Strasbourg den 17 juli 2008

Bäste K.,

Genom en skrivelse av den 25 februari 2005 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europeiska kommissionen. Ditt klagomål gällde kommissionens hantering av ett överträdelseklagomål som du hade lämnat in mot Grekland om byggandet av en spårväg i Aten. Den 11 april 2005 inledde jag en undersökning av ert klagomål.

Den 30 juni 2005 mottog jag kommissionens yttrande över klagomålet. Den 27 september 2005 mottog jag Era synpunkter på detta yttrande. Den 7 december 2006 lade jag fram ett förslag till vänskaplig förlikning beträffande en aspekt av ert klagomål. Den 7 februari 2007 mottog jag kommissionens svar på detta förslag. Genom en skrivelse av den 18 juni 2007 lämnade Ni synpunkter på kommissionens svar. Du skickade också några ytterligare brev till mig angående ditt ärende.

Jag skriver nu för att informera dig om resultatet av mina förfrågningar om ditt klagomål. Jag ber om ursäkt för förseningen i handläggningen av ditt ärende.

Klagomålet

Genom en skrivelse av den 29 maj 2002 ingav klaganden ett klagomål enligt artikel 226 till Europeiska kommissionens representation i Grekland mot de grekiska myndigheterna för överträdelse av gemenskapens miljölagstiftning. Klagomålet gällde ett planerat projekt för att bygga en spårväg i Atenområdet. Projektet medfinansierades av EU. I sitt klagomål enligt artikel 226 hävdade klaganden att miljökonsekvensbedömningsrapporten för projektet var bristfällig i sak och bifogade en notering om relevanta brister och brister. I detta avseende påpekade han också att det inte hade gjorts någon studie om projektets lämplighet och att kostnads-nyttoanalysen hade gjorts efter miljökonsekvensbedömningen. Slutligen hävdade han att medborgarna inte hade informerats och att projektet inte hade godkänts av den berörda allmänheten.

Såsom anges i den klagandes skrivelse till kommissionen av den 22 februari 2005 och som inte har bestridits av den, a) svarade kommissionen genom en skrivelse av den 12 juli 2002 att den klagandes klagomål enligt artikel 226 skulle granskas enligt rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess ändrade lydelse (1) (nedan kallat direktivet), och att kommissionens avdelningar skulle hålla honom informerad om uppföljningen av hans ärende, och b) genom en skrivelse av den 26 juli 2002 underrättade kommissionens generalsekretariat klaganden om att kommissionen skulle försöka fatta ett beslut om hans klagomål inom ett år.

I en skrivelse av den 23 mars 2004 till den klagande uppgav kommissionens generaldirektorat för miljö (GD Env) att det hade slutfört sin granskning av hans klagomål och inte hade för avsikt att föreslå kommissionen att inleda överträdelseförfaranden. Den noterade att direktivet inte ger kommissionen befogenhet att granska huruvida ett projekt är tillrådligt eller huruvida de godkända miljövillkoren för projektet har iakttagits. Den påpekade vidare att utvärderingen av kvaliteten på en miljökonsekvensbedömning för ett projekt och lämpligheten av de godkända miljöförhållandena är medlemsstaternas ansvar. GD Env tillade att dessa frågor inte omfattas av kommissionens kontroll, utan snarare av de behöriga nationella, administrativa och rättsliga myndigheterna.

GD Env påpekade också att projekt som det aktuella enligt grekisk lagstiftning är föremål för en miljökonsekvensbedömning. Det framgick dessutom av skriftväxlingen med de grekiska myndigheterna att de processuella krav som föreskrivs i gemenskapsrätten avseende genomförandet av en miljökonsekvensbedömning var uppfyllda när det gäller uppförandet och driften av projektet. Närmare bestämt hade MKB-studien överlämnats till den behöriga myndigheten och därefter överlämnats till de behöriga prefekturstyrelserna och andra behöriga organ för yttrande. Den 11 juni 2001 bad prefekturen i Aten tidningarna Avgi och Imerisia att offentliggöra ett tillkännagivande och uppmanade medborgarna och deras representativa organ att informera sig om MKB-studien för projektet. Kommissionen drog därför slutsatsen att den berörda allmänheten gavs möjlighet att bli informerad om begäran om "tillstånd" för nämnda projekt och om all relevant information om projektet, samt att yttra sig innan ett sådant tillstånd beviljades. Sedan utfärdades det gemensamma ministerbeslutet som godkände miljövillkoren för projektet. Den 6 november 2001 bad prefekturen i Aten tidningen "Imerisia" att offentliggöra ett tillkännagivande för att informera medborgarna och deras representativa organ om detta beslut. Den berörda allmänheten informerades därför i vederbörlig ordning. Mot bakgrund av ovanstående drog GD Env slutsatsen att de grekiska myndigheterna hade fullgjort sina skyldigheter enligt direktivet när det gäller förfarandet för miljökonsekvensbedömning. Direktivet hade således inte överträtts. Under dessa omständigheter meddelade GD Env att det skulle föreslå kommissionen att avsluta ärendet. Om klaganden hade kännedom om andra omständigheter som kunde styrka förekomsten av en överträdelse uppmanades han emellertid att inkomma med relevanta inlagor till GD Env inom fyra veckor från det att skrivelsen avsändes.

Genom skrivelse av den 19 oktober 2004 underrättade GD Env klaganden om att kommissionen, till följd av skrivelsen av den 23 mars 2004, den 13 oktober 2004 hade beslutat att avsluta ärendet och att han kunde vända sig till kommissionen på nytt om han fann nya omständigheter som styrkte en överträdelse.

Genom en skrivelse av den 19 november 2004 bad klaganden GD Env att motivera kommissionens ovannämnda beslut. Han påpekade att han inte kände till dess skrivelse av den 23 mars 2004, som det hänvisas till i skrivelsen av den 19 oktober 2004. Han ställde också vissa frågor, bland annat om den tid det tog för kommissionen att slutföra granskningen av ärendet.

GD Env svarade genom en skrivelse av den 10 december 2004. Till sin skrivelse bifogade kommissionen en kopia av sin skrivelse av den 23 mars 2004 till klaganden, som innehöll motiveringen till kommissionens beslut att avsluta ärendet. GD Env uppgav vidare att det, när det gäller handläggningstiden, hade skickat en skrivelse av den 15 september 2003 till Palaio Faliros borgmästare och även informerat klaganden om ärendet och sina synpunkter vid mötet den 2 februari 2004 och i sin skrivelse av den 23 mars 2004.

