tillräckliga skäl för en undersökning av denna aspekt av hennes klagomål (artikel 195 i EG-fördraget, nu artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

Frågeställningen

6. Klagomålet vidarebefordrades till rådets generalsekreterare för yttrande. Den 22 januari 2009 översände rådet sitt yttrande, som översändes till klaganden med en uppmaning att inkomma med synpunkter. Klaganden inkom med synpunkter den 27 maj 2009. Den 30 juni 2009 begärde ombudsmannen att rådet skulle lämna ytterligare upplysningar som han, mot bakgrund av rådets yttrande och klagandens synpunkter, ansåg vara nödvändiga för behandlingen av detta klagomål. Rådet skickade sitt svar den 24 juli 2009, som sedan översändes till klaganden med en uppmaning att inkomma med synpunkter. Klaganden inkom med synpunkter den 8 oktober 2009.

Ombudsmannens analys och slutsatser

Inledande anmärkningar

7. I sitt klagomål till ombudsmannen hänvisade klaganden till begränsningar av tillträdet till ”Europeiska unionens råds” möten, medan hennes påstående och hennes påstående gällde tillträdet till rådets byggnad under ”EU-toppmöten”. I sitt yttrande kommenterade rådet tillträdesbegränsningarna vid Europeiska rådets möten. I sina synpunkter hänvisade klaganden också till tillträdesbegränsningar under Europeiska rådets möten. Ombudsmannen noterar därför att parterna verkar vara överens om att den aktuella undersökningen gäller begränsningar av tillträdet till rådets byggnad under Europeiska rådets möten.

8. I sitt yttrande hänvisade rådet till definitionen av "administrativa missförhållanden" i ombudsmannens årsrapport för 1997: ”administrativa missförhållanden uppstår när ett offentligt organ underlåter att agera i enlighet med en regel eller princip som är bindande för det”. Rådet noterade att det inte finns någon gemenskapsbestämmelse som ger rätt till obegränsat tillträde till rådets lokaler under Europeiska rådets möten och ansåg att påståendet om administrativa missförhållanden var helt ogrundat. Rådet tillade att ett klagomål från en ledamot av en institution i en fråga som rör interinstitutionella förbindelser normalt sett inte kan tas upp till prövning i sig.

9. I sina synpunkter bestred klaganden rådets ståndpunkt. Hon påpekade i huvudsak att definitionen av ”administrativa missförhållanden” omfattar varje underlåtenhet att agera i enlighet med ”god förvaltning”. Principerna om god förvaltning kräver att lagen följs och de ålägger bland annat EU-institutionerna att agera på ett serviceinriktat sätt och se till att medborgarna behandlas med respekt och att de kan dra full nytta av sina rättigheter. De kräver också att beslut som fattas av offentliga institutioner ska vara fullständigt motiverade och konsekventa. När det gäller rådets uppfattning att hennes klagomål i sig inte kunde tas upp till prövning påpekade klaganden att rådet inte hade angett vilken bestämmelse som låg till grund för dess slutsats. Klaganden påpekade också att rådet felaktigt tolkade hennes klagomål som en fråga som rör interinstitutionella förbindelser. Det gällde i själva verket ledamöternas, och därmed privatpersoners, tillträde till pressutrymmet i rådets byggnad.

10. Ombudsmannen förstår att rådet, på grundval av sin förståelse av begreppet administrativt missförhållande, vill i) bestrida att detta klagomål kan tas upp till prövning och ii) visa att detta klagomål i alla händelser är ogrundat. För att ombudsmannen ska kunna behandla ett klagomål måste han först fastställa att det kan tas upp till prövning. När han har visat att klagomålet kan tas upp till prövning prövar han huruvida det är välgrundat eller inte.

11. Det förefaller som om resonemanget bakom rådets bestridande av att förevarande anmärkning kan tas upp till sakprövning är att i) det inte finns någon relevant gemenskapsbestämmelse om tillträde till rådets byggnad och ii) anmärkningen avser interinstitutionella förbindelser.

