Bakgrunden till påståendet

1. Klaganden är företrädare för X, en branschorganisation som agerade på uppdrag av en av sina medlemmar, företaget Y. Båda är etablerade i land A. Enligt de uppgifter som lämnats av klaganden producerar, säljer och exporterar Y ägg för både livsmedel och livsmedelstillverkning. I september 2005 insjuknade en familj från land B i salmonella. De hävdade att detta berodde på deras konsumtion av majonnäs, som hade tillverkats av en lokal producent som använde ägg från Y. Följdundersökningar inleddes av både livsmedelssäkerhetsmyndigheterna i A och B. Till följd av dessa undersökningar avbröts produktionen och exporten av produkter från Y. Den 26 september 2005 konstaterade emellertid myndigheten för livsmedelssäkerhet i A att utbrottet inte hade sitt ursprung i Y. Företaget utförde också ett antal kontroller, vilket ledde till samma slutsats. I oktober 2005 inträffade en liknande incident i B och som en följd av detta infördes en ny hälsovarning från både A:s och B:s myndigheter. I slutet av oktober intygade myndigheterna i A att hälsovillkoren för Y var tillräckliga och att det inte verkade finnas några hälsorelaterade problem med dess produkter. Myndigheterna i A kontaktade därefter sina motsvarigheter i B och vidarebefordrade till dem ett antal vetenskapliga analyser som föreföll visa att Y:s produkter inte utgjorde något hot mot människors hälsa. Trots denna information hävdes inte hälsovarningen för dess produkter i B.

2.         Den 25 januari 2006 ingav X två klagomål till Europeiska kommissionen och gjorde gällande att det sätt på vilket myndigheterna i både A och B hade behandlat de påstådda hälsoklagomålen mot Y var felaktigt. Den 4 december 2006 underrättade kommissionen klaganden om att den inte hade för avsikt att inleda något överträdelseförfarande i samband med ärendena och föreslog att de skulle avslutas.

Föremålet för undersökningen

3.         Mot bakgrund av kommissionens ståndpunkt ingav klaganden ett klagomål till ombudsmannen den 25 maj 2007 och hävdade att kommissionen varken hade behandlat hans två klagomål korrekt eller undersökt situationen på ett tillfredsställande sätt. På samma sätt uppgav klaganden att kommissionen hade utövat otillbörliga påtryckningar på de ansvariga myndigheterna i A för att hindra dem från att ingripa i ärendet.

4.         I sitt klagomål till ombudsmannen framförde klaganden följande påstående och krav:

Påstående:

Kommissionen hade inte behandlat hans klagomål på ett korrekt sätt.

Till stöd för detta påstående hävdade klaganden att kommissionen

a) bortsåg från de handlingar som X lämnat in, särskilt de som rör Y:s efterlevnad av de relevanta sanitära normerna i A,

b) underlåtit att kontakta myndigheterna i B,

c) underlåtit att i god tid informera den klagande om hur ärendet fortskrider,

d) inte har begärt att de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av förordning (EG) nr 178/2002 om livsmedelssäkerhet skall ingripa, och

e) hindrade myndigheten för livsmedelssäkerhet i A från att ingripa i ärendet.

Påstående:

Kommissionen bör ompröva sin ståndpunkt i fråga om hans klagomål.

Frågeställningen

5.         Genom en skrivelse av den 30 juli 2007 inledde ombudsmannen en undersökning av klagandens påstående och krav och uppmanade kommissionen att avge ett yttrande senast den 30 november 2007. Kommissionen avgav ett yttrande på engelska den 11 december 2007. Den 21 december 2007 översändes en översättning till A:s språk till klaganden, som den 19 februari 2008 översände sina synpunkter på kommissionens yttrande.

Ombudsmannens analys och slutsatser

A. Kommissionens påstått felaktiga handläggning av klagomålen 2006/4171 och 2006/4172

Argument som framförts till ombudsmannen

6.         I sitt svar av den 11 december 2007 ansåg kommissionen att klagomålshandlingarna i fråga hade hanterats korrekt och att klaganden regelbundet hade informerats om undersökningen.

