Det aktuella ärendet gäller hur Europeiska kommissionen hanterade ett klagomål som lämnades in till den 2006 av 27 medborgarinitiativ (nedan kallade klagandena) som bekämpade vad de uppfattade som de negativa konsekvenserna av utbyggnaden av Wiens flygplats. Kommissionen drog slutsatsen att de berörda arbetena hade utförts utan den obligatoriska miljökonsekvensbedömning som krävs enligt direktiv 85/337/EEG. För att komma till rätta med denna brist kom kommissionen överens med de österrikiska myndigheterna om att dessa skulle genomföra en miljökonsekvensbedömning i efterhand och på bästa möjliga sätt simulera en miljökonsekvensbedömning i förväg och göra det möjligt att göra en fullständig bedömning av de berörda projektens miljöpåverkan. Slutrapporten om detta förfarande överlämnades till kommissionen i februari 2011.

Klagandena var missnöjda med hur miljökonsekvensbedömningen i efterhand genomfördes. De kritiserade bland annat att i) den myndighet som ansvarade för det relevanta förfarandet var samma myndighet som hade beviljat tillstånden för de relevanta arbetena och därmed befann sig i en uppenbar intressekonflikt och ii) att de inte hade tillgång till ett prövningsförfarande, såsom föreskrivs i det relevanta EU-direktivet.

År 2008 vände sig klagandena till Europeiska ombudsmannen (klagomål 1532/2008). Efter att ha granskat ärendet ansåg ombudsmannen att klagandenas argument rörande de två ovannämnda frågorna vid första anblicken föreföll välgrundade och att han vid den tidpunkten därför inte kunde dra slutsatsen att kommissionen hade säkerställt att miljökonsekvensbedömningen i efterhand hade genomförts korrekt. Med tanke på att förfarandet pågick och att kommissionen hade förklarat att den endast skulle avsluta överträdelseärendet när den var övertygad om att de österrikiska myndigheterna hade vidtagit nödvändiga åtgärder, ansåg ombudsmannen att det inte fanns något behov av ytterligare åtgärder från hans sida i detta skede. Han avslutade därför sin undersökning i december 2009 och klargjorde att han litade på att kommissionen skulle beakta hans slutsatser.

I november 2010 vände sig klagandena på nytt till ombudsmannen (klagomål 2591/2010). Ombudsmannen inledde en andra undersökning under vilken han tog del av kommissionens akt. Inspektionen visade att handlingarna i ärendet inte innehöll någon annan viktig korrespondens mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna under den period då miljökonsekvensbedömningen i efterhand genomfördes. I synnerhet fanns det inget som tydde på att de uppgifter som klagandena lämnade under denna period hade diskuterats skriftligen med de österrikiska myndigheterna. Inte heller ombudsmannens beslut i klagomål 1532/2008 föreföll ha gett upphov till någon sådan korrespondens. Denna situation ledde ombudsmannen till slutsatsen att kommissionen inte beaktade hans slutsatser från den första undersökningen. Han lade därför fram ett förslag till rekommendation där kommissionen uppmanades att ompröva sin ståndpunkt. Detta förslag till rekommendation var inte framgångsrikt.

Ombudsmannen ansåg att det aktuella ärendet utgjorde ett beklagligt exempel på en situation där kommissionen i) inte vidtog lämpliga korrigerande åtgärder i samband med en tydlig överträdelse av EU-lagstiftningen i ett viktigt ärende och ii) valde att bortse från ombudsmannens råd. Han ansåg därför att det var lämpligt att uppmärksamma Europaparlamentet på frågan. Ombudsmannen avslutade därför sin undersökning med en särskild rapport till parlamentet.