Klaganden svarade genom en skrivelse av den 22 februari 2005 och klagade över motiveringen till kommissionens beslut att avsluta ärendet. Han hävdade att direktivets krav på information till och samråd med den berörda allmänheten (artiklarna 5, 6 och 9) inte hade iakttagits i det aktuella projektet. De tillkännagivanden om miljökonsekvensbedömningen som gjordes i tidningarna "Avgi" och "Imerisia" den 12 juni 2001 var felaktiga, eftersom i) de offentliggjordes på sidorna i de tidningar som innehåller företagens balansräkningar och inbjudningar till auktioner eller anbudsinfordringar, ii) "Imerisia" är en finanstidning och både "Avgi" och "Imerisia" har en nationell men mycket begränsad spridning (cirka 1 750 exemplar vardera). iii) En del av spårvägen skulle byggas i Neo Faliro, som är en del av området Pireus, och därför bör projektets namn, som aviserats, vara "spårväg i områdena Aten och Pireus" (och inte "spårväg i området Aten"). iv) Av detta skäl borde liknande tillkännagivanden också ha gjorts av prefekturen Pireus. v) Allmänheten uppmanades helt enkelt att bli medveten om miljökonsekvensbedömningen, inte att uttrycka sina åsikter om den. vi) inget tillkännagivande alls offentliggjordes i någon av de åtta lokala tidningarna i Palaio Faliro, ingen utställning med teckningar, tabeller, modeller osv. anordnades i Palaio Faliro och ingen opinionsundersökning genomfördes. Inte heller inbjöds dess nästan 70 000 invånare att lämna skriftliga förslag. Klaganden påpekade också att det i det gemensamma ministerbeslutet 75308/5512/1990, genom vilket direktivet införlivades, inte föreskrevs att informationen skulle tillhandahållas allmänheten på annat sätt än genom publicering i lokalpressen. Klaganden ansåg också att det andra tillkännagivandet, som offentliggjordes först i "Imerisia" den 7 november 2001 och som gällde det gemensamma ministerbeslutet om godkännande av projektets miljövillkor, var otillräckligt.

Klaganden noterade vidare att även om en av de berörda medborgarna hade besökt prefekturen för att få information om projektet, skulle han/hon ha kunnat dra mycket lite slutsatser av en teknisk MKB-studie på hundratals sidor som inte åtföljdes av en icke-teknisk sammanfattning av dess innehåll.

Prefekturrådet har inte heller, i enlighet med kraven i den relevanta grekiska lagstiftningen, till det behöriga direktoratet vid ministeriet för miljö, planering och offentliga arbeten överlämnat allmänhetens synpunkter på projektet, åtföljda av sitt eget yttrande. Avsaknaden av svar från prefekturråden i Aten och Pireus ansågs följaktligen, i det gemensamma ministerbeslut genom vilket miljökonsekvensbedömningen godkändes, godtyckligt utgöra ett positivt yttrande från allmänheten om byggandet av spårvägen.

Dessutom ändrades den spårvagnslinje som angavs i den godkända MKB-studien i ett antal punkter. Bedömningen borde således ha godkänts på nytt efter det att den berörda allmänheten vederbörligen hade informerats. Klaganden uppgav att detta inte hade gjorts, eftersom de grekiska myndigheterna hade bråttom med att slutföra projektet till varje pris innan de olympiska spelen skulle äga rum.

Klaganden uttryckte sin förvåning över att GD Env ansåg att de grekiska myndigheterna hade uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet. Han ifrågasatte också riktigheten av kommissionens argument i skrivelsen av den 23 mars 2004 att prefekturstyrelsens yttrande inte var bindande och påpekade att det i artikel 8 i direktivet föreskrivs att "information som samlats in i enlighet med artiklarna 5, 6 och 7 skall beaktas i tillståndsförfarandet".

Slutligen framförde klaganden ett antal synpunkter på frågan om aktualiteten i kommissionens beslut om hans klagomål enligt artikel 226 och om vissa frågor som rör hans korrespondens med kommissionen.

Därefter lämnade klaganden in ett klagomål i ärendet till Europeiska ombudsmannen.

Genom en skrivelse av den 5 april 2005 besvarade kommissionen klagandens skrivelse av den 22 februari 2005. Kommissionen hänvisade för det första till frågan om varaktigheten av sin undersökning av ärendet och besvarade en av klagandens synpunkter avseende hänvisningarna till webbsidor med gemenskapslagstiftning på miljöområdet som den hade gett honom. När det gäller sakfrågan i ärendet noterade kommissionen att direktivet föreskriver en skyldighet att informera och samråda med allmänheten, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma de särskilda villkor som denna information och detta samråd bör följa. Direktivet uppmuntrar allmänhetens deltagande i beslutsprocessen i miljöfrågor, men allmänhetens åsikt är inte bindande för förvaltningen. Den berörda allmänhetens avslag på ett projekt kan således inte utgöra ett åsidosättande av gemenskapsrätten. Allmänhetens deltagande i förfarandet för miljökonsekvensbedömning gör det dock möjligt för medborgarna att bestrida den materiella eller formella giltigheten av de relevanta besluten genom rättsliga eller andra förfaranden. Medborgare i Palaio Faliro, som uppenbarligen informerades om den nära förestående konstruktionen av spårvagnsprojektet, hänsköt nämligen ärendet till den behöriga nationella domstolen, det vill säga Consiglio di Stato, som avslog deras ansökan på grund av att den saknade grund och bland annat slog fast att kraven på offentliggörande i den grekiska lagstiftningen hade uppfyllts.

Genom en skrivelse av den 27 maj 2005 lämnade klaganden ett antal synpunkter på innehållet i kommissionens skrivelse av den 5 april 2005 och ifrågasatte dess lämplighet. Kommissionen svarade genom en skrivelse av den 11 juli 2005 och klaganden svarade genom en skrivelse av den 27 juli 2005.

Genom en skrivelse av den 25 februari 2005 lämnade klaganden in detta klagomål. Han anförde att kommissionen felaktigt och för sent hade avslagit hans klagomål enligt artikel 226 och bifogade den relevanta korrespondensen med kommissionen till klagomålet. Ombudsmannen inledde en undersökning av följande påståenden från klaganden:

1. Kommissionen hade inte på ett korrekt sätt behandlat hans klagomål enligt artikel 226 av den 29 maj 2002 om de grekiska myndigheternas eventuella överträdelse av direktiv 85/337/EEG i samband med ett spårvägsprojekt i Aten.
2. Kommissionen gjorde sig skyldig till dröjsmål med handläggningen av klagomålet enligt artikel 226 som hade kunnat undvikas.

När det gäller det första påståendet hävdade klaganden särskilt att kommissionen inte tog vederbörlig hänsyn till direktivets krav i fråga om a) Möjlighet för den berörda allmänheten att yttra sig innan projektet inleds. och b) miljökonsekvensbedömningen, som klaganden anser vara otillräcklig. Klaganden hävdade också att kommissionen inte hade motiverat sitt beslut att avsluta ärendet på ett tillfredsställande sätt.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter på klagandens första påstående.

Föremålet för klagandens klagomål enligt artikel 226, nämligen godkännandet av projektet för byggandet av en spårväg i Aten, hade redan varit föremål för ett domstolsförfarande vid den grekiska högsta förvaltningsdomstolen i plenum. Kommissionen anförde att den nationella domaren, som även är ansvarig för tillämpningen av gemenskapsrätten, ogillade yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om godkännande av projektet.

När det gäller de olika argument som framförts av klaganden erinrade kommissionen om de anmärkningar som den hade gjort i sin korrespondens med honom. Kommissionen noterade att det i direktivet fastställs en rad förfaranden som måste följas i samband med miljökonsekvensbedömningen av vissa projekt som sannolikt kommer att ha en betydande inverkan på miljön. Direktivet ger dock inte kommissionen behörighet att ingripa när det gäller ett projekts lämplighet eller att granska kvaliteten på en MKB-studie och lämpligheten av de villkor som ställs för projektet.

