Strasbourg den 31 januari 2007

Bäste X,

Den 9 maj 2005 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om behandlingen av en begäran om tillgång till handlingar från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).

Den 19 maj 2005 vidarebefordrade jag klagomålet till OLAF:s generaldirektör. OLAF avgav sitt yttrande den 9 augusti 2005. Jag översände den till Er den 29 augusti 2005 med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni översände den 16 september 2005.

Den 21 september 2005 informerade jag Er om att jag ansåg det lämpligt att behandla båda klagomålen samtidigt, med tanke på att föremålet för detta klagomål i hög grad liknade föremålet för ett nytt klagomål som Ni ingett mot Europeiska investeringsbanken (klagomål 1776/2005/GG - Konfidentiellt).

Den 19 december 2005 lade jag fram ett förslag till en vänskaplig förlikning med OLAF. Du informerades om detta samma dag.

OLAF avgav sitt yttrande om detta förslag den 31 januari 2006. Jag översände den till Er den 14 februari 2006 med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni översände den 30 mars 2006.

Den 29 maj 2006 skickade jag en begäran om ytterligare upplysningar till Olaf. Jag informerade dig om detta samma dag.

Den 30 juni 2006 besvarade OLAF min begäran om ytterligare upplysningar. Jag vidarebefordrade detta svar till Er den 10 juli 2006 med en uppmaning att inkomma med synpunkter, som Ni sände den 25 augusti 2006.

Den 21 september 2006 skickade jag en andra begäran om ytterligare upplysningar till Olaf. Jag informerade dig om detta samma dag. Olaf översände sitt svar den 26 oktober 2006 och jag översände det till er den 14 november 2006 för synpunkter, som ni översände den 18 december 2006.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Bakgrund

Enligt klaganden, en tysk advokat, är bakgrunden till förevarande mål sammanfattningsvis följande:

I början av 1990-talet deltog två företag i en internationell koncern (ett från Sverige och ett från Tyskland) i ett projekt i Lesotho ("Lesotho Highlands Water Project"), som stöddes av EU-medel, inklusive medel från Europeiska investeringsbanken ("EIB"). Innan de relevanta kontrakten tilldelades hade de två företagen anlitat en lokal konsult för att ge dem råd om projektet och hjälpa dem att förvärva lokal kunskap. Det konstaterades senare att denna konsult, som också hade rådgivit andra företag, agerade i samförstånd med chefen för Lesothos upphandlingsmyndighet och att åtminstone en del av de pengar som vissa av hans kunder betalade till konsulten i form av konsultarvoden hade förts över till den upphandlande myndigheten. Chefen för upphandlingsmyndigheten befanns senare skyldig till korruption av en domstol i Lesotho och dömdes till fängelse.

Gruppen hade uppmärksammats på det påstådda mutbrottet 1998 och hade omedelbart och fullständigt samarbetat med myndigheterna i Lesotho. I utbyte mot att gruppen frivilligt erbjöd information om projektet hade den beviljats immunitet mot åtal av direktören för allmänna åtal i Lesotho. Gruppen hade nolltolerans mot alla former av mutor och korruption.

I april 2000 beslutade Europeiska kommissionen och EIB att genomföra en revision i frågan. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) informerades om denna revision. På grundval av slutsatserna i revisionsrapporten avslutades Olafs utredning.

I juni 2003 inledde OLAF på grundval av ny information en ny utredning i denna fråga och vände sig till ett schweiziskt företag som tillhörde gruppen.

I en skrivelse av den 16 september 2004 begärde klaganden tillgång till samtliga handlingar i OLAF:s ärende rörande "Lesotho Highlands Water Project"(1). Denna begäran gjordes på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (2) (nedan kallad förordning 1049/2001).

I sitt svar av den 7 oktober 2004 avslog Olaf denna begäran med hänvisning till tre undantag i förordning 1049/2001 som låg till grund för dess beslut: (1) Skyddet av syftet med inspektioner, utredningar och revisioner (artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordningen), "eftersom utredningen fortfarande pågår". (2) skyddet av den enskildes privatliv och integritet, i enlighet med gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter (artikel 4.1 b i förordningen), fysiska eller juridiska personers affärsintressen (artikel 4.2 första strecksatsen i förordningen). Som svar på en fråga om detta som klaganden ställde i sin skrivelse av den 16 september 2004 bekräftade OLAF också att den hade inlett en ny utredning 2003.

Den 2 november 2004 ingav klaganden en bekräftande ansökan och hävdade att tillgång åtminstone borde ges till revisionsrapporten för år 2000. Klaganden betonade att hans klient, utan tillgång till denna rapport, inte kunde bedöma i vilken utsträckning Olaf nu hade tillgång till ny information som motiverade att en ny utredning inleddes.

