Bakgrunden till klagomålet

1. Klagomålet gäller den tid det tog för Europeiska kommissionen att bedöma de polska myndigheternas ståndpunkt i ett överträdelseärende.

2. Klaganden fick kännedom om att kommissionen hade inlett ett överträdelseförfarande mot Polen avseende hinder för registrering av högerstyrda fordon i Polen. Enligt polsk lagstiftning kan nya och begagnade högerstyrda fordon inte registreras i Polen.

3. Kommissionen ansåg att dessa registreringsrestriktioner utgör ett oproportionerligt hinder för import av högerstyrda fordon till Polen. När det gäller begagnade fordon strider hindren mot artikel 34 i EUF-fördraget och, när det gäller nya fordon, mot rådets direktiv 70/311 EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om styrinrättningar för motorfordon och släpvagnar till dessa fordon [1] och Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon [2].

4. Den 1 oktober 2010 skickade kommissionen ett motiverat yttrande till de polska myndigheterna och uppmanade dem att anpassa sin lagstiftning till EU-lagstiftningen. De polska myndigheterna besvarade kommissionens motiverade yttrande den 2 december 2010, det vill säga inom den tidsfrist på två månader som kommissionen hade fastställt.

5. I juni 2011 inkom klaganden med ett klagomål till kommissionen per brev och e-post om den polska lagstiftningen i fråga.

6. Den 5 juli 2011 informerade kommissionen honom om att den höll på att bedöma de polska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet av den 2 december 2010. "innan [den] kunde föreslå att ärendet skulle hänskjutas till domstolen. "Den uppgav också att den skulle hålla klaganden underrättad om all utveckling i ärendet. En vecka senare vände sig klaganden till Europeiska ombudsmannen.

7. Den 15 juli 2011 gav kommissionen klaganden en sammanfattning av de polska myndigheternas argument till stöd för registreringsrestriktionerna. Samma dag svarade han kommissionen och framförde motargument till de polska myndigheternas ståndpunkt.

Föremålet för utredningen

8. I sitt klagomål framförde klaganden ett påstående och ett påstående. Ombudsmannen inledde en undersökning av klagandens påstående, men inte av hans påstående, av de skäl som anges i nästa punkt. Klaganden hävdade att kommissionen inte inom rimlig tid hade bedömt de polska myndigheternas svar på kommissionens motiverade yttrande om överträdelseförfarandet i fråga.

9. När det gäller klagandens krav på att kommissionen omedelbart skulle väcka talan mot Polen vid domstolen förklarade ombudsmannen för klaganden att han av två skäl inte kunde hantera sitt krav. För det första kan kommissionen, till dess att den bedömer en medlemsstats svar på ett motiverat yttrande, inte besluta huruvida den ska hänskjuta ärendet till domstolen eller inte. För det andra kan en enskild person, mot bakgrund av relevant rättspraxis, inte begära att kommissionen väcker talan vid domstolen mot en medlemsstat [3].

10. Efter det att kommissionen i sitt yttrande hade angett att den den 28 september 2011 hade beslutat att väcka talan om den aktuella överträdelsen vid domstolen, lämnade klaganden in sitt ursprungliga yrkande på nytt, med några ändringar. Han gjorde i huvudsak gällande att kommissionen hade beslutat att dröja med att väcka talan vid domstolen och att den inte skulle drabbas av ytterligare dröjsmål. Han hävdade i detta avseende att domstolens kansli den 13 december 2011 informerade honom om att det dittills inte hade anhängiggjorts något mål mot Polen om registrering av högerstyrda fordon vid domstolen.

11. Ombudsmannen kommer dock inte att ta med detta ändrade påstående i undersökningen. Ombudsmannen kan inte utesluta att kommissionen kan lägga fram goda skäl för att inte hänskjuta överträdelseärendet till domstolen förrän den 13 december 2011. Ombudsmannen skulle dock ha kunnat bedöma sådana skäl inom ramen för denna undersökning endast om klaganden först hade kontaktat kommissionen i detta avseende [4]. Klaganden gjorde inte detta och hans påstående kan därför inte tas upp till prövning på grund av att det saknas tidigare administrativa kontakter med kommissionen.

