Bästa fru C.,

Den 12 april 2000 ingav du ett klagomål till Europeiska ombudsmannen mot Europaparlamentet angående din utnämning av parlamentet till följd av ditt framgångsrika uttagningsprov EUR/C/23.

Den 25 maj 2000 vidarebefordrade jag klagomålet till parlamentet och bad om dess synpunkter i slutet av september 2000. Den 29 september 2000 begärde parlamentet en förlängning av tidsfristen. Europeiska ombudsmannen godtog parlamentets begäran och fastställde den 31 oktober 2001 som ny tidsfrist. Parlamentet avgav sitt yttrande den 16 november 2000 och jag översände det till er den 27 november 2000. Den 21 december 2000 översände ni era synpunkter på parlamentets yttrande till mig.

Den 18 maj 2001 överlämnade jag ett förslag till rekommendation till parlamentet.

Den 10 oktober 2002 skickade jag en skrivelse till institutionen där jag påpekade att parlamentet fortfarande inte hade lämnat något detaljerat yttrande om förslaget till rekommendation, trots att tidsfristen hade löpt ut i slutet av september 2001. Jag bad därför parlamentet att svara så snart som möjligt.

Den 5 november 2001 avgav parlamentet sitt detaljerade yttrande.

Den 23 januari 2002 översände jag ytterligare en skrivelse till parlamentets talman, Pat COX. En kopia av denna skrivelse skickades också till Raquel de VICENTE, politisk rådgivare.

Jag fick talmannens svar den 5 april 2002. En kopia av skrivelsen skickades till Er den 9 april 2002.

Jag skriver nu till er för att informera er om resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

De klagande deltog i tävlingen EUR/C/23 som anordnades gemensamt av Europaparlamentet och Europeiska gemenskapernas domstol. Efter att ha klarat uttagningsprovet fördes hennes namn upp på reservlistan över godkända sökande.

Den 1 november 1996 anställdes klaganden av parlamentet i lönegrad C5 löneklass 3 i karriären.

I sitt klagomål till ombudsmannen påstod klaganden att hon hade diskriminerats jämfört med andra sökande som hade deltagit i samma uttagningsprov och som hade rekryterats i lönegrad C4, löneklass 3.

Frågeställningen

Klagomålet översändes till parlamentet för yttrande.

Parlamentets yttrande

I sitt yttrande över klagomålet påpekade parlamentet att klaganden den 25 september 1998 hade överklagat institutionens beslut genom att inge ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Klagomålet avslogs eftersom det inte lämnades in inom tidsfristen.

Institutionen betonade att det enligt gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis endast är förekomsten av nya väsentliga omständigheter som kan motivera att ett klagomål enligt artikel 90.2 inges för omprövning av ett tidigare beslut om rekrytering som inte har överklagats inom tidsfristen. Om en dom från en domstol om ogiltigförklaring av ett förvaltningsbeslut skulle kunna utgöra en ny omständighet, är detta emellertid endast fallet med à gentemot de personer som direkt berörs av det ogiltigförklarade beslutet. Den av klaganden åberopade rättspraxisen i målet Monaco (2) kan därför inte tillämpas, eftersom hon inte har deltagit i samma allmänna uttagningsprov som Monaco.

Institutionen har dessutom preciserat att tillsättningsmyndigheten, i enlighet med parlamentets policy i rekryteringsfrågor efter det att de nya interna direktiven trädde i kraft i maj 1995, endast i undantagsfall kan utse en tjänsteman i en högre lönegrad än den ursprungliga lönegraden i hans eller hennes kategori, och att den kan locka till sig kvalificerade sökande när extremt komplicerade uppgifter måste utföras.

Klagandens synpunkter

I sina synpunkter på parlamentets yttrande vidhöll klaganden i princip sitt ursprungliga klagomål.

Utkastet till rekommendation

Genom beslut av den 18 maj 2001 riktade ombudsmannen ett förslag till rekommendation till parlamentet i enlighet med artikel 3.6 i Europeiska ombudsmannens stadga (3). Grunden för förslaget till rekommendation var följande:

1. Europaparlamentets rekryteringsförfarande

1.1 Klaganden klarade uttagningsprov EUR/C/23 som anordnades gemensamt av Europaparlamentet och Europeiska gemenskapernas domstol, och hon rekryterades till lönegrad C 5, löneklass 3. I sitt klagomål till ombudsmannen påstod hon att hon hade diskriminerats i förhållande till andra sökande som hade deltagit i samma uttagningsprov och som hade rekryterats i lönegrad C 4 löneklass 3.

1.2 I sitt yttrande betonade parlamentet att klaganden överklagat institutionens beslut genom att inge ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Parlamentet avslog dock begäran, eftersom den inte gjordes inom tidsfristen.