I sitt svar av den 30 november 2004 bekräftade Olaf sin ståndpunkt, särskilt med hänvisning till artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning 1049/2001. När det gäller revisionsrapporten för 2000 betonade Olaf att den innehöll preliminära resultat, yttranden och slutsatser om den inledande utredningen. Olaf påpekade att denna första rapport och de nya uppgifter som den hade fått under tiden utgjorde grunden för ytterligare undersökningar som pågick vid den tidpunkten. Kommissionen tillade att handlingarna i målet utgjordes av den bevisning som samlats in hittills och att denna bevisning var föremål för ytterligare analys. Olaf hävdade att ett utlämnande av handlingarna i ärendet skulle störa den pågående utredningen. Enligt Olaf var det inte heller möjligt att bevilja partiell tillgång, eftersom den administrativa bördan skulle vara oproportionerlig.

Klagomål 1450/2005/GG (konfidentiellt)

Den 29 mars 2005 ingav den nuvarande klaganden ett klagomål mot Olafs beslut till Europeiska ombudsmannen (klagomål 1450/2005/GG - konfidentiellt). Den nuvarande klaganden klargjorde dock att klaganden i det fallet skulle vara hans kund, det schweiziska företaget. Enligt artikel 195 i EG-fördraget kan klagomål inges till ombudsmannen av alla EU-medborgare eller av alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte i EU. Den 2 maj 2005 avvisade ombudsmannen därför klagomålet, eftersom klaganden inte tillhörde den kategori av personer som har rätt att inge klagomål till ombudsmannen i enlighet med artikel 195 i EG-fördraget.

Förevarande anmärkning

Den 9 maj 2005 förnyade den advokat som hade ingett klagomål 1450/2005/GG klagomålet och påpekade att han själv skulle betraktas som klagande. Denna skrivelse registrerades därför som ett nytt klagomål (1777/2005/GG - konfidentiellt).

Klaganden hävdade att OLAF felaktigt hade underlåtit att ge tillgång till sina handlingar i ärendet och särskilt till rapporten från den revision som genomfördes år 2000 och hävdade att sådan tillgång borde beviljas. Enligt klaganden kunde artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 inte tolkas så extensivt att den omfattade utredningar som redan hade slutförts. Skyddet var under alla omständigheter inte längre motiverat på grundval av innehållet i den berörda handlingen (artikel 4.7 i förordning 1049/2001). Klaganden hävdade därför att tillgång åtminstone borde ges till de handlingar som inte längre var direkt relevanta för den aktuella undersökningen, såsom revisionsrapporten från 2000.

Klaganden betonade att det var viktigt att förstå vilka nya bevis som hade framkommit som motiverade att Olafs utredning återupptogs. Detta var nödvändigt för att hjälpa gruppen att försvara sig.

Frågeställningen

OLAF:s yttrande

I sitt yttrande framförde Olaf följande synpunkter:

EU hade deltagit i det berörda projektet i Lesotho sedan början av 1980-talet.

En oberoende revision genomfördes i april 2000 på begäran av EIB och kommissionen. Vid revisionen drogs slutsatsen att inget specifikt eller direkt missbruk av EIB-medel hade upptäckts, men att det var sannolikt att entreprenörer som erhöll EIB-medel hade gjort betalningar till dem som drev projektet i utbyte mot förmåner.

I juni 2003 fick OLAF ny information på grundval av den rättsliga utredningen i Lesotho. Denna information hade visat att medel från EIB och Europeiska utvecklingsfonden hade missbrukats. Till följd av detta hade en Olaf-utredning inletts.

Det var viktigt att skilja mellan allmänhetens rätt till tillgång till handlingar enligt förordning (EG) nr 1049/2001 och en berörd persons rätt till tillgång till handlingar i ärendet. När det gäller den förstnämnda måste tillgång beviljas såvida inte handlingen i fråga omfattades av något av de undantag som anges i artikel 4 i förordning 1049/2001. En person som berörs av ett nationellt domstolsförfarande hade däremot rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, i enlighet med tillämpliga nationella processuella regler. Det var i detta sammanhang som den berörda personen hade umgängesrätt i samband med sin rätt till försvar, vilket allmänheten inte hade. Klagandens argument att han hade rätt till tillgång på grund av sitt behov av att försvara sin klient var därför irrelevant för bedömningen enligt förordning 1049/2001.

Eftersom det för närvarande pågick nationella rättsliga förfaranden i Lesotho kontrollerades tillgången till handlingarna i ärendet av dess processuella regler. Klaganden hade möjlighet att vända sig till myndigheterna i Lesotho för att begära tillgång till handlingarna i ärendet. Det var upp till dessa myndigheter att besluta om och när tillgång skulle beviljas.

Slutligen föreskrev Olafs rättsliga ram inte någon rätt till tillgång till akten för en person som berördes av en Olaf-utredning.

Olaf kunde inte lämna ut revisionsrapporten från 2000 eller ”någon av handlingarna i utredningsakten” på grundval av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001. Ett utlämnande skulle vara skadligt för Olafs pågående utredning och för Lesothos rättsliga myndigheters utredning av denna fråga. Såsom redan förklarats i svaret på den bekräftande ansökan om tillgång skulle beviljandet av tillgång avslöja de bevis som Olaf förfogar över och Olafs utredningsstrategier.