Utredningen

12. Den 31 augusti 2011 bad ombudsmannen kommissionen om ett yttrande över klagomålet. Den 25 november 2011 lämnade kommissionen sitt yttrande, som översändes till klaganden för synpunkter. Han inkom med sina synpunkter den 5 december 2011 och kompletterade dem den 13 december 2011.

Ombudsmannens analys och slutsatser

Inledande anmärkningar

13. Ombudsmannen noterar att klagomålet avser de polska myndigheternas påstådda underlåtenhet att följa EU:s lagstiftning om fri rörlighet för varor (artikel 34 i EUF-fördraget) och direktiven 70/311/EEG och 2007/46/EG [5]. I detta avseende erinrar ombudsmannen om att Europeiska ombudsmannen enligt artikel 228 i EUF-fördraget har befogenhet att ta emot och granska klagomål om administrativa missförhållanden i EU:s institutioners, organs och byråers verksamhet. Inga åtgärder av någon annan myndighet eller person får därför bli föremål för klagomål till ombudsmannen.

14. Det är således inte ombudsmannens uppgift att undersöka om EU-lagstiftningen eller den nationella lagstiftningen är välgrundad och om de nationella myndigheterna har tillämpat nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning på ett korrekt sätt. Av ovanstående skäl kommer ombudsmannen i sin undersökning av detta klagomål uteslutande att behandla frågan om eventuella administrativa missförhållanden från kommissionens sida.

15. Ombudsmannen anser att det i detta skede är lämpligt att påminna om sitt mandat, med tanke på kommissionens överraskande uttalande i yttrandet [6] att han bör anse att klagomålet inte kan tas upp till prövning på grund av dess talan vid domstolen. Han hoppas att det nu står klart för kommissionen att ombudsmannens granskning endast gäller kommissionens agerande inom ramen för det administrativa förfarandet, medan revisionsrättens granskning gäller medlemsstatens överträdelse.

A. Påståendet att det tagit orimligt lång tid att bedöma de polska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet

Argument som framförts till ombudsmannen

16. I sitt klagomål påpekade klaganden att kommissionen i juli 2011 informerade honom om att den höll på att analysera de polska myndigheternas svar på det motiverade yttrande som hade skickats till den sju månader tidigare, det vill säga i december 2010. Han hävdade därför att den tidsfrist på sju månader som kommissionen krävde för att behandla de polska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet var alltför lång.

17. I sitt yttrande klargjorde kommissionen först de relevanta omständigheterna. Kommissionen uppgav att den sammantaget behandlade 16 klagomål om hinder för registrering av högerstyrda fordon i Polen. Det första, som registrerades i augusti 2008, ledde till att överträdelseförfarande 2008/4700 inleddes. Klagandens klagomål från juni 2011 var det sista av de 16 klagomålen. Inom ramen för överträdelseförfarande 2008/4700 riktade kommissionen den 1 oktober 2010 ett motiverat yttrande till de polska myndigheterna. Deras svar inkom den 2 december 2010. Den 17 december 2010 översattes svaret och därefter inleddes interna samråd.

18. Parallellt med detta behandlade kommissionen ett liknande ärende mot Litauen (med referensnummer 2009/4229). Kommissionen skickade också ett motiverat yttrande till de litauiska myndigheterna, som svarade den 19 januari 2011. De litauiska myndigheterna framförde samma trafiksäkerhetsargument som de polska myndigheterna. Dessutom begärde de ett möte med kommissionen för att diskutera ärendet. För konsekvensens och likabehandlingens skull beslutade kommissionen att invänta resultatet av det möte där de litauiska myndigheterna förväntades föreslå eller godta ett alternativ till registreringsförbudet. Mötet ägde rum den 17 mars 2011. Kommissionen föreslog olika alternativ i ett försök att nå en balanserad och proportionerlig lösning, men ”inget svar inkom”.

19. Den 27 april 2011 utarbetade kommissionens ansvariga avdelning ett detaljerat meddelande med en analys av alla argument som framförts av de polska myndigheterna. Utkastet till not skickades sedan ut för interna samråd till de berörda avdelningarna i syfte att ”stärka argumenten”.

20. Den 27 juli 2011 godkände kommissionens avdelningar det föreslagna hänskjutandet till Europeiska unionens domstol. Den 28 september 2011 beslutade kommissionen att hänskjuta ärendet till domstolen.

