FOR PREVIEWING & TESTING PURPOSES ONLY.
This notification will disappear once the page will be published.
This link is available for less than 30 minutes.
  • Lätt att läsa
  • Textstorlek

Gäller ditt klagomål en EU-institution eller ett EU-organ?

Visat språk: 
  • Svenska
Källspråk: 
Tillgängliga språk: 
Den här sidan har genererats genom maskinöversättning.
Maskinöversättningar kan innehålla fel som riskerar att minska tydligheten och exaktheten. Ombudsmannen frånsäger sig allt ansvar för eventuella avvikelser. För den mest tillförlitliga informationen och rättssäkerheten hänvisas till källversionen i engelska via länken ovan.
För mer information, se vår språk- och översättningspolicy.

Europeiska ombudsmannens beslut att avsluta sin undersökning av klagomål 3307/2006/(PB)JMA mot Europeiska kommissionen

Klaganden, chefen för en cirkusförening, lämnade in ett klagomål till Europeiska kommissionen mot den österrikiska skyddslagen, som införde ett totalförbud mot hållande av vilda djur på cirkusar. Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande mot Österrike i enlighet med artikel 258 i EUF-fördraget, men avslutade ärendet kort därefter och hävdade att medlemsstaterna är bättre lämpade att besluta om lämpliga åtgärder som ska tillämpas på känsliga frågor som djurskydd.

Klaganden vände sig till ombudsmannen och hävdade att kommissionens beslut inte var välgrundat och att överträdelseförfarandena inte hade hanterats korrekt. Klaganden hävdade därför att hans ärende borde granskas på nytt.

I ett förslag till rekommendation uppmanade ombudsmannen kommissionen att ge klaganden en tydlig och otvetydig redogörelse för sina synpunkter på huruvida Österrike hade visat att landets djurskyddslag var förenlig med fördraget eller inte. Ombudsmannen ansåg att kommissionen med hjälp av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning kunde besluta att inte driva ett överträdelseärende vidare, även om den ansåg att medlemsstaten inte hade visat att dess politik var förenlig med fördraget. Ombudsmannen fortsatte med att hävda att när kommissionen väljer att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett sådant sätt bör den lägga fram giltiga argument som förklarar den logiska grunden för sitt beslut.

Kommissionen godtog inte förslaget till rekommendation och uppgav att den hade utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den avslutade överträdelseförfarandet. Den hävdade vidare att djurskyddsfrågor inte bör avgöras på EU-nivå utan snarare bör överlåtas åt medlemsstaterna. Ombudsmannen förstod att kommissionens beslut att avsluta ärendet, oavsett om det eventuellt föreligger en överträdelse av EU-lagstiftningen, var ett beslut som fattades på politiska grunder och godtog att kommissionen kan välja att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att besluta att avbryta en utredning innan den har slutförts och innan den har fattat ett beslut om huruvida en medlemsstat bryter mot EU-lagstiftningen. Mot bakgrund av dessa överväganden ansåg ombudsmannen inte att det var motiverat att närmare undersöka klagandens påstående om att kommissionen skulle ompröva överträdelseklagomålet.

Ombudsmannen ansåg dock att det var nödvändigt att avsluta undersökningen med en kritisk anmärkning när det gäller det resonemang som kommissionen lade fram som skäl för att avsluta ärendet. Han ansåg att kommissionens uttalande att "frågor om djurens välbefinnande är bättre överlåtna till medlemsstaterna "verkade liktydigt med att kommissionen avstod från sin roll som fördragens väktare i alla frågor som rör djurens välbefinnande och inte bara i de frågor som rör det aktuella fallet. Kommissionen har således inte lämnat en korrekt, klar och begriplig motivering till varför den har utövat sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar för att avsluta ärendet. Ombudsmannen konstaterade att kommissionen därigenom hade gjort sig skyldig till ett administrativt missförhållande.

Bakgrunden till påståendet

1. Den klagande är verkställande direktör för en cirkusförening. Den 20 maj 2005 ingav han ett klagomål till Europeiska kommissionen (klagomål nr 2005/4510) i vilket han förklarade att punkt 27 i den nya österrikiska djurskyddslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2005 [1], införde ett totalförbud mot hållande av vilda djur på cirkus. Klaganden anser att denna bestämmelse stred mot EU:s princip om fri rörlighet för tjänster och därför stred mot dåvarande artikel 49 i EG-fördraget [2] (för närvarande artikel 56 i EUF-fördraget).

2. Den 12 oktober 2005 inledde kommissionen ett överträdelseförfarande mot Österrike i enlighet med dåvarande artikel 226 EG (nuvarande artikel 258 FEUF) genom att sända en formell underrättelse till de österrikiska myndigheterna.

3. I skrivelsen angavs att åtgärder som kan hindra eller göra friheten att tillhandahålla tjänster mindre attraktiv bland annat inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett allmänt accepterat allmänintresse. Det allmänt accepterade allmänintresset var i detta fall skyddet av djur i allmänhet och djurens välbefinnande. I skrivelsen angavs emellertid att det avsedda syftet med den österrikiska djurskyddslagen (skydd av vilda djur) skulle kunna uppnås genom åtgärder som är mindre restriktiva än ett totalförbud mot att använda vilda djur på cirkusar. På grundval av detta angavs i skrivelsen att Österrike kan ha överträtt artikel 49 EG (för närvarande artikel 56 FEUF). Kommissionen uppmanade därför de österrikiska myndigheterna att inkomma med synpunkter på kommissionens argument.

4. Därefter meddelade kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden i ett offentligt uttalande att generaldirektoratet för den inre marknaden och tjänster (GD Inre marknaden och tjänster) inte hade för avsikt att fortsätta utredningen. Följaktligen skulle överträdelseförfarandet mot Österrike avslutas kort därefter.

5. Mot bakgrund av kommissionens ändrade ståndpunkt lämnade klaganden den 9 juni 2006 in sitt första klagomål till ombudsmannen, som registrerades med referensnummer 1738/2006/PB.

6. I klagomål 1738/2006/PB hävdade klaganden att kommissionen utan att ange några skäl hade ändrat ståndpunkt i den formella underrättelse som skickades till Österrike den 12 oktober 2005. Han ansåg att kommissionens undersökning var en "bluff"och att institutionens ståndpunkt inte var välgrundad. Klaganden underströk att även om det i den formella underrättelsen klargjordes att det fanns tillräckliga skäl för att driva ärendet vidare hade kommissionen intagit en annan ståndpunkt och beslutat att avsluta ärendet. Sammanfattningsvis hävdade klaganden att kommissionen underlåtit att följa upp sina ursprungliga slutsatser om hans överträdelseklagomål mot Österrike. Han bifogade en kopia av sin skrivelse till kommissionen av den 2 juni 2006, i vilken han begärde att kommissionens avdelningar skulle överensstämma med deras ursprungliga slutsats om klagomålet om överträdelse.

7. Eftersom klagomålet till ombudsmannen lämnades in nästan samtidigt som klaganden skrev till kommissionen ansåg ombudsmannen att klagomålet inte hade föregåtts av lämpliga administrativa tillvägagångssätt, vilket krävs enligt artikel 2.4 i ombudsmannens stadga. Den 7 juli 2006 förklarade han därför att talan inte kunde tas upp till sakprövning.

8. Den 24 oktober 2006 ingav klaganden ett nytt klagomål till ombudsmannen, registrerat med referensnummer 3307/2006/(PB)JMA, vilket är föremålet för denna undersökning. I sitt andra klagomål till ombudsmannen förklarade klaganden att GD Inre marknaden och tjänster samma dag (den 24 oktober 2006) besvarade hans skrivelse av den 2 juni 2006. I skrivelsen informerades sökanden om att kommissionen, efter att ha granskat de österrikiska myndigheternas svar på den formella underrättelsen, hade beslutat att inte fortsätta överträdelseförfarandet. Kommissionens formella beslut att avsluta ärendet fattades vid dess möte den 12 december 2006 och delgavs formellt klaganden genom en skrivelse av den 21 december 2006.

