Strasbourg den 2 december 2004

Bäste X,

Den 6 februari 2003 lämnade du in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europeiska kommissionen på organisationen Y:s vägnar. Ditt klagomål gällde kommissionens beslut av den 12 augusti 2002 att inte bevilja ekonomiskt stöd till Y inom ramen för gemenskapens handlingsprogram för främjande av icke-statliga organisationer.

Ni hade den 23 december 2002 lämnat in ett tidigare klagomål till ombudsmannen i samma ärende, vilket förklarades otillåtligt den 10 februari 2003.

Den 18 mars 2003 vidarebefordrade jag ert nya klagomål till Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionen översände sitt yttrande den 12 juni 2003 och jag översände det till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter. Ni översände era synpunkter till mig den 24 och 30 juli, den 30 september och den 21 oktober 2003. Jag begärde ytterligare upplysningar från kommissionen den 18 februari 2004. Jag mottog kommissionens andra yttrande den 14 april 2004 och vidarebefordrade det till er. Ni skickade mig era synpunkter på kommissionens andra yttrande den 29 maj 2004.

Jag skriver nu för att låta er veta resultatet av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Den 23 december 2002 ingav klaganden för första gången ett klagomål till ombudsmannen mot kommissionen på organisationen Y:s vägnar.

De faktiska omständigheterna i det målet var sammanfattningsvis följande:

Y lämnade in en ansökan om ekonomiskt stöd inom ramen för inbjudan att lämna förslag avseende ett handlingsprogram för gemenskapen för främjande av icke-statliga organisationer. Den 8 april 2002 bekräftade kommissionen mottagandet av klagandens begäran. Den 12 juni 2002 informerade institutionen klaganden om att Y efter en första genomgång av alla ansökningar hade uppfyllt de kriterier för tillåtlighet som anges i meddelandet till handlingsprogrammet. Den 12 augusti 2002 underrättade kommissionen emellertid klaganden om att hans ansökan inte hade valts ut på grund av att det hade uppstått vissa tvivel om Y:s rättsliga ställning. I sin skrivelse uppgav kommissionen att det föreföll råda viss osäkerhet om arten av Y:s förhållande till en annan organisation med namnet Z. Kommissionen hävdade att den nationella åklagaren hade inlett en utredning av anklagelserna om att Y förfalskade och olagligen ändrade dess stadgar, vilket ledde till att han hade uppmärksammat den ansvariga brottmålsdomstolen på frågan.

Den 30 augusti 2002 skrev Y:s ordförande till kommissionen och förklarade Y:s rättsliga ställning och dess samarbetsavtal med Z. Han tillbakavisade med eftertryck anklagelserna om såväl giltigheten av organisationens stadgar som förfalskningen av en offentlig handling. Han beskrev Y:s rättsliga struktur som certifierad enligt relevant nationell lagstiftning. På grundval av dessa uppgifter begärde han att kommissionen skulle ompröva sitt beslut att avslå Y:s ansökan om finansiellt stöd år 2002.

I en skrivelse till klaganden av den 7 oktober 2002 informerade kommissionen honom om att det preliminära urvalet av stödmottagare hade slutförts och att förteckningen över stödmottagare hade upprättats. Institutionen noterade att perioden 2002 var avslutad och att det därför inte verkade finnas någon anledning till ytterligare diskussion.

Klaganden hävdade att kommissionen inte hade identifierat källan till påståendena och inte tagit hänsyn till hans argument innan den fattade sitt slutliga beslut. Han hävdade också att kommissionens resonemang inte hade någon rättslig grund i inbjudan att lämna förslag till handlingsprogrammet.

När det gäller den påstådda osäkerheten kring förhållandet mellan Y och Z påpekade klaganden att kommissionen var väl medveten om arten av samarbetsavtalet mellan de två organisationerna.

Klaganden anser att den nationella åklagarmyndighetens utredning var ett resultat av en förtalskampanj som inleddes av en tidigare Y-anställd som hade sagts upp. Klaganden underströk att det rättsliga förfarande som rörde hans organisation hade avslutats av den domare som ansvarade för utredningen den 7 oktober 2002. Domaren drog slutsatsen att det inte fanns några komprometterande bevis mot klaganden.