Revisionsrapporten innehöll preliminära resultat, yttranden och slutsatser från den inledande utredningen och var en av de faktorer som låg till grund för ytterligare undersökningar som för närvarande genomförs av Olaf och myndigheterna i Lesotho i denna fråga.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter på Olafs yttrande betonade klaganden att det (såvitt han visste) inte fanns några pågående förfaranden mot gruppen i Lesotho när det gäller den lagstiftning som reglerar tillgången till Olafs handlingar. Klaganden tillade att det fanns ett rättsligt bindande åtagande från direktören för allmänna åtal i Lesotho att inte väcka talan mot koncernen (3). Han betonade att påståendet att frågan om tillgång till OLAF:s handlingar påverkades eller till och med reglerades av Lesothos lagstiftning, oavsett dessa omständigheter, var befängt. Enligt klaganden reglerades gemenskapsinstitutionernas verksamhet av gemenskapsrätten.

Klaganden invände starkt mot Olafs yttrande i den mån det innebar att det på grund av avsaknaden av en uttrycklig bestämmelse inte fanns någon rätt till tillgång till Olafs ärendeakt för personer som berördes av Olafs utredningar. Enligt klaganden skulle en sådan ståndpunkt uppenbart strida mot de grundläggande rättigheterna och mot Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)(4). Klaganden lämnade detaljerade synpunkter, både när det gäller gemenskapsrätten och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, till stöd för sin åsikt att personer som är föremål för en OLAF-utredning har rätt till tillgång till sin egen akt och att gruppen därför bör beviljas tillgång till OLAF:s akt.

När det gäller förordning (EG) nr 1049/2001 erinrade klaganden om gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis enligt vilken undantag måste tolkas restriktivt. Klaganden hävdade att det var mycket osannolikt att ett utlämnande av varje handling i Olafs akt skulle skada utredningen.

Ombudsmannens ansträngningar för att uppnå en vänskaplig lösning

Ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning

Efter noggrant övervägande av Olafs yttrande och klagandens synpunkter var ombudsmannen inte övertygad om att Olaf hade besvarat klagandens argument på ett tillfredsställande sätt.

Denna uppfattning grundades på följande överväganden:

1. Ombudsmannen ansåg att det var lämpligt att behandla ett antal preliminära frågor innan man undersökte klagandens påstående och anspråk.

Inledande frågor

2. Ombudsmannen ansåg att Olafs argument att en åtskillnad måste göras mellan 1) allmänhetens rätt till tillgång till handlingar enligt förordning (EG) nr 1049/2001 och 2) en berörd persons rätt till tillgång till handlingar i ärendet var korrekt. I förevarande fall hade klagandens ansökan om tillgång till handlingar av den 16 september 2004 och hans bekräftande ansökan av den 2 november 2004 uppenbarligen grundats på förordning 1049/2001. OLAF:s svar på dessa ansökningar hade också grundats på nämnda förordning. Eftersom klaganden i sitt klagomål hade påstått att Olafs beslut att avslå ansökan om tillgång till handlingar var felaktigt, måste ombudsmannens undersökning därför begränsas till en kontroll av huruvida detta beslut hade en tillräcklig grund i förordning 1049/2001. Det var därför inte nödvändigt att inom ramen för denna utredning behandla de argument som klaganden framfört till stöd för sin uppfattning att personer som är föremål för en Olaf-utredning bör ha rätt att få tillgång till sina egna handlingar i ärendet.

3. I sitt klagomål betonade klaganden att det för att hjälpa gruppen att försvara sig var viktigt att förstå vilka nya bevis som hade framkommit som motiverade att Olafs utredning återupptogs. I sitt yttrande hävdade Olaf att klagandens argument att han hade rätt till tillgång på grund av sitt behov av att försvara sin klient inte var relevant för bedömningen enligt förordning 1049/2001. Eftersom förordning 1049/2001 inte kräver att en sökande ska ange några skäl för sin ansökan om tillgång till handlingar, ansåg ombudsmannen att det inte fanns något behov av att beakta det syfte som klaganden eftersträvade med sin ansökan om tillgång till handlingar.

4. I sitt yttrande ansåg Olaf att eftersom det för närvarande pågick nationella rättsliga förfaranden i Lesotho kontrollerades tillgången till handlingarna i ärendet av landets förfaranderegler. Olaf tillade att klaganden hade möjlighet att vända sig till myndigheterna i Lesotho för att begära tillgång till handlingarna i ärendet. Enligt Olaf var det upp till dessa myndigheter att besluta om och när tillgång skulle beviljas. I sina synpunkter hävdade klaganden att påståendet att frågan om tillgång till Olafs handlingar påverkades eller till och med reglerades av Lesothos lagstiftning var befängt. Enligt klaganden reglerades gemenskapsinstitutionernas verksamhet av gemenskapsrätten.

5. Ombudsmannen noterade att det aktuella ärendet gällde en begäran om tillgång till Olafs ärendeakt och inte en begäran om tillgång till Lesothos myndigheters ärendeakt. Anmärkningarna i Olafs yttrande om klagandens möjlighet att vända sig till myndigheterna i Lesotho var således irrelevanta för ombudsmannens undersökning.

