Kära P.,
Den 21 januari 1999 ingav ni ett klagomål till Europeiska ombudsmannen för Forum of Private Business angående GD IV vid Europeiska kommissionen och dess påstått försumliga handläggning av ett konkurrensärende enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget.
Den 5 februari 1999 vidarebefordrade jag klagomålet till Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionen översände sitt yttrande den 26 mars 1999 och jag översände det till Er med en uppmaning att inkomma med synpunkter, om Ni så önskade. Ni inkom med synpunkter den 19 maj 1999.
Jag skriver nu för att låta er veta resultaten av de undersökningar som har gjorts.

Klagomålet

Klaganden är en nationell företrädare för mindre företag. Ett av de företag som han företräder, Microwave Ovenware Ltd. (MOL), hävdade att företaget hade tvingats upphöra med sin verksamhet år 1989 på grund av beteendet hos ett annat företag, Dynopack, beläget i Norge. MOL klagade hos kommissionen i maj 1988 på Dynopacks överträdelser av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (tidigare artiklarna 85 och 86). Kommissionen undersökte klagomålet men fann ingen överträdelse av EG:s konkurrenslagstiftning. År 1994 underrättade kommissionen slutligen MOL om att ärendet hade avslutats.
Klaganden hävdar att MOL under många år försökt få information och svar på frågor som uppkommit till följd av det klagomål som lämnats in till kommissionen. Klaganden uppgav att kommissionen vägrade att ge MOL de begärda upplysningarna och att den varken hanterade ärendet eller granskade de inlämnade handlingarna på ett korrekt sätt. Kommissionen har vidare felaktigt hävdat att handeln mellan Norge och Förenade kungariket inte betraktas som handel mellan medlemsstater i den mening som avses i EG:s konkurrensregler.
Enligt den klagande lämnade kommissionen först vid ett möte i september 1997 de upplysningar till MOL som den hade begärt under många år. Uppgifterna visade att kommissionen inte hade hanterat påståendet i enlighet med ett korrekt och korrekt förfarande. I maj 1998 kom kommissionen överens om att handeln mellan Norge och Förenade kungariket var som handeln mellan medlemsstaterna. Trots detta vägrade kommissionen att ta upp ärendet på nytt.
Kommissionen uppgav att den inte var ett utredningsorgan, men att den grundade sig på skriftliga inlagor och att de administrativa befogenheterna var otillräckliga. Enligt klaganden är detta inte sant eftersom kommissionens utredningsbefogenheter är väletablerade, särskilt på konkurrensrättens område.
Kommissionen besvarade inte heller klagandens skrivelse av den 21 juli 1998.
I
mars 1999 skrev parlamentsledamoten Elliott till kommissionen angående MOL:s ärende vid kommissionen och han skickade en kopia av sitt brev till ombudsmannen. I sin skrivelse ställde han sammanfattningsvis följande fyra frågor till kommissionen angående MOL:s fall:
- Vilken granskning har kommissionen gjort av riktigheten av de uppgifter som lämnats till kommissionen, med beaktande av MOL:s påståenden om att den framlagda bevisningen var felaktig?
- Elliott skickade en parlamentsfråga i mars 1991 om fråga nr 1. I sin replik uppgav kommissionen att sekretessen förhindrade kommentarer. På vilka grunder fattades beslutet att tillämpa tystnadsplikt och vilka åtgärder kommer att vidtas i samband med påståendena om falsk bevisning?
- Kommissionen angav att Dynopacks beteende inte föreföll påverka handeln mellan medlemsstaterna. Ingen anledning gavs till denna tolkning. På vilka grunder fattades detta beslut, och varför informerades inte MOL på rätt sätt om detta?
- Kommissionen uppgav att MOL inte hade kunnat lägga fram bevis för den påstådda överträdelsen. MOL uppgav dock att inget materiellt svar hade mottagits på MOL:s begäran om att ange datum och fall för dessa begäranden, vilket ledde till att kommissionens uttalande var felaktigt.
Elliott bad kommissionen att inkludera svaren på dessa frågor i kommissionens svar till ombudsmannen.