21. För det andra ansåg kommissionen att det skulle ha varit omöjligt att bedöma de polska myndigheternas svar på kommissionens motiverade yttrande i tid utan att äventyra bedömningens kvalitet och därmed undergräva resultatet av överträdelseförfarandet. De komplicerade rättsliga frågor som aktualiserades i målet krävde en omfattande rättslig analys. Dessutom var frågan mycket teknisk. Det fanns också ett behov av att säkerställa konsekvens i den strategi som antagits för nya fordon (när det gäller vilken harmoniserad lagstiftning som finns) och tidigare registrerade fordon (när det gäller vilka det inte finns någon harmoniserad lagstiftning). Slutligen var kommissionen tvungen att i sin analys beakta det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har när de fastställer trafiksäkerhetsnivån och möjligheten för dem att motivera begränsningar av registreringen.

22. För det tredje ansåg kommissionen att den såg till att i god tid informera klaganden om utvecklingen av överträdelseförfarandet.

23. Slutligen hänvisade kommissionen till domstolens rättspraxis enligt vilken bestämmelserna i artikel 258 i EUF-fördraget ska tillämpas ”utan någon skyldighet för kommissionen att agera inom en viss tidsfrist, utom när den orimligt långa tid som det administrativa förfarandet tar enligt artikel [258] kan göra det svårare för den berörda medlemsstaten att vederlägga kommissionens argument och därmed kränka rätten till försvar” [7]. Så var inte fallet. Den påpekade dessutom att ”den tid som kommissionen tillbringar under det administrativa förfarandet i fråga bör göra det möjligt för den berörda medlemsstaten att anpassa sin lagstiftning till EU:s lagstiftning”.

24. I sina synpunkter på kommissionens svar hävdade klaganden att kommissionens motivering inte var tydlig. Han undrade varför en försening (om än en liten sådan) uppstod på grund av behovet av att översätta de polska myndigheternas svar när kommissionen tydligt har anställda som förstår polska. Klaganden undrade också varför kommissionen utarbetade meddelandet med sin analys av de polska myndigheternas svar först den 27 april 2011. Klaganden anser att eventuella förseningar i det polska ärendet på grund av utsikterna till en lösning i det litauiska ärendet är orättvisa mot klagandena i Polen. Även om den litauiska regeringen använde samma argument som den polska fanns det all anledning att snabbt gå vidare med den rättsliga analysen för att förbereda sig inför det planerade mötet den 17 mars.

25. Klaganden ansåg att kommissionens kommentar att den tid som den lägger ned på det administrativa förfarandet bör göra det möjligt för medlemsstaten att anpassa sin nationella lagstiftning till EU:s lagstiftning, under omständigheterna kring den aktuella överträdelsen, är ”mycket oroväckande”. Han påpekade i detta avseende att de polska myndigheternas svar sammanfattningsvis var att Polen skulle vara redo att ändra sin ifrågasatta lag så snart dess väginfrastruktur motsvarade Västeuropas [8]. Detta kan rimligen ta "årtionden eller generationer". Kommissionens kommentar kunde således visa att den inte läste de polska myndigheternas svar noggrant eller åtminstone att den inte betraktar ombudsmannens undersökning som en möjlighet till verklig översyn.

26. Klaganden uttryckte tvivel om huruvida de rättsliga frågorna i fråga var tillräckligt komplexa för att motivera de flera månader det tog för kommissionen att bedöma de polska myndigheternas svar. Han påpekade att kommissionen behövde alla dessa månader för att bedöma ett svar som den polska regeringen endast fick två månader på sig att utarbeta. De flesta av argumenten i svaret var välkända för kommissionen från dess tidigare kontakter med de polska myndigheterna, när kommissionen redan hade utarbetat viktiga motargument. Överträdelsen i fråga rör ett unionsrättsligt område som kommissionens rättstjänst är väl förtrogen med. Dess förmåga att snabbt hantera problem på detta område bör vara mycket större än någon av medlemsstaternas eller någon advokatbyrås förmåga.

27. Slutligen undrade klaganden vilka pågående ”rättsliga förfaranden” som kommissionen hänvisade till i slutet av sitt yttrande av den 25 november 2011 om kommissionen, fram till den tidpunkt då han lämnade sina synpunkter, det vill säga den 5 december 2011, inte hade väckt talan om överträdelsen i fråga vid domstolen.