7.         Kommissionen hänvisade till sin formella hantering av X:s klagomål och sina kontakter med klaganden. Den 16 januari 2006 skickades de första klagomålen till generaldirektoratet för näringsliv (GD Näringsliv), som därefter överförde dem till generaldirektoratet för jordbruk (GD Jordbruk) den 31 januari 2006 och slutligen till generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd (GD Hälso- och konsumentfrågor) i mars 2006. Klagomålen registrerades den 10 februari 2006. Den 17 februari 2006 informerade GD Jordbruk klaganden om att hans klagomål hade överförts till GD Näringsliv. Efter klagandens begäran till GD Hälso- och konsumentfrågor hölls ett möte den 14 mars 2006. Kommissionen bifogade, tillsammans med sitt yttrande, kopior av alla sina kontakter med klaganden.

8.         Den 4 december 2006 informerade GD Hälso- och konsumentfrågor klaganden om att dess avdelningar, eftersom det inte var möjligt att bevisa en överträdelse av EU-lagstiftningen, skulle föreslå att kommissionen skulle avsluta de två klagomålen. Han gavs en standardperiod på fyra veckor för att lämna nya uppgifter som visade att en överträdelse av unionsrätten faktiskt hade ägt rum. Genom en skrivelse av den 19 december 2006, som bekräftades den 8 januari 2007, inkom klaganden med ny bevisning inom den angivna tidsperioden. Överträdelseärendet avslutades följaktligen inte, vilket gav tid att undersöka de nya omständigheterna. Efter en bedömning av de nya omständigheterna informerades dock klaganden i juli 2007 om att kommissionens avdelningar skulle föreslå att ärendet skulle avslutas.

9.         När det gäller ärendet i sak redogjorde kommissionen först för de faktiska omständigheterna och den rättsliga ställning som kommissionens avdelningar intog. Den förklarade att import av ägg från A nekades av B i slutet av 2005 på grund av flera fall av salmonellaförgiftning som enligt myndigheterna i B orsakades av ett visst parti ägg med ursprung i Y. Följaktligen inrättade myndigheterna i B ett system för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF). Y kontaktade därefter X, som ingav ett klagomål till kommissionen mot myndigheterna i både A och B. X hävdade att eftersom denna sektor ännu inte är harmoniserad på gemenskapsnivå var B skyldig att ta emot ägg som överensstämde med den relevanta lagstiftningen i A. X invände mot att myndigheterna i A inte hade stött medlemmens krav mot myndigheterna i B.

10.      Kommissionen noterade att B, enligt de handlingar som bifogades klagandens skrivelse av den 17 maj 2006, begärde att äggproducenterna i A skulle tillämpa samma förfaranden mot salmonella som gällde i B för nationell produktion. B hävdade att det inte fanns några vetenskapliga belägg för att de åtgärder som för närvarande tillämpas av tillverkaren i A var effektiva för att skydda folkhälsan. Den enda omfattande vetenskapliga EU-studien i denna fråga visade att en mycket liten andel av gårdarna i B hade drabbats av sjukdomen, medan andelen i A var mer än tio gånger högre. Kommissionen underströk att eftersom detta område ännu inte är harmoniserat på gemenskapsnivå hade B beslutat att tillämpa försiktighetsprincipen i artikel 7 i förordning (EG) nr 178/2002 [1] och artikel 30 i EG-fördraget, som innehåller undantag från principen om fri rörlighet för varor. Myndigheternas ståndpunkt i målet B bestreds inte av kommissionen, eftersom den grundade sig på vad kommissionen ansåg vara en lämplig riskbedömning. Kommissionen framförde denna ståndpunkt till klaganden i sin skrivelse av den 18 juli 2007.

11.      Kommissionen förklarade vidare att den tillämpliga gemenskapslagstiftningen i detta fall är förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och liknande agens [2]. Genom förordningen införs stegvisa kontrollprogram för salmonella, där det fastställs ett antal åtgärder för övervakning av ägg. Dessa åtgärder kommer dock inte att träda i kraft förrän i december 2009. Fram till detta datum får medlemsstaterna tillämpa nationella åtgärder. Kommissionen ansåg att den med hänsyn till den rättsliga situationen och de faktiska omständigheterna i ärendet inte borde ifrågasätta den ståndpunkt som intagits av B:s regering. Kommissionen noterade vidare att myndigheten för livsmedelssäkerhet i A varken hade ifrågasatt B:s myndigheters beslut eller åtgärder.