6. Klagandens begäran om tillgång till Olafs handlingar i ärendet grundades på förordning (EG) nr 1049/2001. I sin skrivelse av den 7 oktober 2004 om avslag på den ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar åberopade Olaf tre undantag i förordning 1049/2001, nämligen 1) skyddet för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner (artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordningen), (2) skyddet av den enskildes privatliv och integritet, i enlighet med gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter (artikel 4.1 b i förordningen), fysiska eller juridiska personers affärsintressen (artikel 4.2 första strecksatsen i förordningen). Ombudsmannen noterade att endast det första av dessa undantag uttryckligen nämndes i Olafs beslut om den bekräftande ansökan och att endast detta undantag diskuterades i Olafs yttrande. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansåg ombudsmannen att det inte fanns något behov av att undersöka de två andra undantag som Olaf ursprungligen hade åberopat.

Klagandens påstående och påstående

7. Klaganden hävdade att OLAF felaktigt hade underlåtit att ge tillgång till sina handlingar i ärendet och särskilt till rapporten från den revision som genomfördes år 2000 och hävdade att sådan tillgång borde beviljas. Enligt klaganden kunde artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 inte tolkas så extensivt att den omfattade utredningar som redan hade slutförts. Enligt klaganden var skyddet under alla omständigheter inte längre motiverat på grundval av innehållet i den berörda handlingen (artikel 4.7 i förordning 1049/2001). Klaganden hävdade därför att tillgång åtminstone borde ges till de handlingar, såsom revisionsrapporten från 2000, som inte längre var direkt relevanta för den aktuella undersökningen.

8. I sitt yttrande angav Olaf att den inte kunde lämna ut 2000 års revisionsrapport eller någon av handlingarna i utredningsakten med stöd av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Enligt Olaf skulle ett utlämnande av dessa handlingar vara skadligt för Olafs pågående utredning och för Lesothos rättsliga myndigheters utredning av denna fråga. Olaf betonade att beviljandet av tillgång till de berörda handlingarna skulle avslöja de bevis som Olaf förfogar över och Olafs utredningsstrategier. Den tillade att 2000 års revisionsrapport innehöll preliminära resultat, yttranden och slutsatser från den inledande utredningen och var en av de faktorer som låg till grund för ytterligare undersökningar som för närvarande genomförs av OLAF och myndigheterna i Lesotho i denna fråga.

9. Ombudsmannen noterade Olafs argument att vägran att lämna ut de berörda handlingarna motiverades av behovet av att skydda de undersökningar som genomfördes av myndigheterna i Lesotho. Varken Olafs svar av den 7 oktober 2004 på begäran om tillgång till handlingar eller dess svar av den 30 november 2004 på den bekräftande ansökan innehöll någon hänvisning till sådana undersökningar. Ombudsmannen kunde därför inte se hur det ovannämnda argumentet skulle kunna vara relevant för att fastställa huruvida Olafs beslut att vägra tillgång till de berörda handlingarna kunde motiveras under rådande omständigheter.

10. När det gäller Olafs argument att vägran att lämna ut de berörda handlingarna motiverades av behovet av att skydda sin egen utredning noterade ombudsmannen att det i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 föreskrivs att institutionerna ”ska vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för (...) syftet med inspektioner, utredningar och revisioner”.

11. Av en intern skrivelse av den 11 juli 2003, av vilken OLAF skickade en kopia till klaganden tillsammans med sin skrivelse av den 7 oktober 2004, framgick att OLAF samma dag hade beslutat att inleda en extern utredning av projektet i Lesotho. Mot bakgrund av den information som Olaf lämnade i sitt yttrande antog ombudsmannen att denna utredning ännu inte hade slutförts. Ombudsmannen noterade vidare att Olaf hade hävdat att beslutet att inleda denna nya utredning hade fattats mot bakgrund av ny information som den hade fått. Ombudsmannen ansåg vidare att det var rimligt att anta att tillgång till Olafs akt skulle avslöja de bevis som Olaf hade tillgång till och dess utredningsstrategier. Ombudsmannen ansåg att utlämnandet av sådan information verkligen skulle undergräva skyddet för Olafs utredning och att Olafs hänvisning till artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning 1049/2001 således i princip föreföll vara korrekt.

12. Olafs argument att tillgång inte kunde beviljas till ”någon av handlingarna i utredningsakten” förutsatte dock att undantaget i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 var tillämpligt på alla dessa handlingar.

13. Ombudsmannen ansåg att det var tveksamt om så verkligen var fallet. Det föreföll logiskt att anta att OLAF:s utredningsakt också innehöll OLAF:s beslut av den 11 juli 2003 att inleda denna utredning. Som nämnts ovan hade Olaf emellertid inte haft några svårigheter med att bevilja tillgång till denna handling. Enligt ombudsmannen hade Olaf således inte visat att artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001 skulle hindra Olaf från att lämna ut alla handlingar i ärendet.