Prövningens föremål

9. I klagomålet identifierade ombudsmannen följande påståenden och påståenden:

i) Det uttalande som kommissionen gjorde i sin skrivelse av den 24 oktober 2006, där den förklarade att medlemsstaterna bör få besluta om de vill förbjuda användningen av vilda djur på cirkus, var inte rättsligt korrekt.

ii) Kommissionen behandlade inte hans överträdelseklagomål mot Österrike på ett korrekt sätt. Klaganden ifrågasatte särskilt lämpligheten av skälen till att kommissionens GD Inre marknaden hade för avsikt att föreslå att ärendet skulle avslutas.

Klaganden hävdade därför följande:

iii) Överträdelseklagomålet bör omprövas av kommissionen.

iv) Kommissionen bör anta en slutsats som överensstämmer med dess ursprungliga formella underrättelse av den 12 oktober 2005 till Österrike.

Frågeställningen

10. Klagomålet skickades till ombudsmannen den 24 oktober 2006. Den 10 januari 2007 inledde ombudsmannen en undersökning och skickade klagomålet till kommissionen med en begäran om yttrande över det. Den 14 maj 2007 översände kommissionen sitt yttrande, som sedan vidarebefordrades till klaganden. Den 30 juni 2007 inkom klaganden med sina synpunkter.

11. Mot bakgrund av klagandens synpunkter skrev ombudsmannen på nytt till kommissionen den 19 februari 2008 för att få ytterligare information. Den 29 maj 2008 översände kommissionen sitt andra yttrande, som översändes till klaganden för synpunkter. Klaganden inkom med sina synpunkter den 14 juli 2008.

12. Den 3 juni 2009 överlämnade ombudsmannen ett förslag till rekommendation till kommissionen. Den 18 september 2009 översände kommissionen sitt detaljerade yttrande, i vilket utkastet till rekommendation förkastades.

13. Ombudsmannen vidarebefordrade kommissionens detaljerade yttrande till klaganden, som inkom med sina synpunkter den 30 oktober 2009.

14. Den 10 november 2009 informerade klaganden ombudsmannen om att den organisation han företräder hade vidtagit rättsliga åtgärder vid behöriga nationella domstolar i Österrike och Luxemburg för att bestrida att den nationella lagstiftningen i fråga var förenlig med gemenskapsrätten.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Inledande anmärkningar

Omfattningen av ombudsmannens granskning

15. I sitt yttrande konstaterade kommissionen att föremålet för klagomålet hade samband med dess beslut att inleda eller inte inleda ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF). Kommissionen underströk att den, såsom domstolen har erkänt, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på detta område. När institutionen agerade som fördragets väktare i överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget (för närvarande artikel 258 i EUF-fördraget) ansåg den också att dess ”bedömning av tolkningen och räckvidden av gemenskapsrätten är en fråga som endast kan avgöras av domstolen och som helt faller utanför begreppet administrativa missförhållanden”.

16. Ombudsmannen ansåg dock att han inte delade kommissionens uppfattning. Han noterade att kommissionen, i sin roll som "fördragets väktare" enligt dåvarande artikel 211 i EG-fördraget (som för närvarande i sak har ersatts av artikel 17.1 i EU-fördraget), måste se till att gemenskapsrätten tillämpas. Vid fullgörandet av sina skyldigheter utreder kommissionen eventuella överträdelser av gemenskapsrätten som kommit till dess kännedom till stor del till följd av medborgarnas klagomål. Om kommissionen till följd av sin undersökning anser att en medlemsstat kan ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt fördraget, ger artikel 226 EG (ny artikel 258 i EUF-fördraget) kommissionen befogenhet att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot denna medlemsstat och slutligen, om den anser att en överträdelse har ägt rum, att väcka talan vid EU-domstolen.

17. Enligt gemenskapsdomstolarnas rättspraxis har kommissionen, även om den anser att en medlemsstat har överträtt gemenskapsrätten i ett visst fall [3], ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra om det är lämpligt att väcka talan mot den ansvariga medlemsstaten vid domstolen i det specifika fallet. Detta inbegriper att besluta att det inte finns något gemenskapsintresse av att driva särskilda överträdelseförfaranden mot en medlemsstat eftersom nationella domstolar eller myndigheter skulle vara bättre lämpade att handlägga ärendet [4].

18. Ombudsmannen konstaterade dock att användningen av en skönsmässig befogenhet inte kan leda till godtycke, vilket han konsekvent har hävdat [5]. En offentlig myndighet måste alltid ha goda skäl att välja ett tillvägagångssätt snarare än ett annat. En normal del av utövandet av ett utrymme för skönsmässig bedömning är att förklara skälen till att ett visst tillvägagångssätt har valts. När en institution fattar ett skönsmässigt beslut måste den dessutom agera inom ramen för sin rättsliga befogenhet.[6] Det kan finnas mycket stora skönsmässiga befogenheter, men de är alltid föremål för rättsliga begränsningar. Allmänna gränser för sådana befogenheter fastställs i domstolens rättspraxis. Detta kräver till exempel att de administrativa myndigheterna agerar konsekvent och i god tro, undviker diskriminering, iakttar principerna om proportionalitet, jämlikhet och berättigade förväntningar samt respekterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

19. Mot bakgrund av ovanstående underströk ombudsmannen att han, när han genomför sina undersökningar av eventuella fall av administrativa missförhållanden, strävar efter att se till att den berörda institutionen eller det berörda organet a) på ett tillfredsställande sätt har förklarat skälen till att ett visst tillvägagångssätt valdes, och b) har agerat inom ramen för sin rättsliga behörighet.

B. Påstådd felaktig hantering av klagomålet

Argument som framförts till ombudsmannen

20. Klaganden hävdade att kommissionen inte hade behandlat hans överträdelseklagomål mot Österrike på ett korrekt sätt och ifrågasatte lämpligheten av de skäl som GD Inre marknaden hade för avsikt att föreslå att ärendet skulle avslutas.

21. Klaganden hävdade att de uttalanden som kommissionen gjorde i sin skrivelse av den 24 oktober 2006 visade att hans klagomål inte hade bedömts korrekt. Han hävdade att kommissionen inte borde ha dragit slutsatsen att medlemsstaterna bör få besluta om de ska förbjuda användning av djur på cirkus eller inte. Hans argument grundade sig på det faktum att kommissionen i sin formella underrättelse till Österrike klargjorde att Österrikes förbud mot icke-domesticerade djur på cirkusen var diskriminerande och inte proportionerligt och därför stred mot artikel 49 EG (för närvarande artikel 56 FEUF). Klaganden underströk att de österrikiska myndigheterna behandlade identisk verksamhet avseende icke-domesticerade djur olika beroende på om verksamheten ägde rum på cirkus eller inte. Medan vissa aktiviteter förbjöds i cirkussammanhang var de således tillåtna i andra fall, t.ex. på filminspelningar. Klaganden noterade vidare att vissa medlemsstater, såsom Tyskland och Förenade kungariket, framgångsrikt hade tagit itu med vilda djurs välbefinnande på cirkusar genom lagstiftning. Detta visade att det totala förbudet i Österrike var onödigt och inte stod i proportion till de angivna målen.

22. I sitt yttrande till ombudsmannen angav kommissionen att den aldrig bestred det faktum att det totalförbud mot användning av vilda djur på cirkusar som föreskrivs i den österrikiska djurskyddslagen utgjorde en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 EG (för närvarande artikel 56 FEUF). Kommissionen hävdade dock att denna typ av begränsning kunde motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset om de, såsom gemenskapsdomstolarna har angett och förklarat i sin skrivelse till klaganden av den 24 oktober 2006, var lämpliga för att uppnå det eftersträvade målet och inte gick utöver vad som förefaller vara nödvändigt för att uppnå ett sådant mål. Med hänsyn till situationen beslutade kommissionen att inte ingripa i bedömningen av de medel som Österrike valt för att på bästa sätt skydda vilda djur på cirkusar. Den föredrog att överlämna denna fråga till de österrikiska myndigheterna, eftersom de var bäst lämpade att välja medel för att skydda sådana djur. Kommissionen erinrade om att den, såsom domstolen har medgett, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar huruvida det är lämpligt att inleda ett överträdelseförfarande enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF).

