Strasbourg den 14 oktober 2004

Kära professor K.,

I en skrivelse av den 19 april 2004 (som jag mottog den 29 april 2004) lämnade ni på Technische Universität Berlins vägnar in ett klagomål mot Europeiska kommissionen om skyldigheten att betala ränta på belopp som inte använts för Leonardo da Vinci-projekt.

Den 4 maj 2004 vidarebefordrade jag klagomålet till Europeiska kommissionens ordförande.

Den 10 juni 2004 översände Ursula von Matuschka en kopia av Er senaste korrespondens med kommissionen till mig. Jag översände en kopia av denna korrespondens till kommissionen den 14 juni 2004.

Kommissionen avgav sitt yttrande den 4 augusti 2004 och jag översände det till Er den 16 augusti 2004 med en uppmaning att inkomma med synpunkter.

Vid ett telefonsamtal den 21 september 2004 informerade Ursula von Matuschka mina tjänsteavdelningar om att klagomålet kunde anses vara avgjort och tackade mig för mitt inlägg.

Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Föreliggande klagomål gällde tre Leonardo da Vinci-projekt som genomfördes av den klagandes ”Karriärtjänst”, Technische Universität Berlin:

Projekt D/99/2/07354/PL/II.1.2a/FPI

Genom skrivelse av den 9 december 2002 underrättade kommissionen klaganden om att en del av de belopp som redan hade betalats ut till klaganden enligt avtalet skulle återbetalas. Beloppet uppgick till 88 483, 80 euro. Kommissionen begärde att klaganden skulle återbetala detta belopp jämte ränta på 7 654,45 euro (dvs. totalt 96 138,25 euro) senast den 31 mars 2003.

Den 20 december 2002 invände klaganden mot kommissionens begäran om att ränta skulle betalas. Klaganden hävdade att det i princip var omöjligt för den att placera penningbelopp i syfte att tjäna ränta.

I januari 2003 återbetalade klaganden 88 483,80 euro till kommissionen.

Genom en skrivelse av den 20 januari 2003 underrättade kommissionen klaganden om att den inom kort skulle behandla klagomålet.

Den 19 februari 2003 skrev kommissionens räkenskapsförare till klaganden för att påpeka att ett belopp på 7 654 euro fortfarande var utestående. I sitt svar av den 6 mars 2003 påpekade klaganden att den hade invänt mot kommissionens krav på betalning av detta belopp på grund av ränta och att den, i avsaknad av svar på detta klagomål, inte var i stånd att betala det aktuella beloppet.

I ytterligare en skrivelse av den 27 mars 2003 hänvisade kommissionens räkenskapsförare på nytt till det utestående beloppet på 7 654,45 euro och underrättade klaganden om att en del av detta belopp (4 950,54 euro) skulle återkrävas, i enlighet med artikel 73.1 andra stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1), genom avräkning mot en begäran om betalning från klaganden inom ramen för ett annat projekt. I sitt svar av den 17 april 2003 hänvisade klaganden till sitt klagomål mot kommissionens krav på betalning av ränta och bad kommissionens behöriga avdelning att kontrollera frågan med kommissionens finansavdelning.

I ett e-postmeddelande av den 8 december 2003 hänvisade kommissionen till klagomålet mot kravet på betalning av ränta och påpekade att den hade för avsikt att inom kort ta ställning i denna fråga. Kommissionen uppmanade därför den klagande att senast den 18 december 2003 inkomma med skriftlig bevisning för att visa att den inte kunde sätta in pengar på ett konto i syfte att tjäna ränta. Den 15 januari 2004 översände klaganden ytterligare upplysningar om detta till kommissionen.

Projekt D/99/2/07355/ PL/II.1.2a/FPC

Genom en skrivelse av den 9 december 2002 underrättade kommissionen klaganden om att en del av de belopp som redan hade betalats ut till klaganden enligt detta avtal skulle återbetalas. Beloppet uppgick till 31 743, 70 euro. Kommissionen uppmanade klaganden att återbetala detta belopp jämte ränta på 2 829,90 euro (dvs. totalt 34 573,60 euro) senast den 31 mars 2003.

Den 20 december 2002 begärde klaganden att återkravet skulle minskas med 229 euro. Klaganden invände också mot kommissionens krav på att ränta skulle betalas.

I januari 2003 återbetalade klaganden det obestridda beloppet på 31 514,70 euro till kommissionen.

Genom en skrivelse av den 20 januari 2003 underrättade kommissionen klaganden om att den inom kort skulle behandla klagomålet. Kommissionen tillade att tidsfristen för återbetalning av de aktuella beloppen enligt detta avtal hade skjutits upp.