Ombudsmannens bedömning

28. Såsom kommissionen med rätta har påpekat har domstolen inte hänvisat till några tidsfrister inom vilka kommissionen ska agera enligt artikel 258 FEUF. Dessutom har domstolen vid flera tillfällen slagit fast att förfaranden enligt artikel 258 i EUF-fördraget kan tas upp till prövning även om kommissionen tar flera år på sig att väcka talan vid domstol efter att ha avgett ett motiverat yttrande [9]. Kommissionen har därför rätt att ange att den har ett visst [10] utrymme för skönsmässig bedömning när den inleder rättsliga förfaranden i enlighet med artikel 258 i EUF-fördraget. Den kan dock inte åberopa sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att motivera sin administrativa ovilja att agera [11].

29. I detta sammanhang finns det ingen uttrycklig eller fast lagstadgad tidsfrist inom vilken kommissionen måste behandla medlemsstaternas svar på kommissionens motiverade yttranden i det administrativa skedet av överträdelseförfarandet. I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen från 2002 om klagandens ställning i ärenden om överträdelser av gemenskapsrätten [12] sägs ingenting om detta. I meddelandet fastställs endast att "[e]n allmän regel är att kommissionens avdelningar kommer att undersöka klagomål i syfte att fatta ett beslut om att utfärda en formell underrättelse eller att avsluta ärendet inom högst ett år från den dag då klagomålet registrerades av generalsekretariatet".

30. Även om kommissionen således har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att bedöma hur lång tid den kan behöva för att bedöma medlemsstatens svar på dess motiverade yttrande och för att besluta om nästa steg, omfattas utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning emellertid av principerna om god förvaltningssed. En av dessa principer, som fastställs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, är att EU:s institutioner, organ och byråer bör agera inom rimlig tid [13].

31. Kommissionen bör därför slutföra sin bedömning av den berörda medlemsstatens svar på dess motiverade yttrande inom rimlig tid, det vill säga, som domstolen definierade det, en tidsperiod som inte är uppenbart orimlig med hänsyn till omständigheterna i fallet [14].

32. Alternativt skulle kommissionen kunna visa i) varför den objektivt sett behövde mer tid för sin bedömning och hur denna bedömning genomfördes, eller ii) att den behövde vidta ytterligare åtgärder för att klargöra eller slutföra sin bedömning, till exempel genom att ta upp ytterligare frågor med den berörda medlemsstaten.

33. Sammanfattningsvis kräver principerna om god förvaltningssed att kommissionen förklarar för medborgarna skälen till tidpunkten för dess efterföljande steg i det administrativa skedet av överträdelseförfarandet. Även om medborgarna inte är och inte kan betraktas som parter i överträdelseförfaranden, även om förfarandena inleddes till följd av deras klagomål till kommissionen, är det slutliga resultatet av förfarandena av intresse för de medborgare som klagade. Detta gäller även den tid det tar för kommissionen att på ett effektivt sätt väcka talan vid domstolen. Om kommissionen skulle vinna framgång med sin talan mot medlemsstaten skulle det relevanta domstolsavgörandet kunna åberopas av medborgarna vid de behöriga nationella domstolarna för att få sina egna rättigheter verkställda. Därför kan alla omotiverade orimliga förseningar i kommissionens åtgärder som leder till att medlemsstaterna införlivar EU-lagstiftningen på ett korrekt sätt i slutändan påverka medborgarnas rättigheter på nationell nivå.

34. Ombudsmannen påpekar att det administrativa förfarandet för att bedöma ett svar på ett motiverat yttrande, vilket innebär interna samråd inom kommissionen, avslutas när avdelningarna lägger fram sitt förslag till nästa steg. I det aktuella fallet ägde detta rum den 27 juli 2011, det datum då kommissionens avdelningar samtyckte till det" föreslagna" hänskjutandet till EU-domstolen. Eftersom kommissionen mottog de polska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet i december 2010 behövde den uppenbarligen mer än sju månader för att bedöma det. Ombudsmannen ansåg att sju månader för analysen av svaret på det motiverade yttrandet under omständigheterna i detta fall inte var en rimlig tid.