I det aktuella fallet har projektet varit föremål för en miljökonsekvensbedömning i den mening som avses i direktivet, och de förfaranden som föreskrivs i direktivet har iakttagits. I slutet av MKB-förfarandet antogs det gemensamma ministerbeslutet 105061/29.8.2001 om godkännande av projektets miljövillkor. Allmänheten informerades och hade möjlighet att yttra sig innan projektet slutgiltigt godkändes. Efter godkännandet av projektet informerade de behöriga myndigheterna dessutom allmänheten och gjorde all nödvändig information tillgänglig för den.

Kommissionen drog därför slutsatsen att den tog vederbörlig hänsyn till kraven i direktivet och lämnade en tillräcklig motivering till sitt beslut att avsluta ärendet.

Kommissionen lämnade också synpunkter på klagandens andra påstående, som den avvisade.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter på den del av kommissionens yttrande som rör ärendet i sak och dess beslut att avsluta ärendet framförde klaganden sammanfattningsvis följande synpunkter. När det gäller kommissionens argument avseende den grekiska högsta förvaltningsdomstolens dom noterade klaganden att kommissionen först framförde detta argument i sin skrivelse av den 5 april 2005, det vill säga sex månader efter avslaget på hans klagomål enligt artikel 226, vilket visar att hans klagomål inte avvisades på grundval av detta argument. Han hänvisade till sin skrivelse av den 27 maj 2005, i vilken han behandlade detta argument. Han erinrade om att den grekiska högsta förvaltningsdomstolen inte godkände byggandet av spårvagnsprojektet och att den endast avslog en begäran om ogiltigförklaring av ministerbeslutet om godkännande av MKB-studien, på grundval av vilken tillstånd beviljades för projektet. Klaganden noterade vidare att Consiglio di Stato, i motsats till vad kommissionen ansåg, godtog att den berörda allmänheten inte informerades om MKB-studien.

Klaganden medgav att kommissionen inte har befogenhet att besluta om huruvida ett offentligt bygg- och anläggningsprojekt är tillrådligt eller att granska kvaliteten på en MKB-studie. Han bad dock inte om det. Kommissionen är däremot skyldig att kontrollera att de formföreskrifter som föreskrivs i direktivet har iakttagits.

När det gäller kommissionens argument att allmänheten informerades och hade möjlighet att uttrycka sin åsikt innan projektet slutgiltigt godkändes påpekade klaganden att kommissionen upprepade detta uttalande utan att lägga fram någon bevisning till stöd för detta, vilket innebär att allmänheten inte hade några invändningar mot projektet. Klaganden hävdade att kommissionen bortsåg från de bevis på motsatsen som han lade fram i sina skrivelser av den 22 februari, den 27 maj 2005 och den 27 juli 2005.

Klaganden lämnade också synpunkter på den del av kommissionens yttrande som rörde hans andra påstående.

Ombudsmannens ansträngningar för att nå en vänskaplig förlikning

Efter noggrant övervägande av yttrandet och iakttagelserna var ombudsmannen inte övertygad om att kommissionen hade besvarat klagandens första påstående på ett tillfredsställande sätt. På grundval av en motiverad analys av de relevanta frågorna (se punkt 1.2 och följande punkter i detta beslut) föreslog han därför kommissionen en vänskaplig förlikning i enlighet med artikel 3.5 i ombudsmannens stadga. Ombudsmannen föreslog närmare bestämt att kommissionen skulle kunna a) överväga att undersöka klagandens argument om huruvida miljökonsekvensbedömningen av projektet i fråga var tillräcklig och korrekt, b) mot bakgrund av de tillkännagivanden som gjorts i tidningarna "Avgi" och "Imerisia" ompröva sin ståndpunkt att det inte skett någon överträdelse av (bestämmelserna i artiklarna 6.2–6.3 och 6.9 i) direktivet.

I sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning lade kommissionen fram sina synpunkter på ovannämnda frågor. I sina synpunkter på kommissionens svar invände klaganden mot kommissionens ståndpunkter och vidhöll sitt klagomål.

Beslutet

1 Påstående om att kommissionen inte har behandlat klagandens klagomål enligt artikel 226 på ett korrekt sätt

1.1 När det gäller hans första påstående hävdade klaganden särskilt att kommissionen underlåtit att ta vederbörlig hänsyn till kraven i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess ändrade lydelse (2) (nedan kallat direktivet) avseende a) Möjlighet för den berörda allmänheten att yttra sig innan projektet inleds. och b) miljökonsekvensbedömningen, som klaganden anser vara otillräcklig. Klaganden hävdade också att kommissionen inte hade motiverat sitt beslut att avsluta ärendet på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen, som ansåg att direktivet var tillämpligt i ärendet (3), avvisade både dessa argument och klagandens påstående.

1.2 I den relevanta delen av sin analys i sitt förslag till vänskaplig förlikning i detta fall erinrade ombudsmannen för det första om att direktivet i relevanta delar föreskriver följande:

"Artikel 3

Miljökonsekvensbedömningen ska på lämpligt sätt, mot bakgrund av varje enskilt fall och i enlighet med artiklarna 4–11, identifiera, beskriva och bedöma ett projekts direkta och indirekta effekter på följande faktorer:

- människor, djur och växter,
mark, vatten, luft, klimat och landskap,
materiella tillgångar och kulturarv,
- Samspelet mellan de faktorer som nämns i första, andra och tredje strecksatsen.

Artikel 5

1. När det gäller projekt som enligt artikel 4 skall bli föremål för en miljökonsekvensbedömning enligt artiklarna 5-10 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att exploatören på lämpligt sätt lämnar de uppgifter som anges i bilaga 4 i den mån

a) medlemsstaterna anser att informationen är relevant för ett visst skede av tillståndsförfarandet och för de särskilda egenskaperna hos ett visst projekt eller en viss typ av projekt och hos de miljöegenskaper som kan komma att påverkas,

b) medlemsstaterna anser att en exploatör rimligen kan åläggas att sammanställa denna information med beaktande av bland annat aktuella kunskaper och bedömningsmetoder.

2. (...)

3. Den information som exploatören ska lämna i enlighet med punkt 1 ska minst omfatta följande:

- en beskrivning av projektet som innehåller information om projektets område, utformning och storlek,
- en beskrivning av de åtgärder som planeras för att undvika, minska och om möjligt avhjälpa betydande negativa effekter,
- de uppgifter som krävs för att identifiera och bedöma de huvudsakliga effekter som projektet sannolikt kommer att ha på miljön,
- en översikt över de huvudsakliga alternativ som undersökts av exploatören och en angivelse av de huvudsakliga skälen till hans val, med beaktande av miljöpåverkan,
- en icke-teknisk sammanfattning av den information som nämns i föregående strecksatser.

4. (...)

Artikel 6

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de myndigheter som på grund av sitt särskilda miljöansvar kan antas bli berörda av projektet ges möjlighet att yttra sig om de uppgifter som exploatören lämnat och om ansökan om tillstånd. I detta syfte ska medlemsstaterna utse de myndigheter som ska rådfrågas, antingen i allmänna ordalag eller från fall till fall. Den information som samlas in i enlighet med artikel 5 ska vidarebefordras till dessa myndigheter. Närmare bestämmelser om samråd skall fastställas av medlemsstaterna.