Frågeställningen

Kommissionens yttrande
I sitt yttrande anförde kommissionen att Microwave Ovenware Ltd. (MOL) år 1988 klagade till kommissionen på att företaget hade lidit skada på grund av Dynopacks beteende, ett företag som tidigare hade försett MOL med tillbehör för användning i mikrovågsugnar. Under åren 1988 och 1993 undersökte kommissionens generaldirektorat IV klagomålet och hade många kontakter med klaganden genom skrivelser och informella diskussioner. Detta framgår av en tabell som bifogats yttrandet och som beskriver kommunikationen och kontakterna mellan kommissionen och MOL. År 1993 skickade kommissionen emellertid en skrivelse till MOL i enlighet med artikel 6 i förordning 99/63/EEG för att underrätta dem om att kommissionen hade för avsikt att avslå klagomålet. I denna skrivelse informerade kommissionen klaganden om att kravet i artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81) inte var uppfyllt: Handeln mellan medlemsstaterna påverkades inte. Efter denna skrivelse lade klaganden inte fram några ytterligare bevis till stöd för sitt klagomål och 1994 underrättade kommissionen MOL om att ärendet ansågs avslutat.
År 1997, mer än tre och ett halvt år senare, begärde MOL att ärendet skulle återupptas. I samband med detta påstod MOL att handläggningen av ärendet var bristfällig och ifrågasatte de angivna skälen till att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkades. Under denna kontakt stod det också klart att MOL upphörde med sin verksamhet 1989. Genom en skrivelse av den 16 juli 1998 underrättade kommissionen MOL i detalj om varför det ursprungliga ärendet inte kunde återupptas. I denna skrivelse hänvisade kommissionen till den så kallade artikel 6-skrivelsen och till sin skrivelse från 1994 i vilken MOL informerades om att ärendet hade avslutats. Kommissionen påpekade att MOL efter denna korrespondens inte agerade och inte begärde ett formellt beslut om avslag på klagomålet, vilket innebar att MOL hade kunnat väcka talan vid förstainstansrätten. När det gäller begäran om återupptagande av ärendet påpekade kommissionen att det skulle innebära en omprövning av de faktiska omständigheterna mellan 1988 och 1993 avseende ett företag som för närvarande inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. Kommissionen har erinrat om att enligt förstainstansrättens rättspraxis (T-77/95, SFEI m.fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II-1, punkt 57) är kommissionen inte skyldig att vidta åtgärder med anledning av klagomål som avser förfaranden som har upphört. Kommissionen drog slutsatsen att ett återupptagande av ärendet skulle innebära att kommissionens resurser användes på ett sätt som inte stod i proportion till den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknadens funktion. Kommissionen fann därför inte att det fanns ett tillräckligt gemenskapsintresse för att motivera att undersökningen av MOL:s klagomål återupptogs.
Kommissionen betraktade klagandens skrivelse av den 21 juli 1998 som ett mottagningsbevis för sin egen skrivelse av den 16 juli 1998, eftersom samma argument upprepades. Kommissionen ansåg att det inte behövdes något svar.
Kommissionen påpekade att den inte har samma möjligheter som en nationell domstol att höra vittnen och att den därför inte kan fastställa sanningshalten i uppgifter som lämnats av andra parter.
Dessutom var detta föremål för två skriftliga frågor från Elliott, ledamot av Europaparlamentet, till kommissionen. Elliott skrev också direkt till Sir Leon Brittan och fick ett svar 1991.
Klagandens synpunkter
I sina synpunkter framförde klaganden kortfattat följande punkter:
Det var inte möjligt att lämna fullständiga synpunkter på kommissionens förteckning över skrivelser och svar som bifogats dess yttrande, eftersom sidan tre i förteckningen saknades. Det förekom inte många informella diskussioner mellan MOL och kommissionen. Det fanns inga bevis för att handlingarna i ärendet faktiskt hade granskats.
När det gäller frågan om huruvida handeln mellan medlemsstaterna hade påverkats angav kommissionen att detta krav inte föreföll vara uppfyllt. Kommissionen förklarade emellertid aldrig varför den hade ändrat uppfattning, och fram till mötet i september 1997 besvarade kommissionen aldrig MOL:s begäran om förtydligande på denna punkt. Slutligen instämde kommissionen 1998 i att handeln mellan Norge och Förenade kungariket var som handeln mellan medlemsstaterna. Vidare måste kommissionen förklara varför ärendet inleddes enligt artikel 86 i EG-fördraget (nu artikel 82) och varför en ny inlämning enligt artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81) var tillåten om det inte fanns någon kvalificerad handel.
MOL agerade inte mellan 1994 och 1997, eftersom det stod klart för dem att kommissionen inte hade för avsikt att bemöta dem. Det var först när vänner och advokater rådde MOL att kommissionen borde ha svarat MOL som den återupptog kontakten med kommissionen genom sin företrädare för näringslivet.
När det gäller det faktum att kommissionen inte är skyldig att agera på klagomål som kritiserar förfaranden som har upphört, lade klaganden fram en tidningsartikel där det anges att kommissionen agerar i vissa fall som detta.
Kommissionen besvarade inte skrivelsen av den 21 juli 1998, som i motsats till vad kommissionen har anfört gav upphov till nya synpunkter.
I motsats till vad som sägs har kommissionen utredningsbefogenheter enligt artikel 14 i rådets förordning nr 17. Klaganden instämde därför inte i kommissionens påstående att den inte kan fastställa riktigheten i de uppgifter som lämnats till den, eftersom den endast är ett administrativt organ.
När det gäller kommissionens påstående att den förgäves försökte finna solida bevis till stöd för MOL:s påståenden, anförde klaganden att den bland annat tillhandahöll kommissionen kopior av fakturor och undertecknade beställningar, edsvurna intyg, import-/exporthandlingar och kontoutdrag. Om detta inte var tillräckligt bevis bad klaganden kommissionen att specificera vad den klassificerade som bevis.
Slutligen hoppades klaganden att kommissionen skulle ge fullständiga svar på både klagomålet och de fyra frågor som parlamentsledamoten Elliott hade ställt till kommissionen.