35. För det första kan kommissionen, som klaganden med rätta påpekade, på grundval av tidigare kontakter mellan sig själv och de polska myndigheterna ha en ganska tydlig uppfattning om vad som kan förväntas av svaret. För det andra känner kommissionens rättstjänst mycket väl till detta område, vilket klaganden också har påpekat, och det skulle därför vara rimligt att förvänta sig att dess analys skulle genomföras snabbt och vara mycket övertygande. Slutligen framgår det av sammanfattningen av de polska myndigheternas svar, som kommissionen vänligt översände till klaganden och som denne vidarebefordrade till ombudsmannen, att svaret huvudsakligen innehöll argument avseende säkerheten på polska vägar snarare än rättsliga argument. Kommissionen har lång erfarenhet av att hantera medlemsstater som motiverar sina inskränkningar i de grundläggande friheter som garanteras i fördraget genom att åberopa tvingande hänsyn till allmänintresset, t.ex. trafiksäkerhetshänsyn [15].

36. Ombudsmannen förstår därför inte varför kommissionen inte kunde ha slutfört sin bedömning av de polska myndigheternas svar (eller åtminstone ett preliminärt svar) innan mötet med de litauiska myndigheterna ägde rum. Ombudsmannen förstår dock att det kan ha funnits ett behov av att skjuta upp de slutliga slutsatserna av bedömningen av de polska myndigheternas svar till dess att mötet med de litauiska myndigheterna, som gällde samma typ av överträdelse, faktiskt hade ägt rum. Som kommissionen med rätta har påpekat var den tvungen att reagera konsekvent på samma typ av överträdelse i två medlemsstater och den var tvungen att säkerställa likabehandling.

37. Kommissionen förklarade dock inte i sitt yttrande varför den efter mötet med de litauiska myndigheterna den 18 mars 2011 fortfarande behövde omkring fyra månader för att slutföra sin bedömning av de polska myndigheternas svar [16]. I detta avseende påpekar ombudsmannen att enligt kommissionen inleddes de interna samråden om detta svar redan i december 2010. Om de litauiska myndigheternas argument i allt väsentligt var desamma som de polska myndigheternas, är det oklart varför den andra omgången interna samråd, som uppenbarligen inleddes efter mötet med de litauiska myndigheterna, pågick från april till juli 2011. Kommissionen nämnde inte att det förekom några kontakter med de polska myndigheterna under denna tidsperiod.

38. Slutligen förstår ombudsmannen klagandens oro (som nämns i punkt 25 ovan) över kommissionens uttalande att ”den tid som kommissionen tillbringar under det administrativa förfarandet i fråga bör göra det möjligt för den berörda medlemsstaten att bringa sin lagstiftning i överensstämmelse med EU:s lagstiftning.” Detta uttalande skulle verkligen kunna anses vara olämpligt med tanke på de polska myndigheternas kategoriska förklaring att de skulle stoppa överträdelsen i fråga när den polska väginfrastrukturen”ikapp nivån i andra EU-medlemsstater”, det vill säga i en obestämd tid i framtiden. Ombudsmannen litar dock på att kommissionen genom detta uttalande snarare avsåg att säga att den berörda medlemsstaten under hela det administrativa förfarandet fortfarande har en chans att få överträdelsen att upphöra och att kommissionen under denna tid är beredd att hjälpa medlemsstaten att rätta till sin ståndpunkt.

39. Mot bakgrund av ovanstående anser ombudsmannen att kommissionen inte på ett tydligt och övertygande sätt kunde motivera varför den behövde sju månader för att bedöma de polska myndigheternas svar. Detta var ett fall av administrativt missförhållande.

40. Eftersom undersökningen inte innehöll några påståenden anser ombudsmannen att det inte är lämpligt att be kommissionen om ytterligare förklaringar. Han avslutar därför ärendet med en kritisk anmärkning nedan.

C. Slutsatser

På grundval av sin undersökning av detta klagomål avslutar ombudsmannen det med följande kritiska anmärkning:

Kommissionen kunde inte på ett tydligt och övertygande sätt motivera varför den behövde sju månader för att bedöma de polska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet.

Klaganden och kommissionen kommer att underrättas om detta beslut.

 

P. Nikiforos Diamandouros

Utfärdat i Strasbourg den 9 februari 2012

---

[1] EUT:s engelska specialutgåva: Serie I, kapitel 1970(II), s. 375.

[2] EUT L 263, 2007, s. 1.