Mot bakgrund av den tillgängliga informationen ansåg ombudsmannen att klagomålet inte hade föregåtts av lämpliga administrativa tillvägagångssätt gentemot den berörda institutionen i enlighet med artikel 2.4 i ombudsmannens stadga. Ombudsmannen förklarade därför att klagomålet inte kunde tas upp till prövning.

Den 6 februari 2003 översände klaganden ytterligare upplysningar, bland annat korrespondens med kommissionens avdelningar om föremålet för klagomålet. Med beaktande av denna nya bevisning beslutade ombudsmannen att registrera klagandens skrivelse som ett nytt klagomål och inledde en ny undersökning.

Den 4 juni 2003 begärde en tredje part tillgång till samtliga handlingar som rörde klagomålet. Eftersom klaganden inte hade begärt att hans klagomål skulle behandlas konfidentiellt, beviljade ombudsmannen begäran om tillgång den 16 juni 2003 i enlighet med artikel 14.4 i Europeiska ombudsmannens beslut om antagande av genomförandebestämmelser (1). Efter att ha informerats om ombudsmannens beslut genom en skrivelse av den 23 juni 2003 begärde klaganden att hans klagomål skulle behandlas konfidentiellt. I enlighet med artikel 10.1 i ombudsmannens genomförandebestämmelser (2) förklarade ombudsmannen klagomålet konfidentiellt.

Sammanfattningsvis hävdar klaganden i) att kommissionens beslut av den 12 augusti 2002 inte grundar sig på bestämmelserna i inbjudan att lämna förslag som anger den rättsliga grunden för åtgärdsprogrammet, och ii) att han inte gavs möjlighet att höras innan beslutet fattades. Han yrkar därför att kommissionen ska ompröva sin ståndpunkt och bevilja klaganden det begärda biståndet.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande redogjorde kommissionen först för de faktiska och rättsliga omständigheterna i ärendet. Den förklarade att Y:s begäran om ekonomiskt stöd gjordes inom ramen för ett handlingsprogram för gemenskapen för att främja icke-statliga organisationer.

Den klagandes organisation hade tidigare fått stöd från liknande program. Vid en rutinrevision som omfattade ett tidigare bidrag upptäcktes ett problem med Y:s organisationsstruktur. Kommissionen beslutade därefter att dra in både ytterligare stöd till organisationen från och med år 2000 och att begära återbetalning av en del av de medel som redan beviljats. Vid den tidpunkten blev kommissionen medveten om ett antal interna rättsliga problem som påverkade Y, som bekräftade sin ståndpunkt att inte bevilja ytterligare bidrag till denna organisation. När det gäller Y:s arbete betonade kommissionen dock att det alltid hade varit tillfredsställande.

Kommissionen noterade att den aldrig hade försökt engagera sig i Y:s interna problem. Följaktligen hade institutionen i all sin korrespondens aldrig uttalat sig i dessa frågor.

När det gäller den klagandes påstående att kommissionens beslut inte grundade sig på de rättsliga bestämmelser som reglerar ansökningsomgången 2002, hävdade institutionen att beslut om bidrag är förenliga med bestämmelserna i det relevanta rättsliga beslutet, den relevanta ansökningsomgången och det informationsdokument som offentliggjorts tillsammans med den. När kommissionen ingår en rättslig förpliktelse måste den dock också vara nöjd med stödmottagarens rättsliga och ekonomiska ställning samt dennes övergripande integritet, som en fråga om sund ekonomisk förvaltning. När det gäller Y ansåg kommissionen att det fanns tillräckliga skäl att anta att dessa allmänna villkor inte var uppfyllda, eftersom organisationens struktur och interna beslutsprocess var oklara. Den förklarade att beslutet att inte bevilja ekonomiskt stöd förrän förtroendet för organisationen återupprättats fattades på riskhanteringsbasis, i fullständigt samråd och samförstånd med enheten för internrevision vid det ansvariga generaldirektoratet.

Kommissionen avvisade påståendet att den hade åsidosatt klagandens rätt till försvar. Institutionen förklarade att den har befogenhet att besluta om tilldelning av bidrag på grundval av all tillgänglig information. Inom ramen för den icke-statliga organisationens finansieringsprogram planeras inga möten med stödmottagarna för att diskutera resultatet av deras ansökan. I det informationsdokument som offentliggörs i samband med varje ansökningsomgång anges uttryckligen att kommissionens beslut om bidragen är slutgiltigt. Denna politik överensstämmer med tanken att gemenskapsbidrag ska betraktas som gåvor som bör användas för att uppnå ett antal förutbestämda mål. Ytterligare skriftliga förtydliganden av skälen till avslaget kan dock ges på begäran.