Beslutet

1 Inledande anmärkningar
I synpunkterna tog klaganden upp nya punkter i förhållande till det ursprungliga klagomålet. Dessa punkter gällde begäran om information och förtydliganden från kommissionen, bland annat svar på de fyra frågor som Elliott hade ställt. Ombudsmannen fann det inte motiverat att inleda undersökningar av de nya punkter som togs upp i klagandens synpunkter, eftersom de gick utöver det ursprungliga klagomålets tillämpningsområde och snarare endast utgjorde en begäran om information.
2 Kommissionens hantering av ärendet
2.1 Klaganden hävdade att ärendet inte behandlades eller granskades av kommissionen. Kommissionen hade inte heller besvarat klagandens skrivelse av den 21 juli 1998.
2.2 Kommissionen uppgav att den hade granskat klagomålet under åren 1988-1993 och att den hade haft många kontakter med klaganden, vilket framgår av den tabell som bifogades dess yttrande. Kommissionen ansåg vidare att det inte behövdes något svar på skrivelsen av den 21 juli 1998, eftersom inga nya punkter togs upp i skrivelsen.
2.3 När det gäller handläggningen av ärendet bifogade kommissionen en tabell över kommunikationen och kontakterna med MOL, men som klaganden med rätta påpekade saknades sidan tre i denna tabell. Tabellen visade dock endast de viktigaste handlingarna i ärendet. De handlingar som lämnats in av både kommissionen och klaganden (t.ex. kopior av korrespondens) gör det dessutom fortfarande möjligt att göra en korrekt bedömning av handläggningen av ärendet. Av handlingarna framgår att kommissionen och MOL under en period av flera år hade en mycket omfattande skriftväxling. Under denna period svarade kommissionen regelbundet klaganden. Även om kommissionen inte besvarade eller erkände varje enskild skrivelse, ibland på grund av att klagandenas skrivelser skickades så nära, svarade den alltid när den fann det lämpligt och det visas att korrespondens ägde rum regelbundet. I konkurrensärenden som detta kan det inte krävas att klaganden får svar på allt material som överlämnats till kommissionen när korrespondens äger rum så ofta och under så lång tid. Ombudsmannen noterar också att även om det fanns missförstånd mellan kommissionen och klaganden, tillsammans med förekomsten av vissa praktiska problem, visar handlingarna i ärendet att kommissionen gav klaganden möjlighet att på ett korrekt sätt delta i förfarandena. Dessutom respekterade kommissionen det förfarande som föreskrivs i konkurrensärenden, till exempel när det gäller att skicka en så kallad artikel 6-skrivelse. Det finns således inget som tyder på att kommissionen inte har hanterat ärendet på ett korrekt sätt.
2.4 När det gäller klagandens påstående att ärendet inte har granskats bör det erinras om att kommissionen i sin skrivelse enligt artikel 6 av den 5 februari 1993 uppgav att den hade genomfört en grundlig undersökning av ärendet och att den var fullt medveten om ärendet. Det finns inget i handlingarna i målet som tyder på att kommissionen inte hade uppfyllt detta påstående eller inte hade undersökt ärendet på ett korrekt sätt.
2.5 När det gäller den klagandes skrivelse av den 21 juli 1998 noterar ombudsmannen att skrivelser i allmänhet bör besvaras. En utvärdering av ombudsmannens skrivelser visade att klagandens skrivelse av den 21 juli 1998 innehöll frågor om grunden för kommissionens avslutande av ärendet och om kommissionens skyldighet att ge tydliga råd om hur förfarandena fortskrider. När det gäller kommissionens beslut att avsluta ärendet hänvisade kommissionen i sin skrivelse av den 16 juli 1998 till sin artikel 6-skrivelse av den 5 februari 1993, som på ett korrekt sätt behandlade denna fråga. När det gäller kommissionens skyldighet att ge tydliga råd noterar ombudsmannen att kommissionen följde de förfaranden som föreskrivs i konkurrensärenden och ombudsmannen anser därför inte att det är motiverat att gå vidare med denna punkt i klagomålet.
2.6 Ombudsmannen anser därför att det inte föreligger något administrativt missförhållande i samband med denna aspekt av ärendet.
3 Kommissionens åsikt om huruvida handeln mellan Norge och Förenade kungariket är att likna vid handel mellan medlemsstater