12.      När det gäller vart och ett av de argument som framförts av klaganden svarade kommissionen på följande sätt.

a) Alla handlingar som X lämnade in bekräftades och bedömdes noggrant av dess avdelningar.

b) Den stod i ständig kontakt med myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. I detta särskilda fall var kommissionens avdelningar medvetna om den ståndpunkt som myndigheterna i B intog till följd av den skrivelse som dessa myndigheter hade skickat till klaganden den 12 april 2006. Dessutom upprätthöll GD Hälso- och konsumentfrågor täta kontakter med de nationella myndigheterna i de två berörda medlemsstaterna inom ramen för ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa och andra arbetsgrupper.

c) Den hade agerat i enlighet med tillämpliga regler, särskilt kodexen för god förvaltningssed [3] och kommissionens meddelande om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten [4]. Kommissionen var inte skyldig att i detalj informera klaganden om varje enskild åtgärd som vidtagits inom ramen för den pågående undersökningen. Enligt ovannämnda regler har den endast en skyldighet att informera den klagande om de beslut som fattats.

d) Myndigheterna i A stödde inte klagandens påståenden mot B. De samarbetade med både myndigheterna i B och kommissionens avdelningar inom ramen för den pågående RASSF-varningen, i enlighet med kraven i relevant lagstiftning. Kommissionen bestred även att den hade hindrat myndigheterna i A från att ingripa. Klaganden hade faktiskt informerat kommissionen om arten av de bilaterala mötena mellan de nationella myndigheterna i de två berörda medlemsstaterna. Kommissionen ingrep inte i något skede under dessa diskussioner.

13.      Kommissionen förklarade också att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) inte kunde ha ingripit i ärendet, eftersom Efsas roll enligt förordning (EG) nr 178/2002 är att ge vetenskaplig rådgivning och stöd till gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna på områden som påverkar livsmedels- och fodersäkerheten och att bidra till en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa inom ramen för den inre marknadens funktion. Med beaktande av den tillgängliga informationen från de två berörda medlemsstaterna ansåg kommissionen att det inte fanns någon anledning att begära ytterligare vetenskapliga uppgifter från Efsa. Den grundläggande studie om prevalensen av salmonella som Efsa genomförde mellan 2004 och 2006 och som GD Hälso- och konsumentfrågor hade tillgång till vid tidpunkten för granskningen av klagomålen ansågs därför ge tillräcklig information.

14.      Kommissionen underströk att dess avdelningar vid behandlingen av de två klagomål som X lämnat in respekterade reglerna för god förvaltningssed. Enligt kommissionen bestred klaganden i sak sitt beslut att inte inleda ett överträdelseförfarande mot de två medlemsstaterna. Såsom gemenskapsdomstolarna har medgett omfattas ett sådant beslut av dess utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen hävdade att den tydligt förklarade skälen till att den beslutade att inte inleda ett överträdelseförfarande i de två klagomålen.

15.      I sina synpunkter på kommissionens yttrande upprepade klaganden sina påståenden. Han ansåg att kommissionens avdelningar, genom att inte be myndigheterna i B att bekräfta hur de kommit fram till sina slutsatser om Y, underlät att agera med vederbörlig omsorg.

Ombudsmannens bedömning

16.      Ombudsmannen noterar att kommissionen enligt artikel 211 i EG-fördraget i sin roll som "fördragets väktare" måste se till att gemenskapsrätten tillämpas.

17.      Vid fullgörandet av sina skyldigheter utreder kommissionen eventuella överträdelser av gemenskapsrätten som kommit till dess kännedom till stor del till följd av medborgarnas klagomål. Om kommissionen till följd av sin undersökning anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt fördraget, ger artikel 226 i EG-fördraget kommissionen befogenhet att inleda ett överträdelseförfarande mot den ansvariga medlemsstaten och slutligen att väcka talan vid EG-domstolen.

18.      De förfaranden som kommissionen ska följa vid handläggningen av klagomål och den information som ska lämnas till klagande anges i kommissionens meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten [5] (nedan kallat meddelandet). I bilagan till meddelandet anges de viktigaste skyldigheter som kommissionen formellt och förfarandemässigt bör uppfylla när den handlägger klagomål, särskilt när det gäller registrering av klagomål (punkt 3)[6], mottagningsbevis (punkt 4)[7], kommunikation med klagande (punkt 7)[8], tidsfrist för utredning av klagomål (punkt 8)[9], och avslutande av ärendet (punkt 10)[10].

19.      För att bedöma om kommissionen har hanterat de klagomål som lämnats in av klaganden på ett korrekt sätt kommer ombudsmannen först att undersöka om det förfarande som institutionen följt i sina undersökningar har genomförts i enlighet med ovanstående bestämmelser, och för det andra om den motivering som lämnats till stöd för beslutet att avsluta ärendena var tillräcklig.