Den 21 maj 2003 underrättade kommissionen klaganden om att dess invändning avseende den omtvistade punkten (dvs. ett belopp på 229 euro) hade godtagits. Kommissionen informerade vidare klaganden om att intressefrågan skulle behandlas separat av den ”behöriga avdelningen”.

Genom en skrivelse av den 28 maj 2003 hänvisade kommissionens räkenskapsförare till tre olika belopp (inklusive ett belopp på 3 058, 90 euro) som han ansåg fortfarande var utestående och informerade klaganden om att dessa belopp skulle återkrävas i enlighet med artikel 73.1 andra stycket i budgetförordningen genom avräkning mot en begäran om betalning från klaganden inom ramen för ett annat projekt.

I ett e-postmeddelande av den 8 december 2003 hänvisade kommissionen till klagomålet mot kravet på betalning av ränta och påpekade att den hade för avsikt att inom kort ta ställning i denna fråga. Kommissionen uppmanade därför den klagande att senast den 18 december 2003 inkomma med skriftlig bevisning för att visa att den inte kunde sätta in pengar på ett konto i syfte att tjäna ränta. Den 15 januari 2004 översände klaganden ytterligare upplysningar om detta till kommissionen.

I en ytterligare skrivelse som skickades samma dag informerade klaganden kommissionen om att den också invände mot avräkningen av beloppet på 3 058 euro mot andra fordringar. Klaganden noterade att den endast hade kunnat upptäcka att detta belopp omfattade den ränta som kommissionen begärt (2 829 euro, 90 euro) och det belopp som kommissionen under tiden hade medgett att den inte hade förfallit till betalning (229 euro) när den hade mottagit en skrivelse av den 14 januari 2004 i vilken kommissionen hade lämnat information om ett annat projekt. Eftersom beloppet på 229 euro under alla omständigheter hade dragits av utan anledning och frågan om skyldigheten att betala ränta ännu inte hade lösts, begärde klaganden att kommissionen skulle återbetala beloppet på 3 058, 90 euro.

Projekt D/98/2/05733/PL/II.1.2a/FPI

Genom en skrivelse av den 8 november 2002 underrättade kommissionen klaganden om att en del av de belopp som redan hade betalats ut till klaganden enligt detta avtal skulle återbetalas. Enligt kommissionen uppgick det relevanta beloppet till 34 247, 35 euro.

Den 27 november 2002 invände klaganden mot detta återkrav och begärde en detaljerad utvärdering. Klaganden noterade att kommissionens skrivelse inte gjorde det möjligt för den att identifiera vilka belopp som hade godkänts och vilka som inte hade godkänts.

I ett fax av den 6 december 2002 översände kommissionen en tabell över de aktuella beloppen till klaganden. Enligt denna tabell uppgick det belopp som skulle återbetalas till 31 849,90 euro. I sitt svar av den 10 december 2002 invände klaganden mot vissa aspekter av beräkningen.

Den 17 januari 2003 underrättade kommissionen klaganden om att den skulle behandla klagomålet inom kort. Kommissionen tillade att tidsfristen för återbetalning av de aktuella beloppen enligt detta avtal hade skjutits upp.

I en skrivelse av den 8 april 2003 informerade kommissionen klaganden om att den hade godtagit alla dess krav (dvs. ett belopp på 378 euro) och att det belopp som skulle återbetalas uppgick till 31 471,90 euro.

Den 14 januari 2004 underrättade kommissionen klaganden om att ett ytterligare belopp på 2 397 euro, 15 euro, skulle betalas på grundval av ränta på grund av att klaganden i sin skrivelse av den 17 (i själva verket den 10) december 2002 inte hade invänt mot kravet på betalning av ränta.

Den 21 januari 2004 svarade klaganden att den inte hade fått kännedom om kravet på betalning av ränta förrän genom kommissionens skrivelse av den 14 januari 2004. Klaganden förklarade att den inte instämde i detta krav och begärde att frågan skulle klargöras så snart som möjligt.