3.1 Klaganden hävdade att kommissionen först ansåg att handeln mellan Norge och Förenade kungariket var att likna vid handel mellan medlemsstater i den mening som avses i EG:s konkurrensregler (artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget), men senare ändrade den felaktigt sin uppfattning. Först 1998 instämde kommissionen på nytt i de klagandes uppfattning att det skulle ses som handel mellan medlemsstaterna.
3.2 Kommissionen hänvisade till sin skrivelse enligt artikel 6 av den 5 februari 1993 och konstaterade att kravet i artikel 81 i EG-fördraget inte var uppfyllt, eftersom handeln mellan medlemsstaterna inte påverkades.
3.3 När det gäller denna fråga förefaller det nödvändigt att hänvisa till skrivelsen enligt artikel 6 av den 5 februari 1993. I denna skrivelse anges följande:
"När det gäller artikel 85.1 i EEG-fördraget visar bevisningen att den handel som påverkas av det beteende som ni har klagat på är direkthandel mellan Norge och Förenade kungariket. Även om detta inte innebär att det påtalade beteendet inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, finns det i detta fall inga bevis för någon märkbar inverkan på denna handel. Även om kommissionen obestridligen skulle godta att situationen är vad ni påstår och att Dynopack och dess brittiska distributörer eller dotterbolag har "pressat ut er" från era marknader i Förenade kungariket, saknas det bevis för att ett av de väsentliga villkoren för tillämpning av artikel 85.1 i EEG-fördraget är uppfyllt. Vi har försökt att ge er alla möjligheter att visa motsatsen, vilket är anledningen till att vi inte har flyttat för att stänga filen tidigare; Vi måste dock dra slutsatsen att ni inte har kunnat lägga fram några bevis för en märkbar effekt på handeln mellan medlemsstaterna, även om vi ofta har betonat att detta är det största hindret för att fullfölja ert klagomål."
3.4 Vid läsningen av skrivelsen enligt artikel 6 av den 5 februari 1993 verkar det som om den klagande har missförstått kommissionens ståndpunkt. Det framgår av skrivelsen att kommissionen inte har påstått att handeln mellan Norge och Förenade kungariket aldrig kan betraktas som handel mellan medlemsstater. Med formuleringen ”även om detta inte innebär att det påtalade beteendet inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna” har kommissionen snarare motsatt uppfattning. Det förefaller dock som om kommissionen i detta specifika fall inte fann någon märkbar effekt på sådan handel. Det finns inte heller något i handlingarna i målet som tyder på att kommissionen faktiskt har påstått att handeln mellan Norge och Förenade kungariket inte kan betraktas som handel mellan medlemsstater. Vad kommissionen däremot anförde var att det inte förelåg någon märkbar påverkan på handeln mellan medlemsstaterna i detta specifika fall.
3.5 Ombudsmannen anser därför att det inte föreligger något administrativt missförhållande i samband med denna aspekt av ärendet.
4 Kommissionens utredningsbefogenheter
4.1 Klaganden hävdade att kommissionen felaktigt hade förklarat att den inte var ett utredningsorgan utan att den grundade sig på skriftliga inlagor och att dess administrativa befogenheter var otillräckliga. Enligt klaganden är detta inte sant eftersom kommissionens utredningsbefogenheter är väletablerade, särskilt på konkurrensrättens område.
4.2 Kommissionen uppgav att den inte har samma möjligheter som en nationell domstol att höra vittnen och att den därför inte kan fastställa sanningshalten i den information som tillhandahålls av andra parter.
4.3 Kommissionens undersökningsbefogenheter i konkurrensärenden fastställs i rådets förordning nr 17 (1) och i EG-domstolens rättspraxis. Även om det medges att kommissionen har omfattande utredningsbefogenheter på konkurrensrättens område, innebär detta inte att den har möjlighet att höra vittnen eller kontrollera sanningshalten i de handlingar som inges till den. Enligt artikel 14 i förordning nr 17 har kommissionen rätt att "begära muntliga förklaringar på plats". Artikel 14 är dock tillämplig på utredningar som kommissionen genomför i företagets lokaler, och dessutom har domstolens rättspraxis erkänt ett begränsat privilegium mot att vittna mot sig själv, nämligen att ett företag inte är skyldigt att besvara frågor som skulle utgöra ett erkännande av själva det brott som kommissionen utreder (2). Det finns inte heller någon fastställd rätt för kommissionen att kalla vittnen eller inhämta muntliga förklaringar utanför tillämpningsområdet för artikel 14 i förordning nr 17.