Mot bakgrund av kommissionens allvarliga farhågor till följd av Y:s interna rättsliga problem ansåg institutionen att den potentiella stödmottagaren på ett övertygande sätt borde ha bevisat att det inte förelåg någon olaglig situation och att dess institutionella stabilitet hade återställts. Kommissionen ansåg inte att någon sådan väsentlig bevisning hade lagts fram.

Kommissionen drog därför slutsatsen att den inte kunde ompröva sitt beslut och bevilja klaganden det begärda stödet.

Klagandens synpunkter

Klaganden hävdade att Y uppfyllde alla kriterier som anges både i inbjudan att lämna förslag och i det relevanta beslutet. Han insisterade på att beslutet att avslå Y:s ansökan om finansiering 2002 inte hade grundats på de kriterier som fastställts i något av de tidigare rättsliga instrumenten, utan snarare på avdelningarnas oro över Y:s rättsliga ställning. Dessa reservationer var okända för klaganden, som aldrig hade haft möjlighet att motbevisa dem.

När det gäller kommissionens påståenden om potentiella finansiella oegentligheter i Y:s användning av bidrag under perioderna 1998, 1999 och 2000 fann klaganden dem ogrundade. Han hänvisade till resultaten av den revision som kommissionen genomförde mellan september 2001 och april 2002 av Y:s åtgärder. Vid dessa kontroller konstaterades inga oegentligheter, och därefter var institutionen tvungen att dra tillbaka sina ansökningar om återbetalning av 1998 års bidrag och om indragning av stödet för 2000 och 2001. Den klagande noterade dock att skälen för kommissionens revision inte hade något samband med de skäl som institutionen anförde till stöd för sitt beslut att avslå den klagandes ansökan från 2002.

Klaganden tillbakavisade förekomsten av interna problem med Y:s struktur. Han tillade att organisationen alltid har haft stöd av sina medlemmar, vilket framgår av resolutionen från dess senaste generalförsamling. De rättsliga åtgärderna mot Y var resultatet av en förtalskampanj som iscensattes av en tidigare anställd.

Klaganden påpekade att den rättsliga åtgärden mot Y endast var en preliminär utredning som inletts av en nationell åklagare och inte på något sätt hade något samband med arten av stadgarna eller organisationens struktur. När det gäller denna aspekt borde kommissionen ha varit väl medveten om Y:s rättsliga struktur, eftersom den hade upprätthållit en regelbunden arbetsrelation med organisationen sedan 1996. Institutionen behöll en mängd information om Y, inklusive dess officiella stadgar, som hade certifierats av de nationella myndigheterna.

Klaganden anser att kommissionens argument att det faktum att allvarliga anklagelser riktades mot Y i domstol ålade honom bevisbördan för att hans organisation var sund, struntade i grundläggande rättsprinciper och åsidosatte hans grundläggande rättigheter. Klaganden underströk att var och en som anklagas för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld har fastställts, i enlighet med artikel 11.1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 14.2 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 6.2 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Ytterligare undersökningar

Mot bakgrund av klagandens synpunkter skrev ombudsmannen till kommissionen den 18 februari 2004. I sin skrivelse noterade ombudsmannen att kommissionen verkade ha grundat sitt beslut på förekomsten av en brottsutredning mot klaganden. För att kunna bedöma kommissionens resonemang begärde ombudsmannen ytterligare klargöranden om i) huruvida kommissionen i detta särskilda fall tog vederbörlig hänsyn inte bara till behovet av att skydda gemenskapens ekonomiska intressen, utan även till den klagandes rätt att behandlas både rättvist och med vederbörlig hänsyn till oskuldspresumtionen, och ii) institutionen, om det i allmänhet rör sig om pågående rättsliga eller administrativa utredningar om den rättsliga och ekonomiska ställningen för potentiella mottagare av gemenskapsstöd, har gett sina avdelningar vägledning eller instruktioner om hur en rättvis avvägning mellan enskilda personers intressen och allmänintresset ska iakttas.