14. I synnerhet hyste ombudsmannen avsevärda tvivel om huruvida Olafs resonemang kunde motivera dess vägran att bevilja tillgång till den revisionsrapport som upprättades 2000. Även om ombudsmannen redan hade godtagit (5) att det skydd som ges genom en bestämmelse som liknar den som är i fråga i förevarande mål inte nödvändigtvis endast var tillgängligt fram till dess att den relevanta inspektionen, utredningen eller revisionen hade slutförts, måste det först beaktas att den handling som berördes av klagandens begäran föreföll ha upprättats ungefär fyra år innan begäran om tillgång gjordes. Det stod därför inte omedelbart klart hur ett utlämnande av denna handling skulle kunna undergräva skyddet för Olafs pågående utredning. Även om ombudsmannen medgav att OLAF med rätta var oroad över att ge tillgång till dess akt skulle avslöja bevis som den förfogade över och dess utredningsstrategier, fanns det inget som visade att ge tillgång till revisionsrapporten från 2000 skulle få dessa negativa konsekvenser. När det gäller den första av de två aspekter som Olaf hänvisar till bör det noteras att Olaf själv hade beslutat att avsluta sin första utredning mot bakgrund av slutsatserna i denna rapport. Under dessa omständigheter var det därför svårt att vid första anblicken se hur utlämnandet av bevis som eventuellt ingår i denna revisionsrapport skulle kunna påverka den nya undersökningen. Ombudsmannen ansåg att det med säkerhet kunde antas att Olaf inte skulle ha avslutat sin första utredning utan fortsatt med den om det hade funnits konkreta bevis för oegentligheter när det gäller den klagandes klient eller närstående företag. När det gäller den andra aspekten föreföll det högst osannolikt att revisionsrapporten för 2000 skulle innehålla någon information om OLAF:s strategier för den utredning som inleddes 2003.

15. I sitt yttrande tog Olaf inte upp möjligheten att bevilja partiell tillgång. Det var således oklart huruvida Olaf fortsatte att, såsom den hade gjort i sitt beslut av den 30 november 2004 om avslag på den bekräftande ansökan, hävda att det inte heller var möjligt att bevilja partiell tillgång, eftersom den administrativa bördan skulle vara oproportionerlig. Även om så skulle vara fallet ansåg ombudsmannen att det var viktigt att notera att detta uttalande föreföll ha gjorts i syfte att bevilja partiell tillgång till samtliga handlingar i Olafs utredningsakt. Det stod därför inte klart om beviljandet av partiell tillgång till revisionsrapporten för 2000 också skulle orsaka en oproportionerlig administrativ börda. Med hänsyn till den obestridda omständigheten att undantag från tillgång enligt förordning 1049/2001 måste tolkas restriktivt, ansåg ombudsmannen under alla omständigheter att en vägran att bevilja partiell tillgång endast kunde grundas på argumentet att den skulle orsaka en oproportionerlig administrativ börda under mycket exceptionella omständigheter.

16. Mot bakgrund av ovanstående drog ombudsmannen den preliminära slutsatsen att Olafs vägran att bevilja tillgång eller partiell tillgång till sina handlingar i ärendet, och i synnerhet till rapporten från den revision som genomfördes 2000, kunde utgöra ett administrativt missförhållande.

Enligt artikel 3.5 i ombudsmannens stadga ska ombudsmannen i möjligaste mån försöka finna en lösning tillsammans med den berörda institutionen för att undanröja det administrativa missförhållandet och tillfredsställa den klagande.

Ombudsmannen lade därför fram följande förslag till en vänskaplig förlikning med Olaf:

OLAF skulle kunna ompröva den klagandes begäran om tillgång till sin akt och särskilt till rapporten från den revision som genomfördes 2000.

Olafs svar på ombudsmannens förslag

I sitt svar på detta förslag framförde Olaf följande synpunkter:

Ombudsmannen hade medgett att Olafs åberopande av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 vad gäller tillgång till dess utredningsakt i princip var korrekt. Ombudsmannen hade dock uppgett att Olaf inte hade fastställt hur denna bestämmelse skulle kunna hindra byrån från att lämna ut alla handlingar i ärendet, inklusive revisionsrapporten för 2000.

Olaf hade vidare övervägt huruvida ett utlämnande av andra handlingar i ärendet, särskilt revisionsrapporten, skulle undergräva skyddet för dess pågående utredning. Olaf hade informerat EIB om att ett utlämnande av denna rapport inte skulle skada dess utredning. EIB hade emellertid informerat Olaf om att ett utlämnande av revisionsrapporten skulle skada affärsintressena och skyddet av personuppgifter i rapporten. EIB hade angett att endast ett partiellt utlämnande som var begränsat till sammanfattningen och slutsatserna i rapporten inte skulle skada dessa intressen.

Olaf bifogade därför en kopia av dessa delar av rapporten, med namnen på personer och företag borttagna. EIB hade informerat Olaf om att den skulle lämna ut den del av rapporten som gällde gruppen till klaganden privat och inte inom ramen för bestämmelserna om allmänhetens tillgång till handlingar.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter uppgav klaganden att han var nöjd med frågan om tillgång till revisionsrapporten för 2000.