Även om varje fysisk eller juridisk person med ett berättigat intresse kan inge klagomål till kommissionen i enlighet med artikel 3.2 b i förordning nr 17, framgår det av domstolens rättspraxis att denna rätt inte omfattar rätten att erhålla ett beslut, i den mening som avses i artikel 249 i EG-fördraget, om huruvida den påstådda överträdelsen föreligger (3). Detta tyder vidare på att kommissionen inte har någon skyldighet att undersöka sanningshalten i de handlingar som lämnats in till den.
4.4 Det verkar som om kommissionen inte bröt mot någon regel eller princip som var bindande för den när den förklarade att den inte hade samma möjligheter som en nationell domstol att höra vittnen och att den inte kan fastställa sanningshalten i den information som lämnats. Ombudsmannen anser därför att det inte föreligger något administrativt missförhållande i samband med denna aspekt av ärendet.
5 Kommissionens vägran att återuppta ärendet
5.1 Efter det att klaganden hade återupptagit kontakten med kommissionen begärde han att ärendet skulle återupptas. Genom en skrivelse av den 16 juli 1998 underrättade kommissionen MOL om varför det ursprungliga ärendet inte kunde återupptas. I skrivelsen angav kommissionen följande:
"När det gäller er begäran, som lämnades in 1997 och bekräftades 1998, om att återuppta granskningen av ärendet, måste jag tyvärr konstatera att den endast syftar till att få kommissionen att på nytt granska de omständigheter som påstås ha inträffat mellan 1988 och 1993. Den motivering du lade fram är att falska bevis lades fram vid den tidpunkten. Du medger dock själv att den påstådda överträdelsen har upphört och att du för närvarande inte bedriver någon relevant ekonomisk verksamhet.
Kommissionen anser att den inte är skyldig att vidta åtgärder med anledning av klagomål som avser förfaranden som har upphört (förstainstansrättens dom av den 17 september 1997 i mål T-77/95, SFEI m.fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II-1, punkt 57). Ett återupptagande av ärendet skulle innebära att kommissionens resurser används på ett sätt som inte står i proportion till den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknadens funktion. Det finns därför inget tillräckligt gemenskapsintresse för att motivera att undersökningen av klagomålet återupptas."
5.2 Kommissionen har skönsmässiga befogenheter att i konkurrensärenden besluta vilka åtgärder som ska vidtas så länge som den motiverar sitt beslut. I sin skrivelse av den 16 juli 1998 förklarade kommissionen varför den inte ansåg det nödvändigt att återuppta ärendet. De skäl som anfördes var för det första att MOL hade upphört med sin verksamhet, vilket innebar att kommissionen inte var skyldig att undersöka ärendet ytterligare. Även om det skulle visa sig att kommissionen driver vissa ärenden som rör företag som har upphört (såsom klaganden har gjort gällande), har kommissionen befogenhet att besluta vilka ärenden den vill undersöka. För det andra ansåg kommissionen att det inte fanns ett tillräckligt gemenskapsintresse för att motivera ett återupptagande av ärendet. De skäl som kommissionen har anfört för att inte återuppta ärendet förefaller vara förenliga med gemenskapsdomstolarnas rättspraxis. Ombudsmannen anser därför att kommissionen agerade inom ramen för sin rättsliga befogenhet när den nekade att återuppta ärendet.
5.3 Ombudsmannen anser därför att det inte föreligger något administrativt missförhållande i samband med denna aspekt av ärendet.
6 Slutsats På
grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller Europeiska kommissionen inte ha gjort sig skyldig till några administrativa missförhållanden. Ombudsmannen har därför beslutat att avsluta ärendet.
Europeiska kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.
Med vänlig hälsning
Jacob Söderman

---

(1) EGT 1962, 13/204.

(2) Mål 374/87, Orken SA mot kommissionen, REG 1989, s. 3283.

(3) Mål 125/78, GEMA mot kommissionen, REG 1979, s. 3173.