Kommissionens andra yttrande

I sitt andra yttrande betonade kommissionen att en sund ekonomisk förvaltning är en grundläggande princip i förvaltningen av gemenskapens budget. En viktig fråga är därför att minimera risken för att skattebetalarnas pengar inte används väl.

Kommissionen erinrade om att bidrag inom ramen för det berörda programmet beviljas på årsbasis, när institutionen har bedömt förslagen. Kommissionen förklarade att beviljandet av bidrag omfattas av principerna om öppenhet och likabehandling. Dessa allmänna principer angavs redan i ”Vademecum on Grant Management” från 1999 och infördes därefter i den nya budgetförordningen, som trädde i kraft i januari 2003. Kommissionens avdelningar måste se till att dessa principer tillämpas.

Kommissionen underströk att alla är oskyldiga tills de har bevisats skyldiga. I detta fall kände sig kommissionen emellertid, på grund av källorna till och allvaret i anklagelserna, tvungen att inta en försiktig hållning, vilket ledde till beslutet att inte ta med Y bland de godkända sökandena. Under dessa omständigheter ansåg kommissionen att det inte skulle vara en sund ekonomisk förvaltning att bevilja en subvention till just denna sökande om det förelåg sådana klara tvivel.

Kommissionen förklarade, som den nämnde i sitt yttrande, att ett problem med Y:s organisationsstruktur upptäcktes vid en rutingranskning av 1998 års utgifter som genomfördes i februari 2001. Problemet gällde det icke-transparenta förhållandet mellan Y och Z, en av dess grundare. En stor del av utgifterna för Y:s verksamhet uppkom faktiskt hos Z, som sedan fakturerade Y motsvarande belopp. Detta utgjorde underentreprenad som inte var tillåten utan kommissionens tillstånd. Efter ytterligare revisioner och interna diskussioner fattades ett beslut om att försöka finna en pragmatisk lösning på problemet. Eftersom arbetet hade utförts och inga avsiktliga bedrägerier föreföll ha ägt rum godtog kommissionen de utgifter som Z ådragit sig för Y:s räkning, med undantag för vissa personalkostnader. Denna lösning tillämpades endast på det förflutna och utgjorde inte kommissionens godkännande av denna icke-transparenta organisationsstruktur.

För att ta reda på den verkliga situationen har kommissionen bett Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) att utreda Y. Olaf håller på att slutföra sin utredning. I slutet av denna process, och på grundval av sina slutsatser, kommer kommissionen att besluta om den ska återuppta ett normalt förhållande till organisationen.

Som svar på den specifika information som ombudsmannen begärt förklarade kommissionen att den inte har utfärdat någon allmän vägledning för sina avdelningar om hur man ska bete sig i liknande situationer. Det är den vidaredelegerade utanordnarens ansvar att göra en bedömning från fall till fall. Kommissionen vill dock betona att den vid beviljandet av bidrag måste utvärdera alla ansökningar rättvist och i enlighet med principen om sund ekonomisk förvaltning. I allvarliga fall av anklagelser om bedrägeri eller dålig förvaltning skulle därför försiktighetsprincipen gälla så länge situationen inte är tydligt fastställd.

Klagandens synpunkter på kommissionens andra yttrande

I sina synpunkter på kommissionens andra yttrande bekräftade klaganden sina tidigare argument.

Klaganden påpekade att kommissionen har upprepat samma komprometterande argument mot hans organisation, oavsett vilken bevisning han har lagt fram och som bevisar att dessa påståenden är inkonsekventa. Han noterade att institutionen har använt dessa argument för att avslå en begäran från den klagande om ekonomiskt stöd under 2002 och 2003, och senast 2004. Trots att han upprepade gånger har begärt att få ta del av anklagelserna mot honom och att bli hörd innan ett beslut fattas, har institutionen ignorerat hans rätt till försvar.

Klaganden hänvisade till det tillfredsställande förhållandet mellan kommissionen och Y mellan 1996 och 2000. Y:s sunda ekonomiska förvaltning illustrerades av resultaten av kommissionens revision av den 28 januari 2002 avseende perioderna 1998, 1999 och 2000. Vid revisionen drogs slutsatsen att ingen oegentlighet från Y:s sida hade upptäckts trots revisorernas intensiva granskning.

När det gäller den information som ombudsmannen begärde i sin skrivelse till kommissionen ansåg klaganden att institutionen inte hade lämnat några ytterligare uppgifter och att den därför inte hade besvarat ombudsmannens begäran.