12. När det gäller det första argumentet erinrar ombudsmannen om att han enligt artikel 195 i EG-fördraget (nu artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) har till uppgift att undersöka fall av administrativa missförhållanden i unionens institutioners, organs eller byråers verksamhet. En åtgärd som antas av en unionsinstitution kan, även om den inte strider mot någon relevant rättsregel, fortfarande utgöra ett administrativt missförhållande om den inte är förenlig med en princip som är bindande för institutionen [2]. Detta är en följd av den definition av begreppet ”administrativa missförhållanden” som har antagits av ombudsmannen och godkänts av Europaparlamentet. I denna definition, som rådet citerade, anges att den måttstock som skall tillämpas inte bara omfattar regler utan även principer som är bindande för en institution. Av detta följer att enbart på grund av att det inte finns någon särskild gemenskapsbestämmelse om begränsningar av tillträdet till rådets byggnad, utesluter detta inte möjligheten att införandet av sådana begränsningar skulle kunna utgöra ett administrativt missförhållande.

13. När det gäller rådets andra argument erinrar ombudsmannen om att han enligt artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har befogenhet att ta emot klagomål från alla unionsmedborgare och därmed även från ledamöter av Europaparlamentet. Han anser vidare att fördraget inte ger någon grund för uppfattningen att interinstitutionella förbindelser som sådana nödvändigtvis skulle uteslutas från hans granskning. Det är sant att ombudsmannens mandat är begränsat till att undersöka fall av administrativa missförhållanden och att rent politiska frågor därför skulle undgå hans granskning [3]. Ombudsmannen noterar dock att rådet inte har gjort gällande att begränsningen av tillgången var en rent politisk fråga. Det förefaller lämpligt att tillägga att ombudsmannen anser att det under alla omständigheter är tveksamt om enskilda parlamentsledamöters tillträde till rådets byggnad bör betraktas som en interinstitutionell fråga.

14. Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att rådet inte har fastställt att frågan om begränsning av tillträdet till rådets byggnad under Europeiska rådets möten inte omfattas av ombudsmannens mandat. Ombudsmannen instämmer därför inte i rådets åsikt att klagomålet bör anses otillåtligt.

15. I sitt klagomål hävdade klaganden att utöver begränsningen av antalet ledamöter som får tillträde kan ledamöter av parlamentets delegation endast komma in i byggnaden om parlamentets talman också är närvarande i rådets lokaler. Ombudsmannen noterar att inget sådant villkor nämns i skrivelsen av den 16 januari 2009 om tillträdesfrågan, som rådets ställföreträdande generalsekreterare riktade till parlamentets talman. Han noterar vidare att klaganden inte gjorde någon ytterligare hänvisning till detta påstådda villkor i de synpunkter som hon lade fram för honom under sin undersökning, utan i stället begränsade sina argument till begränsningarna avseende delegationernas storlek. Såvitt han kan se av de handlingar som lagts fram för honom planerar rådet uppenbarligen inte att införa begränsningar av tillträdet som går utöver att begränsa antalet ledamöter som tillåts komma in i rådets byggnad under Europeiska rådets möten till 22. Mot bakgrund av detta kommer detta beslut endast att behandla begränsningen av antalet ledamöter av Europaparlamentet som får tillträde till rådets byggnad. Om klaganden vill ta upp frågan om andra tillträdesbegränsningar står det henne fritt att lämna in ett nytt klagomål till ombudsmannen.

16. I sina synpunkter på rådets svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information begärde klaganden detaljerad och exakt information om antalet ackrediterade journalister som faktiskt är närvarande vid Europeiska rådets möten. Ombudsmannen anser att den information som klaganden begär inte är nödvändig för att handlägga detta klagomål. Om klaganden emellertid ville få denna information kunde hon överväga att lämna in en relevant begäran till rådet.

17. Med tanke på deras nära faktiska band är det lämpligt att undersöka klagandens påstående och anspråk tillsammans.

A. När det gäller klagandens påstående och påstående

Argument som framförts till ombudsmannen

18. Enligt klaganden gav rådet inte tillräckliga och rimliga skäl för sitt beslut att begränsa antalet ledamöter som får komma in i dess byggnad under Europeiska rådets möten. Den 27 oktober 2008 skrev rådet, som svar på en skrivelse från klaganden, att dess beslut var ”i linje med reglerna”. Den angav dock inte vilka regler den avsåg och hur sådana regler tillämpades i den aktuella situationen. När det gäller proportionaliteten i rådets beslut godtog klaganden att säkerhetshänsyn kan vara en berättigad angelägenhet i allmänhetens intresse. Rådet motiverade dock inte varför och hur det kom fram till det exakta antalet 22 personer för parlamentsdelegationens storlek. Kommissionen har inte heller förklarat huruvida den gjorde åtskillnad mellan tillträdet till hela byggnaden och tillträdet till pressområdet. När det gäller den påstått godtyckliga och icke-transparenta karaktären hos rådets beslut ansåg klaganden att rådet inte förklarade huruvida samma begränsningar av tillträdet gällde för andra delegationer, till exempel delegationer från medlemsstaterna.