1.3 Endast nya väsentliga omständigheter kan motivera att ett klagomål enligt artikel 90.2 inges för omprövning av ett tidigare rekryteringsbeslut som inte överklagats inom tidsfristen. Om en dom från en domstol om ogiltigförklaring av ett förvaltningsbeslut skulle kunna utgöra en ny omständighet, är detta emellertid endast fallet med à gentemot de personer som direkt berörs av det ogiltigförklarade beslutet. Parlamentet påpekade att förstainstansrättens dom i Monaco-målet, som åberopats av klaganden, inte var tillämplig på hennes fall, eftersom hon inte var direkt berörd av den ogiltigförklarade rättsakten.

1.4 Ombudsmannen noterade att huvudfrågan i detta fall var att fastställa om klaganden hade diskriminerats av Europaparlamentet vid rekryteringen och om det hade förekommit administrativa missförhållanden i parlamentet.

1.5 Principen om icke-diskriminering och likabehandling är en av gemenskapsrättens grundläggande principer. Enligt gemenskapsdomstolarnas fasta rättspraxis får lika situationer inte behandlas olika och olika situationer inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (4).

1.6 I sin dom i mål T-92/96 (Monacomålet) ansåg förstainstansrätten att sökande i samma uttagningsprov i princip ska anses befinna sig i en liknande situation. Domstolen har dessutom slagit fast att en institution åsidosätter principen om likabehandling och icke-diskriminering om den på en tjänsteman som rekryterats från ett uttagningsprov tillämpar de bestämmelser i de nya interna direktiven som föreskriver en striktare tillämpning av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna, medan andra tjänstemän som rekryterats från samma uttagningsprov av institutionen innan de nya interna direktiven trädde i kraft klassificerades enligt de tidigare interna direktiven.

Domstolen ansåg att den enda hänvisningen till nya bestämmelser som parlamentet hade antagit under tiden inte var en tillräcklig motivering för att rekrytera sökande från samma uttagningsprov med olika avtalsvillkor.

1.7 Ombudsmannen ansåg att det var viktigt att påminna om att det uttagningsprov som klaganden hade deltagit i anordnades gemensamt av parlamentet och domstolen.

Efter förstainstansrättens dom i ovannämnda mål omklassificerade domstolen emellertid på eget initiativ de tjänstemän som, efter det att de nya interna direktiven hade trätt i kraft, rekryterades på mindre gynnsamma villkor än de som gällde för sökande som rekryterats på grundval av de tidigare interna direktiven.

1.8 Ombudsmannen ansåg att tillsättningsmyndigheten, även om Monaco-domen inte var tillämplig på klaganden som en ny faktor, hade möjlighet att ändra klagandens rekryteringsvillkor, vilket domstolen gjorde.

1.9 På grundval av dessa överväganden drog ombudsmannen slutsatsen att parlamentets beslut att rekrytera klaganden med tillämpning av de nya interna direktiven, när andra sökande som rekryterats från samma reservlista klassificerades enligt de tidigare interna direktiven, ledde till en diskriminerande behandling av klaganden. Det faktum att institutionen inte agerade mot bakgrund av den princip som förstainstansrätten slog fast i mål T-92/96 och dess vägran att ompröva sitt beslut utgjorde därför ett administrativt missförhållande.

Med tanke på parlamentets ståndpunkt föreföll det inte möjligt att nå en vänskaplig förlikning. Ombudsmannen ansåg det därför lämpligt att lägga fram följande förslag till rekommendation i enlighet med artikel 3.6 i sin stadga.

Förslaget till rekommendation hade följande lydelse:

Parlamentet bör följa domstolens exempel och omklassificera klagandena till lönegrad C 4 löneklass 3 från och med den dag då de utnämns till statstjänstemän.

Ombudsmannen informerade Europaparlamentet om att den enligt artikel 3.6 i stadgan skulle avge ett detaljerat yttrande senast den 30 september 2001 och att det detaljerade yttrandet kunde bestå av ett godtagande av ombudsmannens rekommendation och en beskrivning av hur den hade genomförts.

Parlamentets detaljerade yttrande

Parlamentets detaljerade yttrande, som inkom till ombudsmannen den 7 november 2001, har följande lydelse:

Institutionen kan inte godta ditt förslag till rekommendation av följande skäl:

För det första anser denna institution fortfarande att invändningarna ska avvisas på grund av att de inte kan tas upp till prövning. Klagomålen lämnades in långt efter det att beslutet hade överklagats. Även om man skulle medge att beslutet i Monaco-målet utgjorde en ny omständighet 8a som denna institution inte har medgett med avseende på förevarande mål, på grund av att den endast kunde göra detta för personer som direkt berördes av den ogiltigförklarade rättsakten, skulle det ändå vara så att klagomålen ingavs efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Denna aspekt av ärendet - det vill säga klagomålets tillåtlighet - verkar helt ignoreras i ert förslag till rekommendation (...).