Beslutet

1 Påstådd avsaknad av rättslig grund för kommissionens beslut

1.1 Den klagande hävdar att kommissionens beslut av den 12 augusti 2002 att avslå Y:s ansökan om ekonomiskt stöd under 2002 inom ramen för gemenskapens handlingsprogram för främjande av icke-statliga organisationer inte grundade sig på bestämmelserna i inbjudan att lämna förslag, där programmets rättsliga grund angavs, och att han inte gavs tillfälle att yttra sig innan beslutet fattades.

Klaganden hävdade att kommissionen grundade sitt beslut att avslå Y:s ansökan om finansiering 2002 på ett antal påståenden som han inte kände till och att han aldrig hade haft möjlighet att vederlägga dem.

Klaganden har i sitt yttrande gjort gällande att kommissionens motivering till uteslutandet av Y, det vill säga förekomsten av en rättslig åtgärd mot organisationen som vid den tidpunkten vidtogs vid de nationella domstolarna, saknade grund, eftersom en sådan åtgärd endast omfattade en förundersökning som genomfördes av en allmän åklagare. Kommissionen borde ha varit väl medveten om organisationens sunda rättsliga struktur, eftersom den har haft en kontinuerlig arbetsrelation med den sedan 1996.

1.2 Kommissionen hävdar att den, när den ingår en rättslig förpliktelse, som en fråga om sund ekonomisk förvaltning måste säkerställa stödmottagarens rättsliga och ekonomiska ställning samt dennes övergripande integritet. Kommissionen anser att det fanns tillräckliga skäl att anta att dessa allmänna villkor inte var uppfyllda i detta fall.

Kommissionen har gjort gällande att den har befogenhet att självständigt, på grundval av all tillgänglig information, besluta om tilldelningen av bidrag. Inom ramen för finansieringsprogrammet för icke-statliga organisationer planeras inga möten med stödmottagarna för att diskutera resultatet av deras ansökan. I det informationsdokument som offentliggörs i samband med varje ansökningsomgång anges uttryckligen att kommissionens beslut om bidragen är slutgiltigt. Detta är i linje med tanken att gemenskapsbidrag ska betraktas som gåvor som bör användas för att uppnå ett antal förutbestämda mål.

Med hänsyn till allvaret i de anklagelser som vid den tidpunkten framfördes vid de nationella domstolarna anser kommissionen att den potentiella stödmottagaren på ett övertygande sätt borde ha bevisat att det inte förelåg några olagliga situationer. Enligt institutionens uppfattning har inga sådana väsentliga bevis lagts fram.

I sitt andra yttrande har kommissionen gjort gällande att den på grund av källorna till och allvaret i anklagelserna kände sig tvungen att inta en försiktig hållning, vilket ledde till beslutet att inte inkludera Y bland de godkända sökandena.

Som svar på en begäran från ombudsmannen uppgav kommissionen att den inte har utfärdat någon allmän vägledning för sina avdelningar om hur man ska respektera en rättvis balans mellan privatpersoners intressen och allmänintresset i ärenden som inbegriper pågående rättsliga eller administrativa undersökningar om den rättsliga och ekonomiska ställningen för potentiella mottagare av gemenskapsstöd. Det är den vidaredelegerade utanordnarens ansvar att göra en bedömning från fall till fall. Kommissionen vill dock betona att den vid beviljandet av bidrag måste utvärdera alla ansökningar rättvist och i enlighet med principen om sund ekonomisk förvaltning. I allvarliga fall av anklagelser om bedrägeri eller dålig förvaltning skulle därför försiktighetsprincipen gälla så länge situationen inte är tydligt fastställd.

1.3 Ombudsmannen noterar att kommissionens motivering till att avslå klagandens ansökan enligt skrivelsen av den 12 augusti 2002 var följande:

”Jag är ledsen att behöva säga att din ansökan var en av dem, som inte lyckades i denna process av följande skäl:

Med hänvisning till den kvarstående osäkerheten om Y:s oberoende från Z, de allvarliga anklagelserna om förfalskning av undertecknandet av en handling och de påstått olagliga ändringar av organisationens stadgar som nu förföljs av en allmän åklagare [...], kommer kommissionen inte att ompröva en ansökan från Y förrän den får tillräckliga bevis för organisationens rättsliga ställning.”