19. Mot denna bakgrund hävdade klaganden att rådet felaktigt begränsar parlamentsledamöternas tillträde till Justus Lipsius-byggnaden under Europeiska rådets möten.

20. Med hänvisning till artikel 4.2 i EU-fördraget [4] påpekade rådet i sitt yttrande att det inte finns någon gemenskapsregel som ger ledamöterna rätt att delta i Europeiska rådets möten eller att få tillträde till rådets lokaler under sådana möten. Dessutom hänvisade rådet i huvudsak till sin skrivelse om parlamentsledamöternas närvaro i Justus Lipsius-byggnaden under Europeiska rådets möten, som det översände till parlamentets talman den 16 januari 2009. Rådet bifogade en kopia av denna skrivelse med sitt yttrande.

21. I denna skrivelse uppgav rådet att parlamentet skulle fortsätta att få exakt samma antal passerkort för tillträde till rådets byggnad som det som beviljats andra delegationer, nämligen 22. Rådet påpekade vidare att alla delegationer sedan utvidgningen av Europeiska unionen har erkänt behovet av att minska antalet passerkort till Europeiska rådet. Detta berodde inte bara på behovet av att se till att mötena fungerade smidigt, utan även av säkerhetsskäl i händelse av en nödsituation eller evakuering av byggnaden.

22. När det gäller tillträdet till pressutrymmena i Justus Lipsius-byggnaden den andra dagen av Europeiska rådets möten betonade rådet att antalet passerkort måste begränsas av liknande skäl. Samtidigt uttryckte rådet sin förståelse för att ett antal parlamentsledamöter ville ha tillgång till pressresurserna den andra dagen av Europeiska rådets möten. Innehavare av passerkort från MEP-delegationen skulle därför i framtiden kunna dra nytta av tillgång till pressfaciliteterna på Europeiska rådets andra mötesdag. Rådet tillade att parlamentet uppmanas att ange namnen på dessa personer före varje möte i Europeiska rådet.

23. I sina synpunkter hävdade klaganden att rådets beslut var otillfredsställande och att dess motivering var otillräcklig.

24. Klaganden hävdade att hennes klagomål inte gällde parlamentsledamöternas deltagande i Europeiska rådets möten, utan snarare deras obegränsade tillgång till rådets pressområde. Rådet hade inte lämnat några utförliga skäl till stöd för sina begränsningar av MEPS tillträde till rådets lokaler, vilket inbegrep pressområdet. Hon ansåg att rådets beslut var helt ogrundat.

25. När det gäller rådets hänvisning till säkerhetsproblem hävdade klaganden att rådet inte förklarade arten av dessa problem och skälen till att sådana problem gällde särskilt parlamentsledamöter. Rådet förklarade inte heller vilka säkerhetsförfaranden som krävde att det begränsade MEP-delegationen till högst 22 personer. Att begränsa delegationens storlek till 22 ledamöter var därför godtyckligt enligt klaganden. Hon ansåg vidare att rådet inte hade klargjort huruvida det gjorde åtskillnad mellan tillträde till rådets byggnad och tillträde till pressområdet när det gäller säkerhetsfrågor.

26. Sammanfattningsvis ansåg klaganden att det inte fanns några välgrundade och rimliga skäl för rådets beslut att begränsa tillträdet till pressområdet. Klaganden vidhöll därför sitt påstående.

27. I sin begäran om ytterligare information bad ombudsmannen rådet att förklara varför tillträdet till rådets pressutrymme måste begränsas till 22 personer per delegation. Rådet svarade med att upprepa syftet med begränsningarna av tillträdet. Rådet angav att principerna om trygghet och säkerhet även gäller rådets presscentrum och förklarade att antalet medierepresentanter som närvarade vid Europeiska rådets möten i allmänhet varierade mellan 1 500 och 2 000 personer. Rådet noterade att det måste säkerställa lämpliga arbetsvillkor och en trygg och säker miljö för medieföreträdare. Rådet angav vidare att tillträdet under Europeiska rådets möten var strikt begränsat till cirka 600 delegater och vederbörligen ackrediterade journalister. Varje ökning av antalet ackrediterade personer kan allvarligt försämra evakueringsförfarandena.