2. Medlemsstaterna ska se till att alla ansökningar om tillstånd och all information som samlas in i enlighet med artikel 5 görs tillgängliga för allmänheten inom rimlig tid för att ge den berörda allmänheten möjlighet att yttra sig innan tillstånd beviljas.

3. Närmare bestämmelser om sådan information och sådant samråd ska fastställas av medlemsstaterna, som särskilt, beroende på de berörda projektens eller områdenas särdrag, får

- fastställa den berörda allmänheten,
- ange de platser där informationen kan konsulteras,
- ange det sätt på vilket allmänheten kan informeras, till exempel genom affischering inom en viss radie, offentliggörande i lokala tidningar, anordnande av utställningar med planer, ritningar, tabeller, diagram, modeller,
- fastställa det sätt på vilket allmänheten ska konsulteras, till exempel genom skriftliga inlagor, genom offentlig utredning,
- fastställa lämpliga tidsfrister för de olika etapperna i förfarandet för att säkerställa att ett beslut fattas inom rimlig tid.

Artikel 8

Resultaten av samråden och den information som samlats in i enlighet med artiklarna 5, 6 och 7 ska beaktas vid tillståndsförfarandet.

Artikel 9

1. När ett beslut om att bevilja eller vägra tillstånd har fattats ska den eller de behöriga myndigheterna informera allmänheten om detta i enlighet med lämpliga förfaranden och göra följande information tillgänglig för allmänheten:

- innehållet i beslutet och de villkor som är förenade med detta,
- de huvudsakliga skäl och överväganden som ligger till grund för beslutet,
- en beskrivning, vid behov, av de viktigaste åtgärderna för att undvika, minska och, om möjligt, uppväga de allvarliga negativa effekterna. (...)".

Ombudsmannen noterade därefter följande. Kommissionen hade påpekat att direktivet inte ger den behörighet att granska kvaliteten på en MKB-studie. Detta är sant. Frågan är dock inte om detta direktiv ger kommissionen ovannämnda behörighet, utan om kommissionen, när den på ett korrekt sätt fullgör sina skyldigheter enligt artikel 226 i EG-fördraget, har befogenhet att undersöka om en medlemsstat har uppfyllt de skyldigheter som den åläggs genom direktivet när det gäller lämpligheten och lämpligheten av miljökonsekvensbedömningen för projektet i fråga. Kommissionen har själv klart ansett sig ha en sådan befogenhet, eftersom den vid domstolen har väckt talan om fördragsbrott mot en medlemsstat just i ett fall där den ansåg att miljökonsekvensbedömningen av ett visst projekt inte uppfyllde dessa krav (4). I detta fall prövade domstolen kommissionens argument mot bakgrund av artiklarna 2, 3, 5 och 8 i direktivet och drog slutsatsen att kommissionens talan var ogrundad, eftersom kommissionen "borde ha preciserat på vilka specifika punkter kraven i direktivet inte uppfylldes under tillståndsförfarandet för projektet i fråga och borde ha lagt fram lämpliga bevis för att kraven inte uppfylldes."(5)

Ombudsmannen påpekade vidare att direktivets syften är bättre tillgodosedda när argument om huruvida en miljökonsekvensbedömning är tillräcklig och lämplig, vilka framförs mot bakgrund av bestämmelserna i artiklarna 3 och 5 i direktivet, läggs fram för och övervägs av de behöriga nationella myndigheterna i samband med tillståndsförfarandet, i enlighet med artiklarna 6 och 8 i direktivet. Ombudsmannen noterar att kommissionen i egenskap av fördragets väktare måste se till att artikel 8 i direktivet följs. Mot bakgrund av ovannämnda skyldighet bör kommissionen omsorgsfullt behandla ett påstående i ett klagomål enligt artikel 226 om att en medlemsstat beviljat tillstånd i strid med artikel 8, nämligen att medlemsstaten underlåtit att beakta resultaten av vissa samråd och specifik information som samlats in i enlighet med artiklarna 5–7, och i synnerhet information och åsikter från allmänheten om lämpligheten och lämpligheten av den miljökonsekvensbedömning som exploatören lämnat.

När påståenden om bristande efterlevnad av bestämmelserna i artiklarna 3 och 5 i direktivet framförs direkt till kommissionen, genom ett klagomål om överträdelse enligt artikel 226, kan kommissionens kontroll av huruvida en miljökonsekvensbedömning är adekvat och korrekt normalt sett, mot bakgrund av dess vetenskapliga och tekniska innehåll, begränsas till en kontroll av huruvida medlemsstaten har gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att miljökonsekvensbedömningen uppfyllde kraven i artiklarna 3 och 5 i direktivet. Ett sådant fel kan exempelvis konstateras när MKB inte innehåller en icke-teknisk sammanfattning av den information som avses i de fyra första strecksatserna i artikel 5.3 i direktivet, vilket klaganden har hävdat med avseende på MKB för projektet i fråga, trots att en sådan sammanfattning krävs enligt artikel 5.3 femte strecksatsen.

Ombudsmannen erinrade vidare om att direktivet omfattar "ändringar i utvecklingsprojekt" såsom spårvägar, eftersom dess syfte skulle undergrävas om "ändringar i utvecklingsprojekt" tolkas så att vissa arbeten kan undgå kravet på miljökonsekvensbedömning när de på grund av sin art, storlek eller lokalisering kan antas medföra betydande miljöpåverkan (6). I det aktuella fallet hävdade klaganden att den spårvagnslinje som angavs i den godkända MKB-studien senare ändrades på ett antal punkter och att en ny MKB därför borde ha gjorts. Kommissionen har dock inte tagit itu med denna fråga.

Mot bakgrund av ovanstående drog ombudsmannen i analysen i sitt förslag till vänskaplig förlikning slutsatsen att kommissionen inte hade visat att den på ett korrekt sätt hade undersökt klagandens argument om huruvida miljökonsekvensbedömningen av det aktuella projektet var tillräcklig och korrekt och att detta kunde vara ett fall av administrativt missförhållande. Ombudsmannen föreslog därför att kommissionen skulle kunna överväga att undersöka klagandens argument om huruvida miljökonsekvensbedömningen av projektet i fråga var tillräcklig och korrekt.

1.3 I den relevanta delen av sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning noterade kommissionen särskilt följande. På grundval av sina egna tekniska och vetenskapliga utvärderingar av projektet framförde klaganden ett antal argument mot miljökonsekvensbedömningen av det aktuella projektet. MKB innehöll en icke-teknisk sammanfattning av projektet. Detta var inte ett fall där den behöriga nationella myndigheten hade gjort en uppenbart oriktig bedömning med avseende på fullgörandet av de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 5 i direktivet, utan ett fall där kommissionen skulle behöva göra en utvärdering av MKB-studiens vetenskapliga och tekniska kvalitet (7).

I sina synpunkter på kommissionens svar framförde klaganden flera punkter där han instämde i kommissionens argumentation. Han anförde emellertid inte några konkreta och väl underbyggda argument för att på ett övertygande sätt bestrida kommissionens ståndpunkt att det inte var fråga om ett fall där den behöriga nationella myndigheten hade gjort en uppenbart oriktig bedömning i fråga om uppfyllandet av de skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 3 och 5 i direktivet.