23. I sina synpunkter hänvisade klaganden återigen till resonemanget i kommissionens formella underrättelse till de österrikiska myndigheterna. I skrivelsen angavs att det totala förbudet mot användning av vilda djur inte var motiverat, eftersom det inte stod i proportion till det påstådda syftet. Det var därför inte det minst restriktiva sättet att skydda djur. Klaganden hävdade att de österrikiska myndigheternas svar inte innehöll några detaljerade förklaringar till varför den vidtagna åtgärden var lämplig för att uppnå det eftersträvade målet och varför totalförbudet inte gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett sådant mål. Enligt klaganden ändrade kommissionen sin ståndpunkt i frågan i den formella underrättelsen, utan att motivera sin nya ståndpunkt. Klaganden ansåg därför att kommissionen inte hade motiverat varför den inskränkning av den fria rörligheten för tjänster som följde av det österrikiska förbudet nu var motiverad.

24. Den 19 februari 2008 begärde ombudsmannen ytterligare information från kommissionen. Han bad kommissionen att kommentera klagandens synpunkter, särskilt hans påstående att kommissionen inte gav någon motivering till varför den inskränkning av den fria rörligheten för tjänster som följde av det österrikiska förbudet föreföll vara motiverad. Ombudsmannen bad särskilt kommissionen att kommentera klagandens påståenden om att kommissionen, i den påstådda avsaknaden av en detaljerad förklaring från de österrikiska myndigheterna, inte motiverade varför den nu anser att åtgärden i fråga a) föreföll lämplig för att uppnå det eftersträvade målet, eller b) inte gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett sådant mål.

25. I sitt andra yttrande av den 29 maj 2008 upprepade kommissionen att den österrikiska lagstiftningen utgjorde en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 EG (för närvarande artikel 56 FEUF). Kommissionen anförde emellertid att beslutet att avsluta ärendet var en följd av djurskyddets betydelse i enlighet med protokollet om djurskydd och djurs välbefinnande som fogats till Amsterdamfördraget. På grundval av principerna i detta drogs slutsatsen att medlemsstaterna är bäst lämpade att bedöma situationen på grund av ämnets känslighet inom sina respektive populationer och är bäst lämpade att besluta om lämpliga åtgärder att vidta. Kommissionen har därvid gjort gällande att den har utnyttjat det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen har tillerkänt den för att avgöra huruvida det är lämpligt att inleda ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF).

26. I sina ytterligare synpunkter uppgav klaganden återigen att det totala förbudet mot användning av vilda djur inte var motiverat, eftersom det inte stod i proportion till det påstådda syftet. Det var därför inte det minst restriktiva sättet att skydda vilda djur. Klaganden hävdade att de österrikiska myndigheternas svar inte innehöll några detaljerade förklaringar till varför den vidtagna åtgärden var lämplig för att uppnå det eftersträvade målet och varför totalförbudet inte gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett sådant mål. Han drog också slutsatsen att kommissionen inte besvarade ombudsmannens frågor. Även om kommissionens enda motivering var att åtgärder för djurs välbefinnande bäst beslutades på medlemsstatsnivå, var detta argument enligt hans uppfattning inte välgrundat. För klaganden utgör ett beslut om att tillåta att regleringsfrågor, oavsett deras inverkan på den inre marknaden, avgörs av medlemsstaterna administrativa missförhållanden. Genom att göra detta har kommissionen i praktiken försummat sitt ansvar att skydda den inre marknaden.

Ombudsmannens bedömning som ledde fram till förslaget till rekommendation

27. För att bedöma klagandens påstående, dvs. huruvida kommissionen hanterade hans överträdelseklagomål mot Österrike på ett korrekt sätt och motiverade sitt beslut av den 12 december 2006 att avsluta ärendet, granskade ombudsmannen om kommissionen a) på ett tillfredsställande sätt förklarade skälen till varför ett visst tillvägagångssätt hade valts och b) agerade inom ramen för sin rättsliga behörighet.

28. När det gäller frågan om huruvida kommissionen på ett tillfredsställande sätt förklarade skälen till varför den valde ett visst tillvägagångssätt angav ombudsmannen i punkt 10 i bilagan till kommissionens meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten (nedan kallat meddelandet)[7] att klagandena har rätt att informeras om de skäl som kan föranleda kommissionen att avsluta ett klagomål. Om de ska tjäna sitt avsedda syfte att informera klaganden måste skälen vara tydliga och otvetydiga [8].

29. Klaganden fick en kopia av kommissionens formella underrättelse och fick därigenom kännedom om kommissionens ursprungliga ståndpunkt i fråga om den österrikiska djurskyddslagen. I sina skriftliga kontakter med kommissionen (särskilt i sin skrivelse till kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden av den 2 juni 2006) citerade klaganden delar av kommissionens formella underrättelse. Han noterade att kommissionen i den formella underrättelsen ansåg att det totala förbudet mot vilda djur på cirkusar begränsade den fria rörligheten för tjänster och inte uppfyllde Gebhard-testet. [9] Klaganden hävdade särskilt att kommissionen inte agerade konsekvent, eftersom den slutligen avslutade ärendet genom att inta en ståndpunkt som inte överensstämde med den ståndpunkt som den tidigare intog i den formella underrättelsen.

30. Som ombudsmannen tidigare hade noterat har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta i) huruvida det är lämpligt att väcka talan mot den ansvariga medlemsstaten vid EG-domstolen i samband med ett specifikt fall av överträdelse av gemenskapsrätten, eller ii) om det inte finns något gemenskapsintresse av att driva ett specifikt överträdelseförfarande mot en medlemsstat, till exempel på grund av att nationella domstolar eller myndigheter skulle vara bättre lämpade att handlägga ärendet. Han noterade också att en institution kommer att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för sin rättsliga befogenhet om den agerar konsekvent och i god tro, undviker diskriminering, iakttar principerna om proportionalitet, jämlikhet och berättigade förväntningar och respekterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

31. Ombudsmannen underströk att en formell underrättelse, inte ens om den medlemsstat som den riktar sig till, fastställer kommissionens slutgiltiga ståndpunkt om huruvida denna medlemsstat har gjort sig skyldig till en överträdelse. Det preliminära administrativa förfarandet enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF) ger den berörda medlemsstaten möjlighet att motivera sin ståndpunkt och göra det möjligt för kommissionen att övertyga medlemsstaten att på eget initiativ uppfylla kraven i fördraget. Kommissionen kan dock därefter ompröva sin ståndpunkt mot bakgrund av de förklaringar som lämnats till den.

32. Av det ovan anförda följer att kommissionen inte är skyldig att vidhålla en identisk ståndpunkt under hela det administrativa förfarandet. Den kan således, utan att överskrida sin rättsliga behörighet, ändra sin ståndpunkt på grundval av uppgifter och argument som den berörda medlemsstaten har lagt fram för den eller på grundval av uppgifter som den själv erhåller från andra källor.

33. Dessutom riktas en formell underrättelse till en medlemsstat.[[11]] Klagande och andra tredje parter kan inte direkt härleda rättsligt verkställbara rättigheter, eller hävda att de har rättsligt verkställbara berättigade förväntningar, på grundval av innehållet i en formell underrättelse.

34. Även om kommissionens ståndpunkt i den formella underrättelsen inte ger upphov till några rättsligt bindande rättigheter för en klagande, såsom rättigheter som härrör från berättigade förväntningar, kräver principerna om god förvaltning att kommissionen på lämpligt sätt besvarar argument som framförts av en klagande. Detta inbegriper de argument som framförts av en klagande och som är identiska med dem som framförts av kommissionen själv i en formell underrättelse till en medlemsstat.