28. I sina synpunkter godtog klaganden den princip som ligger till grund för rådets tillvägagångssätt, men hävdade att ett beslut om antalet delegater som ska få tillträde till pressområdet endast kan fattas från fall till fall. Hon undrade om det verkligen var så att pressutrymmet var fullt vid varje möte, med tanke på att det verkade rimligt att anta att antalet ackrediterade journalister som var närvarande skulle bero på hur "attraktiva" punkterna på dagordningen var för övervägande.

29. Klaganden hävdade att enligt uppskattningar från Tysklands ständiga representation vid EU var omkring 1 000 ackrediterade journalister närvarande i pressområdet under formella möten i Europeiska rådet. Hon tillade att rådets presstjänst i ett telefonsamtal med sin politiska grupps presstjänst hade uppgett att omkring 700 journalister var ackrediterade under informella toppmöten, men att detta antal ökade till 800 journalister under ”andra möten”. Enligt samma källa var i genomsnitt 1 000 ackrediterade journalister närvarande vid Europeiska rådets formella möten.

Ombudsmannens bedömning

30. Klaganden hävdar att rådet felaktigt begränsar parlamentsledamöternas tillträde till rådets byggnad, inklusive pressområdet, under Europeiska rådets möten. Under ombudsmannens undersökning framkom det att det aktuella klagomålet i själva verket handlar om begränsningar av tillträdet till pressutrymmena i rådets byggnad. I det följande kommer ombudsmannen därför att ta upp denna fråga på egen hand.

31. Mot bakgrund av klagandens argument till stöd för sitt påstående anser ombudsmannen att det enda villkoret för att det ska anses vara styrkt är att rådet inte har lämnat tillräckliga och rimliga skäl för sitt beslut att begränsa antalet ledamöter som ska beviljas tillträde till byggnaden under Europeiska rådets möten. I detta sammanhang förefaller det lämpligt att påpeka att det i artikel 18.1 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed anges att ”[d]et beslut av institutionen som kan inverka menligt på en privatpersons rättigheter eller intressen ska innehålla en tydlig motivering av beslutet genom att de relevanta omständigheterna och den rättsliga grunden för beslutet tydligt anges”.

32. Till stöd för sitt påstående framförde klaganden i huvudsak följande argument.

i) Rådet förklarade att dess beslut var ”i linje med reglerna”, men angav inte vilka regler det avsåg och hur dessa regler tillämpades i den aktuella situationen.

ii) Den förklarade inte varför och hur den kom fram till det exakta antalet 22 personer för ledamotsdelegationens storlek.

iii) Den förklarade inte huruvida den gjorde åtskillnad mellan tillträde till hela byggnaden och tillträde till pressutrymmet.

iv) Den förklarade inte om samma tillträdesbegränsningar gällde för andra delegationer, t.ex. delegationer från medlemsstaterna. och

v) dess beslut var oproportionerligt, med tanke på att rådet inte beslutade om tillträdesbegränsningar för parlamentsledamöter från fall till fall.

33. Ombudsmannen anser att rådet under sin undersökning behandlade klagandens argument enligt i-iv. Den angav att de relevanta begränsningarna hade antagits bland annat av säkerhets- och skyddsskäl och att det exakta antalet delegater som skulle tillåtas i huvudsak hade fastställts i samförstånd mellan medlemsstaterna. Rådet klargjorde vidare att tillträdesbegränsningarna gällde både byggnaden som sådan och dess pressfaciliteter. Det bekräftade också att samma tillträdesbegränsningar även gällde för andra delegationer, där varje delegation fick totalt 22 passerkort. Ombudsmannen förstår att tillgången till pressutrymmet den andra dagen av Europeiska rådets möten av artighetsskäl har utvidgats till att omfatta ledamotsdelegationen. Med tanke på att fördraget om Europeiska unionen inte ger ledamöterna en formell roll att spela vid Europeiska rådets möten anser ombudsmannen att klaganden inte har visat att rådet agerade godtyckligt genom att tilldela ledamotsdelegationen samma antal passerkort som den tilldelar andra delegationer.