1.4 I sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning framförde kommissionen särskilt följande anmärkningar om klagandens argument att den spårvagnslinje som angavs i den godkända MKB-studien senare hade ändrats på ett antal punkter och att en ny MKB därför borde ha genomförts. Enligt punkt 13 i bilaga II till direktivet skulle ändringar i ett redan godkänt projekt kräva en relevant miljökonsekvensbedömning om de skulle kunna få betydande negativa effekter på miljön. I detta avseende har de behöriga nationella myndigheterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. För att fastställa att de nationella myndigheterna har gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning i ett sådant sammanhang måste kommissionen lägga fram konkreta bevis för att fastställa betydande negativa miljöeffekter till följd av ändringarna. Klagandens allmänna argument om ändringen av spårvagnslinjen var inte tillräckliga i detta avseende.

I sina synpunkter på kommissionens svar var klaganden inte nöjd med kommissionens tillvägagångssätt och lade fram ett antal punkter till stöd för sitt ovannämnda argument.

Ombudsmannen noterar att klaganden inte först verkar ha framfört sitt ovannämnda argument till de behöriga nationella myndigheterna, som kunde ha undersökt ärendet och lämnat relevanta förklaringar. Det verkar snarare som om han lämnade in den direkt till kommissionen. Argumentet formulerades i allmänna ordalag. Bedömningen av huruvida ändringar i ett projekt som redan godkänts, som de här aktuella, ”kan ha betydande negativ inverkan på miljön” i den mening som avses i punkt 13 i bilaga II till direktivet, beror dock till stor del på det exakta innehållet i dessa ändringar och inbegriper normalt utvärderingar baserade på relevanta miljödata.

I det sistnämnda avseendet har EG-domstolen slagit fast följande. För det första har domstolen förklarat vad som är nödvändigt för att visa att de nationella myndigheterna har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att inte kräva att en miljökonsekvensbedömning ska genomföras innan tillstånd ges för ett visst projekt. I detta avseende kan kommissionen inte begränsa sig till allmänna påståenden utan att lägga fram konkreta bevis för att de berörda nationella myndigheterna gjorde en uppenbart oriktig bedömning när de godkände ett projekt. För det andra måste kommissionen lägga fram åtminstone vissa bevis för de effekter som projektet kan antas ha på miljön (8). Detta innebär att kommissionen rimligen kunde besluta att inte vidta några ytterligare åtgärder med avseende på klagandens ovannämnda allmänna argument, som inte åtföljdes av tillräckliga och relevanta uppgifter om arten av förändringarna i fråga och i synnerhet deras sannolika inverkan på miljön (9). Under dessa omständigheter är det tillvägagångssätt som kommissionen använde i sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning rimligt.

1.5 I analysen i sitt förslag till vänskaplig förlikning konstaterade ombudsmannen dessutom att medlemsstaterna enligt direktivet måste se till att alla ansökningar om tillstånd och all information som samlas in i enlighet med artikel 5 görs tillgängliga för allmänheten, så att den berörda allmänheten ges möjlighet att yttra sig innan tillstånd beviljas (artikel 6.2 i direktivet). Dessutom måste dessa synpunkter beaktas vid tillståndsförfarandet (artikel 8 i direktivet). Även om formerna för sådan information till och samråd med allmänheten fastställs av medlemsstaterna (artikel 6.3 i direktivet), måste det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har i detta sammanhang utövas på ett sätt som är förenligt med syftet med bestämmelserna i artiklarna 6.2 och 8 i direktivet och behovet av att säkerställa deras ”ändamålsenliga verkan” ( effet utile). Detta innebär att en medlemsstat överskrider gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när dess bestämmelser om hur den berörda allmänheten kan informeras inte är rimligen lämpliga för att uppnå målet att a) göra den berörda allmänheten medveten om projektet och dess miljökonsekvenser, på grundval av specifik information, och b) ge den möjlighet att på lämpligt sätt förbereda och yttra sig innan tillstånd ges.

På samma sätt överlåter artikel 9 i direktivet åt medlemsstaterna att fastställa "lämpliga förfaranden" för att informera allmänheten om ett beslut att bevilja tillstånd. Förfaranden som inte rimligen lämpar sig för det avsedda syftet att informera den berörda allmänheten om ett sådant beslut kan emellertid inte anses vara "lämpliga" i den mening som avses i artikel 9.

I det aktuella fallet ansåg kommissionen i huvudsak, mot bakgrund av de tillkännagivanden som gjorts i tidningarna Avgi och Imerisia, där medborgarna och deras representativa organ uppmanades att informera sig om MKB-studien för projektet, att det inte förelåg någon överträdelse av bestämmelserna i artikel 6.2–6.3 i direktivet. Klaganden hävdade i huvudsak att dessa tillkännagivanden inte var rimligen lämpliga för att uppnå ovannämnda mål och noterade särskilt att i) "Imerisia" är en finanstidning och att både "Avgi" och "Imerisia" har en nationell men mycket begränsad spridning (cirka 1 750 exemplar vardera), ii) inget tillkännagivande alls offentliggjordes i någon av Palaio Faliros åtta lokaltidningar, iii) Även om en del av spårvägen skulle byggas i Neo Faliro, som är en del av området (prefekturen) i Pireus, var projektets namn, som meddelats, helt enkelt "spårväg i området Aten" och meddelandena gjordes endast av prefekturen Aten. Kommissionen underlät dock att specifikt ta upp dessa argument. Dessa argument föreföll därför inte vara utan grund. Kommissionen underlät också att särskilt behandla klagandens argument att artikel 9 i direktivet inte hade iakttagits, eftersom tillkännagivandet om det gemensamma ministerbeslutet om godkännande av miljövillkoren för projektet endast offentliggjordes i "Imerisia".

Under dessa omständigheter (10) ansåg ombudsmannen att kommissionens underlåtenhet att särskilt bemöta klagandens argument att de ovannämnda meddelandena i tidningarna "Avgi" och "Imerisia" inte uppfyllde kraven i artiklarna 6.2–6.3 och 9 i direktivet kunde utgöra ett administrativt missförhållande. Ombudsmannen föreslog därför att kommissionen, mot bakgrund av de ovannämnda meddelandena i tidningarna "Avgi" och "Imerisia", skulle kunna ompröva sin ståndpunkt att det inte förelåg någon överträdelse av (bestämmelserna i artiklarna 6.2–6.3 och 6.9 i) direktivet.

1.6 I den relevanta delen av sitt svar på ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning noterade kommissionen särskilt följande: Allmänhetens "rätt" att utnyttja informations- och samrådsförfarandet enligt artikel 6.2–6.3 i direktivet är begränsad, eftersom medlemsstaterna har befogenhet att fastställa det specifika innehållet i detta förfarande. Detsamma gäller analogt för artikel 9 i direktivet. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har i detta sammanhang begränsas emellertid av behovet av att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan.