20.      På grundval av tillgängliga uppgifter noterar ombudsmannen att kommissionen den 10 februari 2006 bekräftade mottagandet av den skrivelse som klaganden skickat den 16 januari 2006, i vilken han hänvisade till viss praxis från myndigheterna i både A och B och hävdade att den stred mot unionsrätten. Kommissionen registrerade skrivelsen som två separata klagomål, med referensnummer 2006/4171 och 2006/4172. Ombudsmannen konstaterar därför att kommissionen registrerade klagandens korrespondens som två klagomål och kort därefter bekräftade mottagandet i enlighet med kriterierna i punkterna 3 och 4 i bilagan till meddelandet.

21.      När det gäller den information som lämnats till klaganden noterar ombudsmannen att kommissionen träffade klaganden och hade täta kontakter med honom via telefon, e-post och brev. Av dessa utbyten framgår vidare att kommissionens avdelningar besvarade hans korrespondens i tid.

22.      Dessutom informerade kommissionens avdelningar klaganden om var och en av de åtgärder som vidtagits som svar på hans klagomål efter varje kommissionsbeslut. I detta avseende agerade kommissionen i enlighet med kriterierna i punkt 7 i bilagan till meddelandet.

23.      När det gäller den tid det tog för kommissionen att komma fram till en slutsats i sakfrågan noterar ombudsmannen att kommissionens avdelningar, efter att ha genomfört en undersökning i frågan, som inbegrep ett antal diskussioner med myndigheterna i A och B, drog slutsatsen att det inte förelåg någon överträdelse av unionsrätten. Den 4 december 2006 underrättade kommissionen klaganden om sin avsikt att avsluta ärendet. Denna ståndpunkt bekräftades den 18 juli 2007, efter det att kommissionen hade granskat klagandens nya synpunkter. Båda skrivelserna innehöll en förklaring till varför kommissionen ansåg att ärendet borde avslutas. Sammanfattningsvis ansåg kommissionen att varken A eller B hade åsidosatt unionsrätten.

24.      Ombudsmannen konstaterar att kommissionen, efter att ha slutfört sin granskning av klagomålet, informerade klaganden om skälen till sin ståndpunkt och gav honom möjlighet att inkomma med sina synpunkter inom ett år från den dag då klagandena registrerades. I detta avseende agerade kommissionen i enlighet med kriterierna i punkterna 8 och 10 i bilagan till meddelandet.

25.      När det gäller kommissionens ståndpunkt om innehållet i klagomålen noterar ombudsmannen att institutionen beskrev sina skäl för att avsluta dessa klagomål i sina skrivelser till klaganden av den 4 december 2006 och den 18 juli 2007. I dessa skrivelser förklarade kommissionen att B, i avsaknad av harmoniserad EU-lagstiftning på området, i tillräcklig utsträckning hade utnyttjat undantaget från den fria rörligheten för varor, som grundar sig på skyddet av människors hälsa enligt artikel 30 i EG-fördraget.

26.      Ombudsmannen har noggrant granskat kommissionens tolkning av de rättsliga bestämmelser som är relevanta för ärendet, nämligen förordning (EG) nr 2160/2003 [11] samt artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget, såsom de tolkats av gemenskapens domstolar.

27.      Förordning (EG) nr 2160/2003 syftar till att på EU-nivå harmonisera den typ av kontroller som medlemsstaterna kan använda för att begränsa de hälsorisker som salmonella medför. Såsom anges i artikel 4 är syftet med förordningen att fastställa en rad gemenskapsmål som syftar till att säkerställa att lämpliga och effektiva åtgärder vidtas för att upptäcka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen. För att uppnå detta mål skall medlemsstaterna enligt artikel 5 utarbeta nationella bekämpningsprogram för varje zoonos och zoonotiskt agens. Enligt avsnitt D i bilaga II , kommer dock gemenskapens mål för bekämpning av flockar av värphöns att tillämpas först i december 2009, dvs. 72 månader efter det att förordningen trädde i kraft (december 2003)[12].

28.      Det förefaller därför som om kommissionen gjorde en riktig bedömning när den drog slutsatsen att de relevanta bestämmelserna i förordningen inte var tillämpliga på Y:s situation.