35. Ombudsmannen ansåg att det var lämpligt att citera de relevanta punkterna i kommissionens skrivelse till klaganden av den 24 oktober 2006 för att undersöka om kommissionen hade angett tydliga, otvetydiga och begripliga skäl för att avsluta ärendet. Brevet hade följande lydelse:

"... Även om den österrikiska regeringen erkänner en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster genom 27 § i TSchG anser den också att TSchG ligger i linje med gemenskapens mål att skydda djur och att den särskilt uppfyller de kriterier som EG-domstolen har fastställt för att motivera begränsningar av en grundläggande frihet i fördraget. Enligt den österrikiska regeringen är ett totalförbud mot vilda djur på cirkusar det enda möjliga sättet att uppnå djurskyddsmålet, eftersom det är omöjligt att hålla vilda djur på cirkusar i lämpliga djurstallar.

Det råder inget tvivel om att ett totalförbud mot användning av djur på cirkus utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 i fördraget. Enligt EG-domstolens rättspraxis kan inskränkningar i de grundläggande friheterna i fördraget motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset. Djurskydd och djurskydd är några av de skäl som kan motivera en begränsning. Alla åtgärder som vidtas måste dock vara nödvändiga och proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet, dvs. att skydda djur och deras välbefinnande. Ett totalförbud är i allmänhet ett mycket restriktivt medel och det måste därför visas att det inte finns några andra mindre restriktiva medel för att uppnå det eftersträvade målet.

Kommissionen fäster stor vikt vid alla frågor som rör djurens välbefinnande i den mån de faller inom dess ansvarsområde. I synnerhet bör respekten för de principer som fastställs i det protokoll om djurskydd och djurs välbefinnande som fogats till EG-fördraget genom Amsterdamfördraget betonas. Dessutom har kommissionens åtagande i denna fråga nyligen konkretiserats i dess meddelande av den 23 januari 2006 till Europaparlamentet om gemenskapens handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande.

Det bör dock noteras att det i protokollet om djurskydd och djurs välbefinnande anges att "vid utformningen och genomförandet av gemenskapens jordbruks-, transport-, inremarknads- och forskningspolitik skall gemenskapen och medlemsstaterna fullt ut ta hänsyn till djurens välfärd, samtidigt som de skall respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor, särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv".

Efter att ha analyserat svaret från den österrikiska regeringen och med beaktande av den uttalade ståndpunkten om djurskydd har kommissionens avdelningar kommit fram till att frågan om hur vilda djur på cirkusar ska skyddas inte ska avgöras på gemenskapsnivå, utan snarare bör överlåtas åt de berörda medlemsstaterna. Det skulle därför inte vara politiskt lämpligt att fortsätta ett överträdelseförfarande mot Österrike för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt fördraget.

Mina avdelningar kommer därför att föreslå att detta ärende avslutas vid kommissionens nästa möte om överträdelser...”

36. Ombudsmannen påpekade för det första att kommissionen aldrig bestred att den österrikiska djurskyddslagen utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 49 EG (för närvarande artikel 56 FEUF) (se punkt 21 ovan). Kommissionen medgav att inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster kan motiveras i enlighet med de villkor som fastställts i gemenskapsdomstolarnas rättspraxis, det så kallade Gebhard-kriteriet. [12] Enligt ovannämnda rättspraxis måste regler som kan hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva en grundläggande frihet som garanteras i fördraget, för att vara förenliga med unionsrätten, i) tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt (dvs. reglerna måste vara tillämpliga utan åtskillnad), ii) måste motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, iii) vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och iv) får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med dem.

37. När det gäller frågan huruvida åtgärden var diskriminerande (se villkor i i punkt 36 ovan) hävdade klaganden att åtgärden i själva verket var diskriminerande eftersom de österrikiska myndigheterna behandlade identisk verksamhet avseende icke-domesticerade djur olika, beroende på om verksamheten ägde rum i en cirkusmiljö eller inte. Klaganden påpekade att användningen av vilda djur visserligen var förbjuden i cirkussammanhang, men att den var tillåten i andra sammanhang, t.ex. på filminspelningar. Kommissionen angav emellertid att det totala förbudet mot att använda vilda djur på cirkusar tillämpades på alla cirkusar och således var icke-diskriminerande.

38. Ombudsmannen noterade att begreppet diskriminering i fall av fri rörlighet för tjänster avser huruvida åtgärden i fråga (i detta fall förbudet mot att använda vilda djur på cirkusar i Österrike) är lika tillämpligt på tjänsteleverantörer som är etablerade i den medlemsstat där åtgärden införs och på tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater.[13] Enligt fast rättspraxis utgör artikel 49 EG (för närvarande artikel 56 FEUF) hinder för tillämpning av nationella bestämmelser som medför att det blir svårare att tillhandahålla tjänster mellan medlemsstater än att tillhandahålla tjänster enbart inom en medlemsstat.[14] Kommissionen konstaterade att det totala förbudet mot att använda vilda djur på cirkusar som äger rum i Österrike var tillämpligt på alla cirkusar, även sådana som är baserade i Österrike, liksom sådana som är baserade i andra medlemsstater. Förbudet var därför icke-diskriminerande. Ombudsmannen ansåg att denna del av kommissionens meddelande till klaganden var tillräckligt tydlig. Han ansåg också att kommissionen agerade inom ramen för sin rättsliga befogenhet när det gäller denna aspekt av sin förklaring.

39. Vid bedömningen av huruvida det förelåg ett tvingande krav av allmänintresse (villkor ii) som det erinrats om i punkt 36 ovan) hade kommissionen konsekvent hävdat att skyddet av djur, liksom djurskyddet, är ett allmänt accepterat allmänintresse. Kommissionen förstärkte denna uppfattning genom att hänvisa till protokollet om djurskydd och djurs välbefinnande som fogats till Amsterdamfördraget.[15] Ombudsmannen ansåg att denna del av kommissionens meddelande till klaganden också var tillräckligt tydlig. Han konstaterade också att kommissionen agerade inom ramen för sin rättsliga befogenhet när det gäller denna aspekt av sin förklaring.

40. I sin skrivelse till klaganden av den 24 oktober 2006 hänvisade kommissionen till att dessa två villkor måste vara uppfyllda för att en begränsning ska vara motiverad, eftersom den ansåg att österrikisk rätt var lämplig för att skydda det allmänintresse som identifierats (villkor iii, såsom anges i punkt 36 ovan) och att lagen inte gick utöver vad som är nödvändigt för att skydda det allmänintresse som identifierats (villkor iv). Kommissionen angav också att det totala förbudet mot att använda vilda djur på cirkusar var en mycket restriktiv åtgärd. Det måste därför visas att det inte fanns några andra mindre restriktiva medel för att uppnå det eftersträvade målet (det vill säga skyddet av vilda djur).

41. I sin undersökning av den 19 februari 2008 begärde ombudsmannen särskilt att kommissionen skulle kommentera klagandens påståenden om att kommissionen inte motiverade varför den nu ansåg att åtgärden i fråga i) föreföll lämplig för att uppnå det eftersträvade målet och ii) inte gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ett sådant mål. I sitt svar upprepade kommissionen åsikten att beslutet att avsluta ärendet ”var grundat på övervägandet att medlemsstaterna, när det gäller djurskydd, är bäst lämpade att besluta om lämpliga åtgärder att tillämpa, med tanke på ämnets känslighet inom sina respektive populationer och det faktum att detta kan variera från en medlemsstat till en annan”.