I det aktuella fallet informerades allmänheten och hade möjlighet att uttrycka sin åsikt innan projektet godkändes. Prefekturen i Aten ställde MKB-studien till allmänhetens förfogande i sin byggnad. Det informerade också kommunerna Aten, Nea Smyrni, Palaio Faliro och Glyfada och gjorde ett relevant tillkännagivande i tidningarna "Avgi" och "Imerisia". Beslutet om godkännande av projektet offentliggjordes i "Imerisia". Kommissionen hade därför inte tillräckliga uppgifter för att inleda ett överträdelseförfarande. Ovannämnda tidningar har dessutom ett gott rykte och en nationell spridning. De används ofta för denna typ av tillkännagivande. Och det är inte uppenbart att lokala tidningar bättre skulle ha främjat direktivets mål, eftersom de inte alltid är dagliga och har begränsad spridning och betydelse. Eftersom projektet inte bara berörde en kommun, utan flera av dem och i huvudsak hela Atenområdet, föreföll det dessutom motiverat att välja en tidning med nationell spridning.

Det rörde sig dessutom om ett infrastrukturprojekt som dessutom var av stor betydelse, eftersom det hade samband med anordnandet av de olympiska spelen. De relevanta studierna inleddes redan 1995 och år 2000 diskuterades projektet i det grekiska parlamentet, som antog en lag om inrättande av en enhet med ansvar för undersökning, uppförande och förvaltning av spårvagnen. Det är därför svårt att acceptera att de grekiska myndigheterna ville hindra offentlig information om projektet. Däremot hade en aktiv och intresserad allmänhet möjlighet att bli informerad och hörd.

Slutligen framgår det tydligt av punkt 12 i den grekiska högsta förvaltningsdomstolens dom 2173/2002 om det gemensamma ministerbeslutet om godkännande av uppförandet av projektet att förfarandet för offentliggörande av detta beslut hade iakttagits.

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att en överträdelse av artiklarna 6.2–6.3 och 9 i direktivet inte hade fastställts.

1.7 I sina synpunkter på kommissionens svar ifrågasatte klaganden på ett motiverat sätt sina slutsatser ovan. Han påpekade särskilt att även om medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur allmänheten informeras och rådfrågas, måste de tillämpa minst en av de metoder som avses i artikel 6.3 i direktivet, vilket inte har skett i det aktuella fallet.

1.8 När det gäller klagandens sista påpekande noterar ombudsmannen följande. Enligt artikel 6.2–6.3 i direktivet har medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa formerna för information till och samråd med allmänheten. I synnerhet får medlemsstaterna helt enkelt "ange" hur allmänheten skall informeras, "till exempel" på något av de sätt som anges i artikel 6.3 tredje strecksatsen. I motsats till vad klaganden har hävdat är medlemsstaterna därför inte skyldiga att följa åtminstone ett av dessa sätt.

Å andra sidan måste det också noteras att klaganden särskilt hade uppmärksammat kommissionen på att det i det grekiska gemensamma ministerbeslutet 75308/5512/1990 (nedan kallat det gemensamma ministerbeslutet), som hade utfärdats i samband med genomförandet av direktivet, föreskrevs att tillkännagivandet om MKB-studien skulle offentliggöras i lokalpressen (11). I artikel 1 i det gemensamma masterprogrammet anges nämligen uttryckligen att syftet med det gemensamma masterprogrammet är att harmonisera den grekiska lagstiftningen med bland annat bestämmelserna i artiklarna 6 och 9 i direktivet. I artikel 2.2 i det gemensamma övervakningsförfarandet föreskrivs dessutom att det prefekturråd som har mottagit en MKB-studie (från den behöriga avdelningen vid ministeriet för miljö, planering och offentliga arbeten) ansvarar för offentliggörandet i lokalpressen (”δημοσίευση στον τοπικό τύπο”) av ett tillkännagivande om MKB-studien. Det ansvarar också för att i pressen offentliggöra en inbjudan till medborgare och enheter som företräder dem att informeras om denna studie och lägga fram sina synpunkter på dess innehåll inom en tidsperiod som inte överstiger 15 dagar från offentliggörandet. Grekland utnyttjade således det utrymme för skönsmässig bedömning som landet hade enligt artikel 6.2–6.3 i direktivet genom att bland annat kräva att en relevant publikation skulle offentliggöras i lokalpressen. I samband med detta är det också värt att notera att den grekiska högsta förvaltningsdomstolen anser att detta krav utgör en väsentlig del av förfarandet för godkännande av det berörda projektet och att beslutet om godkännande av (miljövillkoren för) projektet (12) är ogiltigt om det inte efterlevs. I det aktuella fallet verkar det som om offentliggörandet av MKB-studien endast gjordes i tidningar med nationell spridning. Man kunde därför rimligen dra slutsatsen att ovannämnda krav i den nationella lagstiftningen inte uppfylldes.

1.9 En sådan slutsats innebär dock inte nödvändigtvis att kommissionen har gjort sig skyldig till administrativa missförhållanden genom att besluta att inte inleda ett överträdelseförfarande i ärendet. I detta avseende skall det för det första erinras om att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar om den skall inleda ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 i EG-fördraget (13). Ombudsmannen anser att när kommissionen fattar detta beslut i ett ärende, såsom det här aktuella, som rör efterlevnaden av bestämmelserna i artikel 6.2–6.3 i direktivet, skulle den inte överskrida sitt ovannämnda utrymme för skönsmässig bedömning om den, i stället för att fokusera på huruvida ett specifikt relevant krav i den tillämpliga nationella lagstiftningen hade iakttagits eller inte, skulle undersöka huruvida den berörda medlemsstaten agerade på ett sådant sätt att den gav tillräckliga garantier för att bestämmelserna i artikel 6.2–6.3 i direktivet följdes och för behovet av att säkerställa deras ändamålsenliga verkan. Detta är vad kommissionen verkar ha gjort i det aktuella fallet.

1.10 Kommissionen drog här i huvudsak slutsatsen att det inte hade visats att medlemsstaten hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 6.2 i direktivet att se till att den berörda allmänheten skulle ges möjlighet att yttra sig innan tillståndsbeslutet fattades. Kommissionen grundade denna slutsats på följande punkter, som presenteras i punkt 1.6 ovan: a) Prefekturen i Aten ställde MKB-studien till allmänhetens förfogande i sin byggnad. b) Prefekturen Aten informerade också kommunerna Aten, Nea Smyrni, Palaio Faliro och Glyfada. c) Prefekturen Aten gjorde ett relevant tillkännagivande i tidningarna "Avgi" och "Imerisia", som har ett gott rykte och en nationell spridning och ofta används för denna typ av tillkännagivande. d) Det är inte uppenbart att lokala tidningar skulle ha främjat direktivets mål på ett bättre sätt, eftersom de inte alltid är dagliga och har begränsad spridning och betydelse. och e) miljökonsekvensbedömningen avsåg ett infrastrukturprojekt av större betydelse i samband med anordnandet av de olympiska spelen, De relevanta studierna inleddes redan 1995 och 2000 diskuterades projektet i det grekiska parlamentet.