[3] Mål C-371/89, Emrich mot kommissionen, REG 1990, s. I-1555; mål C-87/89, Sonito mot kommissionen, REG 1990, s. I-1981; T-201/96, Smanor m.fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II-1081; och T-196/08, Srinivasan mot ombudsmannen, beslut av den 3 november 2008, ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning, punkt 16.

[4] Enligt artikel 2.4 i Europeiska ombudsmannens stadga ska ett klagomål ”föregås av lämpliga administrativa förfaranden gentemot de berörda institutionerna och organen”.

[5] Se fotnoterna 1 och 2 ovan.

[6] Kommissionen avslutade sitt yttrande med att konstatera att ”under alla omständigheter, och med tanke på att de påstådda omständigheterna är föremål för rättsliga förfaranden, anser kommissionen att ombudsmannen bör anse att klagomålet inte kan tas upp till prövning.”

[7] Mål C-96/89, kommissionen mot Nederländerna, REG 1991, s. I-2461, punkterna 15 och 16, och mål C-207/97, kommissionen mot Belgien, REG 1999, s. I-275, punkt 25.

[8] Klaganden lämnade tillsammans med sina synpunkter en kopia av den sammanfattning av de polska myndigheternas svar som kommissionen översände till honom. I tredje stycket i repliken, med rubriken ”Den polska infrastrukturens särdrag”, anges följande: "Enligt de polska myndigheterna har vägnätens typ och skick en betydande inverkan på trafiksäkerheten. … Multi-lane vägar, motorvägar i synnerhet är utan tvekan de säkraste. … utgör inte ett så stort hot på vägar som dessa som utför många manövrer med fordon som inte är anpassade till högertrafik. … enda körbanor dominerar dock i Polen. … transit och lokaltrafik är inte åtskilda. För närvarande står motorvägarna i Polen för endast ca 0,2 % av alla allmänna vägar. … polska myndigheter försäkrar att i framtiden när välfärden i det polska samhället kommer ikapp nivån i andra EU-medlemsstater och därmed mängden importerade begagnade fordon minskar avsevärt och inte längre är av vikt, och dessutom när väginfrastrukturens skick ger en hög säkerhetsnivå till följd av dess utveckling och modernisering, kommer de att vara redo att avskaffa de nämnda restriktionerna för registrering av fordon som är anpassade till vänstertrafik.

[9] Mål C-317/92, kommissionen mot Tyskland, REG 1994, s. I-2039, punkterna 2 och 4, och mål C-333/99, kommissionen mot Frankrike, REG 2001, s. I-1025.

[10] Generaladvokaten Albers förslag till avgörande i mål C-358/97, kommissionen mot Irland, REG 2000, s. I-6301, punkt 83: ”Eftersom kommissionen enligt [artikel 258 FEUF] är skyldig att väcka talan mot varje fördragsbrott som den får kännedom om, har den en grundläggande skyldighet att väcka talan. Den har dock ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt när det gäller tidpunkten och sättet för att genomföra de olika stegen i förfarandet enligt artikel [258 FEUF] … Det finns ingen allmän övre tidsfrist för att väcka talan vid domstolen. Det ankommer därför på kommissionen att, vid utgången av den fastställda tidsfristen, avgöra när talan skall väckas efter det motiverade yttrandet …"

[11] I ovannämnda yttrande lyder den sista meningen i punkt 83 som följer: ”I extrema fall, där kommissionen väntar länge med att väcka talan och inte vidtar några andra åtgärder mot medlemsstaten, kan det emellertid inte helt uteslutas att rätten att väcka talan har förverkats och att talan därmed kan tas upp till sakprövning. Domstolens rättspraxis tenderar dock att förkasta tanken att kommissionens rätt att väcka talan kan förverkas”(min kursivering).

[12] EGT C 244, 2002, s. 5.

[13] I artikel 41 i stadgan, med rubriken "Rätt till god förvaltning", föreskrivs följande: "1. Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer …"

Mål T-394/03, Angeletti mot kommissionen, REGP 2006, s. I-A-2-95 och II-A-2-441, punkt 61.

[15] Se t.ex. mål C-246/00, kommissionen mot Nederländerna, REG 2003, s. I-7485.

[16] I sitt e-postmeddelande till klaganden av den 5 juli 2011 informerade kommissionen honom om att den fortfarande höll på att bedöma de polska myndigheternas svar.