För det andra är det uppenbart att beslut om en institutions tillsättningsmyndighet inte är bindande för en annan myndighets tillsättningsmyndighet. Domstolen och parlamentet är två skilda EU-institutioner. Trots detta uppgav du i ditt förslag till rekommendation att ”(...)även om Monaco-domen inte är tillämplig på klaganden som en ny faktor har tillsättningsmyndigheten möjlighet att ändra klagandens rekryteringsvillkor genom att följa domstolens exempel. Det faktum att domstolen har omklassificerat vissa klagande medför inte på något sätt en skyldighet för Europaparlamentets tillsättningsmyndighet att göra detsamma. Tillsättningsmyndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning har erkänts gång på gång i många fall (...) där en gemenskapsinstitutions rätt att fastställa interna regler för placering i lönegrad i detta sammanhang har erkänts.

Av dessa skäl kan institutionen inte godta ovannämnda förslag till rekommendation.

Ombudsmannens kompletterande skrivelse av den 23 januari 2002

Efter en noggrann granskning av parlamentets detaljerade yttrande ansåg ombudsmannen att det var nödvändigt att uttrycka sin åsikt om det och fokusera på vissa punkter som låg till grund för hans förslag till rekommendation. Den 23 januari 2002 skickade han därför ytterligare en skrivelse till parlamentets talman, Pat COX.

I sin skrivelse erinrade ombudsmannen om att Europeiska gemenskapernas domstol, som är den högsta instansen när det gäller innebörden och tolkningen av gemenskapsrätten, konsekvent har fastslagit att den allmänna likhetsprincipen är en av de grundläggande principerna i gemenskapsrätten för gemenskapens offentliga förvaltning. Domstolen har slagit fast att gemenskapens rekrytering måste respektera principen om likabehandling. Enligt denna princip får lika situationer inte behandlas olika och olika situationer inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan differentiering.

Vidare ansåg förstainstansrätten att sökande i samma uttagningsprov i princip ska anses befinna sig i en liknande situation. Enligt domstolen åsidosätter en institution principen om likabehandling och icke-diskriminering om den på en tjänsteman som rekryterats från ett uttagningsprov tillämpar bestämmelserna i de nya interna direktiven som föreskriver en striktare tillämpning av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna, medan andra tjänstemän som rekryterats från samma uttagningsprov av institutionen innan de nya interna direktiven trädde i kraft klassificerades enligt de tidigare interna direktiven. Domstolen ansåg att den enda hänvisningen till nya bestämmelser som parlamentet hade antagit under tiden inte var en tillräcklig motivering för att rekrytera sökande från samma uttagningsprov med olika avtalsvillkor.

Ombudsmannen påpekade att det verkade som om detta var vad som hade hänt med klaganden i detta ärende.

Ombudsmannen ansåg dock att parlamentet fortfarande hade möjlighet att åtgärda detta fall av uppenbar diskriminering och vidta åtgärder för att rätta till en orättvisa. Han bad därför institutionen att ompröva sin ståndpunkt mot bakgrund av principen om jämlikhet och icke-diskriminering och behandla ombudsmannens förslag till rekommendation.

Parlamentets kompletterande svar

Den 5 april 2002 mottog ombudsmannen parlamentets kompletterande svar. Parlamentet betonade att dess sekretariat hade omprövat de fall som berörs av förslaget till rekommendation i detalj och hade beslutat, trots vissa reservationer av rättslig och administrativ karaktär, att tillmötesgå ombudsmannens begäran.

Parlamentet åtog sig att se över klagandens situation på grundval av de bestämmelser som gällde före de ändringar som infördes 1995.

En kopia av parlamentets svar skickades till klaganden den 9 april 2002. Under ett telefonsamtal med ombudsmannen den 8 april 2002 informerades klaganden om innehållet i ovannämnda skrivelse och uttryckte sin tillfredsställelse med resultatet av undersökningen.

Beslutet

Den 18 maj 2001 riktade ombudsmannen följande förslag till rekommendation till Europaparlamentet:

”Europaparlamentet bör följa domstolens exempel och omklassificera klagandena till lönegrad C 4 löneklass 3 från och med den dag då de utnämns till offentliganställda.”

Den 5 april 2002 informerade parlamentet ombudsmannen om att det gick med på att följa förslaget till rekommendation och förklarade att klagandens situation skulle ses över.

Ombudsmannen anser att parlamentet har godtagit hans förslag till rekommendation och beslutar därför att avsluta ärendet.

Europaparlamentets talman kommer att informeras om detta beslut.

Med vänliga hälsningar,

 

Jacob SÖDERMAN

---

(1) Behandlas tillsammans med klagomål 545/2000/IP

(2) Förstainstansrättens dom (fjärde avdelningen) av den 9 juli 1997, Roberto Monaco mot Europaparlamentet. Mål T-92/96. REG 1997, s. IA-0195; II-0573

(3) Europaparlamentets beslut 94/262 av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, EGT L 113, 1994, s. 15.

(4) Mål 203/86, Spanien mot rådet, REG 1988, s. 4563, punkt 25, och mål C-15/95, EARL de Kerlast, REG 1997, s. I-1961, punkt 35 - mål C-150/94, Förenade kungariket mot rådet, REG 1998, s. I-7235, punkt 97.