Av de uppgifter som lämnades under undersökningen framgår det att en nationell åklagare vid den tidpunkt då kommissionen bedömde klagandens ansökan genomförde en preliminär undersökning av en påstådd förfalskning från klagandens organisations sida. Dessutom avslutades kommissionens urvalsförfarande innan den domare som ansvarade för utredningen godkände klagandens organisation den 7 oktober 2002.

1.4 Ombudsmannen konstaterar att kommissionen vid granskningen av ansökningar om gemenskapsfinansiering inte bara måste ta hänsyn till de särskilda regler som styr detta finansieringsprogram, utan också till alla regler eller principer som är bindande för den. Enligt artikel 274 i EG-fördraget är kravet på sund ekonomisk förvaltning en av de allmänna regler som gäller för alla initiativ som inbegriper användning av gemenskapsmedel.

Ombudsmannen noterar att tolkningen av principen om sund ekonomisk förvaltning inte kan reduceras till en ren redovisningsdefinition. Enligt gemenskapsdomstolarna måste dess korrekta tolkning inbegripa en omsorg om de praktiska konsekvenserna av den ekonomiska förvaltningen (3).

1.5 Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att det är rimligt att kommissionen, innan den beviljar ansökningar om ekonomiskt stöd, överväger huruvida de potentiella stödmottagarnas rättsliga och ekonomiska ställning samt deras övergripande integritet verkar vara tillräckligt tillförlitlig. Ombudsmannen känner inte till någon rättslig regel eller princip som skulle förhindra detta.

1.6 Ombudsmannen anser dock att kommissionen, när den vidtar åtgärder för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen, bör sträva efter att uppnå en rättvis balans mellan privatpersoners intressen och allmänintresset, så att potentiella mottagare av dess ekonomiska stöd behandlas både rättvist och med vederbörlig hänsyn till oskuldspresumtionen (4). Ombudsmannen har även påpekat att det är svårt att föreställa sig hur kommissionen skulle kunna uppnå en rättvis balans om den inte underrättar en bidragssökande om eventuella tvivel om sökandens talerätt och därefter är beredd att lyssna på och besvara de uppgifter som sökanden har lämnat för att klargöra dessa tvivel.

1.7 I detta fall noterar ombudsmannen att det enda argumentet till stöd för kommissionens beslut av den 12 augusti 2002 var förekomsten av en brottsutredning mot klaganden. I sitt beslut hänvisade kommissionen inte till någon typ av stödjande bevisning som kan ha lagt vikt vid dess negativa bedömning av klagandens ansökan. Institutionen inskränkte sig till att beakta den formella förekomsten av en brottsutredning och de anklagelser som framförts mot denna, utan att försöka kontrollera dessa uppgifter.

Ombudsmannen noterar att trots uppmaningen till klaganden i kommissionens beslut av den 12 augusti 2002 att lägga fram bevis för sin organisations rättsliga ställning, när klaganden väl gjort detta genom en skrivelse av den 30 augusti 2002, förefaller institutionen inte ha besvarat dessa bevis utan endast i sin skrivelse av den 7 oktober 2002 angett att mottagarna av 2002 års åtgärdsprogram redan hade inrättats.

1.8 Efter att ha granskat sakförhållandena i ärendet konstaterar ombudsmannen att kommissionen inte har kunnat visa att den i detta fall har uppnått en rimlig balans mellan behovet av att eftersträva en sund ekonomisk förvaltning av sina bidrag och klagandens rätt att behandlas både rättvist och med vederbörlig respekt för oskuldspresumtionen. Genom att uteslutande förlita sig på den formella förekomsten av en rättslig utredning mot klaganden utan att ytterligare kontrollera dessa uppgifter behandlade kommissionen inte klaganden rättvist, i strid med artikel 6.2 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed. Detta utgör ett administrativt missförhållande. En kritisk anmärkning kommer att riktas till kommissionen.

1.9 Ombudsmannen vill fästa kommissionens uppmärksamhet på att liknande typer av problem skulle kunna undvikas om institutionen tog initiativ till att ge sina avdelningar vägledning eller instruktioner om hur man kan respektera en rättvis balans mellan enskilda personers intressen och allmänintresset i ärenden som rör pågående rättsliga eller administrativa utredningar om den rättsliga och ekonomiska ställningen för potentiella mottagare av gemenskapsstöd.