42. Ombudsmannen konstaterade för det första att gemenskapsrätten inte kräver att de tvingande hänsyn till allmänintresset som medlemsstaterna kan åberopa för att begränsa den fria rörligheten för varor eller tjänster är identiska i alla medlemsstater. I avsaknad av harmonisering på gemenskapsnivå ankommer det på varje medlemsstat att avgöra om den skall åberopa ett särskilt allmänintresse och besluta om detta allmänintresses relativa betydelse "i enlighet med sin egen värdeskala och i den form som den väljer ".[16] Vissa skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller ett allmänintresses relativa betydelse kan " återspegla vissa politiska ... val ... som är utformade så att de överensstämmer med nationella eller regionala sociokulturella särdrag (vilket på gemenskapsrättens nuvarande stadium är en fråga för medlemsstaterna."[17] I detta sammanhang kan moraliska, religiösa eller kulturella faktorer motivera ett utrymme för skönsmässig bedömning för de nationella myndigheterna.[18] Det är därför fullt möjligt att Österrike har beslutat att lägga större vikt vid vilda djurs välbefinnande på cirkusar än Förenade kungariket och Tyskland. Om Österrike gav skyddet av vilda djur en mycket hög prioritet, skulle det faktiskt vara helt logiskt att strängare åtgärder (till exempel ett totalt förbud mot att använda vilda djur på cirkusar) skulle kunna vara lämpliga för att uppnå detta särskilda mål för Österrike. Denna slutsats påverkas inte av det faktum att liknande stränga åtgärder inte har vidtagits av andra medlemsstater som skulle kunna ge skyddet av vilda djur mindre betydelse.[19] Dessutom utesluter lämplighetstestet inte att det kan finnas flera olika medel som är lämpliga för att uppnå ett visst mål. Lämplighetstestet kommer att uppfyllas om de medel som valts är ett av de sätt på vilka det åberopade intresset kan skyddas. [20] Av kommissionens skrivelse av den 24 oktober 2006 förstod ombudsmannen att kommissionen godtog att det totala förbudet mot att hålla vilda djur på cirkus var ett sätt (även om det var mycket restriktivt) att säkerställa att Österrikes särskilt ambitiösa mål i fråga om skydd av vilda djur uppnåddes.[21]

43. Det faktum att en åtgärd ingår bland de ”lämpliga medlen” för att uppnå ett visst mål innebär inte automatiskt att åtgärden i fråga är det minst restriktiva sättet att uppnå detta mål. I enlighet med proportionalitetstestet (villkor iv) får de vidtagna åtgärderna inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet.[22] Slutsatsen att det totala förbudet mot att använda vilda djur på cirkusar är ett proportionerligt medel för att uppnå målet att skydda vilda djur kan ifrågasättas om den medlemsstat som inför ett totalt förbud mot att använda vilda djur på cirkusar tillåter att vilda djur används i sammanhang som i sak är identiska med ett cirkussammanhang. Österrikisk lag förbjuder inte hållande av vilda djur i allmänhet och inte heller användning av vilda djur vid andra evenemang, t.ex. i filmer och/eller tv. Sådana eventuella avvikelser i österrikisk rätt skulle kunna ifrågasätta huruvida det totala förbudet mot att använda vilda djur på cirkusar i Österrike gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de österrikiska myndigheternas uttalade mål.

44. Ombudsmannen noterade att alla undantag från principerna om fri rörlighet måste tolkas strikt. Om en viss åtgärd strider mot principen om fri rörlighet ankommer det på de nationella myndigheterna att inom ramen för ett administrativt förfarande enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF) visa för kommissionen att deras bestämmelser är förenliga med alla de villkor som anges i domen i målet Gebhard. [23] Mot bakgrund av det ovan anförda antog ombudsmannen att de österrikiska myndigheterna, för att visa att det totala förbudet mot användning av vilda djur på cirkus var ett proportionerligt sätt att skydda vilda djur, skulle ha varit tvungna att förklara för kommissionen varför de sammanhang i vilka den tillät användning av vilda djur (nämligen på filminspelningar och på tv) väsentligen skilde sig från ett cirkussammanhang. Det framgick emellertid att kommissionen inte hade krävt detta av de österrikiska myndigheterna. Den hade i stället nöjt sig med att ange att ”medlemsstaterna är bäst lämpade att besluta om lämpliga åtgärder för att skydda djur, med tanke på ämnets känslighet inom deras respektive populationer och det faktum att detta kan variera från en medlemsstat till en annan”.

45. Ombudsmannen underströk först att det förvisso är så att varje medlemsstat kan åberopa ett undantag från rätten till fri rörlighet på grundval av sina nationella känsligheter på ett visst område (t.ex. på djurskyddsområdet). Under sådana omständigheter är det fullt möjligt att känsligheten hos ett visst ämne (t.ex. frågan om djurskydd) inom medlemsstaternas respektive populationer kan variera från en medlemsstat till en annan. Även om ovanstående förvisso är sant, innebär detta inte på något sätt att kommissionen [helt] kan frångå sin skyldighet att kontrollera huruvida vissa åtgärder som vidtagits av en medlemsstat är proportionerliga eller inte. Ombudsmannen erinrade i detta avseende om att frågan om proportionaliteten av en begränsning av rätten till fri rörlighet är en fråga för gemenskapsrätten snarare än för nationell rätt. Ombudsmannen ansåg att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 226 i EG-fördraget (för närvarande artikel 258 i EUF-fördraget) inte ger den rätt att avstå från sin roll som fördragets väktare på ett helt politikområde, t.ex. på djurskyddsområdet. En sådan abdikation av ansvaret på ett helt område, såsom djurskydd,[24] skulle i praktiken "åternationalisera" beslut om proportionalitet i förhållande till hela det området och skulle kunna få allvarliga konsekvenser för den inre marknadens funktion.

46. Den omständigheten att kommissionen inte bör avsäga sig sitt ansvar på djurskyddsområdet innebär emellertid inte att kommissionen inte har rätt att, när den fullgör sina uppgifter som fördragets väktare, anse att medlemsstaterna bör ha ett större ”utrymme för skönsmässig bedömning” i frågor som djurskydd (se punkt 42 ovan). Sammanfattningsvis är det förvisso så att en viss medlemsstat, som har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, kan åberopa sina särskilda nationella djurskyddsaspekter för att motivera en särskilt hög skyddsnivå för cirkusdjur för kommissionen. Kommissionen bör sedan kontrollera proportionaliteten i de medel som medlemsstaten valt för att uppnå medlemsstatens mål, med beaktande av frågans särskilda känslighet i den berörda medlemsstaten.

47. Kommissionen framförde dock inga synpunkter på frågan om proportionalitet i sin skrivelse av den 24 oktober 2006 till klaganden eller i de yttranden som den avgav inom ramen för ombudsmannens undersökning. Kommissionen gav nämligen inte ombudsmannen någon bevisning för att de österrikiska myndigheterna skulle ha lämnat några förklaringar till kommissionen om de eventuella avvikelser/frågor som diskuterats i punkterna 43 och 44 ovan, trots att dessa avvikelser ifrågasatte de österrikiska bestämmelsernas proportionalitet. Kommissionen drog inte heller någon tydlig slutsats om huruvida den slutligen ansåg att åtgärden var proportionerlig eller inte. Kommissionen har begränsat sig till att allmänt ange att medlemsstaterna, när det gäller djurskydd, är bättre lämpade att besluta om vilka lämpliga åtgärder som ska vidtas, med hänsyn till hur känsliga dessa frågor är inom deras respektive populationer. Ombudsmannen intog därför ståndpunkten att kommissionen avstod från sin roll som fördragets väktare på detta område och i praktiken "åternationaliserade" beslutet om proportionaliteten i den åtgärd som vidtagits av de nationella myndigheterna. Detta var ett fall av administrativt missförhållande.

48. Ombudsmannen noterade att principerna om god förvaltning också kräver att kommissionen på lämpligt sätt bemöter argument som framförts av en klagande. Kommissionen har visserligen i sin korrespondens med klaganden och i sina yttranden till ombudsmannen hänvisat till nödvändigheten av att österrikisk rätt uppfyller villkoren i Gebhard-testet, men kommissionen har aldrig klart och otvetydigt angett huruvida den österrikiska lagstiftningen enligt dess uppfattning fullt ut uppfyller Gebhard-testet. I stället gjorde kommissionen vaga uttalanden som inte var tillräckliga för att klaganden till fullo skulle förstå kommissionens ståndpunkt. Kommissionen följde därför inte punkt 10 i meddelandet fullt ut. Detta utgjorde ett administrativt missförhållande. Ombudsmannen ansåg inte att ett förslag till vänskaplig förlikning skulle vara användbart i detta fall. Ett förslag till rekommendation lades därför fram i detta avseende.