29.      I avsaknad av särskild EU-lagstiftning som skulle ha kunnat harmonisera detta område bör de allmänna kriterierna för fri rörlighet för varor i artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget, såsom de tolkats av gemenskapsdomstolarna, tillämpas i detta fall. Även om principen om fri rörlighet för varor förbjuder nationella myndigheter att införa kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan (artikel 28), kan medlemsstaterna undantagsvis göra detta av skäl som bland annat omfattar skydd av människors hälsa och liv. Sådana åtgärder får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av handeln (artikel 30). I enlighet med gemenskapsdomstolarnas rättspraxis måste tillämpningen av detta undantag respektera proportionalitetsprincipen, enligt vilken åtgärden i fråga inte bör gå utöver vad som är nödvändigt, stå i proportion till det eftersträvade målet och vara minst handelsbegränsande [13].

30.      Såsom anges i kommissionens skrivelser till klaganden av den 4 december 2006 och den 18 juli 2007 underrättade myndigheterna i B kommissionen om att deras talan mot Y grundade sig på undantaget i artikel 30 i EG-fördraget om skydd av människors hälsa och liv. Såsom gemenskapsdomstolarna har erkänt ankommer det, i avsaknad av harmonisering på EU-nivå, på medlemsstaterna att besluta om den skyddsnivå för folkhälsan som de anser lämplig, med beaktande av potentiella negativa effekter och tillgängliga vetenskapliga uppgifter [14]. Kommissionen beslutade att inte bestrida B-myndigheternas ståndpunkt, eftersom den föreföll grunda sig på en lämplig riskbedömning och därför var förenlig med försiktighetsprincipen [15]. I detta sammanhang tog kommissionen, när den beslutade att inte fullfölja ärendet, hänsyn till det faktum att myndigheterna i B hade framfört sin ståndpunkt på grundval av resultaten av en relevant vetenskaplig studie om spridningen av salmonella i EU, som visade att en lägsta procentandel av anläggningarna i B hade drabbats av sjukdomen, medan procentandelen i A var betydligt högre.

31.      Klaganden hävdade att han hade skickat information till kommissionen som visade att Y uppfyllde de sanitära krav som gällde i A. Ombudsmannen har dock inte fått någon information för att bevisa att de normer som krävs av B verkligen hade uppfyllts, vilket innebär att de exportrestriktioner som införts av myndigheterna i B borde ha upphävts. Mot bakgrund av situationen drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionens rättsliga ståndpunkt i detta fall är rimlig.

32.      Klaganden lade fram ett antal ytterligare argument i syfte att ifrågasätta det sätt på vilket kommissionen hanterade hans klagomål. Han hävdade särskilt att kommissionen inte hade begärt att Efsa skulle ingripa och hindrade myndigheterna i A med ansvar för livsmedelssäkerhet från att ingripa i ärendet.

33.      Efter att ha granskat dessa argument finner ombudsmannen att klaganden inte har lagt fram någon bevisning till stöd för sina argument. Efsas roll är inte riskhantering utan snarare riskbedömning. Enligt artikel 22 i förordning (EG) nr 178/2002 ska Efsa tillhandahålla vetenskaplig rådgivning och vetenskapligt och tekniskt stöd för gemenskapens lagstiftning och politik på alla områden som direkt eller indirekt påverkar livsmedels- och fodersäkerheten. Efsa förefaller därför inte ha befogenhet att ingripa i hanteringen av enskilda livsmedelsrelaterade problem, såsom i Y:s fall.

34.      Enligt artikel 30.4 i förordning (EG) nr 178/2002 får Efsa yttra sig om vetenskapliga yttranden i en viss vetenskaplig fråga skiljer sig åt abstrakt. Ombudsmannen påpekar att han inte har fått någon information som visar att sådana skiljaktiga åsikter har uppstått i denna fråga. Enligt artikel 60 i förordning (EG) nr 178/2002 skulle Efsa ha kunnat uppmanas att avge ett vetenskapligt yttrande om myndigheterna i A hade klagat till kommissionen om de åtgärder som vidtagits av B .. Något sådant klagomål framfördes inte.

35.      Under sin undersökning har ombudsmannen inte fått någon information som skulle ha visat att kommissionen utövade påtryckningar på de ansvariga myndigheterna i A för att hindra dem från att ingripa i fallet med Y eller från att lämna in ett klagomål till kommissionens avdelningar.