34. När det gäller frågan om proportionalitet noterar ombudsmannen att klaganden anser att ett beslut om antalet delegater som ska få tillträde till pressområdet bör fattas från fall till fall. I detta avseende lämnade klaganden vissa uppgifter om deltagandegraden. Hon hävdade bland annat att enligt information från rådets presstjänst ackrediterades omkring 700 journalister under informella toppmöten och att detta antal ökade till 800 journalister under ”andra möten”. Ombudsmannen anser att det är viktigt att understryka att föremålet för detta klagomål, så som han förstår det, avser begränsningar av tillträdet till Europeiska rådets möten, i enlighet med artikel 4.2 (nu artikel 14) i EU-fördraget [5]. Det är därför inte alls klart hur siffror på antalet ackrediterade journalister som närvarar vid informella toppmöten och ”andra möten”, oavsett dessa mötens exakta karaktär, skulle kunna vara av direkt relevans för att undersöka det problem som ska undersökas här. Även om man skulle anta att antalet journalister som är närvarande vid Europeiska rådets möten varierar och att det därför kan finnas tillfällen då fler än 22 ledamöter kan få tillträde till pressområdet, anser ombudsmannen, av de skäl som anges i punkt 35 nedan, att rådets beslut att anta allmänt tillämpliga begränsningar av antalet personer som får tillträde per delegation, snarare än att besluta om antalet personer som ska beviljas tillträde från fall till fall, inte kan anses utgöra ett administrativt missförhållande. Av detta följer att ombudsmannen inte behöver inleda en detaljerad diskussion om klagandens förslag om att rådet ska fatta beslut från fall till fall.

35. Ombudsmannen anser att rådet har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att genomföra de åtgärder för begränsning av tillträdet som det anser vara mest effektiva ur säkerhets- och skyddssynpunkt. Ombudsmannen anser därför att endast uppenbart oriktiga bedömningar i rådets val av åtgärder kan leda till att administrativa missförhållanden konstateras. I förevarande fall ifrågasatte klaganden inte att tillträdesbegränsningar i princip är nödvändiga av säkerhets- och skyddsskäl. Ombudsmannen anser att klaganden inte kunde visa att rådet begick ett uppenbart fel genom att begränsa antalet delegater till 22 för var och en av delegationerna. Ombudsmannen noterar att klaganden hävdade att ledamöter av Europaparlamentet borde beviljas obegränsad tillgång. Med tanke på att det för närvarande finns mer än 700 ledamöter av Europaparlamentet och att rådets byggnad har en begränsad kapacitet när det gäller antalet personer som den kan ta emot under Europeiska rådets möten, anser ombudsmannen att rådets vägran att följa klagandens synpunkter i detta avseende uppenbarligen inte kan kritiseras.

36. Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att klagandens påstående är ogrundat. Eftersom hennes påstående inte kan godtas kan inte heller hennes yrkande bifallas.

37. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 har Europeiska rådet blivit en institution i sig (se artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen). Det förefaller därför logiskt att anta att det i framtiden kommer att vara Europeiska rådets ansvar att fatta beslut om begränsningar av tillträdet till sin byggnad, antingen ensamt eller tillsammans med rådet. Klaganden kan därför överväga att vända sig till Europeiska rådets ordförande om hon vill att denne ska behandla hennes begäran.

B. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande slutsats:

Det har inte förekommit några administrativa missförhållanden.

Klaganden och rådet kommer att underrättas om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 12 mars 2010


[1] Se punkt 7 nedan.

[2] Särskild rapport från Europeiska ombudsmannen till Europaparlamentet med anledning av förslaget till rekommendation till Europeiska unionens råd i klagomål 2395/2003/GG, punkt 1.2.

[3] Jfr Europeiska ombudsmannens särskilda rapport till Europaparlamentet med anledning av förslaget till rekommendation till Europeiska unionens råd i klagomål 2395/2003/GG, punkt 1.3.

[4] Artikel 4.2 i EU-fördraget har följande lydelse: "Europeiska rådet skall sammanföra medlemsstaternas stats- och regeringschefer och kommissionens ordförande. De skall biträdas av medlemsstaternas utrikesministrar och av en ledamot av kommissionen. Europeiska rådet skall sammanträda minst två gånger om året under ordförandeskap av stats- eller regeringscheferna i den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet."Artikel 4.2 i EU-fördraget har i sak ersatts av artikel 15 i EU-fördraget (Lissabonversionen).

[5] Se anmärkning 4 ovan.

Vad tyckte du om denna automatiska översättning? Dela din åsikt med oss!