Ombudsmannen kommer nedan att rikta ytterligare en anmärkning till kommissionen om detta.

2 Omprövning av det bistånd som klaganden begärt

2.1 Klaganden hävdar att kommissionen bör ompröva sin ståndpunkt och bevilja Y det begärda stödet.

2.2 Kommissionen hävdar att den inte kan ompröva sitt beslut och bevilja klaganden det begärda biståndet. Institutionen noterade i sina kontakter med klaganden att dess budgetperiod för 2002 hade avslutats och att Y:s begäran därför inte kunde behandlas på nytt.

2.3 Ombudsmannen noterar kommissionens uttalande att dess budgetperiod för 2002 är avslutad och att ansökningar som lämnats in vid den tidpunkten därför inte kan omprövas. Till följd av detta förefaller det inte längre möjligt att ompröva den klagandes begäran om ekonomiskt stöd inom ramen för gemenskapens handlingsprogram för främjande av icke-statliga organisationer från 2002.

Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att klagandens begäran inte kan tillgodoses när det gäller 2002 års budget. Ombudsmannen påpekar dock att han inte känner till något som hindrar klaganden från att lämna in en ansökan om finansiering för eventuella bidragsomgångar som fortfarande är öppna.

3 Slutsats

På grundval av Europeiska ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller det nödvändigt att göra följande kritiska anmärkning:

Ombudsmannen anser att kommissionen, när den vidtar åtgärder för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen, bör sträva efter att uppnå en rättvis balans mellan privatpersoners intressen och allmänintresset, så att potentiella mottagare av dess ekonomiska stöd behandlas både rättvist och med vederbörlig respekt för oskuldspresumtionen. Ombudsmannen har även påpekat att det är svårt att föreställa sig hur kommissionen skulle kunna uppnå en rättvis balans om den inte underrättar en bidragssökande om eventuella tvivel om sökandens talerätt och därefter är beredd att lyssna på och besvara de uppgifter som sökanden har lämnat för att klargöra dessa tvivel.

Efter att ha granskat sakförhållandena i ärendet konstaterar ombudsmannen att kommissionen inte har kunnat visa att den i detta fall gjorde en rättvis avvägning mellan behovet av att eftersträva en sund ekonomisk förvaltning av sina bidrag och klagandens rätt att behandlas både rättvist och med vederbörlig respekt för oskuldspresumtionen. Genom att uteslutande förlita sig på den formella förekomsten av en rättslig utredning mot klaganden utan att ytterligare kontrollera dessa uppgifter behandlade kommissionen inte klaganden rättvist, i strid med artikel 6.2 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed. Detta utgör ett administrativt missförhållande.

Med tanke på att dessa aspekter av målet rör förfaranden som rör specifika händelser i det förflutna är det inte lämpligt att eftersträva en uppgörelse i godo i frågan. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

YTTERLIGARE ÅTERMÄRKNING

Ombudsmannen vill fästa kommissionens uppmärksamhet på att liknande typer av problem skulle kunna undvikas om institutionen tog initiativ till att ge sina avdelningar vägledning eller instruktioner om hur man kan respektera en rättvis balans mellan privatpersoners intressen och allmänintresset i ärenden som inbegriper pågående rättsliga eller administrativa utredningar om den rättsliga och ekonomiska ställningen för potentiella mottagare av gemenskapsstöd.

Med vänliga hälsningar,

 

P. Nikiforos Diamandouros

---

(1) "Ansökan om tillgång till följande handlingar ska beviljas automatiskt, utom när det gäller klagomål som klassificeras som konfidentiella i enlighet med artikel 10.1 ovan:
b) Klagomål och bifogade handlingar från den klagande"
Antagen den 8 juli 2002 och ändrad genom ombudsmannens beslut av den 5 april 2004, finns på ombudsmannens webbplats: http://www.ombudsman.europa.eu.

(2) "Om den klagande så begär, klassificerar ombudsmannen ett klagomål som konfidentiellt".

(3) Mål T-105/99, Conseil des communes et régions d'Europe (CCRE) mot kommissionen, REG 2000, s. II-4099, punkt 73.

(4) Se artikel 6.2 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed, som finns på ombudsmannens webbplats: http://www.ombudsman.europa.eu.