1.11 Ombudsmannen anser att ovanstående led a-e är klart otillräckliga för att visa att Grekland, när det gäller projektet i fråga, har uppfyllt sin positiva skyldighet enligt artikel 6.2 i direktivet. Den ändamålsenliga effekten av denna bestämmelse innebär att det sätt på vilket den berörda allmänheten informeras bör vara rimligt lämpligt för att uppnå det dubbla målet att göra den berörda allmänheten medveten om att MKB-studien finns och är tillgänglig och att ge den en rimlig möjlighet att på lämpligt sätt förbereda och uttrycka sin åsikt innan tillstånd ges. När det gäller punkt a i kommissionens argumentation räcker det att konstatera att enbart den omständigheten att Atens prefektur ställde MKB-studien till allmänhetens förfogande inte var tillräcklig, om den inte åtföljdes av lämpliga åtgärder för att varna den berörda allmänheten om att MKB-studien fanns och var tillgänglig och om möjligheten att yttra sig om den. När det gäller led b är det uppenbart att tillhandahållandet av relevant information till de kommuner som berörs av projektet kan vara relevant för fullgörandet av den skyldighet som föreskrivs i artikel 6.1 i direktivet. Den är emellertid inte i sig relevant med avseende på artikel 6.2 i direktivet, eftersom den inte avser tillhandahållande av information till den berörda allmänheten. Led c är inte heller övertygande. Det faktum, som åberopats av kommissionen utan någon specifik stödjande information, att dessa två tidningar ofta användes för meddelanden om MKB-studier är inte allmänt känt och har ifrågasatts av klaganden, som med rätta har angett att "Imerisia" främst är inriktat på finansiella frågor. Ännu viktigare är det inte omtvistat att tidningarna "Avgi" och "Imerisia" har en nationell och ganska begränsad spridning. Denna typ av omlopp kommer sannolikt inte att ge tillräckliga garantier för att ovannämnda dubbla mål skulle uppnås. Dessutom publicerades tillkännagivandet i dessa tidningar endast en gång. När det gäller led d tillbakavisade kommissionen inte klagandens argument att det fanns ett betydande antal lokala tidningar som kunde ha använts för att informera den allmänhet som berördes av projektet. Även om det antas att den lokala pressen sannolikt inte skulle främja målen i artikel 6.2, skulle en sådan punkt inte motivera användning av andra former av publicitet som inte rimligen skulle vara lämpliga för att uppnå dessa mål. Slutligen, när det gäller led e, kan enbart det faktum att projektet i fråga var ett stort projekt och kunde ha fått publicitet genom parlamentariska diskussioner eller medierna inte skapa en presumtion för att samma mål uppnåddes.

1.12 Mot bakgrund av ovanstående drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen inte har behandlat klagandens argument om en överträdelse av artikel 6.2 i direktivet på ett korrekt sätt och att denna underlåtenhet, som utgör ett administrativt missförhållande, inte har åtgärdats under den aktuella undersökningen, trots hans ansträngningar i detta avseende. Med hänsyn till arten av detta administrativa missförhållande, det faktum att uppförandet av det större projektet i fråga slutfördes för länge sedan och kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som anges i punkt 1.9 ovan, anser ombudsmannen emellertid inte att det är motiverat att gå vidare med ärendet. Han kommer därför att avsluta denna aspekt av ärendet med en relevant kritisk anmärkning.

1.13 När det gäller klagandens argument om överträdelse av artikel 9 i direktivet noterade kommissionen i sitt svar på den relevanta delen av ombudsmannens förslag till vänskaplig förlikning att det tydligt framgår av punkt 12 i den grekiska högsta förvaltningsdomstolens dom 2173/2002 om beslutet om godkännande av uppförandet av projektet att förfarandereglerna för offentliggörande av detta beslut hade följts. Ombudsmannen noterar att Consiglio di Stato faktiskt har bekräftat att det förfarande som föreskrivs i artikel 3 i det gemensamma masterprogrammet avseende bland annat offentliggörande i pressen av beslutet om godkännande av projektets miljövillkor hade iakttagits. I artikel 3 i det gemensamma masterprogrammet föreskrivs bland annat att ett relevant tillkännagivande ska offentliggöras i lokalpressen. Den grekiska högsta förvaltningsdomstolen kom fram till ovanstående slutsats, samtidigt som den uppgav att den hade fått en kopia av den aktuella tidningen "där tidningens namn inte var synligt." Det verkar faktiskt som om denna tidning var "Imerisia", som har en nationell och ganska begränsad spridning (se även punkt 1.11 ovan). Kommissionen förefaller således ha grundat sig på Consiglio di Statos ovannämnda slutsats, dock utan att vederbörligen beakta domstolens relevanta anmärkning. Consiglio di Stato har under alla omständigheter inte tagit upp frågan huruvida kravet i artikel 9 i direktivet har iakttagits.

1.14 Mot bakgrund av ovanstående och av sin relevanta analys i punkt 1.5 i detta beslut drar ombudsmannen slutsatsen att kommissionen inte har behandlat klagandens argument om en överträdelse av artikel 9 i direktivet på ett korrekt sätt och att denna underlåtenhet, som utgör ett administrativt missförhållande, inte har åtgärdats under den aktuella undersökningen, trots hans ansträngningar att göra motsatsen. Med beaktande av i) arten av detta administrativa missförhållande, ii) Byggandet av det större projektet i fråga slutfördes för länge sedan. och iii) kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt punkt 1.9 ovan, anser ombudsmannen inte att det är motiverat att gå vidare med ärendet. Han kommer därför att avsluta denna aspekt av ärendet med en relevant kritisk anmärkning.

2 Påstående om förseningar som kan undvikas i kommissionens handläggning av klagandens överträdelseklagomål

2.1 I bilagan till kommissionens "Meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten"(14) föreskrivs bland annat att "[e]n allmän regel är att kommissionens avdelningar kommer att undersöka klagomål i syfte att fatta ett beslut om att utfärda en formell underrättelse eller att avsluta ärendet inom högst ett år från den dag då generalsekretariatet registrerade klagomålet."(punkt 8).

2.2 I det aktuella fallet verkar klagandens överträdelseklagomål ha registrerats av kommissionens generalsekretariat i slutet av juni eller början av juli 2002. Kommissionen förefaller ha skickat sin bedömning till klaganden genom en skrivelse av den 23 mars 2004 (15). I sitt yttrande över klagomålet medgav kommissionen att den inte hade kontaktat de grekiska myndigheterna omedelbart efter registreringen av det aktuella överträdelseklagomålet. Kommissionen verkar i själva verket ha begärt upplysningar från de grekiska myndigheterna om detta klagomål först i mars 2003, det vill säga omkring nio månader efter det att det registrerades. Kommissionen har förklarat denna försening genom att hänvisa till arbetsbördan vid GD Miljö och genom att notera att detta generaldirektorat hanterar nästan 50 % av de överträdelseklagomål som kommissionen handlägger. Detta är dock inte en tillfredsställande förklaring. Bortsett från att den är allmänt formulerad bör det noteras att kommissionen borde ha vidtagit lämpliga åtgärder när det gäller GD Miljös organisation och funktion för att se till att detta generaldirektorat på ett korrekt sätt och i god tid skulle kunna hantera det stora antalet överträdelseärenden. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen därför att kommissionens handläggning av klagandens ärende har försenats på ett omotiverat sätt (16). Detta var ett fall av administrativt missförhållande och ombudsmannen kommer att göra en relevant kritisk anmärkning nedan (17).