Förevarande anmärkning

I sitt klagomål till ombudsmannen hävdade klaganden i huvudsak att kommissionen hade agerat felaktigt 1) genom att kräva betalning av ränta på belopp som skulle återbetalas till kommissionen inom ramen för Leonardo da Vinci-projekten D/99/2/07354, D/99/2/07355 och D/98/2/5733) och 2) genom att avräkna dessa och andra belopp mot andra fordringar. Klaganden yrkade att kommissionen skulle återbetala de belopp som dess avdelningar hade begärt och kvitta mot andra krav från klaganden, dvs. 1) 7 654, 45 euro i ränta från projekt D/99/2/7354, 2) 2 829 euro, 00 euro i ränta plus 229 euro från projekt D/99/2/7355 och 3) 2 397, 45 euro i ränta plus 378 euro från projekt D/98/2/5733.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande framförde kommissionen följande synpunkter:

I artikel 4.7 i de bidragsavtal som ingåtts mellan kommissionen och mottagaren av bidraget föreskrevs följande: ”Belopp som betalas till avtalsparten eller till en partner och som inte används inom 45 dagar måste investeras för att ge ränta. Den upplupna räntan skall anges på kontot för finansiella transaktioner och överföras till mottagaren av bidraget, som skall betala in den på ett konto i kommissionens namn."

På grundval av denna artikel hade kommissionen uppmanat klaganden att betala ränta på de belopp som den hade mottagit men inte använt inom 45 dagar.

Klaganden hade hävdat att den enligt tysk lag inte kunde investera de belopp som den hade mottagit för att tjäna in ränta. De uppgifter som klaganden lämnade i sina överklaganden och i sin skrivelse av den 15 januari 2004 var dock inte tillräckliga för att bevisa detta.

Genom en skrivelse av den 9 juni 2004 lämnade klaganden ytterligare upplysningar till kommissionen. Den hade också lämnat in en kopia av en skrivelse från senaten i Berlin enligt vilken klaganden inte fick placera pengar på räntebärande konton.

På grundval av dessa uppgifter kunde kommissionen nu godta klagandens argument. Det räntebelopp som redan hade återkrävts eller kvittats skulle återbetalas till klaganden. Kommissionen underrättades om detta genom skrivelser av den 21 juni 2004.

Avräkningen grundades på artikel 4.2 femte stycket i bidragsavtalen, i enlighet med artikel 73.1 andra stycket i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002. Med tanke på att kommissionen hade godtagit klagandens argument när det gäller skyldigheten att betala ränta skulle dock de relevanta beloppen (som nämnts ovan) återbetalas till klaganden.

Klagandens ståndpunkt

Vid ett telefonsamtal den 21 september 2004 informerade klaganden ombudsmannens avdelningar om att klagomålet kunde anses ha lösts och tackade ombudsmannen för hans ingripande.

Beslutet

1 Påstått felaktigt krav på ränta och kvittning

1.1 Föreliggande klagomål gällde Leonardo da Vinci-projekt som genomfördes av klaganden, Technische Universität Berlin. Vissa belopp som kommissionen hade tillhandahållit användes inte och återbetalades i vederbörlig ordning av klaganden. Kommissionen bad klaganden att betala ränta på dessa belopp på omkring 13 000 euro och kvittade en del av detta krav mot andra krav som klaganden hade på kommissionen. Klaganden hävdade att kommissionen hade agerat felaktigt genom att kräva ränta och genom att kvitta en del av sitt krav mot andra krav. Den ansåg att kommissionen borde återbetala de aktuella beloppen.

1.2 I sitt yttrande förklarade kommissionen att bidragsavtalet föreskrev betalning av ränta på belopp som inte utnyttjades. Kommissionen påpekade att klaganden hade hävdat att den enligt tysk rätt inte kunde investera de belopp som den hade mottagit för att tjäna in ränta. Enligt kommissionen hade emellertid de uppgifter som klaganden lämnat i sina överklaganden av kommissionens beslut och i en skrivelse av den 15 januari 2004 inte varit tillräckliga för att bevisa detta. Kommissionen noterade att klaganden genom en skrivelse av den 9 juni 2004 hade lämnat ytterligare upplysningar, däribland en kopia av en skrivelse från senaten i Berlin enligt vilken klaganden inte fick placera pengar på räntebärande konton. På grundval av dessa uppgifter kunde kommissionen nu godta klagandens argument. Det räntebelopp som redan hade återkrävts eller kvittats skulle återbetalas till klaganden. Enligt kommissionen hade kommissionen underrättats om detta genom skrivelser av den 21 juni 2004.

1.3 I samband med ett telefonsamtal den 21 september 2004 informerade klaganden ombudsmannens avdelningar om att klagomålet kunde anses vara löst och tackade ombudsmannen för hans ingripande.

2 Slutsats

Det framgår av kommissionens synpunkter och klagandens synpunkter att kommissionen har vidtagit åtgärder för att lösa frågan och därmed tillfredsställt klaganden. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos DIAMANDOUROS