Beslut av den Europeiska ombudsmannen i klagomål 823/2002/ME mot Europeiska kommissionen

Den 4 maj 2002 lämnade Ni in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen om förordning (EEG) nr 1408/71 och hur den tillämpats i Norge och Sverige.

Den 21 maj 2002 vidarebefordrade jag klagomålet till Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionen sände sitt yttrande den 9 september 2002. Jag vidarebefordrade det till Er med en uppmaning om att kommentera det, vilket Ni gjorde den 6 oktober 2002.

Jag skriver nu för att meddela Er resultatet av den undersökning som genomförts.

KLAGOMÅLET

Klaganden lämnade in ett klagomål till Europeiska ombudsmannen i maj 2002. Klagomålet riktades mot Europeiska kommissionen och gällde hur rådets förordning (EEG) nr 1408/71(1) tillämpats i Norge och Sverige.

Klaganden kontaktade ombudsmannen redan i maj 2001 med ett klagomål om att kommissionen inte besvarat två brev i vilka han bad om upplysningar om det orättvisa tillämpandet av förordning (EEG) nr 1408/71 i Norge och Sverige (klagomål 744/2001/ME). Detta klagomål avslutades i juni 2001 eftersom kommissionen svarade den klagande efter ombudsmannen ingripit.

I det här fallet handlade klagomålet om kommissionens ansvar att säkerställa den fria rörligheten och det togs därför upp i registren som ett nytt klagomål. Klaganden, en norsk medborgare som arbetat hela sitt liv i Norge och flyttat till Sverige när han gått i pension, hävdade följande.

Efter Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) började tillämpas 1994 har klaganden tvingats betala hälso- och sjukvårdsskatt i både Sverige ("landstingsskatt") och Norge ("trygdeavgift"). Som jämförelse kan nämnas att svenska och norska pensionärer som bor i sina hemland endast betalar en skatt och att svenska pensionärer som bor i Norge varken betalar skatt i Sverige eller Norge. Enligt de norska social- och hälsodepartementen har 306 norska pensionärer som är bosatta i Sverige drabbats av denna dubbelbeskattning och diskriminering jämfört med andra pensionärer. Båda länderna anser att de har rätt att ta ut avgifter av den klagande för hälso- och sjukvård, eftersom det i förordning (EEG) nr 1408/71 inte anges vilket land som skall avstå från att ta ut avgifterna om det ena tar ut dem via skatt och det andra via en avgift. Enligt klaganden höll kommissionen med om att situationen var otillfredsställande, men angav att det var svårt att få till stånd ändringar av bestämmelserna eftersom det kräver enhällighet i rådet.

Klaganden ansåg att det åligger kommissionen att se till att den fria rörligheten inte hindras genom gemenskapslagstiftningen. När den fria rörligheten dock hindras, som i den klagandes fall, kan kommissionen inte uteslutande klandra medlemsstaterna. Den är även skyldig att i samarbete med de norska och svenska myndigheterna finna en lösning på problemet.

Sammanfattningsvis hävdade klaganden att han behandlas orättvist och diskriminerande jämfört med andra pensionärer. Klaganden yrkade på att det är kommissionens skyldighet att i samarbete med de norska och svenska myndigheterna finna en lösning inom ramen för förordning (EEG) nr 1408/71.

UNDERSÖKNINGEN

Kommissionens yttrande

I sitt yttrande angav kommissionen att klaganden betalar landstingsskatt i Sverige där han bor. Denna skatt används huvudsakligen till att finansiera hälso- och sjukvård. Han betalar även en norsk sjukvårdsavgift (trygdeavgift) på den pension Norge betalar ut. Detta innebär att han i praktiken betalar två gånger för sin hälso- och sjukvård. I svaret till klaganden i maj 2001 höll kommissionen med om att situationen verkligen är otillfredsställande. Möjligheten är dock liten att man skulle lyckas samordna de nationella lagstiftningarna på det sätt som krävs, eftersom ändringar av både skatte- och socialförsäkringsbestämmelser kräver enhällighet i rådet.

Om kommissionens ansvar att ta upp frågan med de norska och svenska myndigheterna angav kommissionen att den inte är nöjd med bristen på överensstämmelse mellan skattelagstiftning och socialförsäkringslagstiftning i EES-området. Tyvärr är dock kommissionens befogenheter alltför begränsade för att man skall kunna garantera att en sådan samordning kommer till stånd.

Tekniskt sett betalar klaganden bara en avgift för hälso- och sjukvård - i Norge. Norge kan inte klandras för att man tar ut en sådan avgift. Detta överensstämmer helt med förordning (EEG) nr 1408/71, eftersom det enligt förordningens samordningsbestämmelser är Norge som bär kostnadsansvaret för de sjukvårdsförmåner som utges till klaganden. Å andra sidan är den landstingsskatt som tas ut i Sverige en beskattningsåtgärd som särskilt är avsedd att finansiera det svenska sjukförsäkringssystemet, men som inte kan klassificeras som en social avgift. Eftersom det inte skett någon harmonisering på EU- eller EES-nivå, kan inte heller Sverige klandras för att man utnyttjar sin suveränitet på skatteområdet när det gäller att fastställa vad som skall finansieras med landstingsskatten.

Kommissionen drog slutsatsen att den under dessa förhållanden inte kan förväntas ta upp det stora antal fall som gäller sådan brist på överensstämmelse, där det enligt gällande regelverk inte finns någon tillfredsställande lösning, och där förslag till ändring av regelverket saknar utsikter att bli antagna.