3 Slutsats

På grundval av sina undersökningar av detta ärende gör ombudsmannen följande kritiska anmärkningar:

Av de skäl som anges i punkterna 1.5 och 1.11-1.14 ovan har kommissionen inte på ett korrekt sätt behandlat klagandens argument avseende en överträdelse av artiklarna 6.2 och 9 i direktiv 85/337. Denna underlåtenhet utgör ett administrativt missförhållande.

Av de skäl som anges i punkt 2.2 ovan tog kommissionen omotiverat lång tid på sig för att behandla klagandens överträdelseklagomål. Detta var ett fall av administrativt missförhållande.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) EGT L 175, 1985, s. 40, i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (EGT L 73, 1997, s. 5).

(2) Se fotnot 1.

(3) Ombudsmannens undersökning rör inte frågan om och i vilken utsträckning direktivet var tillämpligt på projektet i fråga. Ombudsmannen noterar dock i detta avseende att den grekiska högsta förvaltningsdomstolen i sin dom 2173/2002 bland annat (punkt 15) angav att den del av projektet som gällde sträckan Neo Faliro-Palaio Faliro-Glifada hade föreskrivits i lag 1515/1985 (Atens regleringsplan), där det fastställdes att denna del av spårvägen skulle tolkas längs Falirobuktens kustlinje. I denna dom, i vilken talan om ogiltigförklaring av det gemensamma ministerbeslutet om godkännande av miljövillkoren för projektet i fråga ogillades, behandlades inte den ovannämnda frågan om direktivets tillämplighet.

(4) Se mål C-431/92, kommissionen mot Tyskland, REG 1995, s. I-2189, punkterna 1 och 42. Såsom påpekades i punkt 42 i domen ansåg kommissionen att ”bedömningen av det aktuella projektets miljöpåverkan [...] inte uppfyllde skyldigheten att beakta samspelet mellan de faktorer som avses i artikel 3 första och andra strecksatserna i direktivet (människor, fauna, flora, mark, vatten, luft, klimat och landskap), en skyldighet som kräver en helhetsbedömning av dessa faktorer”.

(5) Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkterna 39, 43-45.

(6) Se mål C-72/95, Kraaijeveld, REG 1996, s. I-5403, punkt 39; Mål C-435/97, WWF, REG 1999, s. I-5613, punkt 40.

(7) Kommissionen hänvisade även bland annat till sitt tidigare argument att den grekiska högsta förvaltningsdomstolen i sin dom 2173/2002 hade avslagit en talan om ogiltigförklaring av ministerbeslutet om godkännande av projektets miljövillkor. I detta avseende noterar ombudsmannen att den grekiska högsta förvaltningsdomstolen i denna dom inte ansåg att kraven i direktiv 85/337 (eller den nationella genomförandelagstiftningen) i allmänhet hade uppfyllts. Consiglio di Stato behandlade och underkände snarare de specifika grunder som sökandena hade åberopat, vilka inte tycks omfatta klagandens farhågor beträffande det omtvistade projektet, såsom ogrundade.

(8) Se mål C-508/03, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 2006, s. I-5517, punkt 91, med hänvisning till mål C-117/02, kommissionen mot Portugal, REG 2004, s. I-5517, punkterna 85, 87.

(9) Jfr ombudsmannens beslut i klagomål 3660/2004/PB, punkterna 2.6 och 2.7.

(10) I samband med detta upprepade ombudsmannen att Greklands högsta förvaltningsdomstol i sin dom 2173/2002 inte tog upp frågan om huruvida kraven i (artiklarna 6 och 9 i) direktivet var uppfyllda i detta fall. Domstolen ansåg helt enkelt (punkt 12) att enbart det faktum att kraven på offentliggörande i den nationella lagstiftningen för det ifrågasatta beslutet (godkännande av miljövillkoren för projektet) hade uppfyllts inte innebar att framställarna hade fått full kännedom om detta beslut, i syfte att undersöka om talan om ogiltigförklaring hade väckts i tid.

(11) JMD (närmare bestämt artikel 3 om offentliggörande av beslutet om godkännande av miljövillkoren för ett projekt) hänvisades också till som tillämpligt i den grekiska högsta förvaltningsdomstolens dom 2173/2002 (punkt 12).

(12) Se dom 970/2007, punkt 12.

(13) Se bland annat dom av den 11 juli 1989 i mål 247/87, Star Fruit mot kommissionen (REG 1989, s. 291), punkt 11.

(14) KOM(2002) 141 slutlig, EGT C 244, 2002, s. 5.

(15) Klaganden har uppgett att han inte mottog denna skrivelse vid den tidpunkten. Tydligen mottog han det först i december 2004, efter det att kommissionen hade informerat honom om att ärendet hade avslutats. I samband med denna undersökning uttryckte klaganden tvivel om huruvida kommissionen faktiskt hade skickat sin skrivelse av den 23 mars 2004 till honom när den utfärdades. Han föreslog att en intern administrativ undersökning skulle göras och att ombudsmannen skulle kunna utreda ärendet. Ombudsmannen erinrar om att kommissionens faktiska uttalande att den skickade denna skrivelse till klaganden medför en (motbevisbar) presumtion om sanningsenlighet (jfr mål T-311/00, British American Tobacco mot kommissionen, REG 2002, s. II-2781, punkt 35) och att kommissionen i allmänhet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att göra interna administrativa undersökningar. Han noterar också att det inte finns något i handlingarna i ärendet som tyder på att kommissionen avsiktligt skulle ha underlåtit att skicka sin skrivelse av den 23 mars 2004 till klaganden. Ombudsmannen anser därför att det inte skulle vara motiverat att utvidga omfattningen av hans nuvarande undersökning av ovannämnda fråga som tagits upp av klaganden.

(16) Ombudsmannen anser inte att det är nödvändigt att bedöma om det förekom omotiverade förseningar även i ett av de efterföljande skedena av kommissionens handläggning av ärendet.

(17) Under undersökningens gång bad klaganden ombudsmannen att överväga om de kommissionsanställda som hade gjort sig skyldiga till administrativa missförhållanden i hans fall kunde ha gjort sig skyldiga till brott eller disciplinära överträdelser. I detta avseende erinrar ombudsmannen om att hans roll enligt artikel 195 i EG-fördraget är att undersöka eventuella fall av administrativa missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet. Han gör således inte några brottsutredningar eller disciplinära utredningar mot personalen vid gemenskapens institutioner eller organ, vars verksamhet han kan undersöka med avseende på administrativa missförhållanden. Enligt artikel 4.2 i ombudsmannens stadga ska ombudsmannen underrätta de behöriga nationella myndigheterna om omständigheter som kan ha samband med straffrätten. I det aktuella fallet har inga sådana fakta kommit till ombudsmannens kännedom. Enligt artikel 4.2 i ombudsmannens stadga får ombudsmannen dessutom underrätta den berörda gemenskapsinstitutionen eller det berörda gemenskapsorganet om omständigheter som ifrågasätter en anställds beteende ur disciplinär synpunkt. I detta beslut, som meddelas både den klagande och kommissionen, har ombudsmannen redogjort för de omständigheter på grundval av vilka han har dragit slutsatsen att kommissionen har gjort sig skyldig till administrativa missförhållanden. Det ankommer således på kommissionen, inte på ombudsmannen, att bedöma huruvida ärendet även omfattar disciplinära överträdelser.