Han hävdade dock att Olaf hade ignorerat ombudsmannens åsikt att den inte hade övervägt möjligheten att bevilja partiell tillgång till ärendehandlingarna i samband med den aktuella utredningen. Klaganden betonade att om en ansökan om tillgång gjordes i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 måste en konkret, individuell bedömning av innehållet i de relevanta handlingarna göras. Det var endast i undantagsfall och endast när den administrativa bördan visade sig vara särskilt betungande och därmed överskred gränserna för vad som rimligen kan krävas som ett undantag från skyldigheten att granska de enskilda handlingarna kunde tillåtas. Klaganden påpekade att han inte var övertygad om att Olaf hade fullgjort sina skyldigheter i detta avseende.

Klaganden betonade att hans klient endast kunde försvara sig om han kände till de misstankar och presumtioner som riktades mot honom och hade möjlighet att klargöra och motbevisa dem. Hans klient hade också rätt att bli informerad om de friande omständigheter som OLAF förfogade över.

Ytterligare undersökningar

Efter att ha granskat Olafs svar på förslaget till vänskaplig förlikning ansåg ombudsmannen att han behövde ytterligare information för att hantera detta ärende.

Den första begäran om ytterligare upplysningar

Den 29 maj 2006 skrev ombudsmannen därför till Olaf. I sin skrivelse påpekade ombudsmannen att han i sitt förslag till vänskaplig förlikning hade föreslagit att OLAF "skulle kunna ompröva den klagandes begäran om tillgång till sin akt och i synnerhet till rapporten från den revision som genomfördes 2000". Ombudsmannen noterade dock att Olaf i sitt svar endast hade behandlat frågan om möjligheten att bevilja tillgång till 2000 års revisionsrapport. Han uppmanade därför OLAF att inkomma med sina synpunkter på förslaget till vänskaplig förlikning när det gäller frågan om huruvida tillgång kan beviljas till andra handlingar i ärendet än 2000 års revisionsrapport.

Klaganden underrättades om detta samma dag. I sin skrivelse noterade ombudsmannen att klaganden i sina synpunkter på Olafs svar på förslaget till vänskaplig förlikning hade upprepat sin åsikt att hans klient behövde ha tillgång till Olafs akt för att kunna försvara sig. Ombudsmannen påpekade att de argument som klaganden hade framfört i detta sammanhang föreföll avse frågan om huruvida en person som är föremål för en utredning av Olaf har rätt till tillgång till Olafs akt som en del av sin rätt till försvar. Denna fråga omfattades dock inte av den aktuella undersökningen, vilket ombudsmannen förklarade i sitt förslag till vänskaplig förlikning. Ombudsmannen underrättade därför den klagande om att han, om han skulle vilja driva ärendet vidare, skulle kunna begära detta hos Olaf och lämna in ytterligare ett klagomål till ombudsmannen om Olafs svar inte skulle tillfredsställa honom.

Olafs svar

I sitt svar påpekade Olaf att den efter ytterligare granskning tyvärr var tvungen att bekräfta att undantaget i artikel 4.2 i förordning (EG) nr 1049/2001 fortfarande var tillämpligt på de övriga handlingarna i ärendet, eftersom utlämnandet av dessa handlingar skulle skada den pågående utredningen av Lesothos rättsliga myndigheter i denna fråga. Som tidigare nämnts skulle ett utlämnande avslöja de bevis som Olaf för närvarande förfogar över och Olafs utredningsstrategier.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter lämnade klaganden följande synpunkter:

OLAF:s svar var inte tillfredsställande. Olaf hade inte vid något tillfälle övervägt möjligheten att bevilja partiell tillgång till ärendehandlingarna i samband med den aktuella utredningen. Det var mycket tveksamt om undantaget i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001 var tillämpligt på samtliga handlingar i ärendet. Det följer av gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis att när en institution har mottagit en ansökan om tillgång till handlingarna i ärendet är den i princip skyldig att göra en konkret och individuell bedömning av de handlingar som avses i denna ansökan. I sin skrivelse av den 30 juni 2006 avslog Olaf helt enkelt ansökan om tillgång genom att åberopa nämnda undantag utan att på något sätt förklara huruvida och på vilket sätt den hade tillämpat detta undantag på sin akt. Med hänsyn till principen att undantag från rätten till tillgång till handlingar ska tolkas restriktivt, var det mycket osannolikt att ett utlämnande av varje handling i akten skulle skada utredningen och därför skulle nekas. Detta hade redan visats av det faktum att Olaf inte hade haft några svårigheter att tillhandahålla en kopia av beslutet om att inleda den nya utredningen. Som det nu stod, förblev det omöjligt för hans klient att bedöma vilken ytterligare information som hade kommit fram för att göra en ny utredning nödvändig.

I motsats till vad OLAF har påstått i detta avseende har det, såvitt hans klient känner till, inte pågått något förfarande mot hans klient i Lesotho.

Trots ovanstående skulle en ytterligare begäran om tillgång riktas till Olaf på grundval av hans klients privata rätt till försvar i egenskap av person som berörs av utredningen.

Den andra begäran om ytterligare upplysningar

Den 6 juli 2006 meddelade förstainstansrätten sin dom i de förenade målen T-391/03 och T-70/04, Franchet och Byk mot kommissionen. Dessa ärenden gällde ansökningar om tillgång till handlingar som Olaf hade avslagit på grundval av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning 1049/2001.