C. Klagomål nr 2005/4510 ska prövas på nytt av kommissionen

Argument som framförts till ombudsmannen

49. Klaganden hävdade att kommissionen borde ompröva hans överträdelseklagomål och anta en slutsats som överensstämmer med dess ursprungliga formella underrättelse av den 12 oktober 2005 till Österrike.

50. Kommissionen ansåg, av de skäl som angetts ovan, att den hade agerat i enlighet med sina befogenheter enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF).

Ombudsmannens bedömning

51. Ombudsmannen ansåg att även om kommissionen borde ha lämnat klaganden en tydlig och otvetydig redogörelse för sina synpunkter på huruvida Österrike hade visat att dess djurskyddslag var förenlig med fördraget, innebar detta inte att kommissionen var skyldig att inleda överträdelseförfaranden mot Österrike. Kommissionen påpekade att den med hjälp av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning kunde besluta att inte gå vidare med ett ärende även om den hade ansett att medlemsstaten ännu inte hade visat att den var förenlig med fördraget. När kommissionen gör detta bör den dock ange giltiga skäl för att förklara hur och varför den utövade denna befogenhet i ett visst fall.

52. Ombudsmannen ansåg att kommissionens godtagande av förslaget till rekommendation skulle säkerställa överensstämmelse med de principer som anges i föregående punkt. Ombudsmannen ansåg därför att inga ytterligare undersökningar var motiverade när det gäller klagandens påstående.

D. Ombudsmannens förslag till rekommendation

53. Den 3 juni 2009 lämnade ombudsmannen följande förslag till rekommendation till kommissionen i enlighet med artikel 3.6 i sin stadga:

"Kommissionen bör utvärdera proportionaliteten i den österrikiska lagstiftningen. Om kommissionen mot bakgrund av sin analys anser att Österrike inte har visat att landet uppfyller alla villkor i Gebhard-testet bör den a) fortsätta sitt överträdelseförfarande mot Österrike eller b) ange giltiga skäl för att lägga ned ärendet."

Kommissionens detaljerade yttrande som svar på ombudsmannens förslag till rekommendation

54. I sitt detaljerade yttrande av den 18 september 2009 angav kommissionen att frågan om hur vilda djur på cirkusar ska skyddas inte bör avgöras på gemenskapsnivå, utan i stället överlåtas åt medlemsstaterna. Kommissionen ansåg därför att det inte var lämpligt att fortsätta ett överträdelseförfarande mot Österrike för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt fördraget. Kommissionen ansåg därför att den i sin talan i förevarande mål hade utnyttjat det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen tillerkänt den för att avgöra huruvida det var lämpligt att gå vidare med ett ärende enligt artikel 226 EG (för närvarande artikel 258 FEUF).

55. Som svar på ombudsmannens förslag till rekommendation lämnade kommissionen några ytterligare förklaringar till det resonemang som låg till grund för dess beslut. Den tillade att dessa skäl inbegriper överväganden som rör mångfalden av åsikter inom EU om den lämpliga omfattningen av skyddet av djur i olika sammanhang, mångfalden av ekonomiska, sociala, kulturella, religiösa och andra faktorer som bidrar till denna mångfald av åsikter.

56. Kommissionen insisterade dessutom på att den hade utrymme för skönsmässig bedömning att besluta att avsluta ett överträdelseförfarande på grundval av övervägandet att medlemsstaterna är bättre lämpade att ta itu med skyddet av vilda djur på cirkusar. Kommissionen tillade att detta beslut inte var beroende av att en proportionalitetsprövning genomfördes, vilket den inte var skyldig att göra. Kommissionen ansåg att en proportionalitetsanalys inte hade något samband med dess angivna skäl för att avsluta ärendet. Kommissionen ansåg vidare att en proportionalitetsprövning inte skulle ha gjort skrivelsen till klaganden tydligare i detta avseende.

57. Av ovanstående skäl drog kommissionen slutsatsen att den inte kunde godta ombudsmannens förslag till rekommendation.

Klagandens synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande

58. I sina synpunkter på kommissionens detaljerade yttrande upprepade klaganden de argument som han hade framfört i sitt klagomål. Han förklarade att han hade förstått kommissionens ståndpunkt att institutionen inte ens behöver analysera lagenligheten av en medlemsstats lagstiftning om den berör känsliga politiska frågor. Klaganden anser att kommissionens beslut att avsluta överträdelseförfarandet formellt grundade sig på överväganden om åsiktsmångfalden inom EU när det gäller djur på cirkusar. Han kritiserade dock åsikten att kommissionen inte ens skulle behöva analysera huruvida en åtgärd strider mot det fördrag som unionen grundar sig på, om det finns olika åsikter som grundar sig på olika ekonomiska, sociala, kulturella, religiösa och andra faktorer.

59. Klaganden beklagade vidare konsekvenserna av kommissionens åtgärder för att inleda och sedan lägga ned ärendet efter påtryckningar från djurrättsaktivister. En av dem skulle vara att medlemsstaterna skulle kunna dra slutsatsen att kommissionen hade godkänt lagenligheten av beslut om förbud mot användning av djur på cirkusar. Klaganden uttryckte sin besvikelse över att kommissionen, trots hans klagomål till ombudsmannen, inte hade gjort något tydligt uttalande om lagligheten av sådana förbud. Dess underlåtenhet att göra detta skadade cirkuskulturen och konsten samt medlemmarnas intressen.

60. Klaganden lämnade ytterligare upplysningar den 10 november 2009, i vilka han påpekade att hans organisation hade vidtagit rättsliga åtgärder vid de behöriga domstolarna i Österrike och Luxemburg för att bestrida att den nationella lagstiftningen i fråga, inbegripet den österrikiska djurskyddslagen, var förenlig med unionsrätten. I avsaknad av framsteg från kommissionens sida förklarade klaganden att han hade beslutat att överge sina ansträngningar att söka upprättelse genom ombudsmannen och hade beslutat att vända sig till de nationella domstolarna för att begära att de befintliga förbuden skulle upphävas på den nivån. Den klagande uttryckte dock en önskan om att "ombudsmannen skulle kunna göra ett uttalande som klargör att kommissionens beslut att inte väcka talan om fördragsbrott inte utgör en slutsats om det aktuella ärendets laglighet".

Ombudsmannens slutliga bedömning

61. Innan ombudsmannen bedömer innehållet i kommissionens svar på hans förslag till rekommendation konstaterar han att klaganden verkar ha inlett rättsliga förfaranden vid flera domstolar för att bestrida lagenligheten av de nationella bestämmelserna i fråga.

62. I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och Europeiska ombudsmannens stadga fastställs exakta villkor för tillåtlighet av ett klagomål. Ombudsmannen kan endast inleda en undersökning eller gå vidare med en undersökning om dessa villkor är uppfyllda. Artikel 228 i EUF-fördraget (tidigare artikel 195 i EG-fördraget) ger Europeiska ombudsmannen befogenhet att ta emot klagomål.

"... om administrativa missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet ... utom i de fall då de påstådda omständigheterna är eller har varit föremål för rättsliga förfaranden."

63. I artikel 2.7 i Europeiska ombudsmannens stadga föreskrivs dessutom följande:

”Om ombudsmannen, på grund av pågående eller avslutade rättsliga förfaranden om de sakförhållanden som har lagts fram, måste förklara ett klagomål otillåtligt eller avsluta behandlingen av det, ska resultatet av eventuella undersökningar som han har utfört fram till den tidpunkten inges utan ytterligare åtgärder.”