36.      Mot bakgrund av ovanstående överväganden förefaller kommissionens resonemang till stöd för sitt beslut att inte inleda ett överträdelseförfarande mot antingen A eller B vara rimligt. Ombudsmannen anser därför att kommissionen agerade inom ramen för sin rättsliga befogenhet när den beslutade att avsluta ärendet.

37.      Ombudsmannen drar därför slutsatsen att det inte har förekommit några administrativa missförhållanden när det gäller denna aspekt av ärendet.

B. Yrkande om att kommissionen ska ompröva sitt beslut i ärendena 2006/4171 och 2006/4172

Argument som framförts till ombudsmannen

38.      Klaganden hävdade att kommissionen borde ompröva sin ståndpunkt i fråga om hans klagomål.

Ombudsmannens bedömning

39.      Mot bakgrund av ovanstående undersökningsresultat, särskilt slutsatserna i punkt 36, enligt vilka kommissionen agerade inom ramen för sin rättsliga befogenhet när den beslutade att avsluta klagomålen, anser ombudsmannen inte att klagandens påstående kan godtas.

C. Slutsatser

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål har kommissionen inte gjort sig skyldig till något administrativt missförhållande. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 11 december 2008

---

[1] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. EGT L 31, 1.2.2002, s. 1.

[2] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. EUT L 325, 12.12.2003, s. 1.

[3] http://ec.europa.eu/civil_society/code/_docs/code_en.pdf

[4] Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten. KOM(2002) 141 slutlig. EGT 244 ,, 10.10.2002, s. 5.

[5] EGT C 244, 2002, s. 5.

[6] "All korrespondens som sannolikt kommer att undersökas som ett klagomål skall registreras i det centrala register över klagomål som förs av kommissionens generalsekretariat‑."

[7] "Korrespondens som registrerats som ett klagomål skall bekräftas på nytt av sekretariatet‑General inom en månad från den dag då den ursprungliga bekräftelsen avsändes."

[8] "Kommissionens avdelningar kommer efter varje kommissionsbeslut (formellt meddelande, motiverat yttrande, hänskjutande till domstolen eller avslutande av ärendet) att skriftligen kontakta de klagande om de åtgärder som vidtagits som svar på deras klagomål."

[9] "I regel kommer kommissionens avdelningar att undersöka klagomål i syfte att fatta ett beslut om att utfärda en formell underrättelse eller att avsluta ärendet inom högst ett år från den dag då klagomålet registrerades av generalsekretariatet‑General."

[10] "Om en avdelning inom kommissionen inte har för avsikt att föreslå att ett klagomål skall avskrivas på grund av exceptionella omständigheter som kräver brådskande åtgärder, skall den i förväg underrätta den klagande om detta i en skrivelse med angivande av skälen till att den föreslår att ärendet skall avslutas och uppmana den klagande att inkomma med eventuella synpunkter inom fyra veckor."

[11] Se fotnot 2 ovan.

[12] Artikel 18 i förordning (EG) nr 2160/2003.

[13] Mål 174/82, Officier van Justitie mot Sandoz BV, REG 1983, s. 2445, s. 18-19.

[14] Se mål 174/82 ovan. Mål 42/90, Bellon, REG 2003, s. I-04863, och mål C-192/01, kommissionen mot Danmark, REG 2003, s. I-9693.

[15] Se artikel 7 i förordning (EG) nr 178/2002 [se fotnot 1]:

     Försiktighetsprincipen

1. Under särskilda omständigheter där det efter en bedömning av tillgänglig information har konstaterats att det finns risk för skadliga effekter på hälsan, men där det fortfarande råder vetenskaplig osäkerhet, får provisoriska riskhanteringsåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa den höga hälsoskyddsnivå som valts i gemenskapen antas, i avvaktan på ytterligare vetenskapliga uppgifter för en mer omfattande riskbedömning.

2. Åtgärder som vidtas på grundval av punkt 1 skall vara proportionerliga och får inte begränsa handeln mer än vad som är nödvändigt för att uppnå den höga hälsoskyddsnivå som valts i gemenskapen, med beaktande av teknisk och ekonomisk genomförbarhet och andra faktorer som anses berättigade i den aktuella frågan. Åtgärderna ska ses över inom en rimlig tidsperiod, beroende på vilken typ av risk för liv eller hälsa som identifierats och vilken typ av vetenskaplig information som behövs för att klargöra den vetenskapliga osäkerheten och göra en mer omfattande riskbedömning.