Domstolens dom meddelades efter det att Olaf hade skickat sitt svar på ombudsmannens begäran om ytterligare information. Klaganden hade inte hänvisat till denna dom i sina senaste synpunkter. Eftersom domen föreföll vara relevant i förevarande mål skrev ombudsmannen emellertid till Olaf den 21 september 2006 för att uppmana Olaf att yttra sig om huruvida ombudsmannen, mot bakgrund av denna dom, fortfarande ansåg sig ha behandlat begäran om tillgång på ett korrekt sätt och, om så var fallet, förklara de skäl som låg till grund för denna uppfattning.

Olafs svar

I sitt svar påpekade Olaf att den genom en skrivelse av den 3 oktober 2006 hade informerat klaganden om att dess utredning hade avslutats utan uppföljning efter det att den hade fått kännedom om att myndigheterna i Lesotho inte längre hade för avsikt att inleda ett förfarande mot gruppen. Olaf tillade att den hade skrivit till myndigheterna i Lesotho för att fråga dem om de hade några invändningar mot att handlingar (helt eller delvis) lämnades ut till klaganden. Ombudsmannen skulle informeras om svaret från dessa myndigheter och Olafs slutliga beslut i frågan.

Olaf påpekade vidare att förstainstansrätten i den dom som ombudsmannen hänvisade till hade betonat behovet av en konkret analys för varje berörd handling. Kommissionen tillade att den höll på att genomföra denna analys, men att den var tvungen att invänta svaret från myndigheterna i Lesotho för att avgöra om undantaget fortfarande skulle vara tillämpligt på någon av de berörda handlingarna. Olaf noterade att man med tanke på antalet handlingar i ärendet skulle begära att klaganden specificerar omfattningen av sin begäran om tillgång.

Olaf nämnde att en ny begäran om tillgång, som grundade sig på rätten till försvar, hade mottagits den 19 september 2006 och lade till en kopia av en skrivelse som Olaf hade skickat till klaganden angående denna begäran.

Klagandens synpunkter

Den 18 december 2006 informerade klaganden ombudsmannen om att han inte ville lämna några synpunkter i detta ärende. Klaganden påpekade att han, med tanke på att Olaf nu hade avslutat sin utredning utan uppföljning, skulle skriva till Olaf för att bekräfta att han inte skulle fullfölja sin begäran om tillgång till handlingarna i ärendet.

Klaganden tackade ombudsmannen för de åtgärder han hade vidtagit som svar på klagomålet.

Beslutet

1 Påstådd underlåtenhet att ge tillgång till handlingar

1.1 Klaganden, en tysk advokat, företräder ett företag som tillhör en internationell koncern. Två andra företag i denna grupp hade deltagit i ett projekt i Lesotho som delvis hade finansierats av EU. Under 2000 genomförde Europeiska investeringsbanken (EIB) en revision av denna finansiering, vilket ledde till en revisionsrapport. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) informerades om denna revision. På grundval av slutsatserna i EIB:s revisionsrapport (nedan kallad revisionsrapporten för 2000) avslutades OLAF:s utredning.

I juni 2003 inledde OLAF på grundval av ny information en ny utredning i denna fråga.

1.2 I en skrivelse av den 16 september 2004 begärde klaganden att få tillgång till samtliga handlingar i OLAF:s ärende rörande "Lesotho Highlands Water Project"(6). Denna begäran gjordes på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (7) (nedan kallad förordning 1049/2001).

I sitt svar av den 7 oktober 2004 avslog Olaf denna begäran med hänvisning till tre undantag i förordning 1049/2001 som låg till grund för dess beslut: (1) Skyddet av syftet med inspektioner, utredningar och revisioner (artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordningen), "eftersom utredningen fortfarande pågår". (2) skyddet av den enskildes privatliv och integritet, i enlighet med gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter (artikel 4.1 b i förordningen), fysiska eller juridiska personers affärsintressen (artikel 4.2 första strecksatsen i förordningen). Som svar på en fråga om detta som klaganden ställde i sin skrivelse av den 16 september 2004 bekräftade OLAF också att den hade inlett en ny utredning 2003.

Den 2 november 2004 ingav klaganden en bekräftande ansökan. I sitt svar av den 30 november 2004 bekräftade Olaf sin ståndpunkt, särskilt med hänvisning till artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning 1049/2001. När det gäller revisionsrapporten för 2000 betonade Olaf att den innehöll preliminära resultat, yttranden och slutsatser om den inledande utredningen. Olaf påpekade att denna första rapport och de nya uppgifter som byrån under tiden hade fått utgjorde grunden för ytterligare undersökningar som pågick vid den tidpunkten. Kommissionen tillade att handlingarna i målet utgjordes av den bevisning som samlats in hittills och att denna bevisning var föremål för ytterligare analys. Olaf hävdade att ett utlämnande av handlingarna i ärendet skulle störa den pågående utredningen. Enligt Olaf var det inte heller möjligt att bevilja partiell tillgång, eftersom den administrativa bördan skulle vara oproportionerlig.