64. Efter att noggrant ha granskat de rättsliga åtgärder som vidtagits av klaganden konstaterar ombudsmannen emellertid att även om förfarandet vid de nationella domstolarna innebär att nationella bestämmelser som begränsar användningen av djur på cirkus är förenliga med unionsrätten, har ombudsmannens undersökning av förevarande mål syftat till att bedöma huruvida kommissionen har hanterat ett klagomål om överträdelse på ett korrekt sätt och således, om den har agerat inom ramen för sin rättsliga behörighet och om den har lämnat en tydlig och tillräcklig motivering till sitt beslut.

65. Ombudsmannen drar därför slutsatsen att föremålet för hans undersökning inte är detsamma som föremålet för det rättsliga förfarande som för närvarande pågår vid de nationella domstolarna. Ombudsmannen anser därför att artikel 228 i EUF-fördraget och artikel 2.7 i ombudsmannens stadga inte är tillämpliga i detta ärende och kommer att granska ärendet i sak.

66. Ombudsmannen har noggrant granskat kommissionens svar på hans förslag till rekommendation. I sitt detaljerade yttrande förklarade kommissionen att dess beslut att avsluta överträdelseförfarandet mot Österrike inte grundade sig på slutsatserna av en proportionalitetsprövning av den nationella lagstiftningen och hävdade att den inte var skyldig att göra en sådan prövning. Kommissionen angav också uttryckligen att en analys av den nationella lagstiftningens proportionalitet inte hade något samband med dess angivna skäl för att avsluta ärendet. Kommissionen ansåg vidare att en proportionalitetsprövning inte skulle ha gjort skrivelsen av den 26 oktober 2006 till klaganden tydligare i detta avseende.

67. Ombudsmannen förstår att kommissionens beslut att avsluta överträdelseförfarandet mot Österrike inte grundades på en bedömning av huruvida den österrikiska lagstiftningen var förenlig med fördraget eller inte. Kommissionen tycks i själva verket bekräfta det som klaganden bad ombudsmannen att erkänna i sitt beslut, nämligen att ”kommissionens beslut att inte väcka talan om fördragsbrott inte utgör en slutsats om den aktuella frågans lagenlighet”(se punkt 60 ovan). Ombudsmannen anser därför att kommissionen motiverar sitt beslut att inte gå vidare med överträdelseförfarandet som ett politiskt beslut som antagits på grundval av dess stora utrymme för skönsmässig bedömning.

68. I sitt svar på förslaget till rekommendation förklarar kommissionen på ett mycket tydligare sätt vad den underförstått angav i sin skrivelse till klaganden av den 24 oktober 2006. Av det övergripande innehållet i denna skrivelse framgick det inte klart varför kommissionen hade beslutat att avsluta ärendet, eftersom den även åberopade flera aspekter av det så kallade Gebhard-testet. I ovannämnda skrivelse gjorde kommissionen dock följande uttalande:

"Det skulle därför inte vara politiskt lämpligt att fortsätta ett överträdelseförfarande mot Österrike för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt fördraget."

69. Mot bakgrund av kommissionens detaljerade yttrande drar ombudsmannen slutsatsen att institutionen, när den beslutade att inte gå vidare med överträdelseförfarandet, grundade sig på politiska skäl. Ombudsmannen måste nu överväga om i) Kommissionen gjorde en riktig bedömning när den angav att den, mot bakgrund av sitt utrymme för skönsmässig bedömning som erkänts av unionsdomstolarna, inte var skyldig att genomföra proportionalitetsprövningen och komma fram till en slutsats om huruvida den nationella lagstiftningen var förenlig med unionsrätten. och ii) det resonemang som lagts fram för att avsluta ärendet var korrekt.

70. När det gäller den första aspekten har kommissionen hävdat att EU:s domstolar har erkänt dess befogenhet att inte väcka talan mot medlemsstaterna i fall där medlemsstaternas talan inte är förenlig med EU-lagstiftningen [25]. Ombudsmannen erkänner att kommissionen har stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avsluta ett överträdelseförfarande enligt artikel 258 i EUF-fördraget (f.d. artikel 226 i EG-fördraget) och godtar också att kommissionen kan utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att besluta att lägga ned en utredning innan den har slutförts [26].

71. Ombudsmannen konstaterar att med beaktande av att kommissionen hade beslutat att åberopa politiska överväganden som skäl för att avsluta ärendet mot Österrike, utan att försöka fastställa huruvida unionsrätten hade överträtts eller inte, skulle det ha saknat praktiskt syfte att genomföra proportionalitetsprövningen. Eventuella resultat från ett sådant test skulle inte ha haft någon inverkan på kommissionens beslut att avsluta ärendet mot Österrike.

72. Ombudsmannen anser därför att det är rimligt att kommissionen, om den kan utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning och besluta att avsluta ett överträdelseförfarande efter att ha konstaterat att en medlemsstat har överträtt unionsrätten, också kan utöva detta utrymme för skönsmässig bedömning utan att nå en slutgiltig slutsats om huruvida en medlemsstat har överträtt unionsrätten. Det skulle inte vara en rimlig användning av offentliga medel för kommissionen att fortsätta diskussionerna med en medlemsstat om huruvida landets nationella lagstiftning är förenlig med EU-lagstiftningen, om den redan hade beslutat att den inte kommer att driva frågan även om det skett en överträdelse.

73. Mot bakgrund av ovanstående undersökningsresultat anser ombudsmannen att inga ytterligare undersökningar är motiverade när det gäller klagandens påståenden om att kommissionen bör ompröva överträdelseklagomålet i fråga och anta en slutsats som överensstämmer med dess ursprungliga formella underrättelse av den 12 oktober 2005 till Österrike.

74. När det gäller kommissionens resonemang för att avsluta ärendet noterar ombudsmannen att kommissionen avslutade sitt överträdelseförfarande på grundval av politiska överväganden. Den gjorde detta utan att slutgiltigt ha tagit ställning till huruvida den berörda medlemsstaten hade åsidosatt unionsrätten eller inte. I detta sammanhang, och utan att ifrågasätta kommissionens rätt att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att fatta ett politiskt beslut om att avsluta ett överträdelseförfarande, kunde kommissionen ha förtydligat sin ståndpunkt bättre för klaganden genom att tydligt informera honom om att den avslutade ärendet trots att Österrike ännu inte hade visat för kommissionen att de restriktioner som Österrike hade infört var proportionerliga. Ombudsmannen noterar att ett sådant uttalande på ett korrekt sätt skulle ha återspeglat läget i överträdelseförfarandena vid den tidpunkt då kommissionen valde att använda sina skönsmässiga befogenheter för att avsluta dem. Det skulle också ha underlättat klagandens förståelse av kommissionens ståndpunkt och skulle inte ha föregripit någon bedömning av de österrikiska åtgärdernas proportionalitet av en behörig nationell jurisdiktion, vilket skulle ha kunnat göras i frågan.

75. Både i sin skrivelse av den 24 oktober 2006 till klaganden och i sitt detaljerade yttrande till ombudsmannens förslag till rekommendation motiverade kommissionen emellertid användningen av sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att säga att "... frågan om hur vilda djur på cirkusar ska skyddas inte bör avgöras på gemenskapsnivå, utan snarare överlåtas åt medlemsstaterna". Kommissionen lämnade också några ytterligare förklaringar i detta avseende. Den tillade att dess beslut att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning grundade sig på överväganden avseende mångfalden av åsikter inom EU om den lämpliga omfattningen av djurskyddet i olika sammanhang samt mångfalden av olika ekonomiska, sociala, kulturella, religiösa och andra faktorer som bidrar till denna mångfald av åsikter.

76. Ombudsmannen anser att dessa förklaringar inte är övertygande och underlåter att ta itu med de farhågor som ligger till grund för hans konstaterande av administrativa missförhållanden och hans förslag till rekommendation till kommissionen. Ombudsmannen anser att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 258 i EUF-fördraget (f.d. artikel 226 i EG-fördraget) inte ger den rätt att avstå från sin roll som fördragens väktare på ett helt politikområde som djurskydd [27]. En sådan abdikation av ansvar skulle i praktiken "åternationalisera" beslut på hela områden av den inre marknaden och skulle kunna få allvarliga konsekvenser för dess funktion.

