Ombudsmannen genomförde en undersökning på eget initiativ om hur Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen hanterar begäranden om allmänhetens tillgång till lagstiftningshandlingar, som omfattas av större transparenskrav. Utredningen syftade till att göra en systematisk bedömning men fokuserade på begäranden om allmänhetens tillgång till tre nyligen antagna rättsakter.

Ombudsmannen fann att parlamentet fick för få förfrågningar om allmänhetens tillgång inom ramen för denna undersökning för att hon skulle kunna dra slutsatser om dess praxis.

När det gäller rådet och kommissionen visade undersökningen att de två institutionerna lämnade ut ett stort antal lagstiftningshandlingar när de begärde detta. I många fall fortsatte de dock att tillämpa undantagen från tillgång enligt EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar alltför brett. De har i synnerhet inte lagt fram konkreta bevis för de faktiska risker som ett utlämnande av de begärda lagstiftningshandlingarna skulle medföra.

Ombudsmannen konstaterade också att det fortfarande förekommer betydande förseningar från kommissionens sida när det gäller behandlingen av begäranden om allmänhetens tillgång till handlingar, inbegripet sådana som rör lagstiftningshandlingar. Detta var redan föremål för en särskild rapport från ombudsmannen till Europaparlamentet och upprepade de allvarliga konsekvenserna av dessa förseningar när det gäller lagstiftningshandlingar.

Ombudsmannen avslutade undersökningen och redogjorde för sina slutsatser och upprepade sin ståndpunkt att institutionerna måste ge full verkan åt EU:s rättspraxis om allmänhetens tillgång till lagstiftningshandlingar. För att hjälpa institutionerna att förbättra sin praxis lade ombudsmannen fram en rad förslag.