1.3 I sitt klagomål till Europeiska ombudsmannen, som ingavs den 9 maj 2005, hävdade klaganden att OLAF felaktigt hade underlåtit att ge tillgång till sina handlingar i ärendet, särskilt till den rapport som var resultatet av den revision som genomfördes 2000, och hävdade att sådan tillgång borde beviljas.

1.4 I sitt yttrande uppgav Olaf att den inte kunde lämna ut revisionsrapporten för 2000 eller någon av handlingarna i utredningsakten på grundval av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning 1049/2001. Enligt Olaf skulle ett utlämnande av dessa handlingar vara skadligt för Olafs pågående utredning och för Lesothos rättsliga myndigheters utredning av denna fråga. Olaf betonade att beviljandet av tillgång till de berörda handlingarna skulle avslöja de bevis som Olaf förfogar över och Olafs utredningsstrategier.

1.5 Efter en preliminär granskning av parternas inlagor ansåg ombudsmannen att Olaf inte hade bemött klagandens argument på ett tillfredsställande sätt. Den 19 december 2005 lade han därför fram ett förslag till vänskaplig förlikning, enligt vilket OLAF skulle kunna ompröva klagandens begäran om tillgång till handlingarna i ärendet och särskilt till rapporten från den revision som genomfördes år 2000 (8).

1.6 I sitt svar på detta förslag påpekade Olaf att den hade informerat EIB om att ett utlämnande av revisionsrapporten för år 2000 inte skulle skada dess utredning. EIB hade emellertid informerat Olaf om att ett utlämnande av revisionsrapporten skulle skada affärsintressena och skyddet av personuppgifter i rapporten. Olaf tillade att EIB hade angett att endast ett partiellt utlämnande som var begränsat till sammanfattningen och slutsatserna i rapporten inte skulle skada dessa intressen. Tillsammans med sitt svar till ombudsmannen bifogade Olaf därför en kopia av dessa delar av rapporten, med namnen på personer och företag borttagna. Olaf noterade att EIB hade informerat Olaf om att banken skulle lämna ut den del av rapporten som gällde gruppen till klaganden privat och inte inom ramen för bestämmelserna om allmänhetens tillgång till handlingar.

1.7 I sina synpunkter uppgav klaganden att han var nöjd med frågan om tillgång till revisionsrapporten för 2000. Han hävdade dock att Olaf hade ignorerat ombudsmannens åsikt att den inte hade övervägt möjligheten att bevilja partiell tillgång till ärendehandlingarna i samband med den aktuella utredningen.

1.8 Mot bakgrund av ovanstående drog ombudsmannen slutsatsen att ytterligare undersökningar var nödvändiga och riktade två begäranden om ytterligare information till Olaf.

1.9 I sitt svar på den andra av dessa begäranden påpekade Olaf bland annat att man genom en skrivelse av den 3 oktober 2006 hade informerat klaganden om att utredningen hade avslutats utan uppföljning efter det att man hade fått kännedom om att myndigheterna i Lesotho inte längre hade för avsikt att inleda förfaranden mot gruppen.

1.10 I sina synpunkter på detta svar informerade klaganden ombudsmannen om att han inte ville lämna några synpunkter i detta ärende. Klaganden påpekade att han, med tanke på att Olaf nu hade avslutat sin utredning utan uppföljning, skulle skriva till Olaf för att bekräfta att han inte skulle gå vidare med sin begäran om tillgång till handlingarna i ärendet. Han tackade ombudsmannen för hans stöd i ärendet.

1.11 Ombudsmannen noterar att klaganden inte vill gå vidare med sin begäran om tillgång till Olafs akt. Under dessa omständigheter anser ombudsmannen att det inte finns någon anledning att fortsätta sin undersökning av detta klagomål.

2 Slutsats

Mot bakgrund av resultatet av sin undersökning anser ombudsmannen att det inte finns någon grund för ytterligare undersökningar i detta ärende. Han avslutar därför ärendet. Olafs generaldirektör kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS

---

(1) Klaganden bad också EIB om tillgång till revisionsrapporten. Handläggningen av denna ansökan gav upphov till ett klagomål mot EIB (klagomål 1776/2005/GG - konfidentiellt).

(2) EGT L 145, 2001, s. 43.

(3) Klaganden bifogade en kopia av detta dokument.

(4) EGT L 136, 1999, s. 1.

(5) I sitt förslag till rekommendation i ärende 1126/2004/GG (konfidentiellt) av den 28 februari 2005 (punkt 3.15). Den icke-konfidentiella versionen finns på ombudsmannens webbplats (http://www.ombudsman.europa.eu).

(6) Klaganden bad också EIB om tillgång till revisionsrapporten. Handläggningen av denna ansökan gav upphov till ett klagomål mot EIB (klagomål 1776/2005/GG - konfidentiellt).

(7) EGT L 145, 2001, s. 43.

(8) Ett liknande förslag till vänskaplig förlikning lades också fram den 19 december 2005 i samband med undersökningen av klagomålet mot EIB (klagomål 1776/2005/GG - konfidentiellt).