77. Den omständigheten att kommissionen inte bör frånsäga sig sitt ansvar på djurskyddsområdet innebär emellertid inte att kommissionen, när den fullgör sina uppgifter som fördragens väktare, inte har rätt att anse att medlemsstaterna i allmänhet, eller en viss medlemsstat, bör ha ett stort ”utrymme för skönsmässig bedömning” i frågor som djurskydd (se punkt 42 ovan). Sammanfattningsvis står det klart att en medlemsstat, som har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, kan åberopa sina särskilda nationella djurskyddsaspekter för att motivera en särskilt hög skyddsnivå för cirkusdjur för kommissionen. Kommissionen skulle då kunna ta hänsyn till hur känslig frågan är i den berörda medlemsstaten och besluta att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att inte fullfölja överträdelseförfarandet mot just den medlemsstaten. Detta var emellertid inte kommissionens inställning i förhållande till den österrikiska lagstiftningen i fråga. Dess breda uttalande om att det är bättre att överlåta djurskyddet till medlemsstaterna kan inte godtas som ett giltigt och sammanhängande skäl för att motivera utövandet av dess utrymme för skönsmässig bedömning vid handläggningen av överträdelseklagomål i denna fråga. Ombudsmannen vidhåller därför sin slutsats om administrativa missförhållanden i detta avseende.

78. Ombudsmannen erinrar om att klaganden har väckt talan vid österrikiska domstolar för att ifrågasätta den österrikiska lagstiftningens förenlighet med EU-rätten. Detta domstolsförfarande kommer att ge en möjlighet att klargöra den fråga som den klagande bestrider. Ombudsmannen anser dessutom att det är lämpligt att avsluta undersökningen med en kritisk anmärkning, på grund av arten av de administrativa missförhållanden som identifierats i denna undersökning och som rör kommissionens resonemang när den beslutade att avsluta sitt överträdelseklagomål.

D. Slutsats

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande kritiska anmärkning.

Det uttalande som kommissionen använde för att motivera sin politiska ståndpunkt i det aktuella fallet, dvs. att "frågor om djurs välbefinnande är bättre överlåtna till medlemsstaterna" förefaller vara liktydigt med att erkänna att kommissionen i alla frågor som rör djurs välbefinnande är beredd att avstå från sin roll som fördragens väktare. Ett sådant uttalande är inte förenligt med skyldigheten att ange korrekta, klara och begripliga skäl som motiverar att kommissionen utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avsluta en undersökning av ett klagomål om överträdelse. Detta var ett fall av administrativt missförhållande.

Ombudsmannen anser att inga ytterligare undersökningar är motiverade när det gäller klagandens krav på att kommissionen ska ompröva överträdelseklagomålet i fråga och att den bör anta en slutsats som överensstämmer med dess ursprungliga formella underrättelse av den 12 oktober 2005 till Österrike.

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

Utfärdat i Strasbourg den 8 mars 2010


[1] BGBL II, nr 489/2004.

[2] Artikel 49 EG har följande lydelse: ”Inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen skall vara förbjudna...”

[3] Mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland, REG 1998, s. I-5449, punkt 46. Mål 247/87, Star Fruit mot kommissionen, REG 1989, s. 291. Mål 87/89, Société nationale interprofessionnelle de la tomate m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I-1981. Förstainstansrättens beslut i mål T-182/97, Ségaud mot kommissionen, REG 1998, s. II-271.

[4] Se t.ex. ombudsmannens beslut om klagomål 3660/2004/PB, 962/2006/OV, 3453/2005/GG, 3125/2005/BB, 995/98/OV, 480/2004/TN och 493/2000/ME, som finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

[5] Se t.ex. ombudsmannens beslut i klagomål 995/98/OV (http://www.ombudsman.europa.eu/decision/en/980995.htm) och i klagomål 1999/2007/FOR (http://www.ombudsman.europa.eu/decision/en/071999.htm).

[6] Rekommendation R (80)2 om administrativa myndigheters utövande av skönsmässiga befogenheter, i The administration and you, Principles of administrative law concerning the relations between administrative authorities and private persons, a handbook, Council of Europe Publishing, Europarådet, 1996, s. 362.

[7] EGT C 244, 2002, s. 5:

”Om en avdelning inom kommissionen har för avsikt att föreslå att inga ytterligare åtgärder vidtas med anledning av ett klagomål, skall den i förväg underrätta den klagande om detta genom en skrivelse med angivande av skälen till att den föreslår att ärendet skall avslutas och uppmana den klagande att inkomma med eventuella synpunkter inom fyra veckor.

[...]

Om den klagande inte svarar, eller om den klagande inte kan kontaktas av skäl som han eller hon är ansvarig för, eller om den klagandes synpunkter inte övertalar avdelningen att ompröva sin ståndpunkt, kommer ett förslag om att avsluta ärendet att läggas fram. I så fall kommer den klagande att underrättas om kommissionens beslut.”

[8] Se mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63 och där angiven rättspraxis.

[9] Mål C-55/94, Reinhard Gebhard mot Consiglio dell'Ordine degli Avvocati e Procuratori di Milano, REG 1995, s. I-4165, punkt 37. EU-domstolen slår fast att regler som kan hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva en grundläggande frihet som garanteras i fördraget måste, för att vara förenliga med unionsrätten, i) tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt (dvs. reglerna måste vara tillämpliga utan åtskillnad), ii) måste motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, iii) vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och iv) får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med dem.

[11] Tredje parter har inte tillgång till formella underrättelser.

[12] Se domen i målet Gebhard (ovan fotnot 9).

[13] Se mål C-124/97, Läärä m.fl., REG 1999, s. I-6067, punkt 28.

[14] Se dom av den 11 juli 2005 i de förenade målen C-544/03 och C-545/03, Mobistar och Belgacom Mobile (REG 2005, s. I-7723), punkt 30 och där angiven rättspraxis.

[15] Se protokoll 33. EGT C 340, 1997.

”Vid utformningen och genomförandet av gemenskapens politik för jordbruk, transport, inre marknad och forskning skall gemenskapen och medlemsstaterna fullt ut ta hänsyn till djurens välfärd, samtidigt som de skall respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor, särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.”

[16] Se mål 34/79, Regina mot Henn & Darby, REG 1979, s. 3795, punkt 15.

[17] Se mål C-145/88, Torfaen Borough Council mot B & Q PLC, REG 1989, s. 3851, punkt 14.

[18] Se mål C-243/01, Gambelli m.fl., REG 2003, s. I-13031, punkt 63.

[19] Se, i detta avseende, dom av den 29 april 2004 i mål C-262/02, kommissionen mot Frankrike (REG 2004, s. I-6569), punkt 37, och av den 29 april 2004 i mål C-443/02, Schreiber (REG 2004, s. I-7275), punkt 48.

[20] Se mål C-438/05, International Transport Workers' Federation, Finnish Seamen's Union mot Viking Line ABP, OÜ Viking Line Eesti, REG 2008, s. I-10779, punkt 86.

[21] I skrivelsen anges att "ett totalförbud är i allmänhet ett mycket restriktivt medel [för att säkerställa djurskyddet]".

[22] Se de förenade målen C-338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl., REG 2007, s. I-1891, punkt 49.

[23] Se punkt 35 ovan.

[24] Samma kommentar skulle kunna göras när det gäller andra känsliga områden, såsom konsumentvälfärd, miljöskydd eller folkhälsa.

Mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland, REG 1998, s. I-5449, punkt 46.

[26] Se Europeiska ombudsmannen och medlemsstaternas tillämpning av EU-rätten, P. Nikiforos Diamandouros, Review of European Administrative Law, I:2 (2008), 5-37.

[27] Samma kommentar skulle kunna göras när det gäller andra känsliga politikområden, t.ex. konsumentvälfärd, miljöskydd eller folkhälsa.

Vad tyckte du om denna automatiska översättning? Dela din åsikt med oss!