Klagandens kommentarer

I sina kommentarer vidhöll klaganden sitt klagomål. Han påpekade att han inte klandrat kommissionen för att den inte lyckats samordna medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder, utan för att den misslyckats med att finna alternativa lösningar på basis av den gällande förordningen. Eftersom förordningen ger vissa valmöjligheter skulle man eventuellt kunnat finna en bra lösning i samråd med länderna.

Klaganden påpekade även att bosättningslandet hade ansvaret för den pensionerades hälso- och sjukvård innan förordning (EEG) nr 1408/71 trädde i kraft i Norge. Han behövde därför inte betala sjukvårdsavgift (trygdeavgift) i Norge då. I och med förordningen flyttades dock betalningsansvaret för hälso- och sjukvård tillbaka på landet som betalar ut pensionen, d.v.s. Norge, och Norge började då att ta ut sjukvårdsavgiften. Detta hade varit förståeligt om Norge verkligen varit tvunget att betala klagandens hälso- och sjukvård i Sverige. Som klaganden dock påpekade ingick länderna i Norden samtidigt ett avtal om att återbetalning inte skulle ske dem emellan. Det innebär att Norge inte behöver betala klagandens hälso- och sjukvård.

Klaganden ansåg att Norge tillämpar förordning (EEG) nr 1408/71 på ett sätt som inte överensstämmer med dess syften, detta eftersom Norges agerande leder till att vissa pensionärer över huvud taget inte betalar skatter eller avgifter medan andra betalar dubbelt. Det borde därför vara kommissionens skyldighet att hänskjuta ärendet till EG-domstolen. Klaganden förstod att kommissionen verkligen ansåg att han blivit orättvist behandlad. Han ansåg dock att det ändå är oroväckande att några av Europas högst uppsatta jurister fortfarande inte kunde se någon lösning på problemet efter åtta år.

BESLUTET

1 Effekterna och tillämpandet av förordning (EEG) nr 1408/71

1.1 Klaganden är norsk medborgare och har arbetat hela sitt liv i Norge. Han flyttade till Sverige när han gick i pension. Han betalar hälso- och sjukvårdsskatt i både Sverige ("landstingsskatt") och Norge ("trygdeavgift"). Detta gör han eftersom båda länderna anser sig ha rätt att ta ut avgifter av klaganden för hälso- och sjukvård, då det i förordning (EEG) nr 1408/71(2) inte anges vilket land som skall avstå från att ta ut avgifterna om ett land tar ut dem via skatt och det andra via en avgift. Klaganden hävdade att han behandlas orättvist och diskriminerande i jämförelse med andra pensionärer. Klaganden yrkade på att det är kommissionens skyldighet att i samarbete med de norska och svenska myndigheterna finna en lösning inom ramen för förordning (EEG) nr 1408/71.

1.2 Kommissionen angav att klaganden är tvungen att betala för hälso- och sjukvård två gånger och medgav att situationen var otillfredsställande. Möjligheten är dock liten att man skulle lyckas samordna de nationella lagstiftningarna på det sätt som krävs, eftersom ändringar av både skatte- och socialförsäkringsbestämmelser kräver enhällighet i rådet. Tekniskt sett betalar klaganden endast en avgift för hälso- och sjukvård (i Norge), eftersom den landstingsskatt han betalar i Sverige är en beskattningsåtgärd men inte kan klassificeras som en social avgift. Inget av länderna kan klandras för den skatt eller avgift de tar ut. Kommissionen angav att den har alltför begränsade befogenheter för att kunna garantera att en samordning kommer till stånd. Den drog slutsatsen att den inte kan förväntas ta upp det stora antal fall där det enligt gällande regelverk inte finns någon tillfredsställande lösning och där förslag till ändring av detta regelverk saknar utsikter att bli antagna.

1.3 I fråga om huruvida kommissionen har en skyldighet att i samarbete med medlemsstaterna finna lösningar när den fria rörligheten hindras, noterar ombudsmannen att det enligt artikel 226 i EG-fördraget är kommissionens skyldighet att se till att gemenskapslagstiftningen i medlemsstaterna tillämpas korrekt. Det skall dock även noteras att Norge inte är medlem i Europeiska unionen. I det aktuella fallet anser kommissionen att både Norge och Sverige har tillämpat förordning (EEG) nr 1408/71 korrekt, vilket klaganden inte verkar bestrida. Kommissionen kan därutöver ta initiativ till att ändra förordningen. I det aktuella fallet har kommissionen dock inte tagit något sådant initiativ. Den anser att förslag till ändringar av förordning (EEG) nr 1408/71 saknar utsikter att bli antagna, eftersom ändringar av både skatte- och socialförsäkringsbestämmelser kräver enhällighet i rådet.

1.4 Det förefaller därför som om kommissionen inte överträtt någon regel eller princip som är bindande för den. Därför föreligger inget administrativt missförhållande vid kommissionen.

2 Slutsats

På grundval av ombudsmannens undersökningar av detta klagomål förefaller det inte föreligga några administrativa missförhållanden vid kommissionen. Ombudsmannen avslutar därför ärendet.

Kommissionens ordförande kommer också att informeras om detta beslut.

YTTERLIGARE KOMMENTARER

Mot bakgrund av klagandens ytterligare kommentarer så som framfördes i hans kommentarer informerar ombudsmannen klaganden om möjligheten att lämna in ett klagomål om Norges agerande till EFTA:s övervakningsmyndighet, till följande adress:

EFTA Surveillance Authority
Rue de Trèves 74
B-1040 Bryssel

Ombudsmannen vidarebefordrar information om detta förfarande samt ett klagomålsformulär till klaganden.

Med vänlig hälsning

 

Jacob SÖDERMAN

---

(1) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, EGT L 149, 5.7.1971, s. 2.

(2) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, EGT L 149, 5.7.1971, s. 2.